Turkiska huvudsaken

Ledare i Sydsvenskan, 28 augusti 2007:

Tredje gången gillt lär det bli för Turkiets utrikesminister Abdullah Gül. Idag väntas han i tredje valomgången bli vald till president av det turkiska parlamentet.

När Gül kandiderade i april i år orsakade det politisk kris. Den turkiska militären, som alltid sett sig som garant för det sekulära styret, hotade att ingripa.
Men hans parti, det islamiska men inte fundamentalistiska AKP, vann en jordskredsseger i nyvalet till parlamentet den 22 juli, vilket tolkades som en folklig protest mot militärens inblandning i politiken. Valet stärkte premiärminister Recep Tayyip Erdogan i hans beslut att nominera Gül igen.

Abdullah Gül är en respekterad politiker som drivit en västvänlig linje och bidragit till att föra Turkiet närmare EU. Det kontroversiella med honom är inte så mycket hans åsikter som det faktum att hans hustru Hayrunisa bär huvudduk.
Den är en stark symbol som inte skall underskattas. Men den innebär varken att den blivande presidenten eller hans parti har en dold islamistisk agenda, som många inom oppositionen påstår. Det finns knappast någon risk att Turkiet skulle få en fundamentalistisk regim à la Iran.
Snarare är det nog så att turkarna gynnas av en regim med siktet inställt på EU, och som därför har intresse av att förbättra respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och minoriteter och att få ett närmare ekonomiskt utbyte med EU. Trots att partiet är religiöst färgat.
Ingen skall förledas att tro att med AKP vid makten blir allt frid och fröjd så småningom – sekulära muslimer och kristna förföljs, och intoleransen mot oliktänkande ökar, menade statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Expressen igår: ”Politiker och media försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet.”

Men det går trots allt, för det mesta, åt rätt håll. Och de politiska alternativen till AKP är få. Turkietkännaren Ingmar Karlsson, tillika årets mottagare av Sydsvenskans Europapris, menar att det inte finns någon trovärdig opposition idag. Bland motståndarna till AKP finns många extrema nationalister och starka band till militären.
Självklart krävs det mer av Turkiet för att EU skall kunna släppa in landet i unionen.
EU bör fortsätta att trycka på. En blandning av morötter och piska har varit, och är fortfarande, det bästa sättet att bidra till att reformerna inte avstannar.
Och reformerna måste fortsätta. Det är mer betydelsefullt än om Turkiets First Lady har huvudduk eller inte.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Turkiet, EU, Abdullah Gül, AKP, islamism, mänskliga rättigheter, demokrati, kandidatländer, reformer