Ibland sägs det att politiker och journalister ofta kommer väl överens. Det stämmer antagligen. Men till vardags lever granskarna och de granskade i olika världar.
Politikerna - eller vem som helst som försöker uträtta något, förändra något till det bättre - ställs varje dag inför svåra beslut, eller obekväma beslut. Det kan vara nödvändiga beslut, för att åstadkomma en förbättring som kommer alla till del.
Journalisterna har en oerhört viktig uppgift som granskare av politiker och myndigheter. Utan dem vore demokratin ofullständig. Men granskningen innebär ibland att skärskådandet av detaljer tar överhanden, och att helheten och de stora sammanhangen kommer bort.
Jag har själv arbetat på både granskarnas och de granskades sida, och jag tror att det ibland skulle vara nyttigt med lite mer förståelse för den andra sidans villkor.
Det går ofta hem att beskylla politiker för allt möjligt fifflande och trixande, och att måla upp en bild av att många människor har lågt förtroende för politiker i allmänhet. Själv är jag ofta imponerad över många politiker, deras vilja att göra gott, deras energi och deras kraft att stå emot påhopp och stå fast vid svåra, men nödvändiga beslut.
Sydsvenskans Lundakrönikör Eskil Fagerström skriver idag en utmärkt artikel, där han går till försvar för politikerna och deras ibland otacksamma arbete. Den insikten finns hos många journalister, men den kommer sällan till uttryck i spalterna.
Hårdraget och skruvat, men med en hel del poänger, skriver Fagerström:
"Ta bara en sån sak som mediebevakningen. Varje dag är det tio pigga journalister i tjänst som har betalt för at hitta och exponera alla fel du gör på jobbet. (...)
Du sitter i en skogsbacke en sällsynt ledig dag och skalar apelsiner till barnbarnen - och vips ringer någon flåsande murvel. Ena gången gäller det tillämpningen av någon obskyr paragraf i socialtjänstlagen. Nästa gång måste du redovisa för kommunens upphandling av tejp under perioden 1996-2002. Eller hur det kommer sig att du råkade ta ut 211 kronor i milersättning för att hälsa på din sjuka mor i Beddingestrand i höstas. Din fifflare."
"Vi journalister ska naturligtvis inte sluta granska politikerna i Lund. Det är rentav vår viktigaste uppgift. (..)
Men ni andra, ni som inte har som jobb att granska? Kanske kunde ni bestämma en tid och samlas utanför Rådhuset när kommunstyrelsen sammanträder? Sjunga en sång och ta med något hembakat? Hurra lite grann? Krama din nämndspolitiker lite extra? Det är faktiskt viktiga grejer de håller på med där inne, hörrni."
En journalist till försvar för politikerna, det tillhör inte det vanligaste.
Andra bloggar om: politiker, journalister, granskare, granskade, Sydsvenskan, medier, lokalpolitiker
29 mars 2008
[+/-] |
En journalist till försvar för politikerna |
24 mars 2008
[+/-] |
Två kvinnor som får direktörerna att darra |
Europakrönikan 25-26 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
Vem är mäktigast i Bryssel? Utan tvekan Neelie Kroes, konkurrenskommissionären.
På skärtorsdagen anklagade hon återigen Microsoft för att vägra att efterleva kommissionens antitrust-dom, och hotade med nya böter på 30 miljoner kronor per dag efter den 1 april. Tidigare har Kroes gett Microsoft rekordböter på sammanlagt runt 15 miljarder kronor för att medvetet missbruka den dominerande ställningen för sitt operativsystem Windows (nu Vista).
- Talk is cheap, men om du går förbi EU:s regler kommer det att kosta, sade hårdhudade Kroes på en presskonferens nyligen. Vi vill inte ha snack och löften. Vi vill att reglerna efterlevs.
Microsofts Bill Gates darrar uppenbarligen inte i knävecken när Neelie Kroes namn nämns – men näringslivets övriga giganter gör det! Kroes har fått Siemens att betala rekordböter för kartellbrott. Den europeiska hisskartellen fick nyligen de största böterna genom tiderna. Antitrust-polisen Kroes kan stoppa sammanslagningar av de allra största bolagen.
För knappt en månad sedan fick kommissionen energijätten Eon att gå med på att sälja ut en del av sitt elnät. Det var oväntat, och sågs som en inledande seger för kommissionen i den pågående kampen om att öppna upp energimarknaderna för mer konkurrens genom att skilja på energiproduktion och distributionsnätverk. Eons utspel kan förhoppningsvis bli ett föredöme för andra energibolag.
Kroes har makt, och hon vet hur hon ska använda den.
Men lite oväntat har hennes kollega Viviane Reding, kommissionär från Luxemburg, seglat upp som storbolagens nya mardröm. Redings portfölj, information och media, brukar inte anses som särskilt åtråvärd, eftersom EU har relativt lite att säga till om inom TV och radiofrågor.
Men förra året visade hon att hon har muskler, och att hon är beredd att använda dem, när hon tvingade mobiltelefonbolagen att införa ett tak för mobilsamtal från och till utlandet. Och snabbt gick det från förslag till det att semesterfirarna kunde ringa billigare.
Det har gjort Reding respekterad i näringslivet och populär hos konsumenterna. Och gett henne själv blodad tand:
Nu har hon gett sig i kast med utlandstaxorna för SMS och mobilt Internet, som fortfarande kan vara vettlöst höga. Inte oväntat föredrar mobiloperatörerna självreglering, men om de inte har sänkt taxorna den 1 juli, blir det lagstiftning istället:
- Den här gången litar jag på att företagen själva klarar av att lösa problemen. Men under tiden planerar jag en ny förordning…, hotade Reding för en vecka sedan.
Vivianne Reding följer samma principer som Neelie Kroes: företag ska inte tillåtas missbruka sin ställning, konsumenterna ska ha rätt att välja själva och att inte bli skinnade.
Kroes och Reding är en mardröm för en del företag. Men riktigt goda vänner för de allra flesta. Konkurrens och transparens gynnar både företag och konsumenter.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, konkurrenspolitik, Microsoft, Neelie Kroes, Viviane Reding, roaming, SMS, mobilt Internet, roamingförordningen, energy unbundling, antitrust, konsumenter
10 mars 2008
[+/-] |
EU-revolution på gång i mp |
Europakrönikan 11-12 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
Håller Maria Wetterstrand på att revolutionera miljöpartiet?
Nyligen ändrade språkröret uppfattning i en av partiets hjärtefrågor, EU-motståndet. Nu stöder hon inte längre partiets krav att Sverige ska gå ur EU och att EU ska upplösas. Om Wetterstrand kan få sitt parti att byta fot i denna principfråga, nära knuten till partiets identitet, är det inga överord att tala om revolution.
Wetterstrands omsvängning tolkas lätt som ett strategiskt val. Mp har länge varit ute efter ministerposter i en socialdemokratisk regering, men en förutsättning för det är att partiet intar en mer realistisk hållning både till EU och i den ekonomiska politiken.
Wetterstrand har stöd av det andra språkröret, Peter Eriksson, och av tunga namn som Per Gahrton. Men hon kommer att möta stort motstånd på partikongressen i maj.
Men Maria Wetterstrand har en grundmurad position i partiet. Även om hon inte kan driva igenom sin åsikt just nu, har hon pekat ut en ny kurs inför framtiden. Det är betydelsefullt.
Egentligen är en mer konstruktiv EU-politik den enda rimliga hållningen för ett parti som säger sig vilja värna miljön mer än andra partier.
Miljöförstöring låter sig inte hindras av statsgränser. Vi behöver inte sticka näsan utanför Sveriges gränser för att rädda svenska uttrar, lövgrodor och våtmarker, men om vi vill rädda planeten krävs det internationellt samarbete.
Miljöpolitiken är en av EU:s bästa grenar. Men det är endast som medlem som Sverige kan agera som ett föredöme och bidra till att ytterligare höja ambitionsnivån. Som medlem kan Sverige visa att det går att kombinera miljöhänsyn med ekonomisk tillväxt och god välfärd, något som ofta ifrågasätts av företag, fackförbund och politiker runt om i Europa.
Ett mer EU-vänligt miljöparti vore också ett välkommet närmande till den gröna europeiska mittfåran. De gröna i Europaparlamentet har en agenda som är uttalat federalistisk och betydligt mer ekonomiskt realistisk än mp. Där är mp verkligen en udda fågel bland andra gröna partier. Mp ligger ”i en egen sfär”, erkände partisekreteraren Agneta Börjesson i Ekot nyligen.
Kanske svenska miljöpartister kan fundera mer på saken under EU:s traditionella vårtoppmöte nu i veckan. Frågan om hur varje medlemsland ska bidra till EU:s mål att minska koldioxidutsläppen med 20% till år 2020 har nu för första gången hamnat på stats- och regeringschefernas bord.
Industrikommissionären Günther Verheugen kräver att toppmötet undantar vissa industrier från EU:s handel med utsläppsrätter. Och Verheugen är inte den enda som försöker urholka klimatpolitiken.
Miljöpartisterna kan fråga sig var de – och Sverige! – gör mest nytta: som isolerade åskådare, eller som aktiv pådrivare i dagens internationella miljöpolitik?
Valet borde vara lätt.
Marianne Ekdahl
09 mars 2008
[+/-] |
Självständighet löser inte problemen |
Europakrönikan 25-26 februari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
För nio år sedan, 1999, satte Natos bomber stopp för Serbiens våld mot kosovoalbanerna. När jag ett år senare besökte provinsen Kosovo var rollerna ombytta: det var det den serbiska minoriteten som förföljdes, inte den albanska majoriteten.
Och de etniska spänningarna har knappast upphört sedan dess, utan underblåsts av motsättningen mellan serbisk nationalism och kosovoalbanska krav på självständighet. Trots den massiva internationella närvaron, då som nu. Och frågan om Kosovos rättsliga status har förblivit en av Europas mest svårlösta problem.
Men för några dagar sedan utropade Kosovo till slut självständighet.
Men Kosovofrågan fortsätter att splittra Europa. En grupp länder kommer snabbt att erkänna den nya staten, medan en del väntar, och andra vägrar. Det finns ingen ansats att koordinera erkännandena av Europas nyaste stat, trots att Kosovo kommer att spela en central roll i EU:s förhållande till Balkan.
Det finns flera skäl till att Kosovo är betydligt mer problematiskt än andra Balkanländer som utropat självständighet.
Ett självständigt Kosovo utmanar samförståndet som funnits sedan andra världskriget om att gränslinjerna i Europa inte får röras, som författaren Richard Swartz har påpekat i SvD: ”I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (…) För första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium.”
För Serbien är Kosovo närmast helig mark, enligt myten vaggan för Serbien. Att ge upp Kosovo är otänkbart för de flesta serber, och därför även för Ryssland, Serbiens nära allierade.
Ett självständigt Kosovo kan också ge separatistiska och nationalistiska rörelser i Europa luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen. Likaså oroar sig Rumänien för Transsylvanien.
Men i praktiken kommer Kosovos självständighet länge att mest likna en skrivbordsprodukt. Kosovo kommer att fortsätta vara beroende av EU:s och Natos stöd för att bygga upp ett fungerande samhälle och garantera ett minimum av säkerhet.
Problem i detta Europas fattigaste hörn är oräkneliga: arbetslösheten är nästan 50%, korruptionen är utbredd, kriminella nätverk och trafficking ett stort problem. För att uppnå verklig självständighet krävs ett ordentligt ekonomiskt uppsving parallellt med uppbyggnaden av demokrati och rättsstat. Och om de etniska spänningarna ska minska har Serbien en avgörande roll.
Att Kosovo till utropat självständighet löser inte de grundläggande problemen. Det enda som står helt klart är att Kosovofrågan kommer att förbli ett orosmoln för EU, kanske än mer idag än tidigare.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Kosovo, självständighet, folkrätt, Balkan, nationalism, diplomati, EU