"Äntligen har Sverige fått en arbetarregering", lyder moderaternas nya kampanj. Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter att försvarsminister Mikael Odenberg åkt alldeles för mycket taxi mellan riksdagen och hemmet på Östermalm på riksdagens bekostnad. Och i strid med riksdagens regler.
Jag är ingen anhängare av jantelagen, och jag anser inte att en politiker som har en högre levnadsstandard än sina väljare automatiskt är en dålig politiker. De flesta politiker arbetar hårt, är ofta hemifrån, är värda en hyfsad lön och måste ha någorlunda bekväma arbetsförhållanden. Jag var aldrig upprörd över Mona Sahlins p-böter, snarare över att Sveriges vice statsminister inte hade en chaufför, eller åtminstone någon som parkerade bilen åt henne.
Men när de senaste två månadernas avslöjanden om moderata ministrars förehavanden nu ackumuleras börjar sloganen "Sveriges nya arbetarparti" kännas lite väl luftig.
Eller har Fredrik Reinfeldt en vision om att alla arbetare ska kunna bo vid Karlaplan och åka taxi dit på skattebetalarnas bekostnad? Det skulle göra det hela lite mer begripligt.
Andra bloggar om: moderaterna, mikael odenberg, fredrik reinfeldt
27 november 2006
[+/-] |
Odenberg - den typiske arbetaren? |
[+/-] |
Pappor som kommer ut |
Jag blir lika glag varje gång som män engagerar sig i debatten om barn, föräldraskap och strider för ett mer jämställt föräldraskap. Nu senast är det Expressens politiske redaktör PM Nilsson, som beskriver hur svårt det är att kombinera arbete och familjeliv, och slår ett slag för en mer individualiserad föräldraförsäkring.
Fortfarande tar svenska mammor urunt 80 procent av föräldraledigheten. Men papporna tar ut allt fler föräldradagar. Det går oändligt långsamt, men framåt, trots allt. Föräldraskap är inte längre bara en angelägenhet för mammor. Att allt fler män tar del i den ideologiskt ladadde debatten om föräldrar och barn är ett tecken på det.
Några exempel: Erik Ullenhag (fp) som i somras röt till mot hemmafrukramaren Elise Claeson i Svenska Dagbladet. Ulf Öfverberg som i P1 attackerat vårdnadsbidraget som under valrörelsen stack fram sitt fula tryne. Och varför inte Hemliga pappan, Andreas Ekström, vars popularitet antagligen beror på det enorma sug som finns efter pappor som vågar vara engagerade pappor även i offentlighetens ljus. Han har även även argumenterat för en tredje pappamånad.
Har det då något gemensamt, dessa män?
Ja, det har de. Alla, utom den hemliga pappan, som av naturliga skäl är opolitisk, är liberaler. Och det är faktiskt inte något som förvånar.
Andra bloggar om: Expressen, pappor, föräldraförsäkring, jämställdhet
23 november 2006
[+/-] |
Margot Wallström i Lund |
Nyss hemkommen från en föreläsning med Margot Wallström på Lunds universitet, och medan regnet droppar från håret kan jag inte hålla mig från två kommentarer:
1. Jag är medveten om att stödet för Carin Jämtin som partiledare för socialdemokraterna ökar - lyssna t ex på Ekot. Men när man lyssnar på Wallström förstår man varför hon för många socialdemokrater är en drömkandidat.
Hon låter, åtminstone ibland, som en modern socialdemokratisk partiledare: Som alltid är miljön och den hållbara tillväxten i fokus. Den som inte känner till att klimatfrågan länge varit Wallströms hjärtefråga skulle förledas att tro att hon hållt ett fuktigt finger i luften inför sitt tal. Hon uppmanar oss att stå upp mot populism och extremism - i form av sverigedemokraterna, Vlaams Belang i Belgien, nynazisterna i Tyskland, extremisterna som gick fram i det nederlänska valet igår. Retorik, visst - men det behövs också.
Sen är hon folklig, skämtar om Socker-Connny - kan någon tänka sig Göran Persson göra det? Dessutom ser hon ut som en perfekt socialdemokratisk partiledare: snyggt kortklippt och med sosseröd kavaj. En ytlig iakttagelse, visst, men sådant spelar också roll.
2. Som partiledare skulle Wallström göra ett bra jobb i att förankra EU-projektet hos medborgarna, och visa att de förväntningar som medborgarna har på en modern demokrati faktiskt i hög grad kräver internationellt samarbete. Alliansregeringen ska ha en eloge för att den håller EU-fanan högt, men det behövs även på vänsterkanten, inte minst med tanke på hur splittrade s har varit i förhållande till EU.
Men visst blir retoriken ihålig ibland. Som Annika Ström-Melin visar i sin utmärkta artikel i Neo tycks Wallströms och kommissionens "dialog" med medborgarna utmynna mer i att kommissionen formulerar vad medborgarna vill ha än att den verkligen lyssnar.
Andra bloggar om: Margot Wallström, EU, socialdemokraterna, partiledare
[+/-] |
Wallströms nej skramlar ihåligt |
Visst börjar Margot Wallströms nej till att bli socialdemokratisk partiledare klinga ganska ihåligt? Senast i dagens Sydsvenskan upprepar hon sitt nej.
Samtidigt är det uppenbart att Wallström vill synas mer hemma i Sverige. Igår träffade hon Malmös starke man Ilmar Reepalu, som för bara tio dagar sedan tillsammans med andra tunga socialdemokrater uttalade sitt stöd för Wallström.
Små, små tecken hopas - var och en för sig kanske betydelselösa, men tillsammans ger de bilden mer skärpa:
Samtalen med Reepalu igår om "hållbar stadsutveckling" i det starkt segregerade Malmö - oavsett vem som blir partiledare vet han/hon säkert att det behövs en tydligare profil i arbetet för integration.
Wallströms klädsel igår som tydligt signalerade folklig, svensk sosse, inte elegant EU-kommissionär.
Och partistyrelseledamoten Lena Micko som igår uttryckte att Wallströms nej nog inte är hugget i sten.
Och så vidare.
Wallström har en närmast mytisk ställning bland många socialdemokrater. Det behöver inte bara bero på Wallströms egna kvaliteter som politiker. Det kan också bero på att hon länge stått utanför den svenska politiken och aldrig behövt ta ställning till inrikespolitiska frågor, och därför kunnat undvika att få politiska motståndare. Den som aldrig behöver ta ställning till något, riskerar aldrig att väljare eller partimedlemmar blir upprörda.
Men stödet ökar också för Carin Jämtin. Aftonbladet tillhör nu dem som förespråkar Jämtin, vilket rimligtvis väger tungt.
Jag kommer aldrig att bli socialdemokrat, men jag vet vem jag skulle föredra. Sveriges största parti behöver inte bara en person som kan omvärdera och förnya partiets politik, och naturligtvis gärna en kvinna. Utan även en stark förespråkare för det europeiska samarbetet, en person som genom pedagogisk förmåga och folklighet kan bidra till att bättre förankra EU hos de EU-skeptiska svenskarna.
Andra bloggar om: Margot Wallström, socialdemokraterna, partiledare, Carin Jämtin
13 november 2006
[+/-] |
Hur länge är Skånes sydkust kvar? |
Hur mycket är kvar av Skånes sydkust om hundra år?
Världshavens yta höjs successivt, och Skåne kan inte på samma sätt som norra Sverige dra nytta av landhöjningen.
Särskilt utsatt är den erosionsdrabbade kusten öster om Ystad, menade den förre landshövdingen i Skåne, Bengt Holgersson, när Klimat- och sårbarhetsutredningen lade fram i sitt delbetänkande på onsdagen. För att inte tala om Falsterbo-Skanör, där stora arealer bara ligger knappt en meter över havsytan.
Varje person som inte tidigare tänkt igenom konsekvenserna av den globala uppvärmningen borde ha fått sig en tankeställare i veckan.
På måndagen rapporterade den förre Världsbankschefen Nicholas Stern att 20 procent av världens BNP kan gå förlorat om inget görs för att stoppa klimatförändringarna.
Innehållet i rapporterna har beskrivits på många håll redan. Det intressanta bakom det uppskruvade tonläget är att klimatfrågan nu blivit en verklig politisk fråga. Tagen på allvar. Av alla från höger till vänster.
Av de allra flesta i alla fall. Fortfarande finns det skeptiker som förläst sig på danske Björn Lomborg och hans teorier om att miljön i världen egentligen är mycket bättre än alla miljövänner påstår. Eller på den stora mängd rapporter som – i Lomborgs fotspår – försöker så tvivel om att det verkligen existerar ett klimathot. Man behöver inte vara paranoid för att inse att många av dessa rapporter finansierats av oljebolag eller anhängare till George W. Bush – bara realist.
Naturligtvis skall man inte bocka och buga för allt som kommer från klimatforskarnas pennor. Kritiskt tänkande behövs alltid! En nyutkommen avhandling från Göteborgs universitet, skriven av Martin Letell, visar att just när det gäller miljöfrågorna kan gränsen mellan politik och vetenskap vara suddig. Både forskare och politiker vill ibland utnyttja vetenskapens aura av neutralitet och objektivitet för att öka trovärdigheten i de egna åsikterna.
Men det råder mer och mer samstämmighet bland världens klimatologer om att människan verkligen påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser.
Det finns också en allt bredare konsensus kring betydelsen av klimatfrågan, både i Sverige och internationellt. Det kommer helt säkert att dröja innan verkligt effektiva åtgärder sätts in av de verkligt stora utsläppsländerna - kontroverserna runt Kyotoavtalets minst sagt måttliga målsättningar inger inte hopp. Men frågan är på den politiska dagordningen på ett annat sätt nu än för, låt oss säga, några år sedan. Idag har ingen politiker råd att strunta i klimatfrågan.
Förre presidentkandidaten Al Gore och hans film ”En obekväm sanning” har bidragit till att sätta frågan på agendan hos den breda allmänheten. Stern-rapporten har också fått stort genomslag, av andra skäl. För beslutsfattare väger budskapet att klimathotet måste hanteras för att inte underminera den ekonomiska tillväxten tyngre än miljöorganisationernas oro.
Ingen panik, sa miljöminister Andreas Carlgren (c) häromdagen.
Nej, vi får inte drabbas av panik. Men varken politikerna eller vi medborgare har råd att sitta kvar på sofflocket.
Publicerad på Ystads Allehandas ledarsida 8 november 2006
11 november 2006
[+/-] |
När ska vi börja prata om Bildts politik istället? |
En del av Carl Bildts aktieportfölj har hamnat i vapen- tobak- och porrindustrin, rapporterade Göteborgs-Posten igår. Och drevet är igång igen.
Först var det Vostok Nafta-aktierna. Sedan Lundin Oil. Och nu 10-miljoner-innehavet i Legg Mason, ett amerikansket förvaltningsbolag. Via dotterbolag har en liten del av företagets fondpengar hamnar i tvivelaktiga branscher.
Men börjar inte det hela gå för långt nu? Att utrikesministern ägde aktier i Vostok Nafta och fortfarande inte vill kommentera innehavet i Lundin Oil är fel. Helt åt skogen, faktiskt.
Men de journalister och andra kommentatorer som nu förfasas över aktierna i Legg Mason kanske skulle se över sina egna ekonomiska intressen först. Jag tror att mycket få svenskar INTE har pengar placerade i vapen, tobak, alkohol och porr, antingen via egna fond- och aktieinnehav eller via statligt placerade pensionspengar.
Men ofta är detta svårt att ta reda på. Och de allra flesta struntar i vilket. Många av de få som hade brytt sig om det om de hade vetat, väljer att inte ta reda på hur pengarna är placerade. Det är enklare att blunda. Det man inte vet har man inte ont av, eller hur?
Om de som nu står bakom det nya drevet mot Bildt inte har ont av att de själva har intressen i tvivelaktiga branscher, varför är nu Bildts aktieinnehav så upprörande?
Det värsta är inte hyckleriet.
Det värsta är att det överdrivna intresset för ministrarnas privatliv gör att vi inte kommer till skott och börjar diskutera vilken politik som förs, eller bör föras.
Carl Bildt gjorde ett lysande jobb i dagens Lördagsintervju i P1, och visade att han som utrikesminister har prioriteringarna rätt för sig. För det mesta i alla fall.
Borde inte det vara viktigare att prata om än om aktierna?
Andra bloggar om: Carl Bildt, aktier, Legg Mason, utrikespolitik, regeringen
10 november 2006
[+/-] |
Ingen är väl kärnkraftskramare |
Louise Petterson, miljövän i Kristianstad, har reagerat på min artikel Ett annat tankeförbud, om klimathotet och kärnkraften. Hon citerar miljöorganisationen Friends of the Earth, som pekar på nackdelarna med kärnkraften. Bland annat hävdar FoE att kärnkraften släpper ut mer växthusgaser än vad man i allmänhet tror.
Få människor är verkliga kärnkraftskramare. Jag är det inte, och jag är glad att det finns aktiva och engagerade miljöorganisationer som skapar opinion och sätter press på politiker och företag. Jag är glad att över Aftonbladets och Expressens kampanjer, trots den lätt hysteriska tonen. Om människor själva i högre grad ska kunna bidra till att minska utsläppen av växthusgaser krävs att klimatfrågan blir mer av allmängods än den hittills varit. Mindre Fjällräven-stämpel, alltså.
Men tillbaka till kärnkraften. Trots allt är Internationella Energiorganet - som nu förespråkar en utbyggnad av kärnkraften för att minska utsläppen av växthusgaser - mer objektiv i förhållande till olika energislag än FoE, som ju aktivt arbetar mot kärnkraft. Därför litar jag mer på IEA:s analys.
Vill också tipsa om ett forskningsprojekt finansierat av EU-kommissionen. ExternE - "externalities of energy" - har analyserat de externa kostnaderna för olika energislag och räknat ut de sammanlagda kostnaderna i form av effekter av den globala uppvärmningen, hälsoförsämring, dödsfall, sämre arbetsmiljö, osv. Där ligger kärnkraften ungefär på samma nivå, dvs orsakar ungefär lika stor sammanlagd skada, som biomassa, och lite över vindkraft och vattenkraft. Långt högre skador orsakar kol, olja och gas. Credit går till kunnige Magnus Jiborn, som tipsade mig.
Visst hade det varit bra om vi kunde tillgodose världens energibehov med vind, vatten och solenergi. Men tills det är möjligt behöver vi realistiska alternativ för att bryta beroendet av fossila bränslen.
Andra bloggar om: kärnkraft, klimathotet, fossila bränslen
09 november 2006
[+/-] |
Mer medborgarmakt i EU! |
När förslaget till en europeisk författning föll i de holländska och franska folkomröstningarna föll också den lysande idén att en miljon européer ska kunna få upp en fråga på EU:s dagordning. Nu har en aktivistgrupp, European Citizens' Initiative, börjat pusha för att förslaget blir verklighet ändå - se t ex EUObserver.
En lysande tanke, som sagt:
"When implemented, the ECI will be the first transnational tool of participatory democracy. It would enable European citizens to directly influence the political agenda of the EU for the first time in history."
Stödet i Bryssel är inte överväldigande. Vår kommissionär Margot Wallström säger nej. 40 Europaparlamentariker stödjer idén. Vilket innebär att knappt 700 inte gör det.
Dels finns det en risk att man bara plockar russinen ur kakan, dvs bara genomför vissa delar av författningen, trots att författningen är en genomtänkt kompromiss, där alla delar behövs för att göra EU mer effektivt och mer begripligt.
Antagligen finns det också en rädsla för nuvarande EU-ministern Cecilia Malmströms initiativ att stoppa parlamentets flyttkarusell. One Seat-kampanjen nådde ju en miljon underskrifter tidigare i höstas, men har mötts av kalla handen i Bryssel. Fransmännen värnar Frankrikes intressen i att behålla parlamentet i Strasbourg. Den stora majoriteten av parlamentariker, kommissionärer, regeringschefer och ministrar vill inte stöta sig med Frankrike.
Hur som helst - skriv under! Så bra förslag för att förnya och fördjupa demokratin som medborgarinitiativet växer inte på träd.
Andra bloggar om: EU, medborgarinitiativ, Cecilia Malmström, Margot Wallström
08 november 2006
[+/-] |
Facken överdriver om arbetstidsdirektivet |
EU:s ministerråd har återigen misslyckats med att enas om ett nytt arbetstidsdirektiv - se t ex SvD:s artikel. För Sveriges del är det viktigast att jourtiderna får en lösning som fungerar i praktiken för läkare, brandmän osv.
Men mest kontroversiell är frågan om arbetstagare ska tillåtas arbeta mer än 48 timmar per vecka i genomsnitt. I dagens P1-morgon - här - varnade TCO:s Mats Essemyr för social dumping om regeln inte tas bort.
Eftersom regeln säger att en enskild arbetstagare kan välja att arbeta mer än 48 timmar, finns naturligtvis risk för att valet av arbetstid i praktiken görs av arbetsgivaren. Vad säger man på en anställningsintervju, eller när anställningskontrakt ska skrivas, om arbetsgivaren talar om att "här jobbar alla 50-60 timmar i veckan, och det är ju många som vill ha samma jobb som du". För de flesta är det knappast läge för förhandling.
Essemyr menade att regeln därför kan utnyttjas av vissa EU-länder för att snedvrida konkurrensen gentemot andra länder, och därför tvinga t ex Sverige att försämra arbetsvillkoren.
Men lagstiftningen är rörig. Och med varierande arbetsvillkor och lagstiftning i de 25 medlemsländerna är det inte konstigt att det cirkulerar olika tolkningar, och att politiker, fackförbund och arbetsgivarorganisationer väljer de tolkningar som gynnar just deras intressen.
Men i P1-morgon var det Svenskt Näringslivs Karin Ekänger som var mest saklig och realistisk. Hon har rätt i att det kontroversiella undantaget från 48-timmarsregeln inte är relevant för Sverige överhuvudtaget. Undantaget inrättades redan 1993 - den omarbetade texten från 2003 finns här.
Som Ekänger påpekade har undantaget under dessa drygt tio år aldrig orsakat några problem i Sverige, eftersom vi har kollektivavtal. I de flesta övriga EU-länder har regeln aldrig tillämpats, och det finns heller inte någon större politisk vilja att göra det - varken genom detta s.k individuella undantag eller genom undantag reglerade i kollektivavtal eller nationell lagstiftning, en fråga som inte är kontroversiell.
Hittills är det bara Storbritannien som tillämpat det individuella undantaget, eftersom den brittiska arbetsmarknaden på många sätt skiljer sig från andra EU-länders. Regeln tillkom framför allt för att få engelsmännen att acceptera att arbetstidsdirektivet klubbades igenom. (Frågan är varför arbetstid överhuvudtaget ska regleras på europeisk nivå, men det är en annan diskussion.)
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins inställning, vilken är den samma som majoriteten av länderna, dvs att stödja det finska förslaget att "stegvis avskaffa" undantaget, är bra. En del vänsterdebattörer, som Aftonbladets Mats Engström , har fel, eftersom förslaget öppnar just för ett stegvist avskaffande.
Men anledningen till att flera länder i ministerrådet - Tyskland och några länder i östra Europa - stödjer Storbritanniens åsikt om att undantaget ska permanentas är inte att de planerar en omfattande "social dumping", dvs att drastiskt försämra arbetsvillkoren på sina respektive arbetsmarknader, utan framför allt ett principiellt ställningstagande: möjligheten bör finnas kvar.
I princip är det rätt inställning. Men Littorin gör ändå rätt i att stödja majoriteten i ministerrådet. Att försena det hela ytterligare är bara dumt.
Det finska förslaget innebär också särskilda åtgärder som minskar risken att arbetstagare utnyttjas till ett minimum. Undantaget kan inte heller tillämpas av vilken europeisk arbetsgivare eller arbetstagare som helst, utan det kommer fortfarande att krävas att kollektivavtal eller nationell lagstiftning uttryckligen tillåter detta.
Det är naturligtvis fackförbundens jobb att varna för sämre arbetsvillkor. Men undantaget från 48-timmarsregeln har hittills inte inneburit en "race to the bottom", utan använts mycket sparsamt, och huvudsakligen av ett land. Det liggande förslaget innebär dessutom mer än både bälte och hängslen. Så fackens oro är inte särskilt befogad.
Andra bloggar om: arbetstid, fackförbund, Svenskt Näringsliv, EU
07 november 2006
[+/-] |
Vad hände med subsidiaritetsprincipen? |
Under dagens finansministerråd i Bryssel har Anders Borg (m) stött EU-kommissionens föreslag att höja de lägsta tilåtna minimiskatterna på alkohol.
Bra tanke, i och för sig. Forskning visar att alkoholkonsumtionen och de alkoholretaterade skadorna är mindre i Sverige än i EU-länder med lägre alkoholskatter. Och EU-kommissionen har öppant för en mer folkhälsoinriktad hållning i alkoholfrågorna.
Men vad hände med de fyra partier som i Europaparlamentet konsekvent röstat nej till att EU får mer makt i skattepolitik, folkhälsofrågor och socialpolitik? Borde inte någon påminna dem om att subsidiaritetsprincipen fortfarande är rätt viktig och att de borde hålla fast vid den gamla linjen?
Andra bloggar om: ministerrådet, EU, alkoholpolitik, Anders Borg
Andra bloggar om: alliansen
Intressant.se
[+/-] |
Do you want to rule Europe? |
Then try out the international internet game Become a Member of the European Parliament (www.bemep.eu), sponsored by the Parliament and several international foundations. The game simulates the work of the EP, i.e the negotiations and the votes, and seems excellent for students of political science or high school students.
Andra bloggar om: Europaparlamentet, EU, statsvetenskap, förhandlingar, samhällskunskap
03 november 2006
[+/-] |
Äntligen tas klimathotet på allvar |
Ingen panik, sa miljöminister Andreas Carlgren (c) häromdagen. Men varje person som inte tidigare tänkt igenom konsekvenserna av den globala uppvärmningen borde ha fått sig en tankeställare i veckan.
Först den förre Värlsbankschefen Nicholas Stern, som uppger att 20 % av världens BNP kan gå förlorat om inget görs för att stoppa klimatförändringarna. Sedan Klimat- och sårbarhetsutredningen som talar om stora översvämningar och kustnära bebyggelse som kan hamna under vatten.
Och nu Aftonbladets uppskruvade serie om klimathotet. Aftonbladet har fått kritk för sin ätt panikartade ton. Men vad hade folk väntat sig av Aftonbladet?
Det intressanta bakom allt medie-ståhejet och det uppskruvade tonläget är att klimatfrågan nu blivit en verklig politisk fråga. Tagen på allvar. Av alla från höger till vänster.
Av de allra flesta i alla fall. Fortfarande finns det skeptiker som förläst sig på Björn Lomborg och hans teorier om att miljön i världen egentligen är mycket bättre än alla miljövänner påstår. Eller på den stora mängd rapporter som – i Lomborgs fotspår – försöker så tvivel om att det verkligen existerar ett klimathot. Hur många av dessa rapporter som finansierats av oljebolag eller anhängare till George W. Bush vet jag inte, men jag kan gissa.
Jag menar inte att man ska bocka och buga för allt som kommer ur klimatforskarnas munnar. Visst måste det finnas kritskt tänkande - till allt! En nyutkommen avhandling från Göteborgs universitet, skriven av Martin Letell, visar just att i miljöfrågorna kan gränsen mellan politik och vetenskap vara suddig. Både forskare och politiker kan vilja utnyttja vetenskapens aura av neutralitet och objektivitet för att öka trovärdigheten i de egna politiska åsikterna.
Men att Björn Lomborg är statsvetare, inte naturvetare, verkar inte vara relevant för tokhögerns tvivlare. Inte heller att det råder mer och mer samstämmighet bland världens klimatologer om att människan verkligen påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser. Och de allra flesta som har en åsikt om huruvida klimathotet är verkligt eller inte har inte tillräcklig kunskap för att bedöma det.
Men det finns en allt bredare konsensus kring betydelsen av klimatfrågan, både i Sverige och internationellt. Det kommer helt säkert att dröja innan verkligt effektiva åtgärder sätts in av de verkligt stora utsläppsländerna - kontroverserna runt Kyotoavtalets minst sagt måttliga målsättningar inger inte hopp. Men frågan är på den politiska dagordningen på ett annat sätt nu än för, låt oss säga, några år sedan. Då var det framför allt miljövänner som brydde sig. Idag har ingen politiker råd att strunta i klimatfrågan.
Antagligen har det spelat en viss roll att två ledande världspolitiker agerat "beskyddare" för klimatfrågan. Förre presidentkandidaten Al Gore och hans film "En obekväm sanning" har definivt bidragit till att sätta frågan på agendan för den breda allmänheten. Premiärminister Tony Blair har möjliggjort att Stern-rapporten sett dagens ljus. Stern har fått stort genomslag, av andra skäl. För beslutsfattare väger budskapet att klimathotet måste hanteras för att inte underminera den ekonomiska tillväxten tyngre än klimatforskarnas teorier och miljöorganisationernas oro.
Nej, vi får inte drabbas av panik. Men varken politikerna eller vi medborgare har råd att sitta kvar på sofflocket.
Andra bloggar om: klimathotet, Nicholas Stern, Aftonbladet, Kyotoavtalet, Al Gore, Björn Lomborg
[+/-] |
Ett annat tankeförbud |
Plötsligt var vintern här, efter en ovanligt varm höst. Skånsk, blåsig, fuktig vinter.
För en lekman är det omöjligt att avgöra om extrema vädersvängningar beror på den globala uppvärmningen. Men forskarvärlden blir allt mer samstämmig i tron att de ökande utsläppen av växthusgaser kommer att leda till än värre klimatförändringar framöver.
Samtidigt ökar levnadsstandarden i världen. Allt fler vill ha bil, kylskåp, TV, hårtork.
Energibehoven växer. Men utsläppen av koldioxid måste minskas drastiskt.
Med de två argumenten i bakfickan hävdade Internationella Energiorganet, IEA, igår att kärnkraften behöver byggas ut för att göra den globala energiförsörjningen billigare, renare och säkrare. Det är första gången IEA uttryckligen förespråkar kärnkraft.
Tanken är rätt. Utan kärnkraft kan ekvationen svårligen lösas. De fossila bränslena kan inte bytas ut mot enbart biobränsle, solceller och vindkraft – det är rent önsketänkande.
Alla är medvetna om problemen med kärnkraften:
Slutförvaringen. Säkerheten som måste vara mer än rigorös. Riskerna med kärnkraftverk i instabila regioner. Kärnbränslet – uran på avvägar måste undvikas.
Men trots allt är kärnkraften utsläppsfri och relativt billig. Redan byggda reaktorer har jämförelsevis låg driftskostnad.
IEA är inte ensam om den analysen. Enligt tidningen Ny Teknik ser många av Sveriges tunga beslutsfattare i teknikföretag ny kärnkraftsteknik som nödvändig för en långsiktigt hållbar energipolitik.
Utbyggnaden runt om i världen är kraftig. Parallellt med byggandet av nya säkrare så kallade tredje generationens kärnkraftverk pågår utveckling av helt nya reaktortyper.
Är det då kärnkraften som näringsminister Maud Olofsson (c) har i åtanke inför den breda energiuppgörelse som hon bjudit in till? Miljöminister Andreas Carlgren (c) har ju ett stort engagemang i klimatfrågan, och i samband med budgetpropositionen angav Olofsson miljöhänsyn och konkurrenskraftiga priser som mål för energipolitiken.
Tankeförbudet är ju upphävt, och centerpartiet kräver inte längre avveckling.
Nej, måste svaret bli.
Hos centerpartiet råder fortfarande ett sorts tankeförbud.
Åsiktsgapet inom alliansregeringen gör att status quo är enda möjliga linje: ingen avveckling, inga nya reaktorer, inga nya driftstillstånd. Möjligtvis kan effekthöjningar komma ifråga.
Politiskt och ideologiskt är det förståeligt. Men logiskt sett är det en kullerbytta.
Så länge alternativen inte kan uppfylla både de behov som finns och de ökande kraven på utsläppsfri energi, är kärnkraften det bästa budet.
Dessutom: om inställningen till forskning om ny kärnteknik hade varit mer positiv, hade svensk kompetens – som redan är internationellt efterfrågad – och svenskt säkerhetstänkande kunnat bidra till bättre kärnsäkerhet i andra länder. Och bidra till svensk export.
Som grädde på moset.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 3 november 2006
Andra bloggar om: kärnkraft, klimathotet, koldioxidutsläpp, energi, regeringen, maud olofsson
02 november 2006
[+/-] |
Bildt och de mänskliga rättigheterna |
Det var väl inget nytt att Carl Bildts aktier i Lundin Oil fått kritik tidigare. Men när den respekterade amerikanska organisationen Human Rights Watch nu kritiserar Bildt, har det fårr förnyad aktualitet.
Lundin Oil anses stödja Sudans regim, som i sin tur anklagas för folkmord i Darfur-regionen. I regeringsförklaringen kallade Fredrik Reinfeldt Darfur för "en av vår tids största humanitära katastrofer".
Bildt har ännu inte kommenterat. Men när Lundin Oil för några år sedan anklagades för att bidra till fördrivningar av civila i den krigsdrabbade Darfurregionen i Sudan visade dåvarande styrelseledamoten Bildt liten förståelse för problematiken.
Problemet är inte aktieinnehavet i sig. Även ministrar måste få äga aktier.
Men en utrikesminister borde rimligtvis vara intresserad av mänskliga rättigheter. Bildts finansiella affärer och hans reaktioner på kritik antyder tyvärr att han inte är det. Det är allvarligt.
Andra bloggar om: Carl Bildt, Lundin Oil, Fredrik Reinfeldt
Intressant.se
01 november 2006
[+/-] |
Inflation i KU-anmälningar |
Mardrömsstarten för den borgerliga regeringen tycks vara över. Media och den allmänna opinionen verkar ha lugnat sig efter att två ministrar har avgått och utrikesminister Carl Bildt gjort sig av med sina aktier i Vostok Nafta.
Men anmälningarna till konstitutionsutskottet, KU, fortsätter att pressa regeringen:
Fyra anmälningar på två veckor. Och en femte är på väg.
Kritiken växer nu mot att anmälningarna sägs vara politiskt motiverade. Naturligtvis ligger mycket i betraktarens öga. Få, om några, KU-anmälningar kan anses vara helt opartiska av alla. Men visst luktar det partipolitik kring samtliga fem aktuella fall.
I Lars Ohlys (v) anmälan om ändringarna i a-kassan talas det om ”klassisk högerpolitik” och att ”trygghetssystemen urholkas”.
Har Ulf Holm (mp) och Hans Hoff (s) som anmält Carl Bildts (m) respektive Mats Odells (kd) aktieinnehav tänkt sig att samtliga statsråds samtliga aktieinnehav, banklån, fastigheter och så vidare skall granskas av KU?
Underligast är kanske Carina Häggs (s) anmälan mot statsminister Fredrik Reinfeldt om att hans utnämnande av statsråd kan bryta mot Regeringsformens krav på beredning av regeringsärenden.
Att Reinfeldt inte kontrollerat sina ministrars bakgrund tillräckligt står utom allt tvivel. Att hanteringen av de senaste veckornas affärer till stor del varit dålig är solklart. Men självklart har regeringsbildningen beretts. Hur den har beretts är en annan fråga.
Dock knappast en fråga för KU.
Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg menar att antalet KU-anmälningar har ökat kraftigt sedan de offentliga utfrågningarna startade 1988. I gårdagens P1-morgon trodde hon att det ökade mediala intresset gjort KU till ett bra sätt för framför allt oppositionspolitiker att nå ut och markera sitt missnöje med regeringen.
Men är detta förvånande?
Nej, det är det inte. Själva modellen med ett riksdagsutskott som granskar regeringen lägger grunden för en politiserad behandling. Det gäller både anmälningarna och behandlingen i utskottet.
I teorin skall ledamöterna endast ha grundlagen framför ögonen. Men de är också politiker – det är omöjligt att förvänta sig att de skall lägga partipolitiken åt sidan och bli helt opartiska gentemot statsråd från andra partier.Kanske är det inte heller önskvärt. Riksdagsledamöterna har fått mandat av sina väljare att verka för en viss politik. Att kasta av sig det uppdraget är till viss del att svika sina väljare.
Politiseringen bidrar också till en viss tandlöshet i KU:s granskning. Eftersom majoriteten i KU också utgör regeringsunderlag blir dess betänkanden lätt urvattnade.
Men det mest allvarliga med inflationen i anmälningarna är om allmänhetens och politikernas tilltro till KU minskar. Utskottets legitimitet som granskare undergrävs.
Det är naturligtvis oförsvarbart att visa ett sådant förakt för KU som Göran Persson gjorde i samband med vinterns tsunamiförhör.
KU är ett tungt riksdagsutskott, kanske det tyngsta. Det bör behandlas med respekt.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 1 november 2006
Andra bloggar om: Carina Hägg, Lars Ohly, konstitutionsutskottet, KU-anmälningar