EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, 28 augusti 2007:
Den fransk-tyska axeln har drivit den europeiska integrationen framåt. Så brukar det ju heta. Ett halvsekel av framstående ledare som utgjort motorn i det europeiska samarbetet: Jean Monnet och Konrad Adenauer. Francois Mitterrand och Helmut Kohl.
Men under historiens gång har två blivit tre.
Den brittiske förre premiärministern Tony Blair nöjde sig inte med att endast Tyskland och Frankrike spelade i EU:s toppdivision. Med Storbritannien skulle den fransk-tyska axeln bli en triangel. Under Blairs år vid makten fick Storbritannien en allt viktigare roll i den europeiska politiken, och nu inte bara som bromskloss, utan allt mer även som en konstruktiv kraft.
Men de senaste månaderna har två av triangelns länder fått nya ledare. Med Gordon Brown och Nicolas Sarkozy har en ny generation ledare sett dagens ljus. Och det står nu allt mer klart vilka relationer de vill ha med EU, och vilken dynamik som finns mellan dem och den tyska kanslern Angela Merkel, det tredje benet i Europas nya ledarskap.
Sarkozy har stigit fram på scenen bubblande av energi. Det råder ingen tvekan om att han vill spela en aktiv roll i Europa. Brown tycks, liksom Blair, vilja fortsätta att ha goda relationer med Europa och Bryssel, men till skillnad från företrädaren är hans motiv sannolikt mer strategiska än ideologiska.
Det finns en hel del likheter mellan de tre ledarna. Både Sarkozy och Merkel har ekonomiska reformer högst på dagordningen, medan den förre finansministern Brown har de flesta av sina ekonomiska reformer bakom sig. Alla tre försöker distansera sig från sina företrädare, och samtliga är mycket skickliga strateger.
Men i detta triangeldrama på högsta nivå är banden mellan de tre huvudrollsinnehavarna olika starka vid olika tidpunkter.
Under vårens och försommarens förhandlingar om det nya reformfördraget stärktes den gamla fransk-tyska axeln genom Angela Merkels starka ledarskap och Nicolas Sarkozys konstruktiva insatser för att ro fördraget i hamn.
Sarkozys motiv var kanske inte bara engagemanget för EU:s nödvändiga reformer. Nu har han fått en stor dos personlig goodwill, som han kan använda i de två kontroversiella frågor där han har många inflytelserika länder emot sig: hans motstånd mot ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap och hans protektionistiska ekonomiska dagordning.
Just den senare frågan, men även andra utspel från Sarkozy, har irriterat Merkel, och fått henne att vända sig mot London igen. I förra veckan höll hon och Gordon Brown omfattande överläggningar just i syfte att stärka de engelsk-tyska banden.
Båda har sina skäl för det. Merkel vill för tillfället distansera sig från Sarkozy. För Brown är det betydelsefullt att visa de brittiska väljarna att det finns politiska fördelar i att ha nära band med kontinenten, inte minst när han, som nu, försöker stå emot det konservativa partiets krav på en folkomröstning om det nya reformfördraget. Det var ingen slump att mötet ägde rum just när det stormar som värst i brittisk inrikespolitik kring denna fråga.
Personkemin mellan de tre är sannolikt viktigare än man tror för vilka politiska band som knyts. Den stillsamme och lite buttre Gordon Brown har mer gemensamt med den lågmälda, men handlingskraftiga Angela Merkel än med den extroverta och rastlöse Nicolas Sarkozy.
Men tyngdpunkten i triangeln kommer att fortsätta skifta.
För ingen tror väl att den energiske Sarkozy kommer att låta sig sidsteppas?
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Gordon Brown, Tony Blair, triangeldrama, europeisk politik, reformfördraget, EU-fördraget, fransk-tyska axeln
30 augusti 2007
[+/-] |
Triangeldrama på högsta nivå |
[+/-] |
Turkiska huvudsaken |
Ledare i Sydsvenskan, 28 augusti 2007:
Tredje gången gillt lär det bli för Turkiets utrikesminister Abdullah Gül. Idag väntas han i tredje valomgången bli vald till president av det turkiska parlamentet.
När Gül kandiderade i april i år orsakade det politisk kris. Den turkiska militären, som alltid sett sig som garant för det sekulära styret, hotade att ingripa.
Men hans parti, det islamiska men inte fundamentalistiska AKP, vann en jordskredsseger i nyvalet till parlamentet den 22 juli, vilket tolkades som en folklig protest mot militärens inblandning i politiken. Valet stärkte premiärminister Recep Tayyip Erdogan i hans beslut att nominera Gül igen.
Abdullah Gül är en respekterad politiker som drivit en västvänlig linje och bidragit till att föra Turkiet närmare EU. Det kontroversiella med honom är inte så mycket hans åsikter som det faktum att hans hustru Hayrunisa bär huvudduk.
Den är en stark symbol som inte skall underskattas. Men den innebär varken att den blivande presidenten eller hans parti har en dold islamistisk agenda, som många inom oppositionen påstår. Det finns knappast någon risk att Turkiet skulle få en fundamentalistisk regim à la Iran.
Snarare är det nog så att turkarna gynnas av en regim med siktet inställt på EU, och som därför har intresse av att förbättra respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och minoriteter och att få ett närmare ekonomiskt utbyte med EU. Trots att partiet är religiöst färgat.
Ingen skall förledas att tro att med AKP vid makten blir allt frid och fröjd så småningom – sekulära muslimer och kristna förföljs, och intoleransen mot oliktänkande ökar, menade statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Expressen igår: ”Politiker och media försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet.”
Men det går trots allt, för det mesta, åt rätt håll. Och de politiska alternativen till AKP är få. Turkietkännaren Ingmar Karlsson, tillika årets mottagare av Sydsvenskans Europapris, menar att det inte finns någon trovärdig opposition idag. Bland motståndarna till AKP finns många extrema nationalister och starka band till militären.
Självklart krävs det mer av Turkiet för att EU skall kunna släppa in landet i unionen.
EU bör fortsätta att trycka på. En blandning av morötter och piska har varit, och är fortfarande, det bästa sättet att bidra till att reformerna inte avstannar.
Och reformerna måste fortsätta. Det är mer betydelsefullt än om Turkiets First Lady har huvudduk eller inte.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Turkiet, EU, Abdullah Gül, AKP, islamism, mänskliga rättigheter, demokrati, kandidatländer, reformer
14 augusti 2007
[+/-] |
Smutsigt spel med få alternativ |
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 14 augusti 2007:
Broderierna i avancerad petit-point-teknik blev en livlina under åren i fängelsecellen. Liksom hans gudstro, och de arga inristningarna i cellväggen.
Det berättade den palestinske läkaren Ashraf el-Hojouj i Dagens Nyheter i söndags. Han blev, liksom fem bulgariska sjuksköterskor, en syndabock när Libyen försökte skyla över en vårdskandal där 438 barn smittats med hiv och istället skylla på utländska vårdarbetare som i en absurd rättegång med fabricerade anklagelser dömdes till döden.
Men det är inte förrän nu, efter att dödsdomarna omvandlats till livstids fängelse och de sex vårdarbetarna blivit benådade i Bulgarien, som de mänskliga tragedierna framstår tydligt, bortom det diplomatiska spel på hög nivå som präglat medias rapportering.
Nu har villkoren i fängelset kunnat avslöjats. Tortyr, misshandel och våldtäkter var vardag i ”helvetesmaskinen i Tripoli”.
Avgörande för frigivningen var att Bulgarien blev EU-medlem i januari, vilket trappade upp diplomatin. Men kanske framför allt att Frankrike samtidigt, som första västland, gjorde upp om en vapenaffär med Libyen.
President Nicolas Sarkozys vapenförsäljning vägde i slutänden sannolikt tyngre för Libyen än EU:s diplomatiska ansträngningar, vilket många bedömare ser som ett bevis för EU:s svaga utrikespolitik.
Men EU:s löften att normalisera relationerna med Libyen var sannolikt också lockande. Det partnerskapsavtal som EU nu knutit med Libyen kan till och med vara mer värt än de 10 miljoner euro per hiv-smittat barn som Libyen krävde tidigare, underförstått för att dödsstraffen skulle upphävas.
Libyens utpressning har alltså lyckats, på sätt och vis. En skurkstat med terrorism på sitt samvete har belönats för sitt korrupta och rättsvidriga agerande.
Men Libyen har sedan en tid ansträngt sig för att bli mer rumsrent, bland annat genom att avbryta sitt kärnprogram och lägga om sin utrikespolitiska kurs. Det finns självklart en poäng i att landet nu har fått utdelning för det.
Men självklart påverkade även EU:s realpolitiska intressen det diplomatiska spelet.
Om EU skulle ha tagit i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det ha gått stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter skulle kunna stoppas.
Det hela har varit ett smutsigt spel.
Kritiken har haglat: mot Sarkozys misstänkta byteshandel ¬– människor mot vapen. Mot EU, som ansetts agerat alltför lite innan Bulgarien blev EU-medlem, och inte tillräckligt kraftfullt efter det.
Men frågan är om Europa hade kunnat förhandla sig till en frigivning utan att smutsa ner händerna. Att förhandla med skurkstater är ingen barnlek.
Libyens agerande är skamligt. Från många håll sägs även Europas agerande vara det. En skandal, till och med.
Därför är Ashraf el-Hojoujs egna ord tänkvärda: under åren i fängelset blev stödet från de människor i Europa som arbetade för hans frigivning avgörande för hans mentala hälsa. Men från arab-världen fick den orättvist dödsdömde palestiniern inget stöd.
Det ger lite perspektiv på frågan om vilket politiskt agerande som är mest skandalöst.
Marianne Ekdahl