Europeiska utmaningar

Artikel i Liberal Debatt

Sverige ska tillhöra kärnan i EU, sade regeringsförklaringen. Med internationellt erfarna politiker som Cecilia Malmström, Carl Bildt och Gunilla Carlsson finns goda förutsättningar. Kan de bidra till att minska inte bara Sveriges utan även hela EU:s demokratiska underskott? Hur kommer Sverige att bidra i framtidsdebatten och under ordförandeskapet?

Sverige har en ny regering. Men mycket av politiken är ungefär sig lik.
Europapolitiken skiljer sig däremot en del jämfört med den tidigare regeringen. Dels har alliansen bättre förutsättningar än den socialdemokratiska regeringen. Med ett kluvet förhållande till EU och två uttalat EU-kritiska stödpartier var socialdemokratins engagemang knappt halvljummet. Dels är alliansregeringen tydligt och klart Europavänlig. Alla koalitionspartier har en positiv inställning till EU, även om det finns EU- och EMU-skeptiska underströmmar i framför allt centerpartiet och kristdemokraterna.
Vad vill regeringen då?
Sverige ska tillhöra kärnan i EU-samarbetet, markerade Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen. Den fortsatta utvidgningen och samarbetet mot organiserad brottslighet och terrorism angavs som särskilda prioriteter. En starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik var ett annat tema – med fokus på Ryssland, mänskliga rättigheter, konflikthantering, och ökat deltagande i internationella fredsinsatser. Vidare ska regeringen motverka utvecklingen mot stängda gränser gentemot icke-EU-länder, arbeta för minskade koldioxidutsläpp, en utökad handel med utsläppsrätter, ett strategiskt energisamarbete och en mer restriktiv syn på alkohol inom unionen.
Inget oväntat, inte minst eftersom detta redan skissats fram av en arbetsgrupp i januari. Men detaljerna kring regeringens arbete med EU-frågorna på nationell och europeisk nivå kommer att bero på enskilda statsråds intressen, på åsiktsskillnader och maktbalanser mellan koalitionspartierna, på den politiska utvecklingen i övriga EU-länder och på den allmänna opinionen i Sverige.


Stark EU-trio
Först och främst måste vi konstatera att Reinfeldt uppgraderat EU-frågorna genom att utnämna en specifik EU-minister, Cecilia Malmström. I ett land där EU ofta förknippas med byråkrati, korruption, gråa kostymer och en anonym, avlägsen maktutövning är det definitivt en fördel att Europapolitiken nu får ett ansikte i form av en ung kvinna med vilja och pedagogisk förmåga att tydliggöra EU-frågorna.
Men eftersom EU-ärendena fortsätter att integreras i den ”normala” politiken på varje departement – något som Malmström också understrukit i intervjuer – blir EU-ministerns roll främst samordning, opinionsbildning och policyutveckling i övergripande frågor som framtidsfrågorna och Lissabonprocessen.
Även utrikesminister Carl Bildt kan, genom sin internationella ställning och personliga engagemang, bidra till att ge EU-frågorna större tyngd, trots att hans portfölj bara omfattar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Till EU-laget kan vi också räkna biståndsminister Gunilla Carlsson, tidigare en skicklig Europaparlamentariker. Att alla tre genom sina kunskaper och sina kontaktnät kan agera pådrivare både inom och utom regeringen säger sig självt.
Statsministern har självklart också en tung roll i EU-politiken, inte minst genom toppmötena. Men kommer Reinfeldt att bli en verkligt aktiv röst i EU-politiken? Hittills har statsministerns internationella engagemang varit måttligt. Reinfeldts omvandling av moderaterna misstänks ibland handla mer om strategi än om ideologisk övertygelse. Om det förra är fallet kommer statsministern troligen att träda försiktigt även i EU-politiken. I Sverige vinner man inte röster på EU-visioner.
Å andra sidan är det ingen slump att Reinfeldt valt tre ministrar med gedigen erfarenhet av och engagemang för EU. Han inser naturligtvis att deras internationella erfarenheter kompletterar hans egen profil. Han lär inte heller styra sin regering med perssonsk järnhand, utan ger säkert sina ministrar något friare tyglar.

Demokratiskt underskott
Hur kommer då regeringen att agera under de närmaste fyra åren?
I utrikes- och säkerhetspolitiken och i klimatfrågorna kommer man att driva en ambitiös linje – det är inte svårt att gissa. Men i vissa frågor råder delade meningar, vilket kan orsaka interna konflikter. Folkpartiet har tidigare velat avreglera jordbrukspolitiken, men hur mycket reformer kommer jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) att driva? Energipolitiken, där ett nytt EU-samarbete nu växer fram, har alltid varit ett borgerligt trätoämne.
På toppmötena och i ministerrådet kommer utmaningarna att bli många. Regeringen har en positiv inställning till den fortsatta utvidgningen, men i förhandlingarna med Turkiet är krisen redan ett faktum. Det rättsliga samarbetet blir allt mer ambitiöst, men är ofta kontroversiellt: Hur ska flyktingarna från Afrika hanteras? Hur långt ska antiterrorlagstiftningen gå? Ska arbetskraftsinvandring tillåtas, och hur ska det i så fall samordnas? Ska vetot avskaffas?
Ett ”smalare men vassare EU” en utmärkt målsättning, men det är tyvärr en fåfäng förhoppning att Sverige med framgång ska kunna driva ett tillbakadragande av EU-kompetens på områden som turism, idrott, kultur och sociala frågor.
Regeringen har redan börjat förbereda Sveriges EU-ordförandeskap hösten 2009. Det är tveksamt hur mycket ordförandelandet kan påverka dagordningen – det mesta av agendan är beroende av EU-arbetets normala tidtabell och vad som sker i omvärlden. Men ordförandeskapet är ändå en bra möjlighet att lansera idéer och driva reformer. Om regeringen vill driva en ambitiös reformagenda vad gäller t ex klimatpolitiken, budgeten, jordbruket, frihandeln och mer respekt för subsidiaritetsprincipen kommer det att krävas långsiktighet och strategiskt alliansbyggande eftersom motståndet hos många länder är stort.
Men svårast är framtidsfrågorna, där djup kris fortfarande råder. Det är osannolikt att hela författningsförslaget tinas upp, så EU måste finna andra vägar att hantera de institutionella frågorna. De fyra koalitionspartierna, som på flera punkter haft olika visioner, ska enas om en linje. Helst ska det skakas liv i den svenska debatten – demokratisk förankring är nödvändigt – men inte i kraven på folkomröstning. Och snabbt ska det gå – till våren ska ordförandelandet Tyskland arbeta fram nya förslag, kanske baserade på delar av författningen. Det är ingen avundsvärd uppgift.
Alliansen gick till val på en mer aktiv Europapolitik. Med Cecilia Malmström och Carl Bildt i spetsen kan ingen ifrågasätta regeringens kapacitet att visa politisk vilja, vara aktiv och ta initiativ.
Det behövs. EU lider av ett demokratiskt underskott, sägs det ofta. Men är det inte också så att Sverige lider av ett demokratiskt underskott? Trots att alla politiker är medvetna om hur tätt sammanknutna svensk och europeisk politik är, väjer de flesta för EU-frågorna.
Våra nya ministrar har chansen att visa en tydligare politisk vilja och vitalisera EU-debatten, inte minst i samband med ordförandeskapet. Jag hoppas, och tror, att de tar den chansen.

Marianne Ekdahl

Publicerad i Liberal Debatt. Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, regeringen, folkpartiet, moderaterna, EU-debatten