Såsom i moderaterna, så ock i socialdemokraterna

Artikel i Liberal Debatt.


Först Fredrik Reinfeldt, sedan Mona Sahlin. Partiernas rörelse mot politikens mittfåra fortsätter i båda blocken. Och allt fler politiker lägger örat mot marken för att lyssna på medborgarna. Följden kan bli en otydligare politik, brist på ledarskap, och större politikerförakt.

Striden om mittenväljarna blir allt hårdare. Ytterkantsväljarna kan tas för givna, medan konkurrensen om mittenväljarna är hård. Statsvetare brukar hävda att de politiska partierna länge rört sig allt mer mot politikens mittfåra pågått länge, vilket kommer att göra partierna allt mer lika varandra.
Moderaterna har lånat politik och retorik från socialdemokraterna. Ord som tidigare präglade partiets retorik, som frihet och individ, har skuffats undan till garderobens bakersta vrå, och ersatts med välfärds- och arbetsrättskramande. Sveriges ”nya arbetarparti” har övergett kraven på stora och ideologiskt motiverade skattesänkningar för en i det närmaste s-märkt skattepolitik. Den största skillnaden mot den förra regeringen är inte innehållet i den ekonomiska politiken, utan att den motiveras med nationalekonomiska teorier, inte med strävan efter resursfördelning.

Såsom i moderaterna, så ock i socialdemokraterna. Utnämningen av Sahlin kan ses som socialdemokraternas motdrag visavi moderaternas gir mot mitten.
Men Sveriges största parti har länge rört sig mot den politiska mittfåran. Inte bara av väljarstrategiska skäl – i regeringsställning har det varit nödvändigt att anpassa politiken efter en förändrad omvärld.
Valnederlaget har dock underblåst det interna missnöje som funnits med högervridningen. Enligt en undersökning som SVT:s Aktuellt presenterade nyligen är antalet socialdemokrater som vill att partiet går till vänster tio gånger fler än de som vill se en högersväng.
Därför har det har muttrats och mullrats en hel del om Mona Sahlins högerkantringar i frågor som hushållsnära tjänster, stöd för småföretag och tjänstesektorn, arbetsrätt, och gamla försyndelser som strejkförbud, framför allt från fackligt håll.

Det hänger samman med att den interna retoriken inte följt med när den förda politiken utvecklats. Ett talande exempel är den stora debatten ”Vad vill socialdemokraterna?” som hölls på ABF i Stockholm i början av december i syfte att måla upp partiets ideologiska framtidsval, och där Mona Sahlin var en av huvudtalarna.
Hade debatten varit en båt hade vänsterkantringen fått den att kapsejsa på nolltid. Moderatorn Carl Tham satte tonen genom frågan ”Hur kan vi angripa kapitalismen?” Resten av debatten kan mycket kort sammanfattas som att marknadsekonomin är ond. Punkt slut.
Det var svårt att tro att debattörerna tillhörde samma parti som bidragit till att avreglera el-, flyg-, post- och kreditmarknaderna, införa budgettak och strama upp budgetprocessen, prioritera inflationsbekämpningen, reformera pensionssystemet och göra Sverige till medlem i EU. Snarare hade jag gissat att de var vänsterpartister.
Ingen av de två närvarande före detta finansministrarna – Pär Nuder och Bosse Ringholm – opponerade sig mot verklighetsbeskrivningen. Inte heller förre statsministern Ingvar Carlsson.
Den enda som vågade vara motvalls käring och till viss del försvara marknadslösningar, EU och globaliseringen, var Mona Sahlin.
Det var kanske inte särskilt populärt just där och då. Men det säger en del om Sahlin.
Än mer säger det om socialdemokraternas interna liv och leverne. Den socialistiska retoriken är i högsta grad levande, men tillåts sällan synas utåt.
Men socialdemokraterna vet att en dragning mot mitten krävs för att partiet ska kunna ta tillbaka regeringsmakten från de nya mjukismoderaterna. Därför sluter man nu upp kring Sahlin. Rättning i leden.

Rörelsen mot mitten gäller inte bara de två stora partierna. Alla partier har förändrat sin politik för att anpassa sig till den allmänna opinionen. Opinionsundersökningar och fokusgrupper används för att kartlägga väljarnas åsikter och lägga grunden för anpassningen av politiken.

Men man får inte övertolka strävan mot mitten som att partierna snart tycker nästan likadant. I den vardagliga retoriken, i mötena med väljarna, låter de förbluffande lika. Moderaternas och socialdemokraternas grundläggande ideologier är så olika att partierna kommer fortsätta att vara ärkefiender. Inför väljarna drar politiken mot mitten, men inför partimedlemmarna betonas de ideologiska rötterna, vilket skapar interna spänningar.
Utnämningen av Sahlin har särskilt tydligt visat hur det knakar i fogarna inom socialdemokraterna. Inom moderaterna klagas det ibland att partiet försöker vara mer socialdemokrater än socialdemokraterna själva.

En annan stor politisk trend, som delvis överlappar med rörelsen mot den politiska mitten, tycks vara lyssnande och flexibilitet. I Sverige är Fredrik Reinfeldt det klockrena exemplet. Den prövande, lyssnande hållning som han står för och som innebär att förslag som lagts fram även kan dras tillbaka, kan tolkas som ödmjukhet och välbehövlig pragmatism, men även som ett uttryck för ett strategiskt finger i luften, kanske ren opportunism.
Även socialdemokraterna har efterfrågat en ny ledare med en mer lyhörd och lyssnande stil – till skillnad från den avgående partiledaren som pekat med hela handen och tystat idédebatten. Mer dialog och mindre megafon. Under sin Sverigeturné är det just lyssna som Mona Sahlin ska göra. I skrivande stund har hon lyckats charma det mest hårdnackade anti-Sahlin-fästet här i Skåne.
Även i andra länder ligger en lyssnande hållning i tiden. Den franska presidentkandidaten Ségolène Royal har med sin interaktiva webbplats startat ett politiskt mode, och i USA har Hillary Clinton följt efter.

Det finns naturligtvis risker med utvecklingen. När ideologin får allt mindre plats, och ett till opportunism gränsande strategiskt tänkande tar allt mer plats, riskerar politikerföraktet att växa och det blir mer otydligt för väljarna vem de egentligen röstar på.
Brist på ledarskap är en annan risk. Politiker kan inte bara spegla opinionen, de måste också våga leda den när det behövs. Per definition måste en ledare visa vägen, inte bara följa efter.
Samtidigt måste lyhördhet och pragmatisk anpassning av politiken till den allmänna opinionen innebära att folkviljan får större genomslag i den förda politiken.

Sahlin och Reinfeldt bidrar båda till trängseln i mitten. Men de är också varandras motpoler:
Sahlin har visat att hon kan stå upp för sina åsikter när opinionsvindarna blåser, men hon anklagas ofta för att prata mer än hon uträttar.
Reinfeldt har å andra sidan visat att han levererar precis den politik han gick till val på, men tycks tänka betydligt mer på politisk strategi än på att driva en politisk linje.
De kommer att komplettera varandra väl. Och kan kanske lära ett och annat av varandra.


MARIANNE EKDAHL är frilansskribent och statsvetare.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, partier, ideologi, demokrati, socialdemokraterna, moderaterna