Det här är inte vilken tråkig, regnig tisdag som helst - i varje fall inte för mig.
Idag debuterar jag som EU-krönikör i Kristianstadsbladet. Varannan tisdag kommer jag att kommentera aktuella Europapolitiska frågor på ledarsidan. Personligen tycker jag det är roligt att få möjlighet att skriva för fler dagstidningar, särskilt här "himma" i Skåne, och jag hoppas även att läsarna ska uppskatta mina kommentarer.
Även i Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda kommer jag att synas mer regelbundet än hittills, det vill säga varannan vecka, och förhoppningsvis bidra till att bredda perspektiven på frågor som inte alltid får den mediebevakning de förtjänar.
Det ska också bli intressant att läsa överste Bo Pellnäs, som är den andra fasta krönikör som KB, YA och TA nu engagerar. Hans internationella erfarenheter från fredsbevarande uppdrag gör honom till en av de mest insatta och läsvärda debattörerna i frågor som rör säkerhetspolitik och försvar - det är jag antagligen inte ensam om att tycka.
Andra bloggar om: EU, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Bo Pellnäs, EU-krönikor, EU-krönikör
31 juli 2007
[+/-] |
Mina EU-krönikor - nu varannan vecka i fler tidningar |
[+/-] |
Ensidig EU-debattt |
EU-krönika i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 31 juli 2007:
För många skåningar är en ovanligt regnig semester slut.
Men i Bryssel har kontoren precis börjat tömmas på folk inför semestermånaden augusti. Regeringskonferensen startade den 23 juli och finslipar nu, lite i skymundan, på teknikaliteterna kring det nya reformfördraget. Men i övrigt råder Europapolitisk stiltje.
Därför är augusti en utmärkt tid att fundera över Sveriges förhållande till resten av Europa. Sverige är ju något av en skeptisk europé, heter det ofta.
Men det intressanta är att kritiken mot EU – som ibland är motiverad, och ibland inte – oftast gäller hela unionen som sådan, hela systemet.
Hur ofta hör man inte svepande formuleringar som ”EU är byråkratiskt, korrupt och odemokratiskt” eller ”EU slukar alltför mycket pengar”? Sällan tycks det finnas utrymme för att nyansera kritiken. Ingen säger ”den där kommissionär Vladimir Spidla gör ju ingenting”, ”det bådar illa för miljöpolitiken att miljökommissionären är en före detta industriminister och Wall Street-jurist”, eller ”EU:s regionalpolitik behöver verkligen reformeras”.
Jämför med hur vi debatterar inrikespolitiken! Där säger vi till exempel: ”kulturministern tycks inte ha en egen agenda”, ”en kristdemokrat som socialminister är som att sätta bocken till trädgårdsmästare” eller ”regionalpolitiken har misslyckats”. Ingen skulle komma på tanken att komma med så svepande kritik mot hela det politiska systemet som ”Sverige är korrupt och odemokratiskt” eller ”Sverige slukar för mycket pengar” och förvänta sig att bli tagen på allvar.
Men EU kan kritikerna helt skåpa ut, med hull och hår. Och bli tagna på allvar – av en del, i alla fall.
När jag för en tid sedan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.
Men det går åt rätt håll. Enligt den senaste SOM-undersökningen har vi aldrig varit så positiva till EU som nu. Och i de politiska partierna har det rört på sig på vänsterkanten, där det största EU-motståndet finns:
På s-kongressen i våras uppmanade Mona Sahlin sitt parti att ”lämna debatten om ja eller nej till EU”. Förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det. Under våren har Sahlin också öppnat för en s-v-mp-allians, under förutsättning att de två småpartierna släpper sitt EU-motstånd, som Sahlin kallat för ”plakatpolitik”.
Även på andra håll lever insikten att EU-motståndet är föråldrat. I maj menade Gudrun Schyman (fi) att parollen ”Ut ur EU” är ”ointelligent”, och att vi istället ”får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt”.
Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) är inne på samma linje, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna:
- Sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det borde vara en vettig inställning, och mer konstruktiv än fruktlös plakatpolitik.
Det handlar inte om att säga ja och amen till allt som planeras i Bryssel. EU-politiken ska debatteras och kritiseras, precis som all annan politik.
Men om vi ibland kunde bortse från den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, byråkrati, demokrati, debatt, EU-debatt, EU-vänner, EU-kritiker, plakatpolitik, EU-motstånd, konstruktiv kritik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna
22 juli 2007
[+/-] |
Mothugg från en genuspedagog |
Britten Dehlin, lärare och genuspedagog i Simrishamn, har skrivit en insändare i Ystads Allehanda apropå min Signerat i Sydsvenskan härom dagen, som tog avstamp i den pågående Kiviks marknad. Bland annat nämnde jag stripporna som var tillbaka i år igen, citerade ett manschauvinistiskt skämt och nämnde sedan Gudrun Schyman, som varje år brukar marknadsföra Feministiskt initiativ på marknaden. Självklart väckte det reaktioner.
Det är alltid bra att, som Britten Dehlin, kritisera sexismen när den sticker fram sitt tryne. Särskilt i skolan behövs engagerade lärare för att motarbeta invanda könsroller.
Men eftersom Dehlin i någon mån även kritiserar mig för att inte själv ha formulerat en åsikt om stripporna kanske ett förtydligande är på sin plats.
Jag är fullt medveten om att ett fenomen som striptease alltid är kontroversiellt, och att man alltid förväntas ha en åsikt, särskilt på en ledarsida. Och jag vet att ämnen som dessa alltid väcker ilska, särskilt hos feminister och anti-feminister.
Men poängen med artikeln var inte att diskutera strippornas vara eller icke vara, och därför lät jag helt enkelt bli att kommentera dem själv. Det skulle blivit ett alltför långt och komplicerat sidospår i en artikel som egentligen handlade om något helt annat: hur vissa delar av kulturmiljöerna på Österlen kan förstöras och "kiviksmarknadiseras" för turisternas (och deras pengars) skull, medan andra delar av regionen tycks så heliga att inte en kvadratmeter får röras - utan att det tycks finnas någon logik bakom vad som anses värt att bevara och vad som kan byggas sönder.
Den uppmärksamme läsaren lade kanske märke till att jag inte heller uttryckte någon åsikt om Schyman eller Fi, trots att jag själv är feminist, Sydsvenskans ledarsida är uttalat feministisk - dock knappast Fi-anhängare - och trots att jag skulle kunna skriva mängder om ämnet. Det var lika medvetet, eftersom det hade tagit bort fokus från det jag ville ha sagt.
Andra bloggar om: Kiviks marknad, Österlen, kulturvård, kulturmiljöer, Ystads Allehanda, Sydsvenskan, feminism, genuspedagogik
[+/-] |
Ingen Kiviks marknad året om |
Signerat, Sydsvenskan 18 juli 2007:
KIVIK.
Politikens Kiviks marknad är över. Almedalsveckan, alltså.
Och den riktiga Kiviks marknad har tagit vid.
Likheterna är fler än man kan tro. Det är visserligen skillnad på att kränga idéer och prylar. Men andelen fynd jämfört med andelen skräp är ungefär densamma i Kivik och i Visby. Skillnaden är att i Kivik slipper du skvallret och kändisfixeringen.
I år är marknaden ungefär som vanligt:
Foppatofflor, bokfynd, älgkorv och hjortronsylt. Pryttlar, mirakelmedel och krimskrams som säljs med en svada i 130 kilometer i timmen. Allt är särskilt billigt nu på marknaden, garanterat.
William Arnes motorcirkus och Lundaspexare. Stripporna som är tillbaka – igen:
”Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken”, skämtar Jerker Persson på marknadskontoret.
Undrar vad Gudrun Schyman skulle svarat. På marknaden säljer hon in Feministiskt initiativ med hembakat, bland annat till en aktiv moderat från Vellinge:
”Han uppskattar Fi, tycker att vi har rätt i en del frågor. Och våra goda bullar”, säger hon.
Längre bort lukten av söta våfflor och flottiga munkar. Diskodunket från tivolit, 80-talsplågan Vamos à la playa på högsta volym. Lägg till det över 100000 besökare packade som sillar.
Det är, kort sagt, rätt kul.
Österlen behöver sina turister. De skapar jobbtillfällen och inkomster till kommunen.
Men Österlen lever på lugnet och skönheten. Därför är planerna på att bryta alunskiffer sydväst om Gärsnäs omstridda:
”Österlen är ett sådant starkt varumärke, ett vackert område alla vill värna”, sade Christer Akej (m), ordförande i kommunstyrelsen i Simrishamn, till Ekot nyligen. ”Det skulle kunna skadas allvarligt om man gör ett allvarligt ingrepp i naturen.”
Därför säger han nej till gruvplanerna. De flesta Österlenbor är lika skeptiska. Med viss rätt: när en region som Österlen, med många känsliga kulturmiljöer, skall utvecklas krävs det försiktighet, även om det är fel att stoppa all industriell verksamhet med kulturhistoriska eller miljömässiga argument.
Men låt oss återgå till Kivik, där det gamla hamnområdet fått en helt ny look.
En enkelriktad väg runt hela hamnområdet leder trafiken från fiskaffärerna. ”Inre ringvägen” vore en passande benämning. Visserligen matchar vägen det stora nybyggda huset i modern stil – de är lika mörkgrå. Men alltihop är så malplacerat det kan bli i lilla Kivik, med sina korsvirkeshus och klängrosor. Mellan bykärnan och havet finns nu ett bälte av asfalt och parkeringsplatser så långt ögat når. Det känns lite som Kiviks marknad, här också, fast året om.
Ingen påstår att varje kvadratmeter av Österlens skogar, fält och ängar måste bevaras helt orörd. Österlen kan inte bli ett gigantiskt Skansen.
Men det som är historiskt, kulturellt och ekonomiskt (för att locka turisterna) betydelsefullt måste utvecklas med stor försiktighet: framför allt de små byarna, de pittoreska fiskelägena, gatuhusen i Simrishamn, äppelodlingarna, de vita stränderna.
Därför är det svårbegripligt hur det kan vara rätt sorts exploatering att bygga sönder hamnområdet i ett gammalt fiskeläge, medan gruvor är fel sorts exploatering.
Ikväll packar marknadsknallarna ihop och tivolit släcker ner. De flesta är glada när de tre marknadsdagarna är över. Om Kiviks marknad hade varat hela året hade det inte varit lika spännande, snarare outhärdligt.
Det finns inga skäl att stanna tiden. Men en ”kiviksmarknadisering” av hela Österlen vore en mardröm. Frågan är om Österlen är på rätt väg.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Kiviks marknad, gruvor, alunskiffer, Österlen, Kivik, exploatering, turister, Gudrun Schyman, Christer Akej, Simrishamn, Gärsnäs, kulturmiljöer
[+/-] |
Muller från Kreml |
Huvudledare, Sydsvenskan 16 juli:
"Det mullrar från Kreml igen. Om 150 dagar skall Ryssland inte längre tillämpa CFE-avtalet om konventionella styrkor, meddelade president Vladimir Putin i helgen. (...)
Putins skäl för avhoppet från CFE-avtalet är USA:s planerade missilsköldar i de tidigare Warszawapaktsländerna Polen och Tjeckien. Men agerandet stämmer väl överens med de tendenser som växt sig starkare under Putins styre: kallakrigsretorik och utfall riktade mot västvärlden. (...)
Det är inte säkert att Rysslands utspel får några militära konsekvenser just nu. Mest oroväckande är den allt sämre atmosfären mellan Ryssland och västvärlden.
Ett frostigare klimat innebär inte automatiskt att ett nytt kallt krig är på väg. Men de senaste åren har Ryssland definitivt gått åt fel håll.
Ryssland har blivit alltmer revanschistiskt och nationalistiskt. Stormaktsambitionerna växer. Energiresurserna blir allt mer värdefulla för säkerhetspolitiska syften.
Landet distanserar sig alltmer från västvärlden. Den framtida utvecklingen beror på många faktorer, inte minst vem som kommer att efterträda Putin.
Den ryska björnen kan inte ignoreras.
Sverige och övriga länder i närområdet har skäl att noga följa utvecklingen."
Andra bloggar om: Ryssland, CFE, försvar, försvarspolitik, kalla kriget, militär, Nord Stream, gasledning, Vladimir Putin, USA, västvärlden, missilsköldar, Östersjön
15 juli 2007
[+/-] |
Bush har ett stort ansvar |
Ledare, Sydsvenskan, 13 juli 2007:
"Irakkriget ser mer och mer ut som George W Bushs krig. Det blir allt svårare för USA:s president att försvara sin Irakstrategi mot de allt fler kritikerna på hemmaplan. (...)
Det politiska spelet i Washington har begränsad påverkan på den verklighet som irakierna lever i.
Där fortsätter blodbadet. Sekteristiskt våld, självmordsbombare, politiska mord, klanvendettor och maffialiknande organisationers härjande.
USA har begått många misstag i Irak.
”Irak är mitt i ett inbördeskrig. Men Irak har, före och bortom detta faktum, även blivit en failed state – ett land vars institutioner och nationella sammanhållning suddats ut”, skrev två analytiker från International Crisis Group nyligen i International Herald Tribune. Det är det som gjort våldet möjligt, menade de.
Konflikterna mellan sunniter, shiiter och kurder måste hanteras. En fungerande och legitim stat måste byggas upp.
Militära styrkor räcker inte. Den politiska uppbyggnaden måste irakierna i hög grad stå för själva. (...)
Vad händer om Bush ger efter för det hårda opinionstrycket och snabbt drar tillbaka USA-trupperna?
Det kan bli ännu värre. Kaoset kan bli ännu blodigare. Konflikten kan sprida sig i regionen – en risk som Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari tydligt varnade för på en presskonferens i Bagdad i måndags.
USA:s ansvar är stort för vad som hänt och händer i Irak. Och för vad som kommer att hända."
[+/-] |
Ett välkommet bakslag för Sarkozy |
Signerat, Sydsvenskan 12 juli 2007:
Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy lämnar få oberörda. Hans bubblande energi och okuvliga vilja fortsätter att förbluffa, charma och irritera.
Omdömena varierar. Den tidigare inrikesministerns hårda tag och jämförelser av förortsbor med ”slödder” har legat honom till last både i och utanför Frankrike.
Men hans vilja att reformera fransk ekonomi – med en i franskt perspektiv sällsynt liberal agenda – har gjort honom mer populär runtom i Europa. Liksom hans konstruktiva insatser för att nå en överenskommelse om EU:s nya reformfördrag, i linje med utfästelserna om en mer aktiv Europapolitik.
Det gav honom en rejäl dos goodwill hos övriga EU-ledare. Det vill han nu utnyttja för att få stöd för två i högsta grad kontroversiella åsikter.
Den ena gäller Turkiet, som Sarkozy inte vill släppa in i unionen. Men den striden har ännu inte börjat på allvar.
Den andra gäller EU:s ekonomiska politik. Där har den första striden nu utkämpats.
Och den fick Sarkozy, som väl var, finna sig i att förlora.
Tidigare i veckan våldgästade presidenten EU:s finansministermöte för att få stöd för en expansiv finanspolitik och för att skjuta upp Frankrikes löfte att komma till rätta med sitt budgetunderskott.
Likaså vill han mjuka upp valutaunionens regler. Stabilitetspakten skall följas ”pragmatiskt och intelligent” – kodord för att göra lite som man vill. Tillväxten och sysselsättningen är viktigare, resonerar han.
Men risken med att stimulera ekonomin är att inflationen kan ta fart, köpkraften urholkas och effekterna på sysselsättningen bli små.
Frankrikes budgetunderskott och finanspolitik påverkar dessutom övriga länder i valutaunionen. Och den franska ekonomin är en ständig huvudvärk. Inte underligt att finansministrarna såg rött.
Lika kontroversiell var Sarkozys kritik mot Europeiska centralbanken, ECB. Euron borde vara billigare, menade han, och finansministrarna borde ta mer kontroll över ECB.
Men bankens frihet från politisk styrning är grundläggande för inflationsbekämpningen, och även här fick presidenten backa.
Man kunde önska att finansministrarna varit lika tuffa när de stora EU-länderna tidigare, gång på gång, brutit mot stabilitetspakten.
Frankrikes nye president är fascinerande i sitt sätt att förespråka en unik mix av protektionism och marknadsliberalism. För inrikes bruk förordar han skattesänkningar och avskaffande av den kritiserade 35-timmarsveckan – en utmärkt liberal medicin för Frankrike och ett brott mot mycket av den tidigare ekonomiska politiken. Men hans prioriteringar för Europa kunde inte vara mindre liberala.
I sin iver att överbeskydda ekonomin är Sarkozy lika typiskt fransk som sina företrädare.
Den medicinen vägrar de flesta medlemsländer lyckligtvis att svälja.
Sarkozy har redan lyckats undergräva EU:s konkurrenspolitik. Det var en tydlig signal om Sarkozys viljestyrka. Och han har gjort klart att han tänker fortsätta på den vägen.
Liksom företrädaren Jacques Chirac tycks Sarkozy anse att Frankrikes intressen är hela Europas intressen. Han har stärkt motsättningarna mellan marknadsekonomiskt sinnade länder och protektionistiska. Den ideologiska kampen kommer säkerligen inte att mildras så länge Sarkozy styr Frankrike.
Sarkozy tycks vara en enmansshow med evighetsbatteri:
Hyperaktiv, oförutsägbar, motsägelsefull, manipulativ.
Veckans överraskning var att presidenten helt enkelt drog tillbaka sina krav.
Vi får se vad de nya löftena är värda.
EU:s finansministrar får nog se upp även i fortsättningen.
Andra bloggar om: Nicolas Sarkozy, Frankrike, EU, finansministrar, ministerrådet, stabilitetspakten, ECB, globalisering, penningpolitik, konkurrenspolitik, marknadsekonomi, protektionism
11 juli 2007
[+/-] |
Överbetald skribent? |
Ledare, Sydsvenskan.se, 11 juli:
Somliga verkar anse att ett kall, ett engagerat yrkesliv, fortfarande motiverar lägre lön.
Moder Teresa hade dåligt betalt, men var inte diskriminerad. För henne var kallet allt. Det borde ”jämställdhetsrörelsen” diskutera snarare än att utgå från att strukturella orättvisor ligger bakom löneskillnader mellan män och kvinnor, skriver ledarskribenten Per Gudmundson i onsdagens Svenska Dagbladet.
Antingen har Gudmundson fel: han tycks helt ha missat de senaste decenniernas debatt, där kallet ofta har använts som en förevändning för att betala lägre lön för kvinnodominerade yrken, som sjuksköterska, än för mansdominerade.
Eller så har han rätt: det finns jobb där motivationen är viktigare än lönen.
Ledarskribent, kanske?
Frågan är om inte en engagerad skribent som Gudmundson har på tok för hög lön.
[+/-] |
Också ett byggfusk |
Ledare i Sydsvenskan, 11 juli:
"Nolltolerans mot svartarbete, krävde byggbranschen i Almedalen igår.
Så lägligt. Just igår frågade sig nämligen många när branschen skall införa nolltolerans mot andra ljusskygga verksamheter, som kartellbildningar.
På tisdagen fälldes tingsrättsdomen i Sveriges största kartellmål. Flera stora privata byggföretag samt Vägverket Produktion fälldes för att ha delat upp asfaltentreprenader i södra Sverige mellan sig.
Under hela 90-talet hölls priserna uppe i hela landet, enligt Konkurrensverket.
(...)
Så smart av byggbranschen att samma dag göra ett utspel som visar att man tar fusk på allvar. Frågan är vem som tar utspelet på allvar.
Det var sannolikt ingen slump att det var just de stora byggjättarna som dömdes igår.
”En utbredd kultur”, menade Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren i P1:s Studio Ett och talade om ”kunderna som är dödströtta på det här”. Enligt en undersökning verket gjort tror varannan chef i byggbranschen att det finns karteller.
(...)
Frågan är om de rättsliga instrument som nu står till buds är tillräckligt avskräckande. Svårigheterna att bevisa kartellbildningar och de stora vinsterna med olagligt samarbete tycks ofta väga tungt.
(...)
Konkurrensen måste fungera. Det har konsumenterna rätt att kräva:
Så vässa verktygen, precis som det föreslogs i en utredning i november 2006. Det kan vara skillnaden mellan välståndsskapande marknadsekonomiska mekanismer och rövarkapitalism."
10 juli 2007
[+/-] |
Sahlin borde få alliansen att småle |
Årets viktigaste politiska evenemang pågår i Almedalen. Det är där många av de viktigaste politiska utspelen görs. Det är dit medias alla mikrofoner är riktade.
Och socialdemokraterna förbereder sig för att vinna tillbaka regeringsmakten om tre år. Det är i alla fall Mona Sahlins mål. Underligt vore det ju annars.
Men vad föreslår då Sahlin, när hon nu har allas blickar riktade på sig, och chansen att göra ett riktigt tungt utspel, drämma till motståndarlaget, och lägga grunden för en valseger 2010?
Jo, hennes första betydande förslag som nybliven oppositionsledare är att tillsätta en ungdomspanel.
Jag kan inte låta bli att tänka på den träffande beskrivning av olika socialdemokrater som bloggaren Katrine Kielos gjorde nyligen i testet "Vilken sosse är du?":
En "sahlinist" är en person som på allvar tror "att det går att vinna val på HBT och slogans".
Jag har all förståelse om alliansregeringen ler i mjugg.
Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, ungdomspolitik, alliansen, Katrine Kielos
[+/-] |
Bra artikel om det heliga Ikea |
För några år sedan fick Ikea en hel del kritik för att deras leverantörer och underleverantörer använde sig av barnarbete och generellt hade undermåliga arbetsvillkor. Uppenbarligen förekommer inte längre barnarbete i produktionen, men samtidigt vägrar Ikea att ge omvärlden insyn i företaget för att till exempel kontrollera hur man lever upp till sociala och miljömässiga normer. Företaget är helt slutet. Insynen är noll.
Idag har Emily von Sydow en bra krönika i Sydsvenskan om just detta, men den finns tyvärr inte på nätet. Bland annat tror hon att Ikea symboliserar "en svensk religion av jämlikhet, vanlighet, tllgänglighet och i vanliga fall, öppenhet", och att det är därför som all kritik mot Ikea "tigs ihjäl".
Andra bloggar om: Ikea, media, barnarbete, Corporate Social Responsibility, miljö, arbetsvillkor, Ingvar Kamprad
[+/-] |
En naken EU-sanning |
Ledare, Sydsvenskan, 10 juli:
Det är garanterat fler som har upptäckt EU:s ”sexfilm” på Youtube än det pågående finansministermötet, trots att mötet kan tända en krutdurk i unionen.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill slösa, inte spara. Han vill att Frankrike, än en gång, skall få bryta mot valutaunionens regler. Dessutom vill han se mer politiskt klåfingrande i Europeiska centralbanken.
Det är en farlig väg han gett sig in på, bort från den väg som gett Europa ekonomisk stabilitet och låg inflation – till nytta för konsumenterna och näringslivet.
EU:s ekonomi är viktig. Men den 44 sekunder långa PR-filmen med sexscener från EU-sponsrade biofilmer, som skall bidra till att göra unionen mer populär bland de många skeptiska medborgarna, är också förvånansvärt viktig.
Filmen har funnits på nätet sedan februari, men efter lanseringen av EUtube för två veckor sedan har den blivit the talk of the town.
Det är kanske inget att förvånas över. Sex säljer. Sex är kontroversiellt.
Det mesta av kritiken är löjlig. Den luktar bibelbälte och moralisk indignation. De moderata Europaparlamentarikerna Gunnar Hökmarks och Christofer Fjellners jämförelse med porr vittnar om okunskap.
Filmklippen kommer från kvalitetsfilmer som samtliga fått internationella utmärkelser. Filmer som Amélie från Montmartre, Farväl, Lenin, Mot väggen, och svenska Såsom i himmelen. Regissörer som Lars von Trier, Pedro Almodóvar och Bernardo Bertolucci.
Det är lätt att instämma med den senaste kommentaren, ”Make love, not war”, på EUtube. Inget upprör människor så som sex, medan ingen reagerar på att tjugo personer utan pardon mejas ner i den senaste actionrullen. Död är normal underhållning, kärlek är något skamligt.
Det är en film man blir glad av. Liksom EUtube-filmerna Joy, med skrattande och dansande människor, och Romanticism, med ömt viskande par – även de med klipp ur EU-sponsrade biofilmer.
Idag sponsras ungefär hälften av alla europeiska filmer av EU.
Hur många svenska filmer – med en jämförelsevis liten marknad – skulle ha sett dagens ljus utan det stödet? Hur många ”smala” filmer skulle distribueras?
Enligt en oberoende utvärdering gjord 2006 är EU:s medieprogram särskilt viktigt för att filmer från små språkområden – som Sverige – skall kunna spridas. Två tredjedelar av projekten som fick stöd 2003–2005 var från länder med relativt liten filmindustri – som Sverige.
Inför EU-omröstningen 1994 fanns en oro att medlemskapet skulle innebära Rambofilmer dubbade till tyska. Istället har svenskarna fått fler möjligheter att se bra europeisk film och européerna kan se bra svensk film.
Självklart skall EU – med stolthet – visa upp sina insatser för europeisk film för att bli mer populärt.
Det är antagligen naivt att tro att PR-filmer på Youtube kan få fler att inse vitsen med knastertorra företeelser som monetär politik.
Men även de torraste politiska beslut berör människors vardagsliv. Det måste man kunna kommunicera. Övriga filmer på EUtube, som Reformen av inre marknaden för socker är informativa, men få är några publikmagneter.
Det är på tiden att EU visar upp en mänsklig och humoristisk sida.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: YouTube, EUtube, film, filmstöd, PR, EU, kommunikation
09 juli 2007
[+/-] |
EU:s helrenovering tog sju år |
Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 6 juli 2007:
Det tog sju år. Men i midsommarhelgen kunde till slut EU:s ledare enas om unionens nya fördrag.
Redan i december 2000, när det nu gällande Nice-fördraget tog form, insåg man att det behövdes ett helt nytt regelverk. Sedan dess har man snickrat och slipat på reformerna, men nu tycks bygget – till slut – stå fast förankrat.
Men vad betyder uppgörelsen? Och vad händer nu?
* Det blev inget konstitutionellt fördrag, utan en rad tillägg till de nuvarande fördragen.
Inget nybygge, men en helrenovering. Och allt som påminner om en konstitution har nogsamt skrubbats bort.
* Men det viktigaste är att de reformer som ska göra EU mer effektivt och möjliggöra att fler länder kan bli medlemmar nu kan bli verklighet:
En permanent ordförande för EU-toppmötena ska bidra till kontinuiteten. En ”utrikesminister” ska göra det lättare för EU att tala med en röst i världen.
Majoritetsbeslut införs på fler områden. Beslutsfattandet blir enklare och mer effektivt. Men som en rejäl eftergift till Polen träder modellen inte i kraft fullt ut förrän 2017.
* Lika viktiga är att EU blir mer medborgarvänligt och demokratiskt:
Ministerrådets möten ska bli mer öppna. De medborgerliga rättigheter som redan är praxis blir nu juridiskt bindande.
De nationella parlamenten kan säga stopp om EU överträder sina befogenheter. Med en miljon underskrifter kan en fråga föras upp på dagordningen.
Men tyvärr har mycket av det nytänkande som skulle göra EU:s regelverk mer begripligt skrotats. Bland annat skulle man röja upp i snårskogen av direktiv och förordningar och ersätta dem med vanliga lagar och ramlagar.
Av det blir nu inget. Överskådligheten försvinner, och reglerna blir än mer svårläsliga. Belgiens utrikesminister Karel de Gucht myntade snabbt det talande uttrycket ”fotnotsfördraget”.
* Den lättnad som EU-ledarna upplevde efter toppmötets uppgörelse kan fungera som smörjmedel framöver. Nu finns det hopp om att EU kan koncentrera sig på det viktiga.
Men det kan också bli sura miner. Uppgörelsen har kostat.
Frågan är om det någonsin har varit lika svårt att enas om ett nytt fördrag. Många är upprörda över att Polen, Storbritannien och Nederländerna lät snäva nationella intressen gå före det gemensamma bästa. Över Polens, i mångas ögon smaklösa, krav på att få behålla orimligt mycket makt i ministerrådet som betalning för landets offer under andra världskriget. Över Nicolas Sarkozys överraskande attack på EU:s konkurrenspolitik, som kan få större konsekvenser än många anar.
Det kan göra samarbetsklimatet lite tuffare framöver. Det är inte säkert att den regeringskonferens som med start den 23 juli ska bena ut teknikaliteterna blir lika oproblematisk som förväntat, inte minst om Polen igen vill riva upp delar av överenskommelsen, som man nyligen hotade med.
* Och hur var det egentligen med kritiken mot att förhandlingarna var slutna och ”odemokratiska”?
Den var ganska förutsägbar, skulle jag vilja påstå.
Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte nyligen det som borde vara självklart: Ingen kräver att regeringens budgetförhandlingar ska vara offentliga. Eller komplicerade internationella förhandlingar. Bara förhandlingar inom EU.
Kritiken mot processen sade mer om kritikerna än om EU.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, EU-toppmöte, demokrati, effektivitet, reformer, reformfördraget