En uppenbar paradox i svenskt rättsväsende är bristen på verklighetsförankring i lagen om fildelning.
Det stod än mer klart när P3:s Front igår avslöjade att hundratals högskolestudenter varje år stängs av från högskolornas egna datanätverk, misstänkta för illegal fildelning.
Hälften av de svenska högskolorna uppger att fildelning kan leda till avstängning. Bara i år har runt 270 studenter i Uppsala, Växjö och Luleå stängts av från Sunet, högskolornas gemensamma datanätverk.
Det uppseendeväckande är att beslut om avstängning enbart grundas på uppgifter i mejl från amerikanska företag och upphovsrättsorganisationer. Högskolorna kontrollerar inte uppgifterna, utan förlitar sig på att de stämmer. Ingen polisanmälan sker och därmed ingen polisutredning.
Sådan rättsosäkerhet är inte acceptabelt – även om både brottet och straffet kan anses ringa.
Intressant nog ger inte de privata företag som driver datanätverk vid andra högskolor efter för påtryckningar, utan arbetar endast med polis och åklagare.
Förbudet mot nedladdning drevs igenom för drygt ett år sedan av den förre justitieministern Thomas Bodström. Tidigare var bara tillhandahållande av filer som andra kan ladda ner olagligt.
Protesterna var många: detta var omöjligt att kontrollera, och skulle bara skapa ett glapp mellan lagstiftningen och efterlevnaden.
Så sant som det var sagt.
Idag fildelar runt en miljon svenskar film, musik och dataprogram via internet. Men bara åtta fildelare har dömts, eftersom brotten är svåra att utreda.
Lagstiftningen var föråldrad redan när den trädde i kraft. Fildelningen tycks vara här för att stanna. Trots det har upphovsmännen – stora filmbolag, små programutvecklare eller oetablerade musiker – rätt att få betalt för sina verk.
Avslöjanden om påtryckningar från amerikanska branschintressen – liksom i fallet med The Pirate Bay i somras – uppmuntrar troligtvis inte till större laglydighet. Snarare tvärtom.
Lagstiftarna har därför en svår uppgift i att finna bättre sätt att skydda upphovsrätten.
Alliansregeringen är splittrad i frågan. Men med argumentet att det inte går att ”jaga en hel generation” stakade Fredrik Reinfeldt (m) möjligtvis ut riktningen redan under valrörelsen. Justitieminister Beatrice Ask (m) har en öppen hållning inför översynen av lagen.
Det är bra, men så småningom behövs ett konkret förslag.
Studenter får inte hamna i kläm på grund av en icke-fungerande lagstiftning.
Även fildelare har rätt till rättssäkerhet.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 31 oktober 2006
Andra bloggar om: The Pirate Bay, fildelning, rättssäkerhet, upphovsrätt
31 oktober 2006
[+/-] |
Även fildelare har rätt till rättssäkerhet |
30 oktober 2006
[+/-] |
Handelsministern och hans samvete |
"Sverige har alltid respekterat de mänskliga rättigheterna. Och vi går också åt samma håll."
Så svarade VD:n för ett av de kinesiska företag som etablerar sig i Kalmar på Rapportreporterns fråga häromdagen. Samma dag hade lokaltidningen Barometern i en skarp ledarartikel på kinesiska uppmärksammat de besökande affärsmännen på den svenska synen på mänskliga rättigheter.
Sydsvenskan har tidigare rapporterat om den kinesiska koncernen Fanerdun, som med hjälp av Kalmar kommun, Regionförbundet och Invest in Sweden Agency bygger ett jättelikt utställningscenter i Kalmar. Samt hur Fanerdun hotat reportern Ola Wong efter ett kritiskt reportage om hur kinesiska företagare lockas till Sverige med falska löften om guld och gröna skogar.
Den snabba tillväxten i den kinesiska ekonomin är en guldgruva för svenska företag med sinne för affärer. Intresset är inte odelat. EU är Kinas största handelspartner och de kinesiska investeringarna i Sverige ökar.
Men var dag kommer nya rapporter om hur regimen förföljer politiska dissidenter och religiösa och etniska minoriteter. Hur förtrycket mot Tibet hårdnar. Hur regimen för att kringskära yttrandefriheten stärker kontrollen över internet.
En som länge krävt en tuffare politik gentemot Kina är faktiskt den nye handelsministern Sten Tolgfors (m). ”Situationen är så allvarlig att den borde vara en dominerande fråga på den utrikespolitiska agendan”, skrev Tolgfors i en riksdagsmotion för två år sedan apropå övergreppen i Kina.
Den som är naivt lagd kan hoppas att denna åsikt kommer att reflekteras i Tolgfors ministergärning.
Men efter hans slingrande svar till pressen om vapenembargot är det mindre sannolikt. Att vara riksdagsledamot i opposition är inte detsamma som att vara ansvarigt statsråd.
Det har nämnts att Tolgfors bakgrund kan bli problematisk när han skall sälja in Sverige och svenska produkter i Kina.
Ur en rent affärsmässig synvinkel, ja. Men handelsministern har ett politiskt mandat, han är inte vilken gårdfarihandlare som helst.
Tolgfors bakgrund vittnar om ett personligt engagemang. Om han bara skall slingra sig runt allt som rör mänskliga rättigheter torde han få ett tufft jobb med sitt eget samvete.
Dessutom måste statsminister Fredrik Reinfeldt varit medveten om att valet av handelsminister skickar klara signaler till bland annat Kina.
Eller har Reinfeldt inte tänkt alls? Det finns ingen klar linje mellan Tolgfors och företrädaren Maria Borelius som visar att Reinfeldt hade en idé bakom utnämnandena.
Hur som helst kan handelsministern gott fortsätta med raka rör i kritiken mot diktaturer. En handelspolitik med hjärna, men utan hjärta, är inte värdigt en demokrati. Dessutom vore en tuffare linje vad gäller mänskliga rättigheter i Kina än vad den socialdemokratiska regeringen hade en seger för alliansregeringen. Socialdemokrater tror sig ju ofta borga för att Sverige är en moralisk stormakt.
Men frågan är inte bara hur mycket Tolgfors vågar – och får – säga. Frågan är om han klarar av att sätta ner foten och samtidigt hjälpa svenska företag att etablera sig utomlands. För det krävs rejäla doser av både charm och auktoritet – inte minst eftersom EU:s skotullar gjort att handelsrelationerna mellan EU och Kina är ansträngda.
Åter till Kalmar.
Det är svårt att värdera ett kinesiskt företag enligt en svensk moralisk måttstock. Affärsmoral skiljer sig från land till land. Kanske handlar det bara om vilda västern-kapitalism och kulturkrockar.
Hur som helst står mycket på spel för den nedläggningsdrabbade staden. Fanerdun utlovar 800 nya jobb och tusen kinesiska företag. Att demokrati och mänskliga rättigheter inte är ett ämne som avhandlas är kanske inte förvånande.
Men demokrati föds i de vardagliga kontakterna mellan människor, inte framför allt i grandiosa tal.
Borde inte varje medborgare då ha ett ansvar för att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter? I alla fall om vi vill räkna oss som världsmedborgare, inte bara räknemaskiner.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 30 oktober 2006
Andra bloggar om: Sten Tolgfors, Kina, mänskliga rättigheter, Kalmar
[+/-] |
Expressen har fel om valarna |
I Dagens Expressen skriver Tommy Hammarström att det är OK för Island att fånga den rödlistade sillvalen, eftersom "det knappast kan påverka beståndet".
Nej, det påverkar knappast beståndet. Flera valarter har återhämtat sig någotsånär efter århundraren av blodig exploatering. Redan nu har inuiterna på Grönland tillstånd att fånga mer än 100 sillvalar per år, av de runt 50 000 som existerar.
Men det innebär inte att valar, t ex sillvalar, "utan biologiska betänkligheter kan jagas igen".
För det första är valbestånden inte så kartlagda att forskarna är helt säkra på hur stora bestånden är och vilka beståndsstorlekar som krävs för att säkra fortlevnaden.
För det andra är rödlistningen den enda internationellt någorlunda accepterade indelningen i hotade och ohotade arter. Om varje land ska bestämma att "vi kan väl fånga några stycken, det finns ju så många", är vi verkligen inne på ett sluttande plan.
För det tredje är det i praktiken väldigt svårt att få till stånd en reglerad förändring som accepteras av alla länder. Åsiktsskillnaderna mellan länderna i valfångstkommissionen är för stora. För Island, Japan och Norge står mycket nationell prestige på spel. För andra länder är valfångsten ett rött skynke, ett absolut tabu.
Det existerande valfångsförbudet uppstod just eftersom det helt enkelt var omöjligt att enas om fångstkvoter.
Därför måste valfångstförbudet respekteras så som det är. Alternativet är en vilda-västern-inställning, där varje land gör som det vill. Det skulle undergräva både valfångstkommissionen och alla försök att hantera valfrågan internationellt.
Se även min artikel Väljer valen från 24 oktober.
Andra bloggar om: Expressen, valfångst
29 oktober 2006
[+/-] |
Julafton för statsvetare |
Två avgångna ministrar innan regeringen fyllt tio dagar.
Flera ministrar inblandade i affärer och förföljda av mediedrev.
En utrikesminister och tillika före detta statsminister som anklagas för dåligt omdöme i sina privata affärer.
Fackförbund som blåser till storms inför nästa års avtalsrörelse.
KU-anmälningar galore.
Rena julafton för statsvetarna.
DN citerar professor Olof Petersson:
"Vem har någonsin hört om detta, var hans lycksaliga kommentar".
Jag har placerat min blogg i
Lund på bloggkartan.se
[+/-] |
Ny teknik ger försprång |
När inte ens Google än hittar till min blogg var jag inte förvånad att det var chefen för tankesmedjan Eudoxa (som studerar hur ny teknik påverkar samhället), Waldemar Ingdahl, som först hittade till min blogg. Kunskap om ny IT ger alltid ett försprång i den virtuella världen, och därför ibland i den verkliga världen.
För någon vecka sedan fällde en bloggare, Magnus Ljungkvist, en minister, Maria Borelius.
28 oktober 2006
[+/-] |
Många frågetecken kvar runt Bildt |
Varför talade inte Bildt om tidigare att han redan sålt aktierna i Vostok Nafta? Skälen han angett – att han varit på olika resor och att han ville invänta att Statsrådsberedningen utredde samtliga statsråds aktieinnehav – är ganska tunna.
Om Bildt verkligen sålde aktierna för ett par veckor sedan, hade han och Fredrik Reinfeldt kunnat bespara regeringen en hel del kritik och granskning genom att offentliggöra det. Har inte regeringen fått nog av PR-bakslag under de senaste veckorna?
När Bildt presenterades som utrikemsinister ansågs det vara ett genidrag. Han gav regeringen välbehövlig internationell erfarenhet. En internationellpolitisk hotshot, beundrad för sina insatser på Balkan. Med råge överglänste han sin företrädare Jan Eliasson, f.d ordförande i FN:s generalförsamling.
Hanteringen av av Bildts aktieinnehav har nu - kanske i onödan - skadat regeringen och förtroendet för utrikesministern.
Vad värre är, det vittnar inte om gott omdöme. Både Bildt och Reinfeldt borde förstått att en utrikesminister som behöver förhandla om ryska energileveranser inte själv kan ha ekonomisk nytta av av rysk gasexport blomstrar. Gentemot "putiniseringen" av det ryska samhället och de starkare auktoritära tendenserna krävs det en tuff hållning, vilket är oförenligt med intressen knutna till rysk utrikespolitik. Vostok Nafta har det mesta av sina tillgångar i Gazprom, som av Vladimir Putin används som ett medel i den ryska utrikespolitiken.
Om inte Bildt och Reinfeldt förstått det, är det allvarligt. När Reinfeldt för några dagar sedan försvarade Bildt med att ministrar också måste få äga aktier, verkade han varken inse frågans betydelse eller veta att Bildt inte hade aktierna kvar.
Affärerna runt Borelius, Stegö Chilò, Billström och Borg luktar mer av de gamla moderaterna än de nya. Den bilden förstärks nu, tyvärr.
Andra bloggar om: Bildt, Gazprom
27 oktober 2006
[+/-] |
Revolution i Skåne |
En revolution är på gång. Den döljer sig under det byråkratdoftande namnet Ansvarskommittén.
I februari 2007 skall kommittén föreslå hur den offentliga samhällsorganisationen skall se ut. Rubbet.
Sannolikt är att landstingen ersätts med större regioner med större ansvar och beskattningsrätt – liknande Region Skåne – och att många kommuner slås ihop. Målet är bättre fungerande regionala tillväxtcenter med bra bärkraft för sjukvården och tydlig politisk ansvarsfördelning.
Skåne kan komma att slås ihop med Blekinge och halva Halland. Övriga Sverige kan komma att indelas i sex, nio eller fjorton storregioner.
Folkomröstningar måste därför hållas i alla berörda län, hävdade Anders Björck (m) igår på DN Debatt. Det är väl känt att Björck – landshövding i Uppsala län, vilket riskerar att slås samman med Stockholms län – ogillar tendenserna i Ansvarskommittén.
Men oavsett dagordning har Björck en poäng.
Politiska och geografiska gränsdragningar innebär alltid fördelning av makt. För många politiska församlingar och förvaltningar är det dynamit.
För medborgarna kan en omstöpning av läns- och kommunindelningarna påverka vardagen, ekonomin, den offentliga servicen, identiteten. Skatter, vård, omsorg och kollektivtrafik kan variera rejält.
Medborgarna måste därför ha en chans att säga sitt. Helst före allmänna val.
Men Ansvarskommitténs tidtabell gör att frågorna inte debatterats i höstens valrörelse. Kanske är detta ingen slump. Frågorna splittrar Sverige utifrån geografi, parti- och myndighetstillhörighet.
Men folkomröstningar eller inte är en knivig fråga.
Först och främst: Om vad skall vi folkomrösta? Sedan 1980 har svenskarna bara folkomröstat om medlemskap i EU respektive EMU. Men normaltillståndet måste vara att de folkvalda stiftar lagar, oavsett sakfråga.
För det andra: hur själva frågeställningen formuleras kan vara av avgörande betydelse.
Men Björck skall ha heder av att ha väckt frågan.
En förändring i den här skalan kan inte ske utan demokratisk förankring.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 26 oktober 2006
Andra bloggar om: Region Skåne, Ansvarskommittén, folkomröstningar, länsindelningar
26 oktober 2006
[+/-] |
Vart går folkpartiet? |
Sydsvenskans ledarsida 25 oktober 2006
När Göran Persson under valrörelsen avförde arbetslösheten från dagordningen visade han tydligt att rörelsen tappat kontakten med medborgarnas vardag. Behovet av förnyelse blev uppenbart. Sedan riksdagsvalet har detta debatterats flitigt.
Mindre uppmärksammat är vilken väg folkpartiet väljer att gå. Håller socialliberalismen inom partiet på att återta förlorad mark från den kravliberalism med lätt populistiska förtecken som dominerat de senaste åren? Att den avgångne partisekreteraren Johan Jakobsson har ersatts av tidigare riksdagsledamoten Erik Ullenhag tyder på det.
Om så är fallet: Grattis!
Folkpartiets storslam i riksdagsvalet 2002 berodde till stor del på förslaget om språkkrav för medborgarskap – trots kritiken mot fiske i grumliga vatten. Antalet riksdags- och fullmäktigeledamöter mångdubblades.
Och makt är ju trevligt, så den interna toleransen för tuffare-tag-politiken ökade. Bit för bit övergav folkpartiet ”snällismen” à la Bengt Westerberg.
Just Johan Jakobsson utmålas ofta som arkitekten bakom den nya strategin med hårdare nypor inom framför allt integration, skol- och rättspolitiken. Många menar att inspirationen kom från danska Venstre och dess hårda linje mot invandrare. Samtidigt blev det allt tystare kring tidigare socialliberala profilfrågor som bistånd, social välfärd och feminism.
Inför EU:s östutvidgning våren 2004 började det interna missnöjet att jäsa på allvar. När Göran Persson talade om ”social turism” jamsade fp med i kraven på övergångsregler för arbetstagare från de nya länderna. Bara centerpartiet sade rakryggat nej.
Men i årets val gav inte kravpolitiken samma genomslag. Fp rasade rejält, även om dataintrångsavslöjandena troligtvis också bidrog till det. Mycket tyder nu på att valresultatet har minskat det interna stödet för kravpolitiken.
Det är i det ljuset som valet av Erik Ullenhag som ny partisekreterare måste ses. Ullenhag är tydligt socialliberal och har varit kritisk till bland annat partiets integrationspolitik.
Det finns även andra tecken på att kravpolitiken kommer att tonas ner. De flesta av de personer som varit frontfigurer för de hårda nypornas folkparti har fått andra arbetsuppgifter.
Den förre rättspolitiske talesmannen Johan Pehrson har blivit gruppledare i riksdagen och ledamot i socialutskottet.
När den kontroversielle Mauricio Rojas avgick som integrations- och flyktingtalesman banade han väg för Nyamko Sabuni som integrationsminister. Även om Sabuni också varit kontroversiell, var det framför allt Rojas som förknippades med hårdare krav på invandrare.
Major Jan Björklund som gett rottingdisciplinen ett ansikte har visserligen befordrats till skolminister. Men en kravfokuserad skolpolitik har å andra sidan stort internt stöd och är mindre problematisk ur liberal synvinkel.
Även regeringsansvaret gör att utrymmet för spektakulära utspel blir mindre. I opposition kan förslag vara hur ihåliga som helst – de blir ju ändå inte verklighet.
Koalitionen ger i sig också mindre utrymme för partiprofilering. Det gäller att inte trampa regeringskollegerna på tårna.
Krav är inte automatiskt fel. Ordning och reda i skolan är nödvändigt, inte minst för de mest utsatta eleverna. Det behövs både morot och piska för att främja sysselsättning och integration och stävja kriminalitet.
Problemet med folkpartiet har varit att kravpolitiken helt dominerat över de socialliberala hjärtefrågorna. Enbart hårda nypor är dålig politik.
Att återgå till snällismen är dock inget alternativ. Men förhoppningsvis är excessernas tid förbi. Krav och humanism – tufft och snällt – måste gå att förena. Att vara liberal är att vara kluven.
När valanalysgruppen i december presenterar sin rapport kommer fp sannolikt att få en bra anledning att omvärdera sin politik.
Ta den! Sverige behöver ett tydligt socialliberalt parti.
Centerpartiets försök att fylla den rollen är antagligen lika förankrat hos fotfolket som folkpartiets tuffa-tag-strategi hos de egna gräsrötterna. Det vill säga inte särskilt.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: folkpartiet, Erik Ullenhag, Johan Jakobsson, snällism, kravliberalism
24 oktober 2006
[+/-] |
Väljer valen |
Den sillval på 60 ton som ett isländskt fartyg fångade i söndags har orsakat en internationell proteststorm. Den som styckar ett 21 meter långt mytomspunnet och utrotningshotat däggdjur inför världens TV-kameror undgår inte omvärldens vrede.
Miljöminister Andreas Carlgren var skarp i sin kritik. Självklart.
Ironiskt nog har Sverige legitimerat Islands beslut att bryta mot förbudet mot kommersiell valfångst som rått sedan 1986. När Internationella valfångstkommissionen, IWC, år 2002 behandlade en isländsk reservation mot förbudet var Sveriges röst utslagsgivande. Av oklara skäl röstade vi ”fel”.
Vid sidan om de utrotningshotade sillvalarna planerar Island att fånga trettio vikvalar per år – att jämföra med den knappa miljon som finns. Är det så farligt då?
Delvis handlar tabut runt valfångst om känslor. I likhet med delfiner och sälar har valar till viss del blivit ”disneyfierade”. Visst är de intelligenta. Gulliga, OK. Ömmande föräldrar, säkert. Men trots allt är de djur, i lika hög grad som alla de kor och kalvar vi utan tvekan förvandlar till biff.
Kan kommersiell fångst av etablerade arter då accepteras?
Nej. Valfångstförbudet har inte uppkommit av en slump, och det måste respekteras.
Förbudet antogs eftersom det var omöjligt att enas om fångstkvoter. Frågan var för kontroversiell, valfångarnationerna hade för starka intressen och de vetenskapliga frågetecknen var för många.
Århundradens rovfångst har gjort flera valarter utrotningshotade och förändrat balansen mellan olika arter. Idag är bestånden fortfarande inte helt kartlagda och det är osäkert vilka populationsnivåer som är långsiktigt hållbara. Det krävs fortsatt forskning och stor försiktighet i hanteringen av valbestånden.
Den enda internationellt erkända aktör som har mandat att reglera detta är IWC.
Däri ligger Islands stora missgrepp. IWC är, trots allt, den enda garanten för att valbestånden långsiktigt kan bevaras. För att IWC:s legitimitet inte skall urgröpas måste dess beslut följas.
Den vetenskapliga osäkerheten kan fortfarande utnyttjas för alla sorters argument. För valfångarnationerna står den politiska prestigen på spel. Japan och Norge ihärdar med sin ”vetenskapliga” valfångst trots att efterfrågan på valkött rasat. Där väger nationalistiska stämningar tyngre än både vetenskapliga och miljömässiga aspekter. Vi har minsann alltid fångat val...
Liksom alla folkrättsliga överenskommelser är valfångstförbudet den tunna gränsen mellan internationell anarki och ett hyfsat upprätthållande av internationella regler.
En folkrätt à la carte, där varje land agerar som det självt önskar, måste undvikas.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, 24 oktober 2006
07 oktober 2006
[+/-] |
Låt dem arbeta! |
Huvudledare i Sydsvenskan 6 oktober 2006
Tjugo afrikanska migranter drunknade igår utanför Kanarieöarna i jakten på ett bättre liv. Hittills i år har uppemot 3 000 personer omkommit i havet utanför Europas stränder, enligt Röda Korset.
För EU är frågan het. Antalet migranter i rangliga båtar på väg till EU ökar. Flera länder har kritiserat Spanien för att ha gett runt 600 000 illegala immigranter uppehållstillstånd och därmed uppmuntrat fler att söka sig till Europa.
Åtta sydeuropeiska länder har krävt att EU agerar mer kraftfullt och vill även ha finansiellt stöd, men Sverige och flera andra länder förväntas säga nej till det.
Men arbetet för att hantera situationen intensifieras. En europeisk gränskontrollbyrå, Frontex, har redan upprättats för att samordna gränskontrollen, men den har inte påverkat situationen nämnvärt.
När EU:s justitieministrar igår möttes i Luxemburg togs ytterligare steg mot att inrätta en gemensam gränskontrollstyrka och ett övervakningssystem längs EU:s södra gräns.
Men det finns en lösning som är både mer human och mer ekonomiskt rationell än att trappa upp gränspatrulleringen och sända hem immigranterna: mer arbetskraftsinvandring.
Redan idag drar européerna nytta av de papperslösa immigranternas billiga arbetskraft. De arbetar i jordbruket, byggindustrin och privata hem och bidrar till en ansenlig del av Europas sammanlagda BNP, utan att åtnjuta några rättigheter. Befolkningsutvecklingen gör att behovet av arbetskraft förväntas öka ytterligare i framtiden.
Den svenska kommittén för arbetskraftsinvandring, som om knappt två veckor presenterar sitt slutbetänkande, har redan varit inne på liknande tankegångar.
De senaste åren har inställningen till arbetskraftsinvandring blivit något mer liberal, både i Sverige och i EU. Det är utmärkt, men det har suttit hårt åt.
När EU-kommissionen och Afrikanska unionen på måndagen möttes för att utöka sitt samarbete föreslog kommissionär Franco Frattini lagliga möjligheter till säsongsarbete i Europa, bland annat med hjälp av gemensamma databaser med uppgifter om behovet av arbetskraft i EU:s medlemsländer. Frattini överväger också att föreslå ett så kallat green card enligt amerikansk modell, men än så länge är det långt kvar till en gemensam invandringspolitik.
Det allt mer liberala centerpartiet har redan föreslagit ett system med green card . Även de övriga borgerliga partierna är mer öppna för arbetskraftsinvandring än den avgående socialdemokratiska regeringen.
Förhoppningsvis kommer detta att avspeglas i dagens regeringsförklaring. Ge fler grönt ljus för arbete.
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: EU, invandrare, arbetsmarknad, arbetskraftsinvandring, green card, regeringen, Afrika
06 oktober 2006
[+/-] |
Nya moderaterna måste hålla fast vid förnyelsen |
Först i regeringsförklaringen höll den nye statsministern en öppen, samarbetsinriktad ton.
”Allians för Sverige är en allians för hela Sverige”, sade Fredrik Reinfeldt. ”Vi kommer att vara en öppen regering som lyssnar på alla medborgare”.
Det är helt i linje med Reinfeldts nya mjuka linje för moderaterna.
Och det är klokt.
Nu gäller det bara för den nya regeringen att
Den riktigt stora utmaningen för den nya regeringen är inte bara de att omvandla vallöftena till en bra politik under de närmaste fyra åren.
Det riktigt svåra är få medborgarnas förtroende att vinna även riksdagsvalet 2010, och på allvar bryta socialdemokraternas dominans i svensk politik.
Och för det krävs att de ”nya moderaterna” fortsätter sin nya politik, och inte faller tillbaka i en nyliberalism med litet väljarstöd.
Andra bloggar om: regeringsförklaringen, Fredrik Reinfeldt, nya moderaterna
05 oktober 2006
[+/-] |
Välfärd i gungning - både i Danmark och i Sverige |
Arga småbarnsföräldrar och förskolepersonal har i veckan äntrat barrikaderna över hela Danmark i protest mot kommunala nedskärningar. Förskolor tvingas stänga på grund av strejker.
Detta är bara toppen på ett isberg. Nedskärningarna, som hänger samman med den stora kostsamma kommunsammanslagningen och en ny kommunal utjämningsreform, har länge varit förstasidesstoff.
Statsminister Anders Fogh Rasmussen och hans liberal-konservativa regering är måltavla för protesterna, eftersom kommunernas ekonomi är beroende av regeringen.
Socialdemokratin är i kris och situationen är ett test för partiledaren Helle Thorning Schmidt. Som ung, fräsch och reformvänlig valdes hon förra året för att förnya partiets politik. Men interna stridigheter och dalande opinionssiffror har följt. Om hon inte förmår utnyttja protesterna mot regeringen för att ge partiet råg i ryggen kommer förtroendet för henne att urholkas ytterligare.
När folketinget idag debatterar frågan kommer Fogh sannolikt fortsätta att neka kommunerna mer resurser – i den finanspolitiska disciplinens namn. En viktig poäng.
Men varför krävs det nedskärningar? Danmarks ekonomi är mycket stark just nu.
Parallellen till Sverige är uppenbar. Trots att svensk ekonomi går som tåget klarar välfärdsstaten inte av sina åtaganden: fortfarande är vårdköerna för långa, händerna i äldreomsorgen för få och de arbetslösa för många.
De bakomliggande problemen är gemensamma för alla länder i EU. Globaliseringen strukturerar om ekonomier och sätter press på välfärden. Befolkningarna blir allt äldre. Allt färre skall försörja allt fler.
Hur välfärden skall överleva globaliseringen resonerar det fristående nätverket Global Utmaning om i sin nya rapport Den digitala välfärden. Styrkan i slutsatserna är enigheten över de politiska gränserna, från vänster till höger.
Välfärdssystemet fungerar inte tillräckligt bra för dem som är utanför arbetsmarknaden, menar skribenterna. Rätt till sjukpenning eller förtidspension, men inte till rehabilitering. Utanförskap permanentas, vilket inte bara får svåra sociala konsekvenser, utan även ekonomiska.
Större inslag av frivillighet och företagande skulle stärka välfärden. Inte ersätta de offentliga insatserna, men komplettera dem.
Likaså kan fler vita tjänster minska klyftan mellan dem som arbetar för mycket och dem som inget hellre vill än att få ett lönearbete.
På så vis kan den danska krisen säga en del om Sverige. Samma utmaningar, samma problem. Delvis krävs samma lösningar. För en dag kommer konjunkturen att svänga nedåt.
Publicerad i Sydsvenskan 4 oktober 2006