Krönika i Europa-Posten, december 2007:
Och på Europanytt.
För drygt ett år sedan chockade den franskspråkiga TV-kanalen RTBF tittarna med beskedet att Flandern hade utropat självständighet från Belgien.
Det var en bluff. Men förvånansvärt många belgare gick på det, eftersom det inte var alls osannolikt.
Ett år senare har verkligheten ännu inte överträffat dikten, men Belgiens enighet är helt klart ställd inför sitt kanske hårdaste prov hittills. Mitt i Europa pågår ett politiskt drama som få här i Sverige ens märker av.
Efter valen som hölls den 10 juni har en ny regering ännu inte kunnat bildas, eftersom de fransktalande och de flamländska, liberala respektive kristdemokratiska, politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas.
Kung Albert II har utnämnt fyra regeringsbildare under det senaste halvåret. Den senaste, valvinnaren Yves Leterme, har nu kastat in handduken för andra gången, sedan hans förslag till reformprogram förkastats av ett av de fyra politiska partierna i regeringsförhandlingarna. För de frankofona kristdemokraterna var hans förslag om mer självbestämmande för regionerna alltför långtgående. Letermes kontroversiella uttalanden har knappast gjort saken lättare.
I skrivande stund tycks den tidigare premiärministern Guy Verhofstadt få i uppdrag att bilda en tidsbegränsad regering, om inte annat så för att Belgien ska kunna skriva under det nya EU-fördraget.
Aldrig tidigare har det tagit så lång tid att bilda en regering i Belgien. Men regeringskrisen är anmärkningsvärd även med europeiska mått mätt. Lika bra att lägga ner Belgien! skrev The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, för en tid sedan.
Bakgrunden till regeringskrisen är den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner, som genomsyrar hela det belgiska samhället. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit dominerande, men idag är det Flandern som är Belgiens ekonomiska motor, som bidrar till att hålla Vallonien under armarna genom federala skatteintäkter. Följaktligen är vallonerna mer federalistiska än vad flamländarna är, medan det i den flamländska separatismen finns både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschism. På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av denna permanenta konflikt.
Men sedan länge är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Fler och fler visar öppet sitt stöd för att Belgien ska hålla samman. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en uppmaning till politikerna att lösa krisen.
Trots motsättningarna finns självklart ett sammanhållande kitt i Belgien. Landet har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Dessutom finns det politiska krafter utanför Belgien som har intresse av att landet inte delas. Storbritannien, Spanien och Frankrike vill undvika att skotska, baskiska och eller korsikanska separatister blir inspirerade av framgångsrika flamländska separatister.
Det finns ingen risk att RTBF:s fejkade nyhetssändning blir verklighet just nu. Belgien kommer sannolikt att få en ny regering till slut. Men den långdragna krisen kan få konsekvenser ändå.
Sår har rivits upp som kommer att ta lång tid att läka. Om regionerna får mer självbestämmande, kommer missnöjet i Vallonien att bli mer påtagligt. Om inte, kommer istället den flamländska separatismen att stärkas.
Dessutom har regeringskrisen ironiskt nog visat att ett federalt Belgien inte är nödvändigt. Det mesta har fungerat ändå, eftersom landet har flera regeringar inom delstaterna och språkgemenskaperna.
Om en stat inte har en regering, och ändå kan styras någorlunda – varför behövs då staten?
Tänk om The Economist hade rätt?
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är informatör och journalist, och har tidigare varit politisk rådgivare i Europaparlamentet.
Andra bloggar om: Belgien, Yves Leterme, Guy Verhofstadt, Economist, Europa-Posten, federalism, regeringskris, Vallonien, Flandern
31 december 2007
[+/-] |
Tänk om Belgien inte behövs? |
19 december 2007
[+/-] |
...och välförtjänade utmärkelser |
En statsvetare som däremot, mycket välförtjänt, har fått ett fint erkännande är Jonas Tallberg, docent vid Stockholms universitet. Tallberg fick härom dagen, som en av bara sju svenska forskare, ett anslag i mångmiljonklassen från European Research Council, ERC.
Forskningsprojektet ska studera internationella institutioner, närmare bestämt varför sociala rörelser och multinationella företag fått mer inflytande i internationella institutioner. Men information om forskningsprojektet finns på Stockholms universitets hemsida. Liksom Tallbergs rapport Bargaining power in the European Council, som fick internationell uppmärksamhet, och som jag inser att jag borde ha skrivit mer om, är projektet unikt.
Det enda tråkiga är att ingen av de sju utvalda av ERC är kvinna, även om det kanske inte är förvånande. När toppforskare ska premieras brukar det ju bli mest män. Bland Nobelpristagarna - för att inte tala om de ledamöter som utser dem! - är det verkligen tunnsått med kvinnor.
Men i det här fallet borde man nämna särskilt en framgångsrik kvinnlig forskare, Maria Strömvik vid Lunds universitet. Maria fick 2006 utmärkelsen Bästa avhandling av den prestigefyllda organisationen UACES (University Association for Contemporary European Studies), och hon var den som tillsammans med Tallberg genomförde uppmärksammade projektet "Power and Negotiation in the European Council".
I projektet deltog även den förre finansministern m m Allan Larsson, som även jag har förmånen att arbeta med idag. Allan kommer, tillsammans med professor Colin Carlile, att se till att Sverige ror hem det stora forskningscentret European Spallation Source, det är jag övertygad om.
Nog med namedropping! Poängen med blogginlägget var att det är roligt att Sverige har Europaforskare av riktigt hög klass. Och att det finns kvinnor värda att uppmärksamma bland alla manliga toppforskare.
Andra bloggar om: Jonas Tallberg, Maria Strömvik, Allan Larsson, Colin Carlile, ERC, statsvetenskap, forskning, Europaforskning, ESS
[+/-] |
Lånta fjädrar... |
Jag upphör aldrig att förvånas över allt detta "lånande" av texter och idéer som går lätt som en plätt med Internet. Fräckt är det, hur som helst.
Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa har upphöjts till forskningschef, och har idag presenterat studien "Riksdagens nätverk 2007", en uppdatering av Den svenska politikens geometri från härom året.
Den första studien skrev jag om i en ledare i Sydsvenskan, under rubriken "Bra politiker syns inte", vilket Eudoxa var glada över, eftersom inga andra journalister uppmärksammade studien. (Antagligen var presentationen av studien på Svenska Dagbladets debattsida, i form av en komplex grafik över motionsnätverkandet i riksdagen, så svårtolkad att få journalister, utom statsvetarnördar som jag, fick ut något intressant av den.)
Uppenbarligen var min SDS-ledare så intressant att Sandberg nu "lånat" min rubrik som rubrik till hans eget pressmeddelande.
Enligt pressmeddelandet finns det också ” 'många politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, profilera sig i media och röstmaximera' säger Anders Sandberg forskningschef på tankesmedjan Eudoxa". Även det är en fras direkt "lånad" från min ledare.
Personligen hade jag väntat mig mer av någon som kallar sig "forskningschef", men jag är kanske naiv.
*****
PS lite senare. Eudoxa har bett så mycket om ursäkt, och tagit bort pressmeddelandet, som inte var skrivet av Sandberg. Hederligt, tack för det.
Andra bloggar om: textstöld, Eudoxa, Anders Sandberg, lånta fjädrar
17 december 2007
[+/-] |
USA kommer inte undan klimatansvar |
EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 december 2007
USA står för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Räknat per invånare släpper amerikanerna till och med ut mer koldioxid än andra i-länder, men USA har hittills vägrat att ratificera Kyotoprotokollet.
I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte på indonesiska Bali, avstampet för förhandlingarna om det nya internationella avtal som ska ta över efter att Kyotoprotokollet år 2012. För att det skulle anses som lyckat var det därför helt avgörande om USA skulle förmås att delta i förhandlingarna eller inte.
Ur det perspektivet var toppmötet definitivt ett steg framåt. Runt 190 länder har nu enats om en tidsplan. USA har till slut accepterat att delta.
Det är en bra startpunkt för de kommande förhandlingarna. Kyotoprotokollet undertecknades bara av länder som stod för en tredjedel av de globala utsläppen.
Förhandlingarna kommer också att ha FN:s klimatpanel IPCC:s fyra rapporter – världens samlade kunskap om klimatforskning – som utgångspunkt. Det kommer förhoppningsvis att göra det svårare för motsträviga länder att försöka slingra sig undan ett rimligt ansvar.
Men USA:s agerande tyder knappast på en amerikansk helomvändning, snarare på en knapp omvändning under galgen, för att slippa anklagelser om att ha saboterat toppmötet.
Signifikant är att USA blockerade preciserande siffror för hur mycket utsläppen bör minska. EU krävde minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till år 2020. I sista stund uppgav dock USA:s förhandlare att USA ska försöka halvera sina koldioxidutsläpp till år 2050, men man är fortfarande emot rättsligt bindande utsläppsminskningar.
De konkreta löftena från toppmötet är därför vaga. Hur mycket kommer löftena egentligen att vara värda? Det kommer det sannolikt att bli strid om när förhandlingarna kommer in på de verkligt svåra frågorna om vilket ansvar olika länder ska ta.
En stor framgång var däremot att EU lyckades driva igenom att i-länderna ska ta större ansvar än u-länderna.
Det måste vara det enda rimliga. Argument som att Kina totalt släpper ut lika mycket koldioxid som USA gör, håller inte. USA släpper ut mångdubbelt mer koldioxid per invånare än de snabbväxande ekonomierna Indien och Kina. I-länderna kan inte förutsätta att u-världens befolkning – som strävar efter samma energislukande bilar, kylskåp och mikrovågsugnar som i-världen har – ska ge upp sina krav på högre ekonomisk standard.
De rika länderna har det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Det är de som måste minska sina utsläpp mest.
Sett i ett längre tidsperspektiv måste Balimötet anses vara betydelsefullt. Men det skulle sannolikt inte blivit så om inte förre chefen för Världsbanken, Nicholas Stern, för drygt ett år sedan lagt fram sin rapport om klimatförändringarnas påverkan på den globala ekonomin.
Få enstaka företeelser har förändrat den internationella arenan så mycket som Stern-rapporten. Debatten om klimatfrågorna har pågått i mer än ett decennium, men det var inte förrän världens ledare fick en konkret prislapp på de klimatförändringar som världens befolkning orsakar, som de insåg att de inte hade råd att inte agera i klimatfrågan.
Utan Stern-rapporten, skulle EU sannolikt inte EU ha antagit världens mest ambitiösa klimatstrategi i mars i år, skulle IPCC inte varit en förkortning på allas läppar, skulle Al Gore inte fått Nobels fredspris i år.
Det har skapat ett politiskt tryck, som länder som USA i längden inte kan komma undan.
Men det kräver också att EU – och Sverige - fortsätta att driva det globala klimatsamarbetet framåt.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Bali, FN, klimat, USA, koldioxidutsläpp, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, EU, IPCC
[+/-] |
Ryssland blir allt mer auktoritärt |
Den planerade ryska gasledningen i Östersjön oroar många, både i Sverige och i resten av Europa. Jag tror nog att den politiska utvecklingen i Ryssland är ett betydligt värre orosmoln, skrev jag i min EU-krönika för två veckor sedan.
Nu har Putin valt sin efterträdare på presidentposten, så det kan knappast råda några tvivel om att näste ryske president kommer att heta
I en bra artikel i DN, under rubriken "Auktoritär regim på väg i Ryssland" intervjuas den ryska människorättskämpen Ljudmila Alexejeva:
"På sovjettiden hade vi bara en kandidat att rösta på. I dag har vi flera kandidater och partier, men det finns bara en att välja: president Vladimir Putin", menar hon, och forsätter:
"Det är Putin som bestämmer vilka partier och kandidater som får ställa upp i val och vem som blir president. Ryssland kan inte kallas en demokrati därför att landet är på väg att få en auktoritär regim."
Läsvärt!
16 december 2007
[+/-] |
Vägen mot det nya Sovjet |
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
4-5 december 2007
Söndagens ryska val till parlamentet, duman, har gett omvärlden ännu en bekräftelse på att det står illa till med den ryska demokratin.
Den tidigare schackmästaren Gari Kasparov, nu ledare för oppositionsalliansen Det andra Ryssland, som inte fick ställa upp i valet, lade blommor vid den centrala valkommissionens port ”i sorg över den ryska demokratins död”.
Det förekommer mängder av rapporter om fusk, trots att antalet valobservatörer var betydligt färre nu än under valet 2003, eftersom Putin dragit ner på antalet tillstånd. Det har förekommit påtryckningar mot medborgare, både direkt inför valet och tidigare under valrörelsen.
Trots det uppenbara valfusket står det klart att president Vladimir Putin har ett stort stöd bland det ryska folket. Som väntat vann hans stödparti, Enade Ryssland, en storseger. Det innebär att Putin får utnämna regeringen och premiärministern, som sannolikt kommer att fortsätta att driva hans politik. Det kan hända att Putin själv blir premiärminister, vilket skulle innebära att han kan fortsätta att styra Ryssland direkt.
Ända sedan Putin blev president år 2000 har han samlat allt mer makt runt sig själv. Medias frihet har inskränkts. Oppositionella krafter har marginaliserats. Mord på journalister och politiker tillhör vardagen.
Nu är allt upplagt för att Putin även efter sin avgång ska kunna styra rysk politik.
När den förre presidenten Boris Jeltsin dog tidigare i år fick omvärlden en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av. Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare.
”Styrd demokrati” kallar vissa ideologer i Kreml det ryska politiska systemet.
Styrd, ja.
Men demokrati, högst tveksamt.
Det kommande presidentvalet kommer att ge oss ännu en fingervisning om vart Ryssland är på väg. Sannolikt kommer jättelandet att fortsätta på fel väg.
Men i de flesta europeiska länder är det framför allt den planerade ryska gasledningen som oroar politiker, journalister och debattörer, inte den politiska utvecklingen. Jag undrar om inte det är fel fokus.
Förra veckan frågade sig journalisten Kjell-Albin Abrahamsson i P1-morgon ”var hela den protestskrivande svenska kultureliten finns när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland?” Det kunde inte sagts bättre.
Abrahamsson menade också att Ryssland mest av allt liknar ”en polisstat, där makten ligger i händerna på säkerhetsorganen.” Inte så underligt när presidenten är en före detta KGB-agent. Men varför är det så tyst om detta?
Kjell-Albin Abrahamsson tillhör mina favoritjournalister. Han är en av de få som rapporterat om östra Europa, även före Berlinmurens fall, då svenskarna knappt kunde skilja länderna bakom järnridån från varandra. Han var länge den ende svenske journalist som rapporterade om tvillingbröderna Kazcynskis vankötsel av Polen.
Kjell-Albin är nog även i detta fall värd att lyssna på:
Varför vågar inte Europas ledare och intellektuella höja rösten mot Putin?
Orsakerna är naturligtvis två: pengar och energi.
Ryssland förser Europa med en stor del av kontinentens energibehov. Inkomsterna från gasen och oljan har skapat stora rikedomar i några ryska fickor, och gjort Ryssland till en intressant handelspartner. Inget europeiskt land har råd att göra sig ovän med Putin.
Money talks.
Marianne Ekdahl