Äntligen tas klimathotet på allvar

Ingen panik, sa miljöminister Andreas Carlgren (c) häromdagen. Men varje person som inte tidigare tänkt igenom konsekvenserna av den globala uppvärmningen borde ha fått sig en tankeställare i veckan.
Först den förre Värlsbankschefen Nicholas Stern, som uppger att 20 % av världens BNP kan gå förlorat om inget görs för att stoppa klimatförändringarna. Sedan Klimat- och sårbarhetsutredningen som talar om stora översvämningar och kustnära bebyggelse som kan hamna under vatten.
Och nu Aftonbladets uppskruvade serie om klimathotet. Aftonbladet har fått kritk för sin ätt panikartade ton. Men vad hade folk väntat sig av Aftonbladet?

Det intressanta bakom allt medie-ståhejet och det uppskruvade tonläget är att klimatfrågan nu blivit en verklig politisk fråga. Tagen på allvar. Av alla från höger till vänster.

Av de allra flesta i alla fall. Fortfarande finns det skeptiker som förläst sig på Björn Lomborg och hans teorier om att miljön i världen egentligen är mycket bättre än alla miljövänner påstår. Eller på den stora mängd rapporter som – i Lomborgs fotspår – försöker så tvivel om att det verkligen existerar ett klimathot. Hur många av dessa rapporter som finansierats av oljebolag eller anhängare till George W. Bush vet jag inte, men jag kan gissa.

Jag menar inte att man ska bocka och buga för allt som kommer ur klimatforskarnas munnar. Visst måste det finnas kritskt tänkande - till allt! En nyutkommen avhandling från Göteborgs universitet, skriven av Martin Letell, visar just att i miljöfrågorna kan gränsen mellan politik och vetenskap vara suddig. Både forskare och politiker kan vilja utnyttja vetenskapens aura av neutralitet och objektivitet för att öka trovärdigheten i de egna politiska åsikterna.

Men att Björn Lomborg är statsvetare, inte naturvetare, verkar inte vara relevant för tokhögerns tvivlare. Inte heller att det råder mer och mer samstämmighet bland världens klimatologer om att människan verkligen påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser. Och de allra flesta som har en åsikt om huruvida klimathotet är verkligt eller inte har inte tillräcklig kunskap för att bedöma det.

Men det finns en allt bredare konsensus kring betydelsen av klimatfrågan, både i Sverige och internationellt. Det kommer helt säkert att dröja innan verkligt effektiva åtgärder sätts in av de verkligt stora utsläppsländerna - kontroverserna runt Kyotoavtalets minst sagt måttliga målsättningar inger inte hopp. Men frågan är på den politiska dagordningen på ett annat sätt nu än för, låt oss säga, några år sedan. Då var det framför allt miljövänner som brydde sig. Idag har ingen politiker råd att strunta i klimatfrågan.

Antagligen har det spelat en viss roll att två ledande världspolitiker agerat "beskyddare" för klimatfrågan. Förre presidentkandidaten Al Gore och hans film "En obekväm sanning" har definivt bidragit till att sätta frågan på agendan för den breda allmänheten. Premiärminister Tony Blair har möjliggjort att Stern-rapporten sett dagens ljus. Stern har fått stort genomslag, av andra skäl. För beslutsfattare väger budskapet att klimathotet måste hanteras för att inte underminera den ekonomiska tillväxten tyngre än klimatforskarnas teorier och miljöorganisationernas oro.

Nej, vi får inte drabbas av panik. Men varken politikerna eller vi medborgare har råd att sitta kvar på sofflocket.

Andra bloggar om: klimathotet, Nicholas Stern, Aftonbladet, Kyotoavtalet, Al Gore, Björn Lomborg