Europakrönikan 17-18 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
Fredagen den 13 juni blev resultatet av Irlands folkomröstning offentligt. Kanske var det ingen slump att irländarnas no! till det nya Lissabonfördraget i förra veckan blev ett stort bakslag för Europa.
Det var flera orsaker som bidrog till resultatet, mestadels inrikespolitiska frågor. Valkampanjen präglades till stor del av skrämselpropaganda om risken för höjda skatter, påtvingad abortlagstiftning och mindre EU-stöd till Irland, vilket fick många irländare att rösta nej. Bedömare menar att mycket få hade läst eller förstått innebörden i själva fördraget. Istället lade många sin röst som en protest mot det politiska etablissemanget, som ville ha ett ja.
Många irländare ville också se ett mer demokratiskt EU, med mer utrymme för medborgarna. Det är en ödets ironi att Lissabonfördraget är skrivet just för att förbättra demokratin och den medborgerliga förankringen i EU!
Irlands nej är ett bakslag för EU:s försök att ta fram nya regler för samarbetet. Det är ett bakslag för de medlemsländer som redan ratificerat fördraget och förbereder sig för att arbeta utifrån de nya reglerna.
Men vad händer nu?
Alla 27 medlemsländer måste godkänna nya EU-fördrag. Det är därför sannolikt att fördraget inte kan träda i kraft i januari 2009 som planerat. Under midsommarhelgens toppmöte ska EU:s medlemsstater besluta hur man ska gå vidare.
Och hur kommer det att påverka EU-samarbetet?
För EU:s del kan det betyda att Nicefördraget kommer att gälla lite längre än det var tänkt, och fördröja angelägna reformer. Det kan påverka unionens beslutsförmåga och den framtida utvidgningen.
För Sveriges betyder det kanske att Sverige under ordförandeskapet hösten 2009 inte behöver dela ordförandeposten med en permanent EU-ordförande. Statsminister Fredrik Reinfeldt får då, liksom Göran Persson gjorde 2001, en möjlighet till inrikespolitiska vinster genom att visa upp sig som en europeisk statsman.
När de franska och nederländska folken 2005 röstade non och nee till det dåvarande konstitutionella fördraget försattes EU i en djup kris. Det gick som ett skalv genom hela Europa.
Så skedde inte den här gången.
Bakslag, ja. Men inte en lika djup kris som 2005.
Det finns en stark vilja bland EU-länderna att gå vidare och finna en lösning. Irlands nej kommer knappast att stoppa hela processen.
Av EU:s 495 miljoner invånare deltog runt 1,6 miljoner i den irländska folkomröstningen. Å andra sidan har hela 18 EU-länder, det vill säga två av tre, hunnit ratificera Lissabonfördraget. Andra planerar att göra det snart. I Sverige har lagrådet redan gett klartecken, och riksdagen planerar att anta fördraget i höst.
En möjlig lösning är att Irland får något undantag från fördraget. Det finns redan flera länder som har sådana undantag, inte minst Danmark.
EU har klarat av värre kriser än så här. Systemet är robust.
Eller som Washington Post’s välkände kolumnist Robert Kagan uttryckte det häromdagen: ”EU är fortfarande en mirakulös organisation, och ingen kan tro på något annat än att den fortsätter att gå framåt.”
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Irland, Lissabonfördraget, folkomröstning, EU, ratificering
17 juni 2008
[+/-] |
Irlands nej får inte stoppa viktiga reformer |
15 juni 2008
[+/-] |
EU:s nya president blir – en man |
Europakrönikan 3-4 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
Nästa år ska EU få sin första president. Eller, som den formella titeln är, permanent ordförande för Europeiska rådet.
Det en av de främsta reformerna i det nya Lissabonfördraget som ska träda i kraft i januari 2009 – om det ratificeras i alla medlemsstater. Idag får Europeiska rådet – och därmed EU:s toppmöten – en ny ordförande varje halvår, när ordförandeklubban byter hand. Men exakt vilken roll den nya ordföranden ska ha är ännu oklart.
Ett hett namn är Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, som har stort inflytande över den europeiska politiken, trots att han representerar ett litet land. Andra kandidater är Bertie Ahern, Irlands förra premiärminister och Wolfgang Schüssel, tidigare österrikisk kansler.
Samtidigt ska EU få en utrikesminister, när posten som utrikespolitisk talesman och kommissionär med ansvar för utrikesrelationer ska slås ihop. Ett par namn med låga odds är David Milliband, ung och framgångsrik brittisk utrikesminister, och vår egen Carl Bildt. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair kan vara aktuell för båda posterna.
EU-länderna börjar inte diskutera kandidater på allvar förrän Frankrike tar över ordförandeskapet den 1 juli. Men det senaste halvåret har det spekulerats vilt. Och alla namn som nämnts har haft något gemensamt:
”Allt jag vet är att det alltid handlar om män. Mycket sällan handlar det om kvinnliga kandidater.”
Det citatet av Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sitter på min anslagstavla. Det var i vintras som jag läste det, och min första tanke var att Wallström självklart har rätt. Då, likväl som nu.
Margot Wallström är värd en stor applåd för att hon sedan dess hållit frågan högt på dagordningen genom artiklar, intervjuer och i olika politiska forum. I Financial Times nyligen uppmanade hon till en bred kampanj över parti- och nationsgränser för att öka kvinnors närvaro i den europeiska politiken.
Min andra tanke var att den sortens frispråkighet är ovanlig bland högt uppsatta kvinnor, om de inte är i slutet av sin karriär. För vill en kvinna uppnå eller behålla inflytande brukar det vara bäst att inte tala om jämställdhet. Tyvärr förstärker det en ond cirkel – om de kvinnor som har makt sällan påtalar bristen på kvinnor på topposter och i VD-stolar, blir trycket på förändring desto mindre.
Men visst finns det kvinnor som skulle vara utmärkta kandidater till EU:s verkliga toppjobb. Men i en ”manlig kartell”, för att låna en fras av Wallströms, brukar kvinnliga kandidater sällan komma fram.
Lettiska Vaira Vike-Freiberga, Mary Robinson från Irland och finska Tarja Halonen har alla respekterade namn med gedigen erfarenhet av jobbet som president. Tysklands förbundskansler Angela Merkel vore självskriven, men är inte intresserad, sägs det.
I USA har Hillary Clinton visat att en kvinna på allvar kan vara med och slåss om att bli president.
Det borde vara självklart även i Europa.
Marianne Ekdahl
[+/-] |
Matkrisen ett steg bakåt i utvecklingen |
Europakrönikan 19-20 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
Hungersnöd.
Ordet associerar till 1800-talet. Eller till 1980-talets svältkatastrof i Etiopien.
Men matbrist har återigen blivit ett verkligt problem i många länder. Under våren har de globala matpriserna ökat kraftigt, i vissa fall mångdubblats: idag är världspriset på ris tre gånger högre än vid årsskiftet.
För de flesta svenskar har det ingen stor betydelse, men för människor som redan kämpar med att försörja sin familj kan det betyda liv eller död. Under våren har matkrisen orsakat verkliga kravaller, framför allt i afrikanska länder, men även i andra världsdelar.
På fredag träffas FN:s människorättsråd i Génève för att diskutera den pågående globala matkrisen. Och i juni träffas FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom, i samma syfte.
Orsakerna till matkrisen är många. Skiftande väderförhållanden i klimatförändringarnas spår. Högre levnadsstandard och ökad efterfrågan på förädlade livsmedel. Högre bensinpris har gjort det dyrare att producera och transportera livsmedel. Den ökade efterfrågan på etanol tillverkad av livsmedel som majs och vete. De stigande matpriserna har i sig lett till spekulationer, som minskat tillgången och därmed höjt matpriserna ytterligare.
Matbrist brukar beröra begränsade områden och bero på ett antal lätt identifierade orsaker. Men den globala dimensionen och de många samverkande orsakerna som ligger bakom krisen gör situationen både allvarligare och mer svårlöst än tidigare hungerskriser.
Det är ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling. Levnadsstandarden ökar i de flesta länder i världen, liksom medellivslängden. Men mat är en helt grundläggande förutsättning för allt annat.
Eftersom även de rika länderna får känna på de stigande matpriserna har de fått upp ögonen för matkrisen, och det har ökat viljan att bidra för att lösa problemen.
Men frågan är om de åtgärder som sker kommer att räcka eller ha rätt fokus. Nödhjälp kan lindra den mest akuta svälten och hindra mänskligt lidande, men inte göra något åt de grundläggande problemen.
För att vända utvecklingen och hindra att liknande kriser uppstår igen krävs också långsiktighet. Och det ser tyvärr inte så ljust ut.
EU:s jordbrukspolitik, med sina höga tullmurar gentemot omvärlden, kommer sannolikt inte att genomgå några större reformer.
EU har redan siktet inställt på andra generationens biobränsle, dvs producerat av råvaror som cellulosa och gräs, men det kommer att ta tid att förfina tekniken och ställa om produktionen.
Och som i alla frågor av global natur är det globala handelssystemet avgörande. Men den pågående Doha-rundan som ska utmynna i ett nytt WTO-avtal är så nära dödförklarad man kan komma. De stora handelsnationerna har redan börjat sluta bilaterala avtal med viktiga handelspartners, det vill säga de stora, växande ekonomierna som Indien, Kina, Brasilien och Korea.
Om det inte blir ett nytt WTO-avtal kommer de fattigaste länderna - de som är i störst behov av att öka sin handel - att stå utanför det globala handelssystemet.
Marianne Ekdahl