Smutsigt spel med få alternativ

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 14 augusti 2007:

Broderierna i avancerad petit-point-teknik blev en livlina under åren i fängelsecellen. Liksom hans gudstro, och de arga inristningarna i cellväggen.
Det berättade den palestinske läkaren Ashraf el-Hojouj i Dagens Nyheter i söndags. Han blev, liksom fem bulgariska sjuksköterskor, en syndabock när Libyen försökte skyla över en vårdskandal där 438 barn smittats med hiv och istället skylla på utländska vårdarbetare som i en absurd rättegång med fabricerade anklagelser dömdes till döden.

Men det är inte förrän nu, efter att dödsdomarna omvandlats till livstids fängelse och de sex vårdarbetarna blivit benådade i Bulgarien, som de mänskliga tragedierna framstår tydligt, bortom det diplomatiska spel på hög nivå som präglat medias rapportering.
Nu har villkoren i fängelset kunnat avslöjats. Tortyr, misshandel och våldtäkter var vardag i ”helvetesmaskinen i Tripoli”.
Avgörande för frigivningen var att Bulgarien blev EU-medlem i januari, vilket trappade upp diplomatin. Men kanske framför allt att Frankrike samtidigt, som första västland, gjorde upp om en vapenaffär med Libyen.
President Nicolas Sarkozys vapenförsäljning vägde i slutänden sannolikt tyngre för Libyen än EU:s diplomatiska ansträngningar, vilket många bedömare ser som ett bevis för EU:s svaga utrikespolitik.

Men EU:s löften att normalisera relationerna med Libyen var sannolikt också lockande. Det partnerskapsavtal som EU nu knutit med Libyen kan till och med vara mer värt än de 10 miljoner euro per hiv-smittat barn som Libyen krävde tidigare, underförstått för att dödsstraffen skulle upphävas.
Libyens utpressning har alltså lyckats, på sätt och vis. En skurkstat med terrorism på sitt samvete har belönats för sitt korrupta och rättsvidriga agerande.
Men Libyen har sedan en tid ansträngt sig för att bli mer rumsrent, bland annat genom att avbryta sitt kärnprogram och lägga om sin utrikespolitiska kurs. Det finns självklart en poäng i att landet nu har fått utdelning för det.

Men självklart påverkade även EU:s realpolitiska intressen det diplomatiska spelet.
Om EU skulle ha tagit i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det ha gått stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter skulle kunna stoppas.
Det hela har varit ett smutsigt spel.
Kritiken har haglat: mot Sarkozys misstänkta byteshandel ¬– människor mot vapen. Mot EU, som ansetts agerat alltför lite innan Bulgarien blev EU-medlem, och inte tillräckligt kraftfullt efter det.

Men frågan är om Europa hade kunnat förhandla sig till en frigivning utan att smutsa ner händerna. Att förhandla med skurkstater är ingen barnlek.
Libyens agerande är skamligt. Från många håll sägs även Europas agerande vara det. En skandal, till och med.
Därför är Ashraf el-Hojoujs egna ord tänkvärda: under åren i fängelset blev stödet från de människor i Europa som arbetade för hans frigivning avgörande för hans mentala hälsa. Men från arab-världen fick den orättvist dödsdömde palestiniern inget stöd.
Det ger lite perspektiv på frågan om vilket politiskt agerande som är mest skandalöst.

Marianne Ekdahl