“If America objects to the name Kyoto we could change it – to Oklahoma or Texas or whatever.”
Miljökommissionär Stavros Dimas föreslår ett nytt sätt att få USA att stödja åtgärder mot klimatförändringar. Hittills har ju EU och USA inte riktigt dragit åt samma håll. European Voice har lyssnat.
Andra bloggar om: EU, miljö, klimat, USA, Kyotoprotokollet
28 december 2006
[+/-] |
Dagens citat |
22 december 2006
[+/-] |
Gunnar Hökmark (m) som gruppledare i Europaparlamentet? |
Kan en moderat vara aktuell för ett av toppjobben i EU? Tja, vi får se.
I mitten av januari får Europaparlamentet en ny talman när socialisten Josep Borrell byts ut mot tyske kristdemokraten Hans-Gert Pöttering. Ja, helt säkert är det inte. Formellt väljer parlamente själv ordförande, men eftersom den kristdemokratiska/konservativa gruppen EPP-ED och den socialistiska gruppen, ESP, gör upp i förväg om hur den femåriga mandatperioden ska delas mellan två ordföranden, är det högst sannolikt att EPP nu tar hem ordförandeposten. Och den ambitiöse Pöttering har varit självskriven EPP-kandidat i åratal. Så någon större överraskning lät inte talmansvalet bli.
Då måste EPP-gruppen, som är parlamentets största, få en ny gruppledare. Intressant nog är svenske moderaten Gunnar Hökmark en av de främsta kandidaterna. Men mot franske Joseph Daul, som suttit i parlamentet längre och som har stöd av de tre största nationella delegationerna i EPP, fransmänne, tyskarna och britterna, har nog Hökmark ingen chans. I princip alla val inom parlamentet – till ordförande, vice ordförande, utskottsordförande, gruppledare osv – hänge intimt samman med hur många ledamöter som finns i grupper och nationella delegationer och vilken intern tyngd de därmed har.
Oavsett Hökmarks egenskaper som politiker, talar även andra skäl än de rent numerära emot att han tar över EPP-gruppen. Moderaterna har ingen central roll inom EPP. Som marknadsliberaler och skarpa motståndare till allt som påminner om att befogenheter överförs från medlemsstaterna till EU, befinner de sig snarast i marginalen av den övervägande kristdemokratiska EPP-gruppen, som har rötterna i en mer socialt ansvarstagande konservatism. Liberalism i den svenska, danska, brittiska och holländska meningen har inget stort stöd i resten av EU, utan är oftare ett skällsord.
Inom EPP ställer sig moderaterna ofta lite vid sidan om, tillsammans med de EU-skeptiska brittiska tories. Jag har svårt att se att EPP skulle kunna välja en moderat som gruppledare.
Andra bloggar om: Gunnar Hökmark, Europaparlamentet, EU, EPP, ESP, marknadsliberal, talman, moderaterna, tories
21 december 2006
[+/-] |
Simsalabim! sade EU:s ledare |
Krönika i Ystads Allehanda.
Jag vet inte vem EU:s stats- och regeringschefer försökte lura, men ingen trodde väl på allvar att de under förra veckans toppmöte ”bekräftade sin gemensamma syn på utvidgningen”, som det officiella pressmeddelandet löd. Sällan har motståndet mot fortsatt utvidgning varit så utbrett.
Försökte de lura medborgarna? Eller helt enkelt sig själva?
I maj 2004 rådde det stor enighet inom EU kring den femte utvidgningen som ökade antalet länder från 15 till 25. Den europeiska kontinenten var enad och Berlinmuren var äntligen historia.
Men trots att Europa dragit nytta av utvidgningen politiskt och inte minst ekonomiskt har optimismen ersatts av en påtaglig utvidgningströtthet. Nya politiska spänningar har skapats mellan nord och syd, mellan öst och väst, mellan nya och gamla medlemsländer.
De länder som nu står på tur – Turkiet, Kroatien och Makedonien, och i framtiden möjligtvis resten av Balkan, Ukraina, Moldavien och ett demokratiskt Vitryssland – är ännu fattigare. Om Turkiet skulle bli medlem skulle det få mer makt i ministerrådet än Tyskland eller Frankrike. I det nuvarande EU finns dessutom en utbredd rädsla för invandring och för billig arbetskraft. Främlingsfientlighet och islamofobi döljs under tal om kulturella skillnader.
Tidigare har det inom unionen diskuterats att införa ett nytt och kontroversiellt kriterium för medlemskap vid sidan om de så kallade Köpenhamnskriterierna. Kriteriet skulle ta hänsyn till EU:s kapacitet att absorbera nya medlemsländer, men det var oklart vad det skulle betyda exakt. Förslaget har dock mött hårt motstånd från länder som Sverige och Storbritannien.
Under hösten har dock termen absorptionskapacitet gjort ett snyggt förvandlingsnummer. Nu heter det integrationskapacitet. För att EU ska kunna integrera nya länder måste unionen fungera effektivt och kunna fortsätta att utvecklas. Det blir inga fler medlemmar om inte EU kan lösa de institutionella problem som författningen var tänkt att lösa.
Det är antagligen riktigt. Däremot kan begreppet ge legitimitet åt luddiga förevändningar för att ställa högre krav i framtiden än vad som ställts på de nuvarande medlemsländerna.
Politiskt betyder de två begreppen samma sak, även om integrationskapacitet ur juridisk synvinkel inte är något bindande krav.
Syftet med trolleritricket var naturligtvis enighet. Med sig hem från toppmötet hade alla EU-ledarna budskap som skulle uppskattas av hemmaopinionen. Utvidgningskritiska länder som Frankrike, Nederländerna och Österrike fick höra att tonen blivit tuffare och kraven högre. De utvidgningspositiva svenskarna och britterna gavs bilden att inga nya formella kriterier för medlemskap satts upp. Kritikerna av absorptionskriteriet, däribland Sverige, fick nu en chans att rädda ansiktet.
Simsalabim!
Toppmötet har formellt enats om principerna för den fortsatta utvidgningen. Men egentligen har problemen bara skjutits på framtiden, vilket inte gör dem lättare att lösa.
Och ärligt talat vet jag inte om Fredrik Reinfeldt lyckats rädda ansiktet genom att acceptera något som regeringen tidigare varit starkt kritisk till men som plötsligt kallas något annat.
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är skribent bosatt i Kivik och Lund, och har tidigare varit rådgivare i Europaparlamentet.
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: EU, EU-toppmöte, utvidgningen, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Turkiet
20 december 2006
[+/-] |
Maria Carlshamre säger inte hela sanningen |
Europaparlamentarikern och tidigare folkpartisten Maria Carlshamre (fi) uppmanar på DN Debatt Lars Leijonborg att be om ursäkt för att fp:s dåvarande partisekreterare Johan Jakobsson tagit del av ett e-mail i hennes mailbox på Europaparlamentet. Händelsen inträffade under september 2005, när fp ville att Carlshamre skulle ta time-out eftersom hon stod inför rätta för bokföringsbrott, något som hon senare fälldes för.
Enligt Jakobsson hade Carlshamre själv skickat det till honom. Enligt Carlshamre hade hon själv inte sett mailet.
Efter dataintrångsskandalen i höstas är det antagligen få som till fullo litar på Johan Jakobssons omdöme. Men Carlshamres version ger inte heller hela bilden.
Vad Carlshamre inte nämner är att alla Europaparlamentariker har assistenter som har tillgång till deras e-post. De flesta assistenter förutsätts läsa all inkommande e-post och och besvara eller på annat sätt åtgärda efter ledamotens och partiets behov. Svenska assistenter är inte heller anställda av sina ledamöter, utan av respektive parti, och arbetar ofta för fler än en ledamot.
Jag ska erkänna att jag kanske inte är helt objektiv, eftersom jag arbetat för folkpartiet som politisk sekreterare, just i Europaparlamentet. Men just därför vet jag hur systemet fungerar.
Det konstiga i det här fallet är inte framför allt att Johan Jakobsson fick ta del av mailet ifråga, utan att Carlshamre verkar finna det rimligt att en ledamot från ett visst parti försöker hemlighålla information som kan vara viktig för partiet.
Dataintrångsskandalen i höstas och rapporten från folkpartiets etikkommission visar på en hel del tveksamheter i folkpartiets interna kultur och organisation. Etikkommissionen använde den eufemistiska formuleringen "oaktsamt förfarande med sanningen" om Leijonborgs uttalanden efter att dataintrånget avslöjats.
Men det samma borde kunna sägas om Carlshamres hantering av fakta.
Andra bloggar skriver intressant om: Maria Carlshamre, Lars Leijonborg, Johan Jakobsson, Dagens Nyheter, Europaparlamentet, folkpartiet, EU, etik
19 december 2006
[+/-] |
Ledarstriden döljer ideologiska debatten |
Krönika i Ystads Allehanda
Kremlologi är den politiska folksporten för dagen. Och då handlar det inte om Ryssland, utan om socialdemokraternas partiledarval.
Att Margot Wallström sagt nej till att kandidera tolkas av de flesta som definitivt. Carin Jämtin har gjort det samma, men det tros inte vara ristat i sten. Ingen av de övriga kandidaterna vågar öppet säger ja, men de interna maktstriderna intensifieras. Därför tolkas och gissas det nu vilt.
Att hela Sverige engagerar i partiledarvalet sig beror naturligtvis på socialdemokraternas unika maktposition. Men borde inte diskussionen om partiets framtida politiska vägval vara viktigare?
Många har sett Perssons valstrategi som direkt bidragande orsak till valförlusten. Arbetarpartiet hade blivit ett bidragsparti. Visionerna var som bortblåsta.
Men den ideologiska debatten tycks nu ha skjutits åt sidan till förmån för partiledarstriden. Tydligast syns detta i media, som nu, liksom så ofta, fokuserar helt på personfrågorna.
Ett utmärkt exempel var debatten ”Vad vill socialdemokraterna?” som hölls på ABF i Stockholm i början av december. Huvudtalare var de två kandidater som nu utkristalliserar sig som huvudkandidater: Mona Sahlin och Pär Nuder. Men få journalister tog chansen att höra hur dessa potentiella partiledare vill utveckla partiet.
Det var synd.
Hade debatten varit en båt hade vänsterkantringen fått den att kapsejsa på nolltid. Moderatorn Carl Tham satte tonen genom frågan ”Hur kan vi angripa kapitalismen?” Resten av debatten följde huvudsakligen i samma spår: marknadsekonomin är ond.
Det var svårt att tro att detta var samma parti som bidragit till att modernisera Sveriges ekonomi genom att avreglera bland andra el-, flyg- och kreditmarknaderna, införa budgettak och strama upp budgetprocessen, låta inflationsbekämpningen bli överordnad andra ekonomisk-politiska mål, reformera pensionssystemet och göra Sverige till medlem i EU.
Ingen av de två närvarande före detta finansministrar – Nuder och Bosse Ringholm – opponerade sig mot verklighetsbeskrivningen. Den enda som försvarade marknadskrafterna som ett bra sätt att få fram nya varor och tjänster var Mona Sahlin. Det ska hon ha all heder av.
Sannolikt finns här förklaringen till att socialdemokraterna – utåt sett – är mer intresserade av partiledarstriden än av den ideologiska framtidsdebatt som trots allt pågår.
Internt har partiets retorik behållit sin socialistiska touch. Utåt har klasskampsretoriken skrotats sedan länge.
Så länge socialdemokraterna behållit regeringsmakten har detta accepterats internt. Men efter valnederlaget har splittringen mellan höger och vänster i partiet blivit djupare. Det missnöje som funnits med det som ofta setts som en högervridning har nu underblåsts. Enligt en undersökning som SVT:s Aktuellt presenterade nyligen vill mer än hälften av landets socialdemokratiska föreningar se en vänstersväng.
De flesta ledande socialdemokrater undviker nu de svåra frågorna genom att neka att partiet behöver göra några drastiska politiska förändringar.
Men det är en kortsiktig strategi. Problem löses aldrig genom att sticka huvudet i sanden.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material
Andra bloggar om: socialdemokraterna, partiledare, Margot Wallström, Carin Jämtin, ideologi
Pär Nuder, Mona Sahlin, Göran Persson
[+/-] |
...och rätt man på rätt plats |
Jan Eliasson blir FN:s särskilde sändebud i Darfur-provinsen i Sudan, enligt Ekot och Dagens Nyheter. Den förre utrikesministern och ordföranden i FN:s generalförsamling blev som bekant dubbelt arbetslös i september.
Det är naturlitvis roligt att det blir en svensk som får uppgiften att förmå den sudanesiska regimen att acceptera FN-trupper. Internationell närvaro är A och O för att få till stånd början till ett slut på världens just nu blodigaste konflikt.
Antagligen är det rätt man på rätt plats också. Eliassons är en skicklig diplomat, och han vet hur man kopplar på charmen för att ta sig fram i de internationella högdjurens värld, en nödvändighet för att kunna påverka politiskt.
Under ett möte med nätverket SNS Vision nyligen berättade Eliasson hur han under intensiva, men segdragna förhandlingar i Iran valde att lämna förhandlingarna för att besöka det berömda mattmuséet. "Svensken är galen" viskade de iranska förhandlarna, men följde ändå med och berättade om mattorna för svensken, som visade sig mycket intresserad av orientaliska mattor.
Värdarna blev naturligtvis smickrade, och förhandlingarna gick efter det mycket bättre, påstod Eliasson. Och som den lysande diplomat han är fick han naturligtvis alla närvarande att lyssna fascinerat och nicka instämmande.
Andra bloggar om: Jan Eliasson, FN, Darfur, Sudan, diplomati
[+/-] |
Rätt kvinna på rätt plats... |
Margot Wallström har än en gång sagt att hon inte vill bli ny partiledare för socialdemokraterna, enligt bl a Dagens Nyheter. De socialdemokrater som vill se henne leda partiet har antagligen rätt i att hon skulle bli en bra partiledare, trots att hon själv hävdar motsatsen.
Men vad som nästan aldrig sägs är att Wallström behövs lika mycket i Bryssel. Minst lika mycket. Uppgiften att göra unionen mer öppen, demokratisk och lyhörd för medborgarna är antagligen EU-institutionernas svåraste och viktigaste arbete.
Och Margot Wallström gör ett bra jobb, med hänsyn till uppgiftens svårighet. Jag har svårt att tänka mig att någon annan av de nuvarande kommissionärerna skulle vara lika lämpade för den posten.
Andra bloggar om: Margot Wallström, EU, EU-kommissionen, socialdemokraterna, partiledare
[+/-] |
Ökat stöd för EU:s konstitution i Sverige |
Förslaget till EU:s konstitutionella fördrag, som det officiellt heter, diskuterades som hastigast på förra veckans EU-toppmöte. I januari ska det tyska ordförandeskapet på allvar dra igång debatten om vad som ska hända med det nya fördraget. Efter den långa tankepausen som mest har sett ut som en paus i tänkandet kommer Angela Merkel förhoppningsvis att skaka liv i de reformer som skulle göra unionen mer effektiv och demokratisk.
Intressant är då att den senaste Eurobarometern visa att fler svenskar än tidigare vill att fördraget blir verklighet. Drygt hälften av de tillfrågade säger ja, medan en fjärdedel säger nej och ytterligare en fjärdedel inte vet, enligt Europaportalen. Lika intressant är att Eurobarometern också tyder på ökat stöd för fördraget i de två länder som röstade nej för ett och ett halvt år sedan, Frankrike och Nederländerna.
Andra bloggar om: EU-författning, konstitution, EU, EU-toppmöte
15 december 2006
[+/-] |
Enkelspårig EU-journalistik |
Svenska journalister kan numera skilja på EU-kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet, och har slutat att behandla "Bryssel" som en politisk enhet med en enda uttalad vilja. Ingen rapporterar längre att "Bryssel har beslutat att...". Men verkligt kunniga journalister är det fortfarande ont om. I svensk media får man fortfarande ofta uppfattningen att medlemsländerna, dvs ministerrådet, fattar alla beslut.
Aftonbladets Mats Engström tillhör de som inser att så inte är fallet, och att framför allt Europaparlamentet både fått och tagit sig allt mer makt. Med tiden kommer den insikten förhoppninsgvis att sprida sig.
Andra bloggar om: EU, media, journalister, politik, Europaparlamentet
14 december 2006
[+/-] |
Konservativa mest skeptiska till fortsatt utvidgning |
Mest skeptiska till den fortsatta utvidgningen är de konservativa och kristdemokratiska regeringarna i EU: Frankrike, Tyskland, Luxemburg osv. De flesta är dock mer måttfulla än Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker och Bayerns starke CSU-man Edmund Stoiber. Enligt EUObserver anser Juncker att EU bör fördjupa integrationen snarare än ta in fler medlemmar. Stoiber tycker att unionen inte kan ta in fler länder eftersom det finns en "psykologisk gräns" för utvidgningen.
Med reservation för det jag skrev nyss om regeringens stöd för det nya integrationskravet ska Fredrik Reinfeldt ha all heder av att han inte lyssnar för mycket på sina kolleger i EPP, utan håller fast vid att dörrarna ska hållas öppna.
Andra bloggar om: EU, utvidgningen, EU-toppmöte, Fredrik Reinfeldt, EPP
[+/-] |
Men EU:s murar kanske, kanske blir lite lägre... |
I andra frågor går den politiska utvecklingen inom EU åt rätt håll. Igår deltog jag i en diskusison med Håkan Jonsson, statssekreterare (fp) för EU-minister Cecilia Malmström. Han var faktiskt optimistisk vad gäller Europas attityd till invandring och arbetskraftsinvandring.
Båtar fulla med afrikanska migranter fortsätter att komma till södra Europa natt efter natt. Och samtidigt som länder som Spanien anstränger sig för att stoppa migranterna, skulle EU klara sig sämre utan deras billiga arbetskraft.
Europa behöver invandrarna. Befolkningarna blir allt äldre, det finns stor enighet om att vi behöver arbeta mer och längre för att klara av välfärden, och i vissa branscher och regioner har arbetskraftsbristen länge varit ett faktum.
Men för ett par år sedan var det både i Sverige och i övriga EU svårt att få gehör för tanken att invandring är något positivt, inte minst ur ekonomisk synvinkel. Inom EU har det oftast lutat åt högre murar och en mer restriktiv politik.
Men attityden börjar mjukna. Som exempel nämnde Håkan Jonsson att regeringen den senaste tiden inte fått en enda kritisk fråga i ämnet i riksdagens EU-nämnd. Normalt finns det ju, som tur är, en del kritiska svenska röster till de restriktiva inslagen i EU:s inrikes och rättliga samarbete.
En något mer öppen attityd till invandring märks även på dagens och morgondagens EU-toppmöte, även om fokus fortfarande ligger på att stoppa den illegala invandringen och samarbeta med ursprungsländerna för att hindra migranterna redan där.
Även i Sverige har ju attityden till arbetskraftsinvandring blivit öppnare, både genom att Sverige fått en ny regering och genom Kommittén för Arbetskraftsinvandring, som i oktober lämnade sitt slutbetänkande.
Jag tror helt enkelt att de ekonomiska realiteterna börjar sjunka in. Som vanligt handlar det mest om pengar.
Andra bloggar om: EU, invandring, arbetskraftsinvandring, arbetsmarknad, välfärd, regeringen, riksdagen
[+/-] |
Hycklande om EU:s utvidgning |
Sverige är, och har alltid varit, ett av de länder som är mest positiva till att EU fortsätter att utvidgas när länder som vill bli medlemmar uppfyller Köpenhamnskriterierna. Men inför EU:s toppmöte idag har statsminister Fredrik Reinfeldt och riksdagens EU-nämnd tagit ställning för att EU:s förmåga att integrera nya länder också måste beaktas i den fortsatta utvidgningen. Allt i enlighet med utkastet till toppmötesslutsatser, som dragits upp av det finländska ordförandeskapet.
Egentligen är formuleringen bara ett nytt sätt att uttrycka samma sak som tidigare varit kontroversiellt och stött på motstånd från bland annat Sverige: idén att EU:s "absorptionskapacitet" ska beaktas innan nya medlemsländer kan tas in. För vad är skillnaden mellan att unionen ska kunna absorbera nya medlemmar och att kunna integrera dem? Ingen, skulle jag vilja påstå.
De trassliga Turkietförhandlingarna har uppenbarligen fått flera EU-länder att tänka om. Att nya kandidatländer uppfyller Köpenhamnskriterierna räcker inte längre.
För vad handlar det egentligen om? Vad skulle hindra EU från att lyckas "integrera" vissa länder? Jo, att de är för fattiga eller för kulturellt annorlunda, naturligtvis.
Hur i hela fridens namn har samtliga svenska riksdagspartier lyckats byta åsikt på det viset?
Andra bloggar skriver intressant om: EU, EU-toppmöte, Fredrik Reinfeldt, utvidgningen, Turkiet
12 december 2006
[+/-] |
När reptilhjärnan tar över |
Ingen har sagt något tidigare. Men efter Sydsvenskans avslöjanden om att en man sparkats från en förskola i Lund sedan han låtit barnen dra ned byxor och kalsonger får vi åtminstone med oss en liten lapp hem.
Rektorn beklagar det inträffade, men berättar inte vad som hänt. Vi föräldrar får förlita oss på Sydsvenskans uppgifter.
Chocken vill inte lägga sig.
Samtidigt är jag lättad över att blottandet skett på en annan avdelning, inte på vår småbarnsavdelning. Modersinstinkterna föder egoistiska tankar: det viktiga är att mitt barn inte har drabbats. Mitt barn framför allt. Inte andras ungar.
Men ändå: på vårt dagis! Reptilhjärnan tar över kommandot. Om mannen så mycket som krökt ett hårstrå på mitt barns huvud hade jag personligen verkställt kastreringen.
Ångesten biter sig fast. Jag har ju sett honom på småbarnsavdelningen också – i närheten av mitt barn. Till synes en helt vanlig kille. Men ändå smög sig misstankarna på i samma stund jag såg honom.
Finns något sådant som intuition? Eller har de senaste årens medierapportering skapat en överdriven misstänksamhet?
För stunden spelar det ingen som helst roll.
Andra bloggar skriver intressant om: pedofiler, dagis, förskola, media, kvinnor, barn
11 december 2006
[+/-] |
Alla lika olika |
Sydsvenskan 11 december 2006
Under vinjetten "Vi och vi"
Hatet rår varken FN, OSSE, Nato eller EU på. Det insåg jag när jag några månader efter Kosovokriget 1999 besökte den kaotiska provinsen.
Det internationella närvaron var massiv. Efter katastrofen i Bosnien hade västvärlden fått dåligt samvete. Men förståelsen var det si och så med: ”Bara för att man vistas på Balkan, förstår man inte vad som händer där. Möjligtvis blir man förvirrad på en högre nivå”, ansåg en hög OSSE-tjänsteman.
Rationellt förstod vi: konflikten mellan serber och albaner – och de ofta bortglömda romerna – låg bakom nästan allt. Men känslomässigt var det svårt för en nordbo bortskämd med frånvaro av djupare etniska konflikter att begripa sådant djupt rasistiskt och nationalistiskt hat.
Balkan har blivit en av sinnebilderna för etniska konflikter. I Kosovo fördjupas konflikten av att albanerna är muslimer, och att de till skillnad från övriga ex-jugoslaver varken är slaver eller talar serbokroatiska.
Men vid sidan av språk och religion, vad skiljer serber och albaner åt? Och, kanske mer relevant här i Skåne: vad gör oss till svenskar och danskarna till danskar? Och inte minst viktigt i dessa Sverigedemokratiska tider: vad skiljer en infödd svensk från en invandrare?
Skall vetenskapens svar sammanfattas i ett ord blir det:
Inget.
Det flervetenskapliga Human Genome Diversity Project som försökte dokumentera mänsklighetens genetiska variationer konstaterade att det ofta finns viss genetisk samhörighet inom ett geografiskt område. Inte underligt, kanske. Men den är sällan tillräcklig för att leda till kollektiva egenskaper, än mindre att göra en person till irländare, zulu eller kines.
Människor inom samma etniska grupp är genetiskt mer olika varandra än deras etniska grupp är olik andra grupper. Gränsdragningar mellan folkslag och ”raser” blir därför godtyckliga.
Liknande svar ger oss samhällsvetenskapen. Etnisk tillhörighet är socialt konstruerad, inte ursprunglig. Den är föreställningen om en gemensam historia och ett gemensamt ursprung, om kulturell och social egenart.
Människans känslomässiga och sociala behov av gemenskaper har utnyttjats för att skapa sådana tillhörigheter och lojaliteter. Nationella symboler och kulturer har ofta skapats just i sammanhållande syfte. Nationalismens våldsamma historia bevisar styrkan i dessa lojaliteter.
Men om det nu inte finns några naturgivna folkslag eller raser, varifrån kommer då rasismen?
Sociologen Albert Memmi har i franska ”universalencyklopedin” L’encyclopaedia Universalis definierat rasism som åsikter som inte härstammar från verkliga fenomen, utan endast tjänar som förevändning för attityder och handlingar som i sin tur grundas i rädslan för andra människor och viljan att attackera dem. Enda målet är självhävdelse.
Främlingsfientlighet har inte uppstått för att människor tror att det finns folkslag med olika särdrag, snarare har rasteorier utvecklats för att motivera främlingsfientlighet.
Rasismens enda näringskälla är okunskap, dålig självkänsla och rädsla.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: rasism, kosovo, nationalism, etnicitet, diskriminering, sverigedemokraterna, FN, EU, genetik, vetenskap
10 december 2006
[+/-] |
Manliga Nobelpristagare - som vanligt |
Fem Nobelpristagare i naturvetenskap. Fem män. Som vanligt.
På hundra år har de kvinnliga pristagarna inom naturvetenskap inte blivit fler, enligt P1-morgon för en tid sedan.
”Nobelpristagarna symboliserar vår idé om Geniet – det manliga Geniet”, menade Ulrika Björkstén vid Nobelmuseet.
Professor Astrid Gräslund från Nobelkommittén i kemi ansåg däremot att mycket få kvinnor tillhör de främsta forskarna. Liksom för hundra år sedan.
Marie Curie fick pris 1903 och 1911. Då var kvinnliga forskare sällsynta. Idag är de självklara. De kvinnliga universitetsstudenterna är fler än de manliga.
Men av ledamöterna som utser Nobelpristagarna i naturvetenskap är 92 procent män.
Men det skall ju inte spela någon roll.
Det är ju strikt vetenskapliga kriterier som avgör, eller hur?
Andra bloggar om: feminism, vetenskap, kvinnor, män, forskning
Andra bloggar om: Nobelpriset
[+/-] |
Högre svansföring i Europa |
Sydsvenskans ledarsida 7 december 2006.
Har den nya regeringen högre svansföring i Europa än den gamla? Det påstår den i alla fall själv. Ledorden är att ”tillhöra kärnan i EU”.
Den diplomatiska aktiviteten är hög och skall märkas. Ofta jämförs med den förre EU-samordningsministern Bosse Ringholm som fick kritik för sin inaktivitet. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m), utrikesminister Carl Bildt (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) har varit på studiebesök i Bryssel. Vid rådsmötena deltar ofta flera svenska ministrar.
Idag är EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana i Stockholm för att diskutera hur EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall stärkas, samtidigt som EU-ministern besöker Washington.
Än mer intressant är den debatt som Bildt och Malmström startade nyligen genom att i DN uppmuntra en politisk diskussion mer i takt med vår europeiserade politiska verklighet:
”Om vårt politiska samtal – och det sätt det speglas i media – inte återspeglar de uppgifter som politiken faktiskt står inför riskerar vi en klyfta som med tiden kan bli allt farligare.”
Logiken stämmer. Just i ett EU-skeptiskt land behöver politikerna förklara varför internationellt samarbete behövs för att lösa de problem som medborgarna förväntar sig att politikerna löser.
Svar på tal gav dock förre utrikesministern Jan Eliasson (s). Skryt lagom, menade han. Socialdemokratiska regeringar har sedan årtionden drivit en aktiv Europapolitik.
Jo, förvisso. Men utåt har engagemanget varit ljummet. Den verksamhet på departement och myndigheter som är fullt integrerad med politiken i Bryssel har sällan varit något som ansvariga politiker låtsats om.
Alliansregeringens ambitioner går inte att ta miste på. Statsministern har genom att utnämna Bildt och Malmström synliggjort och uppgraderat EU-frågorna.
Men det är viktigt att skilja på äpplen och päron. I det vardagliga politiska arbetet kommer den nya regeringen troligtvis inte att vara mer aktiv än den förra. På den punkten gjorde socialdemokraterna sitt jobb – naturligtvis. Skillnaden kommer sannolikt att ligga i retoriken.
Det behöver inte vara fel. Det är utmärkt om regeringen kan visa en tydlig vilja i Europapolitiken och bidra till att vitalisera EU-debatten. Politiker måste kunna stå upp för sina åsikter även när det blåser.
Men frågan är om det kommer att bli så.
För det första kommer Carl Bildt inte att lyckas förankra EU bättre genom pompösa artiklar med lite konkret sakinnehåll. Det är inte säkert att Cecilia Malmström vinner på att åka land och rike runt och tala om EU, samtidigt som Kommittén för EU-debatt skall läggas ner. Känslan av uppifrånperspektiv infinner sig lätt.
För det andra måste EU-politiken förankras i hela regeringen. De flesta EU-frågor behandlas på fackdepartementen, och besluten beror på respektive ministers intressen, på åsiktsskillnader och maktbalanser mellan allianspartierna och på den allmänna opinionen. Det bäddar inte för tydliga visioner, utan för strategiska och urvattnade ställningstaganden.
Redan har regeringen anpassat sig till socialdemokraternas syn i den så kallade Vaxholmskonflikten. För att inte irritera EU-kollegorna har Reinfeldt valt att inte driva Malmströms hjärtefråga om flyttstopp för Europaparlamentet.
Risken är att minsta motståndets lag kommer att styra regeringens deltagande även i diskussionen om EU:s konstitutionella fördrag, en diskussion som Tyskland drar igång i januari.
För det tredje bör inte regeringen slå sig för bröstet innan björnen är skjuten. Under valrörelsen talade inget av blocken särskilt mycket om EU.
Ambitionen är det inget fel på. Men det krävs mer än diplomatiska visiter och högtravande debattartiklar för att visa bättre ledarskap i Europapolitiken.
Det är verkstaden som räknas, inte snacket.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: EU, Carl Bildt, Cecilia Malmström, regeringen
Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, Dagens Nyheter, Jan Eliasson, Bosse Ringholm, alliansen, politik, Europa
09 december 2006
[+/-] |
Mer kraft, mindre krångel |
Sydsvenskans ledarsida 6 december 2006.
Från Ideon till Stockholmsbörsen.
Småföretagarna Anders Johansson och Måns Nilsson har ambitiösa planer. Med benägen finansiering från några av profilerna i Lunds näringsliv, som igår församlats på inkubatorn Ideon Innovation, skall TV-komikerna Anders och Måns börsintroducera sitt humorföretag.
Målet är att bli en stor koncern. Lätt som en plätt. I TV funkar ju deras humorkoncept ”så j-vla bra”, bräker Anders på gnällande Linköpingsmål.
Varför är Anders och Måns affärsidé så rolig? De förklarar själva varför – omedvetet. ”Humor uppstår när förväntningar inte infrias”, säger de.
Inte ens på Ideon, Öresundsregionens Silicon Valley, finns det några större förväntningar på att dagens småföretag skall bli morgondagens storföretag. Skrattet fastnar i halsen.
Skämtet är symptomatiskt. Visst är uppgiften att inga svenska storföretag har startats efter 1970 en följetong på ledarsidorna. Men det är värt att upprepas: små- och medelstora företag får sällan växa sig stora.
Det är förenklat att skylla enbart på den administrativa börda som åläggs företagen. Men betänk att 75 olika myndigheter, enligt Statskontoret, samlar in företagsuppgifter på 1150 olika blanketter, och att byråkratin, enligt Nutek, Närings- och teknikutvecklingsverket, kostar upp till 70 miljarder kronor om året. Det är höga siffror.
Därför är näringsminister Maud Olofssons offensiv för att förenkla regelverken för företag verkligt välkommen. Arbetet kommer att ske i etapper där olika aktörer involveras, och målet är att minska de administrativa kostnaderna för företagen med 25 procent till 2010. Inspirationen kommer från Nederländerna, där den borgerliga regeringen snart har skurit ned red tape med en fjärdedel.
Igår kom ett nytt olofssonskt initiativ. Med ökad rådgivning, särskilda lån och lägre minimikrav på aktiekapital skall det kvinnliga företagandet inte längre ligga i botten i Europa.
Olofssons målsättningar och tidtabell har stora likheter med EU:s Lissabonprocess för fler jobb och större konkurrenskraft: mindre byråkrati, fokus på småföretag, mindre startkostnader, fler kvinnor på arbetsmarknaden.
Om Olofsson är klok fortsätter hon att dra nytta av EU-samarbetet. Det finns mycket att lära av – och lära ut till – andra länder.
I Sverige har regelförenklingar diskuterats i flera decennier. Men i praktiken har mycket lite gjorts för att minska byråkratin.
Den så kallade Simplexgruppen som tillsattes 1998 tilläts inte fokusera på det viktiga. De förslag som kom rann ut i sanden. Riksdagen ville påskynda arbetet, och Riksrevisionens kritik var svidande för den förra regeringen – eller borde ha varit det. Men på departementen och i regeringen saknades politisk vilja.
Motståndet var delvis ideologiskt motiverat. Socialdemokraterna tycks helst vilja ha företag utan företagare.
En förutsättning för att lyckas med regelförenklingarna är övertygelsen att företag behövs och gör nytta – inte bara som mjölkkossor för välfärdssystemet. Där har Maud Olofsson en rejäl fördel framför sina företrädare.
Marianne Ekdahl
Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: Anders och Måns, Maud Olofsson, företagande, regelförenkling, Lissabonprocessen
Andra bloggar om: centerpartiet, företag, näringsliv, TV, humor
08 december 2006
[+/-] |
Om AMS och invandrare |
Kan inte låta bli att publicera en osignerad webbtext från Sydsvenskan och AMS:s svar. Talande?
Diskriminerar Ams invandrare?
Sydsvenskans webb 4 december 2006
Varför är arbetslösheten högre bland invandrare än bland infödda svenskar? En del av svaret kanske stavas Arbetsförmedlingen, förvånansvärt nog.
Arbetsmarknadsstyrelsen satsar 4,5 miljarder per år på att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Men mycket tyder på att pengarna satsas helt fel, uppger Svenska Dagbladet idag.
Den förra regeringen prioriterade jobbrelaterade insatser som att arbetssökande matchas med arbetsgivare eller får arbetsplatspraktik. Men enligt en ny kartläggning gjord av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har resurserna oftast lagts på utbildning istället. IFAU konstaterar att utrikes födda ofta fastnar i utbildningsinsatser.
Kritiken är inte ny. Även Integrationsverket har tidigare kritiserat Ams för att invandrare får alltför lite kontakt med arbetsgivare.
Att diskriminering och fördomar förekommer på arbetsmarknaden är inget nytt, och det kommer att ta tid att helt få bukt med. Men att statliga Ams placerar invandrare i mindre effektiva åtgärder än infödda svenskar är uppseendeväckande. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har fyra arbetsintensiva år framför sig.
Replik
8 december 2006
I ledaren Diskriminerar Ams invandrare? den 4 december undrar Sydsvenskan om Ams diskriminerar invandrare.
Sammanlagt var cirka 250 000 utrikes födda inskrivna på Arbetsförmedlingen under tiden januari till september år 2006. Drygt var tredje av dem, 94 800 personer, har fått arbete varav 16 procent efter att de deltagit i något arbetsmarknadspolitiskt program, att jämföras med 14 procent för gruppen arbetslösa som helhet. Arbetsförmedlingens alla insatser skall leda till arbete och i Arbetsförmedlingens uppdrag ingår att rusta för arbetsmarknadens krav. När det gäller att rusta utrikes födda för arbetsmarknaden behövs oftare utbildning.
Ams använder inte 4,5 miljarder kronor årligen för att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Den ojämförligt största delen av kostnader för denna grupp är för det så kallade aktivitetsstödet till programdeltagarna. Detta aktivitetsstöd är den ersättning som lämnas till de arbetssökandes försörjning under den tid de deltar i program och insatser för att rusta dem för att komma in på arbetsmarknaden.
Johnny Ahlqvist
Direktör, Avdelningen för samverkansfrågor
Svar:
Med statistik kan man bevisa vad som helst. Ahlqvist redovisar en liten del av den stora mängd statistik som Ams producerar.
Sydsvenskans artikel hänvisar till IFAUs studie 2006:11 Vad för vem och hur gick det sedan? En kartläggning av arbetsförmedlingarnas insatser för utrikes födda under 2005 . Den analyserar arbetsförmedlingarnas egen statistik och drar följande slutsatser:
- Eftersom utrikes födda enligt regleringsbrevet skall prioriteras i Ams verksamhet, skall invandrare utgöra en större andel i program och insatser än deras andel av det totala antalet arbetslösa. I verkligheten är andelen inrikes födda i program större än andelen utrikes födda, trots att många av dem har en svag ställning på arbetsmarknaden. ”Detta är i så fall ett avsteg från riktlinjerna i verksamheten”, påpekar författarna.
- Program med subventionerade anställningar (en programform som ligger närmare reguljärt arbete) leder oftare till jobb än andra program, t ex utbildning. Trots det är invandrare överrepresenterade i utbildningsinsatser och svenskar i subventionerade anställningar. Dessa skillnader kvarstår efter justering för utbildningsnivå, kön och ålder. Två alternativa förklaringar ges: att många invandrare har större behov av utbildning än infödda eller någon form av diskriminering som gör att vissa personer inte får tillgång till subventionerade anställningar, trots att de kan anses vara i större behov av sådana insatser.
- 90 dagar efter programslut var 30 procent av de inrikes födda i reguljärt arbete, att jämföra med t ex 19 procent för gruppen födda i Afrika och 21 procent för Asien.
Detta är Ahlqvist helt säkert medveten om. Liksom att Ams har fått skarp kritik av Riksrevisionen för bristfälligheten i eller avsaknaden av egna utvärderingar.
Andra bloggar om: AMS, invandrare, diskriminering, IFAU, arbetslöshet
Andra bloggar om: arbetsförmedlingen, arbete, integration, svenska dagbladet
05 december 2006
[+/-] |
Europeiska utmaningar |
Artikel i Liberal Debatt
Sverige ska tillhöra kärnan i EU, sade regeringsförklaringen. Med internationellt erfarna politiker som Cecilia Malmström, Carl Bildt och Gunilla Carlsson finns goda förutsättningar. Kan de bidra till att minska inte bara Sveriges utan även hela EU:s demokratiska underskott? Hur kommer Sverige att bidra i framtidsdebatten och under ordförandeskapet?
Sverige har en ny regering. Men mycket av politiken är ungefär sig lik.
Europapolitiken skiljer sig däremot en del jämfört med den tidigare regeringen. Dels har alliansen bättre förutsättningar än den socialdemokratiska regeringen. Med ett kluvet förhållande till EU och två uttalat EU-kritiska stödpartier var socialdemokratins engagemang knappt halvljummet. Dels är alliansregeringen tydligt och klart Europavänlig. Alla koalitionspartier har en positiv inställning till EU, även om det finns EU- och EMU-skeptiska underströmmar i framför allt centerpartiet och kristdemokraterna.
Vad vill regeringen då?
Sverige ska tillhöra kärnan i EU-samarbetet, markerade Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen. Den fortsatta utvidgningen och samarbetet mot organiserad brottslighet och terrorism angavs som särskilda prioriteter. En starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik var ett annat tema – med fokus på Ryssland, mänskliga rättigheter, konflikthantering, och ökat deltagande i internationella fredsinsatser. Vidare ska regeringen motverka utvecklingen mot stängda gränser gentemot icke-EU-länder, arbeta för minskade koldioxidutsläpp, en utökad handel med utsläppsrätter, ett strategiskt energisamarbete och en mer restriktiv syn på alkohol inom unionen.
Inget oväntat, inte minst eftersom detta redan skissats fram av en arbetsgrupp i januari. Men detaljerna kring regeringens arbete med EU-frågorna på nationell och europeisk nivå kommer att bero på enskilda statsråds intressen, på åsiktsskillnader och maktbalanser mellan koalitionspartierna, på den politiska utvecklingen i övriga EU-länder och på den allmänna opinionen i Sverige.
Stark EU-trio
Först och främst måste vi konstatera att Reinfeldt uppgraderat EU-frågorna genom att utnämna en specifik EU-minister, Cecilia Malmström. I ett land där EU ofta förknippas med byråkrati, korruption, gråa kostymer och en anonym, avlägsen maktutövning är det definitivt en fördel att Europapolitiken nu får ett ansikte i form av en ung kvinna med vilja och pedagogisk förmåga att tydliggöra EU-frågorna.
Men eftersom EU-ärendena fortsätter att integreras i den ”normala” politiken på varje departement – något som Malmström också understrukit i intervjuer – blir EU-ministerns roll främst samordning, opinionsbildning och policyutveckling i övergripande frågor som framtidsfrågorna och Lissabonprocessen.
Även utrikesminister Carl Bildt kan, genom sin internationella ställning och personliga engagemang, bidra till att ge EU-frågorna större tyngd, trots att hans portfölj bara omfattar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Till EU-laget kan vi också räkna biståndsminister Gunilla Carlsson, tidigare en skicklig Europaparlamentariker. Att alla tre genom sina kunskaper och sina kontaktnät kan agera pådrivare både inom och utom regeringen säger sig självt.
Statsministern har självklart också en tung roll i EU-politiken, inte minst genom toppmötena. Men kommer Reinfeldt att bli en verkligt aktiv röst i EU-politiken? Hittills har statsministerns internationella engagemang varit måttligt. Reinfeldts omvandling av moderaterna misstänks ibland handla mer om strategi än om ideologisk övertygelse. Om det förra är fallet kommer statsministern troligen att träda försiktigt även i EU-politiken. I Sverige vinner man inte röster på EU-visioner.
Å andra sidan är det ingen slump att Reinfeldt valt tre ministrar med gedigen erfarenhet av och engagemang för EU. Han inser naturligtvis att deras internationella erfarenheter kompletterar hans egen profil. Han lär inte heller styra sin regering med perssonsk järnhand, utan ger säkert sina ministrar något friare tyglar.
Demokratiskt underskott
Hur kommer då regeringen att agera under de närmaste fyra åren?
I utrikes- och säkerhetspolitiken och i klimatfrågorna kommer man att driva en ambitiös linje – det är inte svårt att gissa. Men i vissa frågor råder delade meningar, vilket kan orsaka interna konflikter. Folkpartiet har tidigare velat avreglera jordbrukspolitiken, men hur mycket reformer kommer jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) att driva? Energipolitiken, där ett nytt EU-samarbete nu växer fram, har alltid varit ett borgerligt trätoämne.
På toppmötena och i ministerrådet kommer utmaningarna att bli många. Regeringen har en positiv inställning till den fortsatta utvidgningen, men i förhandlingarna med Turkiet är krisen redan ett faktum. Det rättsliga samarbetet blir allt mer ambitiöst, men är ofta kontroversiellt: Hur ska flyktingarna från Afrika hanteras? Hur långt ska antiterrorlagstiftningen gå? Ska arbetskraftsinvandring tillåtas, och hur ska det i så fall samordnas? Ska vetot avskaffas?
Ett ”smalare men vassare EU” en utmärkt målsättning, men det är tyvärr en fåfäng förhoppning att Sverige med framgång ska kunna driva ett tillbakadragande av EU-kompetens på områden som turism, idrott, kultur och sociala frågor.
Regeringen har redan börjat förbereda Sveriges EU-ordförandeskap hösten 2009. Det är tveksamt hur mycket ordförandelandet kan påverka dagordningen – det mesta av agendan är beroende av EU-arbetets normala tidtabell och vad som sker i omvärlden. Men ordförandeskapet är ändå en bra möjlighet att lansera idéer och driva reformer. Om regeringen vill driva en ambitiös reformagenda vad gäller t ex klimatpolitiken, budgeten, jordbruket, frihandeln och mer respekt för subsidiaritetsprincipen kommer det att krävas långsiktighet och strategiskt alliansbyggande eftersom motståndet hos många länder är stort.
Men svårast är framtidsfrågorna, där djup kris fortfarande råder. Det är osannolikt att hela författningsförslaget tinas upp, så EU måste finna andra vägar att hantera de institutionella frågorna. De fyra koalitionspartierna, som på flera punkter haft olika visioner, ska enas om en linje. Helst ska det skakas liv i den svenska debatten – demokratisk förankring är nödvändigt – men inte i kraven på folkomröstning. Och snabbt ska det gå – till våren ska ordförandelandet Tyskland arbeta fram nya förslag, kanske baserade på delar av författningen. Det är ingen avundsvärd uppgift.
Alliansen gick till val på en mer aktiv Europapolitik. Med Cecilia Malmström och Carl Bildt i spetsen kan ingen ifrågasätta regeringens kapacitet att visa politisk vilja, vara aktiv och ta initiativ.
Det behövs. EU lider av ett demokratiskt underskott, sägs det ofta. Men är det inte också så att Sverige lider av ett demokratiskt underskott? Trots att alla politiker är medvetna om hur tätt sammanknutna svensk och europeisk politik är, väjer de flesta för EU-frågorna.
Våra nya ministrar har chansen att visa en tydligare politisk vilja och vitalisera EU-debatten, inte minst i samband med ordförandeskapet. Jag hoppas, och tror, att de tar den chansen.
Marianne Ekdahl
Publicerad i Liberal Debatt. Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: EU, regeringen, folkpartiet, moderaterna, EU-debatten
[+/-] |
Snabbmatslandet |
Fettdrypande och onyttig. För mycket salt och socker. För lite vitaminer och fibrer.
Häromdagen slog en reklambilaga i en av huvudstadstidningarna fast att fast food minsann kan vara grön, fräsch och hälsosam. Gissa vilken bransch som försökte förbättra sitt anseende?
Visst kan snabbmat vara nyttig. Storstadsbor har ett hyfsat utbud av färdigmat. Medveten medelklass väljer hellre hummustallrik än hamburgare.
Men i större delen av världen har snabbmatens intåg lett till ökad fetma, större hälsoproblem och ökade vårdkostnader. I Sverige har visserligen andelen överviktiga 10-åringar minskat, enligt två nyligen utförda studier som presenterades på Läkarstämman. Det går att vända utvecklingen.
Samtidigt har maten återigen blivit en klassfråga. Skillnaden mellan olika socioekonomiska grupper ökar.
En annan, delvis överlappande trend är den allt mer processade maten. Fiskpinnar istället för fisk. Grönsaksjuicer istället för grönsaker. Färdiga såser, soppor, halvfabrikat, tillsatser i oändlighet. Portionsförpackade fruktmellanmål istället för frukt till barn.
Bekvämt, ja, ibland. Men viktiga näringsämnen försvinner och onyttigheter tillsätts. Det är knappast någon hälsovinst att byta ut vispgrädden mot en mindre fet ”visp” gjord av ”vegetabiliskt härdat fett”. Farligt transfett, med andra ord.
Visst har människor ett fritt val och rätt att utöva det. Ansvaret för den egna hälsan ligger ytterst hos individen själv. Det är grundläggande.
Timbros Mattias Karlsson hävdar, bland annat i boken Peta inte i maten!, att den fria marknaden bör släppas lös helt. Det bör den inte. Mycket gott har kommit från Storbritannien och USA, men skolbespisningar som enbart serverar pommes frites och kakor bör vi inte importera.
Mer marknadsmakt i form av konsumentmakt vore däremot välkommet.
Sverige har av tradition en stark konsumentrörelse. Eller hade, rättare sagt. Som på 70- och 80-talen när en arg tant som Marit Paulsen avslöjade onödiga tillsatser och stressade potatisar.
Nu dränks konsumenterna i kvällspressens motsägelsefulla hälsoråd, ständigt nya näringsrön, tränings- och bantningsmetoder. Inte alla hittar rätt i störtfloden av hälsotips och reklam.
Som ”matminister” försökte Ann-Christin Nykvist (s) förgäves fylla en roll som folklig mattant. Nuvarande konsumentministern Nyamko Sabuni är mer upptagen med sina integrations- och jämställdhetsportföljer. Folkhälsominister Maria Larssons (kd) engagemang i Världshälsoorganisationens konferens om övervikt nyligen tyder dock på en viss politisk vilja.
Oavsett vilket kan inte verklig konsumentmakt skapas av regeringen, utan måste drivas av konsumenterna själva och av deras organisationer.
Vem kan axla Marit Paulsens mantel?
Marianne Ekdahl
Publicerad i Sydsvenskan 5 december 2006. Upphovsrättsskyddat material.
Andra bloggar om: konsumentpolitik, mat, snabbmat, onyttig mat
03 december 2006
[+/-] |
Ska vi bojkotta kinesiska varor? |
Har äntligen tid att blogga lite. Vill först av allt tipsa om en artikel av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Den förre kinesiska åklagaren Xiao Rundcrantz har i boken "Röd åklagare" beskrivit hur hon bötfällt kvinnor som brutit mot ettbarnspolitiken eller tvingat dem att abortera nästan fullgångna barn:
"Mitt i denna tid bestämmer en fjärde kvinna, kanske hon också från Sverige, att det vore spännande att åka till Kina på semester. En statsminister prisar Kinas politiska stabilitet och företag står i kö för att etablera sig i det ekonomiskt så framgångsrika landet."
För 25 år sedan bojkottade vi sydafrikanska Del Monte, tidigare, och nu igen, i var mans skafferi. Men idag har ingen någon särskild hållning mot något särskilt land, skriver Kjöller, även om vi i teorin kan strunta i att resa till Kina och köpa kinesiska varor.
Kjöller brukar skriva bra - men det jag blir lika glad någon liberal skriver på det här sättet. Ibland framstår den svenska debatten som om det finns ett avgrundsgap mellan den vänster som förkastar marknadsekonomi och frihandel och den höger som blankt struntar i mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och så vidare i icke-europeiska ekonomier.
Apropå arbetsvillkor: efter filmen "China Blue" på TV härom kvällen tycks alla plötsligt ha fått upp ögonen för arbetsvillkoren i kinesiska fabriker. Som om det var en helt ny upptäckt.
Men är köpbojkott svaret på det problemet? Vände just på högen av leksaker här hemma: på var nionde stod det "Made in China". Hur många av kläderna i garderoben är tillverkade i Kina? Våra hem, våra kontor, svenska industrier är fullproppade med grejer från Kina.
Kina är enormt stort. Omöjligt att dra allt och alla över en kam. Och ekonomisk utveckling är omöjligt utan handel och företag som utnyttjar sina komparativa fördelar, för att tala ekonomsnack.
Men med lite mer vakna konsumenter som sätter större press på företag och som är beredda att betala lite mer skulle vi komma en bit på vägen. Och med lite mer humana företag, naturligtvis.
Andra bloggar om: kina, china blue, konsumenter, Dagens Nyheter, företag, köpbojkott, mänskliga rättigheter