EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
25-26 september 2007
Lägg ner Belgien!
Det är en åsikt som kan få vem som helst att haja till. Men nej, det var inte en rättshaveristisk bloggare som uttryckte den. Eller någon annan marginell tyckare, som det finns så många av.
Det var The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, som tyckte att Belgien lika gärna kan delas upp i två eller tre småländer, eller att de fransktalande och de flamländska delarna kan uppgå i Frankrike respektive Nederländerna.
Tja, efter sommarens politiska turbulens kan man ju fråga sig hur långt de belgiska politikerna ska gå för att försöka hålla ihop landet. I valen som hölls den 10 juni fick liberalerna och kristdemokraterna flest röster, men Belgien har fortfarande inte fått en ny regering.
De fransktalande och de flamländska politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas. Mest svårsmält har varit de flamländska kraven på större befogenheter inom rätts- och transportpolitiken.
I måndags mötte Herman van Rompuy för fjärde gången kungen för att redogöra för sina försök att bilda en regering. Han fick ta över uppdraget efter att Yves Leterme gett upp och lämnat in sin avskedsansökan.
Men ännu finns få konkreta tecken på framsteg. Därför är det lätt att stämma in i The Economists kritik. Svårigheterna att bilda en fungerande regering påminner mer om politiken i en bananrepublik än i ett rikt, välorganiserat land i Västeuropa.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner. När jag flyttade till Belgien för några år sedan slogs jag av hur den genomsyrade hela den politiska debatten. Så fort jag slog på radion fanns den i bakgrunden, varje gång jag slog på TV:n eller bläddrade i en dagstidning.
Nästan allting i Belgien är uppdelat efter språklig tillhörighet. Ett vanligt talesätt är att de enda ”riktiga” belgarna är medlemmarna i kungafamiljen. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit den dominerande gruppen. Men idag är de fattigaste delarna av Belgien de fransktalande.
Flandern är den ekonomiska motorn, som bidrar till att hålla södra Belgien under armarna. Bryssel är den tredje regionen och officiellt tvåspråkigt, även om de fransktalande dominerar. Men Bryssel är inte så välmående som många icke-belgare tror - stora delar av staden är nedgångna och ganska fattiga. Därför finns det både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschim i den flamländska separatismen.
På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av en permanent konflikt. De konstitutionella frågorna som rör maktdelningen diskuteras egentligen varje dag, överallt, av alla och envar.
Men det finns självklart ett sammanhållande kitt också. Belgien har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Nu är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en diskret uppmaning till politikerna att de faktiskt borde lösa krisen.
I måndags publicerade framstående flamländare ett manifest i den stora frankofona dagstidningen La Libre Belgique. Vi är inte separatister, var budskapet: det behövs fortfarande ett enat Belgien, även om det kräver ett visst mått av förståelse för de flamländska kraven på mer makt.
Sådana utsträckta händer behöver Belgien fler av, om landet inte ska falla sönder.
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.
25 september 2007
[+/-] |
Ett Belgien på väg att falla sönder |
13 september 2007
[+/-] |
Het höst väntar Europas ledare |
KB, YA, TB
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 11-12 september 2007.
Det var tänkt att bli en oförarglig juridisk-teknisk övning. Okontroversiellt. Tjänstemän som tecknade ned det som politikerna redan enats om.
De viktiga kompromisserna om EU:s nya reformfördrag gjorde ju EU:s stats- och regeringschefer vid midsommarhelgens toppmöte. I princip skulle den regeringskonferens som det portugisiska ordförandeskapet nu dragit igång bara foga samman pusselbitarna till en helhet.
Men trots att det finns politiska överenskommelser, har de problematiska frågorna puttrat vidare under sommaren. Portugal har försökt lägga locket på, men efter hand har motsättningarna kommit upp till ytan igen.
Under den gångna helgen har unionens utrikesministrar diskuterat fördraget igen. Mötet i soliga Viana do Castello var ett första test på om Portugals föreslagna snabbspårsprocedur kommer att bli framgångsrik. Om mindre än sex veckor planeras allt vara klappat och klart.
Inte helt oväntat är det samma två länder som orsakade de största problemen under vårens fördragsförhandlingar som även nu hotar processen politiskt. Polen kräver att den kompromiss om ministerrådets röstregler, som man lyckades genomdriva under midsommarhelgen, skrivs in i fördraget, istället för i ett protokoll. Även Storbritannien ställer krav på särskilda lösningar.
De polska kraven kan bli verkligt besvärliga för unionen. Under sommaren har den polska regeringskrisen förvärrats, och den 21 oktober planeras nyval till parlamentet sejmen att hållas.
Timingen för det nya fördraget kunde inte vara sämre. Två dagar före valet ska ett toppmöte hållas i Lissabon, där stats- och regeringscheferna ska stadfästa fördraget.
För president Lech och premiärminister Jaroslaw Kazcynski är de polska kraven en fråga om prestige. Det kommer att bli svårt för tvillingarna att i en intensiv valkampanj ge efter för pressen från övriga länder och därmed förlora ansiktet. Snarare kan tonen mot övriga EU-länder förväntas bli mer aggressiv.
Förutom frågan om röstreglerna, vill Polen nu även ha ett undantag från rättighetsstadgan. Det kravet driver, liksom tidigare, även Storbritannien, eftersom britterna vill undvika att stadgans sociala rättigheter ska gälla över brittisk arbetsrätt. Frågan är vilken omfattning undantaget har, och hur det påverkar övriga EU-länder.
Premiärminister Gordon Brown har gått så långt att han hotat övriga medlemsländer med att utlysa en folkomröstning om Storbritannien inte får igenom sina krav. Det är högst osäkert om fördraget skulle överleva en sådan omröstning – även om övriga 26 medlemsländer står bakom det.
Det ser ut att bli en het höst i Europa.
Och då har vi inte ens nämnt det alltmer spända förhållandet mellan EU och Ryssland. För att inte tala om det akuta problemet Kosovo, där en lösning behöver nås under hösten.
Eller de ambitiösa energi- och klimatpolitiska åtagandena, som nu måste omvandlas till konkreta åtgärder, lagstiftning och, inte minst, förhandlingar om hur olika bördor ska fördelas mellan medlemsländerna:
Hur mycket varje land ska minska sina koldioxidutsläpp. Hur systemet med utsläppsrätter ska se ut i framtiden. Vilka bilmärken som måste minska sina koldioxidutsläpp mest. Och hur Europa ska minska sitt beroende av den ryska gasen.
Dessa frågor har direkta ekonomiska konsekvenser för samtliga EU-länder. Så de storpolitiska dragkamper som EU har framför sig blir kanske lika segslitna som turerna runt det reviderade fördraget.
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.
01 september 2007
[+/-] |
Fred avlägsen i Kosovo |
Signerad ledare i Sydsvenskan, 1 september 2007:
Kosovo är ett ständigt öppet sår i Europa.
Men i de nya förhandlingar som nu förs har en delning av provinsen för första gången framställts som ett alternativ.
Igår öppnade Ryssland för en sådan lösning. Men om förslaget kommer att bära frukt är tveksamt, även om Ryssland och Serbien brukar tala samma språk.
Frågan om Kosovos ställning tas sannolikt upp under statsminister Fredrik Reinfeldts (m) och utrikesminister Carl Bildts (m) besök i Kroatien och Serbien igår och idag. Samtalen handlar framför allt om de två ländernas relationer till EU, men där är Kosovofrågan en betydelsefull bricka. Serberna kan inte räkna med att välkomnas i EU-klubben om de inte kan visa kompromissvilja i fråga om Kosovo.
Men även om parterna kan enas om provinsens ställning kan många problem kvarstå.
Tankesmedjan International Crisis Group varnade nyligen för att EU riskerar en ”blodig och destabiliserande” konflikt om Kosovo inte får bli självständigt.
Men i gårdagens Svenska Dagbladet menade den tidigare utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius att just självständighet för Kosovo kan utlösa en våg av nationalism och etnisk separatism, och förordade istället ett vidsträckt självstyre à la Åland.
Inte heller en delning kommer att lösa alla problem.
Oavsett vilken lösning som nås kommer verklig fred att vara avlägsen i det som brukar kallas Europas krutdurk.
Marianne Ekdahl