"Heja Hillary"

skrev DN:s politiske chefredaktör Niklas Ekdal i en utmärkt artikel alldeles nyligen.

I USA är Hillary-hatet utbrett. Men till och med i Sverige existerar det tyvärr, ibland döljt under lovsånger till Barack Obama eller alla möjliga tunna argument för att Hillary Clinton inte är rätt person att leda USA. Då är det uppfriskande att läsa en manlig journalist skriva som Ekdal gör:

"Nu har det oundvikliga inträffat, att könet spelar en huvudroll i valkampanjen. "Gråt Clinton gråt", skriver kolumnisten Maureen Dowd i Herald Tribune om de tårar som anses ha vänt vinden i New Hampshires primärval.
De sexistiska undertonerna mobiliserar väljare som annars inte kunde tänka sig att rösta på Hillary. Könet, som i den bästa av världar vore irrelevant, kan bli det som stjälper eller räddar hennes kampanj.
Mönstret är trist men ligger nedärvt i den kulturella koden, och därmed i den mediala dramaturgin. Sverige är inte så annorlunda som vi kanske vill tro."

"Faktum är att Hillary Clinton är en av de mest meriterade personer som någonsin kandiderat för presidentposten. Hon har varit allt från elevrådsordförande till senator och har unik erfarenhet, som närmaste medarbetare till en guvernör i tolv år och till en president i åtta år."

"Sammantaget blir Hillary likväl den överlägsna kandidaten. Hon har nästan alltid stått för bra saker, från motståndet mot Vietnamkriget till ambitionerna att reformera sjukvårdssystemet, lika möjligheter för alla, omsorg om barn och utsatta."

"Hillary Clintons kön är en bonus. Inte för att kvinnor regerar annorlunda än män, men för symbolverkan. Med en kvinna i Vita huset skulle världen ta ett stort steg bort från stereotyperna, mot lika möjligheter för alla."

Utmärkt att det finns manliga journalister som skriver det som är självklart.
Heja Ekdal!