Högre svansföring i Europa

Sydsvenskans ledarsida 7 december 2006.

Har den nya regeringen högre svansföring i Europa än den gamla? Det påstår den i alla fall själv. Ledorden är att ”tillhöra kärnan i EU”.

Den diplomatiska aktiviteten är hög och skall märkas. Ofta jämförs med den förre EU-samordningsministern Bosse Ringholm som fick kritik för sin inaktivitet. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m), utrikesminister Carl Bildt (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) har varit på studiebesök i Bryssel. Vid rådsmötena deltar ofta flera svenska ministrar.
Idag är EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana i Stockholm för att diskutera hur EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall stärkas, samtidigt som EU-ministern besöker Washington.
Än mer intressant är den debatt som Bildt och Malmström startade nyligen genom att i DN uppmuntra en politisk diskussion mer i takt med vår europeiserade politiska verklighet:
”Om vårt politiska samtal – och det sätt det speglas i media – inte återspeglar de uppgifter som politiken faktiskt står inför riskerar vi en klyfta som med tiden kan bli allt farligare.”
Logiken stämmer. Just i ett EU-skeptiskt land behöver politikerna förklara varför internationellt samarbete behövs för att lösa de problem som medborgarna förväntar sig att politikerna löser.
Svar på tal gav dock förre utrikesministern Jan Eliasson (s). Skryt lagom, menade han. Socialdemokratiska regeringar har sedan årtionden drivit en aktiv Europapolitik.
Jo, förvisso. Men utåt har engagemanget varit ljummet. Den verksamhet på departement och myndigheter som är fullt integrerad med politiken i Bryssel har sällan varit något som ansvariga politiker låtsats om.

Alliansregeringens ambitioner går inte att ta miste på. Statsministern har genom att utnämna Bildt och Malmström synliggjort och uppgraderat EU-frågorna.
Men det är viktigt att skilja på äpplen och päron. I det vardagliga politiska arbetet kommer den nya regeringen troligtvis inte att vara mer aktiv än den förra. På den punkten gjorde socialdemokraterna sitt jobb – naturligtvis. Skillnaden kommer sannolikt att ligga i retoriken.
Det behöver inte vara fel. Det är utmärkt om regeringen kan visa en tydlig vilja i Europapolitiken och bidra till att vitalisera EU-debatten. Politiker måste kunna stå upp för sina åsikter även när det blåser.
Men frågan är om det kommer att bli så.
För det första kommer Carl Bildt inte att lyckas förankra EU bättre genom pompösa artiklar med lite konkret sakinnehåll. Det är inte säkert att Cecilia Malmström vinner på att åka land och rike runt och tala om EU, samtidigt som Kommittén för EU-debatt skall läggas ner. Känslan av uppifrånperspektiv infinner sig lätt.
För det andra måste EU-politiken förankras i hela regeringen. De flesta EU-frågor behandlas på fackdepartementen, och besluten beror på respektive ministers intressen, på åsiktsskillnader och maktbalanser mellan allianspartierna och på den allmänna opinionen. Det bäddar inte för tydliga visioner, utan för strategiska och urvattnade ställningstaganden.

Redan har regeringen anpassat sig till socialdemokraternas syn i den så kallade Vaxholmskonflikten. För att inte irritera EU-kollegorna har Reinfeldt valt att inte driva Malmströms hjärtefråga om flyttstopp för Europaparlamentet.
Risken är att minsta motståndets lag kommer att styra regeringens deltagande även i diskussionen om EU:s konstitutionella fördrag, en diskussion som Tyskland drar igång i januari.
För det tredje bör inte regeringen slå sig för bröstet innan björnen är skjuten. Under valrörelsen talade inget av blocken särskilt mycket om EU.
Ambitionen är det inget fel på. Men det krävs mer än diplomatiska visiter och högtravande debattartiklar för att visa bättre ledarskap i Europapolitiken.
Det är verkstaden som räknas, inte snacket.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, Carl Bildt, Cecilia Malmström, regeringen

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, Dagens Nyheter, Jan Eliasson, Bosse Ringholm, alliansen, politik, Europa