30 oktober 2006

Handelsministern och hans samvete

"Sverige har alltid respekterat de mänskliga rättigheterna. Och vi går också åt samma håll."
Så svarade VD:n för ett av de kinesiska företag som etablerar sig i Kalmar på Rapportreporterns fråga häromdagen. Samma dag hade lokaltidningen Barometern i en skarp ledarartikel på kinesiska uppmärksammat de besökande affärsmännen på den svenska synen på mänskliga rättigheter.
Sydsvenskan har tidigare rapporterat om den kinesiska koncernen Fanerdun, som med hjälp av Kalmar kommun, Regionförbundet och Invest in Sweden Agency bygger ett jättelikt utställningscenter i Kalmar. Samt hur Fanerdun hotat reportern Ola Wong efter ett kritiskt reportage om hur kinesiska företagare lockas till Sverige med falska löften om guld och gröna skogar.
Den snabba tillväxten i den kinesiska ekonomin är en guldgruva för svenska företag med sinne för affärer. Intresset är inte odelat. EU är Kinas största handelspartner och de kinesiska investeringarna i Sverige ökar.
Men var dag kommer nya rapporter om hur regimen förföljer politiska dissidenter och religiösa och etniska minoriteter. Hur förtrycket mot Tibet hårdnar. Hur regimen för att kringskära yttrandefriheten stärker kontrollen över internet.
En som länge krävt en tuffare politik gentemot Kina är faktiskt den nye handelsministern Sten Tolgfors (m). ”Situationen är så allvarlig att den borde vara en dominerande fråga på den utrikespolitiska agendan”, skrev Tolgfors i en riksdagsmotion för två år sedan apropå övergreppen i Kina.

Den som är naivt lagd kan hoppas att denna åsikt kommer att reflekteras i Tolgfors ministergärning.
Men efter hans slingrande svar till pressen om vapenembargot är det mindre sannolikt. Att vara riksdagsledamot i opposition är inte detsamma som att vara ansvarigt statsråd.
Det har nämnts att Tolgfors bakgrund kan bli problematisk när han skall sälja in Sverige och svenska produkter i Kina.
Ur en rent affärsmässig synvinkel, ja. Men handelsministern har ett politiskt mandat, han är inte vilken gårdfarihandlare som helst.
Tolgfors bakgrund vittnar om ett personligt engagemang. Om han bara skall slingra sig runt allt som rör mänskliga rättigheter torde han få ett tufft jobb med sitt eget samvete.
Dessutom måste statsminister Fredrik Reinfeldt varit medveten om att valet av handelsminister skickar klara signaler till bland annat Kina.
Eller har Reinfeldt inte tänkt alls? Det finns ingen klar linje mellan Tolgfors och företrädaren Maria Borelius som visar att Reinfeldt hade en idé bakom utnämnandena.
Hur som helst kan handelsministern gott fortsätta med raka rör i kritiken mot diktaturer. En handelspolitik med hjärna, men utan hjärta, är inte värdigt en demokrati. Dessutom vore en tuffare linje vad gäller mänskliga rättigheter i Kina än vad den socialdemokratiska regeringen hade en seger för alliansregeringen. Socialdemokrater tror sig ju ofta borga för att Sverige är en moralisk stormakt.

Men frågan är inte bara hur mycket Tolgfors vågar – och får – säga. Frågan är om han klarar av att sätta ner foten och samtidigt hjälpa svenska företag att etablera sig utomlands. För det krävs rejäla doser av både charm och auktoritet – inte minst eftersom EU:s skotullar gjort att handelsrelationerna mellan EU och Kina är ansträngda.
Åter till Kalmar.
Det är svårt att värdera ett kinesiskt företag enligt en svensk moralisk måttstock. Affärsmoral skiljer sig från land till land. Kanske handlar det bara om vilda västern-kapitalism och kulturkrockar.
Hur som helst står mycket på spel för den nedläggningsdrabbade staden. Fanerdun utlovar 800 nya jobb och tusen kinesiska företag. Att demokrati och mänskliga rättigheter inte är ett ämne som avhandlas är kanske inte förvånande.
Men demokrati föds i de vardagliga kontakterna mellan människor, inte framför allt i grandiosa tal.
Borde inte varje medborgare då ha ett ansvar för att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter? I alla fall om vi vill räkna oss som världsmedborgare, inte bara räknemaskiner.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 30 oktober 2006

Andra bloggar om: , , ,

0 Comments: