Vägen mot det nya Sovjet

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
4-5 december 2007

Söndagens ryska val till parlamentet, duman, har gett omvärlden ännu en bekräftelse på att det står illa till med den ryska demokratin.
Den tidigare schackmästaren Gari Kasparov, nu ledare för oppositionsalliansen Det andra Ryssland, som inte fick ställa upp i valet, lade blommor vid den centrala valkommissionens port ”i sorg över den ryska demokratins död”.
Det förekommer mängder av rapporter om fusk, trots att antalet valobservatörer var betydligt färre nu än under valet 2003, eftersom Putin dragit ner på antalet tillstånd. Det har förekommit påtryckningar mot medborgare, både direkt inför valet och tidigare under valrörelsen.
Trots det uppenbara valfusket står det klart att president Vladimir Putin har ett stort stöd bland det ryska folket. Som väntat vann hans stödparti, Enade Ryssland, en storseger. Det innebär att Putin får utnämna regeringen och premiärministern, som sannolikt kommer att fortsätta att driva hans politik. Det kan hända att Putin själv blir premiärminister, vilket skulle innebära att han kan fortsätta att styra Ryssland direkt.
Ända sedan Putin blev president år 2000 har han samlat allt mer makt runt sig själv. Medias frihet har inskränkts. Oppositionella krafter har marginaliserats. Mord på journalister och politiker tillhör vardagen.
Nu är allt upplagt för att Putin även efter sin avgång ska kunna styra rysk politik.

När den förre presidenten Boris Jeltsin dog tidigare i år fick omvärlden en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av. Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare.
”Styrd demokrati” kallar vissa ideologer i Kreml det ryska politiska systemet.
Styrd, ja.
Men demokrati, högst tveksamt.
Det kommande presidentvalet kommer att ge oss ännu en fingervisning om vart Ryssland är på väg. Sannolikt kommer jättelandet att fortsätta på fel väg.

Men i de flesta europeiska länder är det framför allt den planerade ryska gasledningen som oroar politiker, journalister och debattörer, inte den politiska utvecklingen. Jag undrar om inte det är fel fokus.
Förra veckan frågade sig journalisten Kjell-Albin Abrahamsson i P1-morgon ”var hela den protestskrivande svenska kultureliten finns när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland?” Det kunde inte sagts bättre.

Abrahamsson menade också att Ryssland mest av allt liknar ”en polisstat, där makten ligger i händerna på säkerhetsorganen.” Inte så underligt när presidenten är en före detta KGB-agent. Men varför är det så tyst om detta?

Kjell-Albin Abrahamsson tillhör mina favoritjournalister. Han är en av de få som rapporterat om östra Europa, även före Berlinmurens fall, då svenskarna knappt kunde skilja länderna bakom järnridån från varandra. Han var länge den ende svenske journalist som rapporterade om tvillingbröderna Kazcynskis vankötsel av Polen.
Kjell-Albin är nog även i detta fall värd att lyssna på:
Varför vågar inte Europas ledare och intellektuella höja rösten mot Putin?
Orsakerna är naturligtvis två: pengar och energi.
Ryssland förser Europa med en stor del av kontinentens energibehov. Inkomsterna från gasen och oljan har skapat stora rikedomar i några ryska fickor, och gjort Ryssland till en intressant handelspartner. Inget europeiskt land har råd att göra sig ovän med Putin.
Money talks.

Marianne Ekdahl