11 april 2007

Även i Bryssel finns nya och gamla moderater

Roligt att Svenska Dagbladet har intervjuat en Europaparlamentariker i sin serie med framträdande politiker. Annars lever ju "ett av Sveriges två parlament", som den intervjuade Gunnar Hökmark så träffande kallar det, ganska mycket i skuggan i Sverige.

Intervjun väcker en del tankar - här framförda i osorterad form:

För det första väcker det självfallet uppmärksamhet när en "gammal" moderat så tydligt går emot partilinjen och förespråkar mer kärnkraft, platt skatt och en mer flexibel arbetsrätt.
Men det är naturligtvis lättare för en moderat som befinner sig på behörigt avstånd från Stockholm att göra det än för en minister.
Oavsett vilket får man hoppas att fler moderater innerst inne delar Hökmarks uppfattning att vi behöver mer kärnkraft som ett led i att minska utsläppen av växthusgaser och att arbetsmarknaden skulle gynnas av en något mer flexibel arbetsrätt.

Men än mer intressant är att Hökmark vågar hålla fast vid dessa gammalmoderata ståndpunkter med tanke på hans nya roll som vice gruppledare i EPP-ED-gruppen, den största och mäktigaste partigruppen i Europaparlamentet.

Det har alltid funnits betydande spänningar mellan kristdemokrater och konservativa/högerliberala inom EPP-ED-gruppen. Men före 2004 var kristdemokraterna, som har sina rötter i en mer socialt ansvarstagande konservatism och som är positiva till mer överstatlighet inom EU, i stor majoritet.
Efter EU:s stora utvidgning det året utökades EPP-ED med flera partier som förstärkt den mer eller mindre EU-kritiska och ny-/marknadsliberala högerfalangen som domineras av brittiska tories. Det var den främsta anledningen till att många italienska och franska ledamöter lämnade EPP-ED för den liberala ALDE-gruppen efter valet till Europaparlamentet 2004.
Motsättningarna mellan de två falangerna tycks bara öka. Senast i mars i år diskuterade brittiska och tjeckiska konservativa att bryta sig ut.
(I avhandlingen Transnational Party Alliances - Analysing the Hardwon Alliance Between Conservatives and Christian democrats in the European Parliament har statsvetaren Karl-Magnus Johansson utförligt beskrivit förhandlingar och ideologiska stridigheter i samband med sammanslagningen av EPP och ED till EPP-ED för ungefär 15 år sedan.)

Den tidigare EPP-ED-gruppledaren Hans-Gert Pöttering (som DN skriver om här), numera talman i parlamentet, prioriterade högt att hålla ihop gruppen. Det är kanske fel att tala om sammanhållning, men Pöttering lyckades väl med att maximera partigruppens storlek och inflytande. Men det krävde ibland hårda nypor av en utpräglad maktpolitiker, och ett ibland ganska högt pris i form av ideologiska kompromisser. Bland annat var eftergifterna till brittiska tories svårsmälta för många medlemmar.

De svenska moderaterna har alltid stått närmare den mer marknadsliberala högerfalangen än de kontinentala kristdemokratiska partier som utgör majoriteten i EPP-ED (om detta har jag skrivit här och här). En ledande moderat i Bryssel bekräftade nyligen den här bilden för mig.

Hökmarks uppgift är därför svår, eftersom en vice gruppledare rimligtvis måste tona ner de ideologiska skiljelinjerna för att överbrygga de interna motsättningarna inom partigruppen.
I praktiken borde det innebära att betona "nymoderata" värderingar istället för de "gammalmoderata" som helt dominerar i SvD-intervjun.
Fast det känns å andra sidan mer renhårigt att några enstaka moderater vägrar att vända kappan efter vinden, utan håller fast vid de åsikter de stått för i åratal.
(I Liberal Debatt skrev jag nyligen, bland annat, om hur de nya moderaterna väljer strategiskt tänkande och en påstått öppen och lyssnande inställning före ideologiska ställningstaganden. Och för den som är intresserad av just den "lyssnande" attityd som ligger i tiden – Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Ségolène Royal, Hillary Clinton är bra exempel – läs den moderata partisekreteraren Per Schlingmanns artikel i Svd Idag - ett smart PR-drag av den förre PR-konsulten.)

För det tredje känns det ganska symptomatiskt att när SvD nu intervjuar en Europaparlamentariker, nämns inte detta med ett ord. Intervjun handlar nästan uteslutande om svensk politik, inte om europeisk.
En djupdykning i EPP-ED-gruppens interna liv är naturligtvis ett alldeles för smalt ämne för att intressera en vanlig dagstidningsläsare.
Men jag kan bara jämföra med hur media sniffar sig fram till allt som luktar motsättningar mellan "gamla" och "nya" moderater...

Det hänger naturligtvis samman med att de flesta av oss svenskar, och i synnerhet svenska journalister, är så ointresserade av vad som sker i "Sveriges andra parlament".
När jag nyligen tillbringade en vecka i Strasbourg under Europaparlamentets session slogs jag av att i princip inga av de ämnen, direktiv, förordningar, ideologiska diskussioner som debatterades där når ut till den svenska politiska debatten.
Förr eller senare når de hit, i form av lagar som ska gälla för nio miljoner svenskar, eller bara i form av ideologiska diskussioner. Garanterat.
Men medan Sverige väl har chans att påverka, då blundar vi oftast för det som sker i Bryssel.

Ett exempel.
Just Hökmark är en av dem som är öppet emot EU-kommissionens förslag om prisreglering av avgifterna för internationella mobilsamtal (som jag skrivit om här, i Trelleborgs Allehanda och i Ystads Allehanda). Europaparlamentarikern Olle Schmidt är också tveksam, men i övrigt är det bara kristdemokratiska ungdomsförbundet som uppmärksammat frågan och följer den liberala instinkten.
I övrigt verkar få på den borgerliga kanten tycka det är fel att återreglera en del av telekommarknaden, när de avregleringar som skett över hela Europa hittills lett till lägre genomsnittliga priser. Det är ganska underligt. Kanske beror det bara på de gamla vanliga skygglapparna för den europeiska politiken.

Undrar just om den s.k. roaming-förordningen kommer att väcka mer debatt när den är klubbad och klar och ska gälla som svensk lag och sannolikt kommer att leda till att telekombolagen tvingas höja priser för nationella samtal?


Andra bloggar om: , , , , ,

1 Comment:

Bengt O. said...

Jag tror visserligen inte på att "telekombolagen tvingas höja priser för nationella samtal" -dom har nog så dom klarar sig men det du säger om att förordningen kommer att väcka mer debatt när den är klubbad och klar och upphöjd till svensk lag är väldigt bra påpekat. Det är ju nästan regel snarare än undantag i Sverige (och troligen i flera andra länder).

Jag kommer aldrig att glömma det festliga bråket kring EU:s "förbud mot bullbakning" trots att denna ändring i livsmedelslagarna diksuterats grundligt i riksdagen. Eller för den delen det folkuppror som uppstod här i Österrike när man inte längre skulle få sälja "Aprikosmarmelad" eftersom "EU bestämt" att marmelad måste vara gjord på citrusfrukter. (I det fallet visade det sig att alla som ville kunde få ett undantag men Österrikes representanter var ute och fikade när beslutet togs...)

Vad kan man göra så att debatten förs innan besluten tas och så att svenska representanter i råd och parlament har en klar känsla för hur opinionen är - därmed inte sagt att de alltid bör följa densamma?