Europakrönikan 29-30 januari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso var högtidlig när han förra veckan presenterade det nya klimatpaketet i Europaparlamentets kammare. "Vår generations stora projekt" kallade Barroso klimatfrågan. Bara det faktum att det var Barroso, inte miljökommissionären Stavros Dimas, som presenterade paketet gav en vink om vilken tyngd kommissionen tillmäter frågan.
I sak innehöll klimatpaketet flera väntade åtgärder. Handeln med utsläppsrätter ska stramas åt. Rättigheterna ska auktioneras ut, inte ges bort gratis. Fler industrisektorer och växthusgaser som kväve ska inkluderas, vilket är helt nödvändigt, om systemet ska fungera bättre än det gör i dag.
Produktionen av biobränslen underställs minimikrav. Målet är 10 procent av alla fordonsbränslen år 2020. Statligt stöd för förnyelsebar energi ska öka andelen till 20 procent. En rättslig ram för infångande och lagring av koldioxid upprättas.
Viktigast är att varje medlemsland får individuella mål att uppfylla till år 2020. De rikaste länderna måste minska sina koldioxidutsläpp mest, medan de "nya" länderna i östra Europa tillåts öka sina utsläpp. Sveriges måste minska med 17 procent.
Nu kommer medlemsländerna att slåss med näbbar och klor för att påverka målen. Alla vill rädda vår planet – men ingen vill ta på sig särskilt mycket av kostnaden.
Kommissionen har också stött på hårt motstånd från både näringsliv och fackförbund, som för en gångs skull står på samma sida. Företagen vill värna höga vinstmarginaler och facken vill inte utsätta arbetstagarna för konkurrens från icke-europeiska länder med lägre klimatkrav.
Det är sant att klimatåtgärderna kommer att kosta. Men tiofalt mindre än om ingenting görs. Och kommissionen är inne på helt rätt spår.
När EU i mars förra året firade 50-årsjubileum med pompa och ståt gav den sig själv den finaste 50-årspresent som Europa kunde ha önskat sig: en ambitiös klimatpolitik. Klimatfrågan har blivit unionens mest centrala politiska fråga, en ny gemensam strävan, nu när krig mellan de europeiska länderna är en otänkbarhet, och fred inte längre än den drivande kraften bakom den europeiska integrationen.
EU måste leda det globala klimatarbetet. Men då måste EU agera som ett föredöme, och verkligen uppfylla sina högt ställda mål. Detsamma gäller Sverige. Regeringen ville egentligen uppnå Sveriges mål genom en större andel åtgärder i utvecklingsländer än vad kommissionen tillåter. Det resonemanget är i grunden fel.
Regeringen vill att Sverige ska vara ett europeiskt och globalt föredöme i klimatarbetet. Det är lysande. Men då måste vi också agera föredömligt.
Vad hade hänt om alla rika länder, som ju står för den allra största delen av världens koldioxidutsläpp, hade skjutit över hela bördan på utvecklingsländerna?
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: klimatpolitik, EU, Barroso, koldioxidutsläpp, koldioxidmål, utsläppsmål, klimatpaket, fordonsbränslen, biobränslen
30 januari 2008
[+/-] |
Föredöme i klimatpolitiken |
14 januari 2008
[+/-] |
Snabbmat och oplockade gäss |
Den Timbro-anknutne debattören Mattias Svensson har en gås oplockad med mig, hävdar han, efter att han, som han påstår, nekats en replik på min artikel "Snabbmatslandet" på Sydsvenskans ledarsida för drygt ett år sedan. Nu har han startat en blogg, och kan nu publicera sin replik.
Men Svensson har fel, repliken publicerades, tillsammans med mitt svar. Ledarredaktionen rättar alltid faktafel, men i det här fallet publicerades Svenssons replik inte för att det fanns felaktiga uppgifter i min artikel, utan av artighet, eftersom jag råkat ge honom fel efternamn. De påståenden som han tillskrev mig var båda tagna ur luften.
Men eftersom mitt svar inte finns på nätet, publiceras det därför här:
Svar
Mattias Svensson fick i min artikel fel efternamn. Det ber jag om ursäkt för.
I sak är Svenssons kritik svårförståelig. Kopplingen mellan helt fria marknader och skräpmat tillskriver jag ingen annan, den gör jag själv.
WHO-texten nämner jag överhuvudtaget inte.
Marianne Ekdahl
[+/-] |
Heja Maud Olofsson! |
En annan kvinna med makt som får stå ut med kommentarer som ingen man i motsvarande ställning behöver göra är Maud Olofsson, vice statsminister och Sveriges första kvinnliga näringsminister. Ibland framstå kritiken av hennes sätt att tala och skratta och hennes sätt att klä sig som ren mobbning.
Om detta berättade Olofsson i söndagens Agenda i SVT1. Sevärt!
Behöver Fredrik Reinfeldt stå ut med att media granskar hans kostymer, hans ögonfransar eller skor, eller hans sätt att skratta? Nej, för så beskrivs aldrig manliga politiker.
I intervjun talar Olofsson om härskartekniker, om det provocerande i att kvinnor tar plats, om hur kvinnor med makt får stå ut att bli granskade på ett helt annan sätt än manliga kolleger. Och om hur provocerande det är att kvinnor i hennes ställning att överhuvudtaget diskuterar de här frågorna - då blir de ofta utmålade som dåliga förlorare som försöker plocka enkla poäng.
Modigt av Maud att hon vågar vara så öppen. Det är inte första gånger hon går ut och avslöjar hur härskartekniker används mot kvinnor.
Heja näringsministern!
[+/-] |
"Heja Hillary" |
skrev DN:s politiske chefredaktör Niklas Ekdal i en utmärkt artikel alldeles nyligen.
I USA är Hillary-hatet utbrett. Men till och med i Sverige existerar det tyvärr, ibland döljt under lovsånger till Barack Obama eller alla möjliga tunna argument för att Hillary Clinton inte är rätt person att leda USA. Då är det uppfriskande att läsa en manlig journalist skriva som Ekdal gör:
"Nu har det oundvikliga inträffat, att könet spelar en huvudroll i valkampanjen. "Gråt Clinton gråt", skriver kolumnisten Maureen Dowd i Herald Tribune om de tårar som anses ha vänt vinden i New Hampshires primärval.
De sexistiska undertonerna mobiliserar väljare som annars inte kunde tänka sig att rösta på Hillary. Könet, som i den bästa av världar vore irrelevant, kan bli det som stjälper eller räddar hennes kampanj.
Mönstret är trist men ligger nedärvt i den kulturella koden, och därmed i den mediala dramaturgin. Sverige är inte så annorlunda som vi kanske vill tro."
"Faktum är att Hillary Clinton är en av de mest meriterade personer som någonsin kandiderat för presidentposten. Hon har varit allt från elevrådsordförande till senator och har unik erfarenhet, som närmaste medarbetare till en guvernör i tolv år och till en president i åtta år."
"Sammantaget blir Hillary likväl den överlägsna kandidaten. Hon har nästan alltid stått för bra saker, från motståndet mot Vietnamkriget till ambitionerna att reformera sjukvårdssystemet, lika möjligheter för alla, omsorg om barn och utsatta."
"Hillary Clintons kön är en bonus. Inte för att kvinnor regerar annorlunda än män, men för symbolverkan. Med en kvinna i Vita huset skulle världen ta ett stort steg bort från stereotyperna, mot lika möjligheter för alla."
Utmärkt att det finns manliga journalister som skriver det som är självklart.
Heja Ekdal!
05 januari 2008
[+/-] |
Sista ordet inte sagt i Vaxholmsmålet |
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
2-3 januari 2008
Ett år har tagit slut, ett annat har tagit vid. Vad har EU uppnått under 2007, och vad väntar under 2008?
Två frågor har dominerat under det gångna året: det nya fördraget och klimatpolitiken.
Under pompa och ståt undertecknades det nya Lissabonfördraget i mitten av december. Men det var trots allt lite av en antiklimax, för den som följt de sju år av framtidsdebatt och konstitutionellt tragglande som lagt grunden för det nya fördraget – inte minst jämfört med förväntningarna på framtidskonventet, som utarbetade huvuddelen av det som sedan blev Lissabonfördraget.
Men paradoxerna slutade inte där. Sju år var uppenbarligen inte tillräckligt. Strax efter att fördraget undertecknats upprättades en så kallad reflektionsgrupp med uppgiften att tänka till om EU:s framtid!
Självklart har 2007 också varit klimatfrågans år. Nu har EU satt ambitiösa klimat- och miljöpolitiska mål. Men det är bara början.
De närmaste åren ska målen omsättas i åtgärder, lagstiftning och utsläppsgränser – det kommer att bli det riktigt svåra. För industrin står mycket pengar på spel, och motståndet är stort. Under 2008 kommer en av de stora striderna att stå om hur biltillverkarna ska dela bördan att minska koldioxidutsläppen. Det, i sin tur, kommer att överskuggas av striden om hur vart och ett av de 27 medlemsländerna ska bidra till att minska EU:s koldioxidutsläpp. Kommissionens förslag väntas snart, den 12 januari.
Så 2008 blir knappast ett händelselöst år. Dessutom ska unionens budget ses över, och Lissabonfördraget ska ratificeras av samtliga medlemsländer.
Ur svensk synvinkel är kanske det mest intressanta vad som händer efter EG-domstolens dom i Vaxholms-målet. Än är knappast sista ordet sagt. Nu är det upp till regeringen, facken, arbetsgivarna och EU-kommissionen att tolka domen. Och till Arbetsdomstolen att fälla sin dom.
Det kommer att råda mycket delade meningar om domen kräver förändringar av den svenska – och nordiska – arbetsmarknadsmodellen, och i så fall vilka förändringar. Det kommer att bli en intressant debatt, inte bara ur ett nordiskt perspektiv, utan även för de nya medlemsländer vars medborgare vill ut i Europa för att arbeta.
De ”nya” medlemsländerna blir allt mer integrerade. I dagarna har både euro-zonen och det gränslösa Schengen-området utvidgats. Vid årsskiftet har Cypern och Malta gått över till euron. Schengen fick i december nio nya medlemmar, och har nu tagit det definitiva steget förbi den gamla järnridån.
Slovenien tog den här veckan, som det första av de nya centraleuropeiska medlemsländerna, över ordförandeskapet i unionen.
Ingen förväntar sig att lilla Slovenien ska styra EU-skutan med lika fast hand som till exempel Tyskland gjorde för ett halvår sedan. Men Slovenien kan få en betydande roll för att lösa den allt hetare Kosovo-frågan.
Det kommer att ställa stora krav på politisk fingerfärdighet från det slovenska ordförandeskapet. En bro till Balkan är värdefullt för EU, och Slovenien är väl placerat för att medla mellan Serbien och Kosovo. Men Slovenien måste också bevisa att landet inte är alltför insyltat i Balkan-politiken, utan kan förhålla sig så opartiskt som krävs av ett ordförandeland.
Det blir alltså en spännande EU-vår.
Och sannolikt en spännande EU-höst. Efter Slovenien tar Frankrike över rodret, och turbo-president Sarkozy kommer att lägga in en ännu högre växel. Om det nu är möjligt.
Gott nytt år, kära läsare!
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.
Andra bloggar om: EU, Lissabonfördraget, Vaxholmsmålet, Slovenien, Nicolas Sarkozy, Kosovo, klimatpolitik, 2007, 2008, EMU, euro, Schengen