Danska sjukan biter sig fast

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
20-21 november 2007


En promenadseger för den sittande regeringen. Det förutspådde många bedömare före det danska folketingsvalet förra veckan. Och så blev det också.
Anders Fogh-Rasmussens miten-höger-regering vann det tredje valet i rad. Hans parti Venstre blev till och med det största partiet.
Många anser att en förutsättning för partiets långa, obrutna maktinnehav är Venstres rörelse mot att bli ett brett mittenparti. I Danmark har vi sett samma samling i det politiska mittfältet som i många andra länder, inklusive Sverige.

Även de danska socialdemokraterna har, inte minst under den relativt nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt, rört sig mot mitten. Trots det var valet ett bakslag för socialdemokraterna, som gjort sitt hittills sämsta valresultat.
Orsakerna är flera. En del anser att Thorning-Schmidt är en relativt svag partiledare. Många danskar har också varit nöjda med Fogh Rasmussens regering, och inte minst den goda ekonomiska tillväxten i landet. Dessutom, i ett valsystem där den sittande regeringen kan besluta om datum för parlamentsvalen, och därför välja ett tillfälle när det egna partiets opinionssiffror är höga, är det självklart lättare för en regering att få förnyat förtroende från väljarna.

Valets stora överraskning trodde många skulle bli det nya partiet Ny Alliance, som bildades för några månader sedan. Partiledaren Naser Kader har länge varit en populär politiker, men fick sitt stora genombrott efter den danska Muhammed-krisen, där han visade sig vara en stark röst för bättre förståelse mellan muslimer och infödda danskar.
En av NA:s målsättningar var att slå undan fötterna på Dansk folkepartis inflytande i dansk politik och istället ge den borgerliga regeringen möjlighet att söka ett mittensamarbete. Det har tidigare varit omöjligt, eftersom det parti som ligger närmast till hands, socialliberala Radikale Venstre, står närmare socialdemokraterna.
NA fick tyvärr inte den vågmästarroll Khader hoppades på, och regeringen kommer fortsätta att söka stöd hos DF, som dessutom kräver större inflytande nu än partiet tidigare haft. Om Fogh även vill samarbeta med NA, vilket verkar sannolikt, är hur frågan hur NA ska klara sig undan det politiska krumbuktandet utan en svekdebatt.

Vilket inflytande Ny Alliance får i praktiken kan bero på hur samarbetsvilligt partiet är. Khader satte kanske tonen när han efter valet krävde att Fogh skulle avgå, så att regeringsförhandlingarna kan starta från noll. Fogh själv var knappast glad över utspelet.
Det är kanske mer intressant att fråga sig hur Foghs regering ska klara av en politisk balansgång mellan två stödpartier som knappast har mycket till övers för varandra. Det kan bli livat i holken, om man säger så.
Även på andra plan kan den danska politiken bli mer händelserik. Fogh har – kanske inspirerad av Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins tal om eventuellt blocköverskriande samarbete – bjudit in oppositionen till breda politiska lösningar.

Ur en svensk synvinkel kan den danska politiken vara svårbegriplig. Dansk folkeparti, ett parti med 14 procents väljarstöd, har lyckats sätta dagordningen för hela den danska flykting- och integrationspolitiken. På så sätt har partiet varit enormt framgångsrikt.
Ingen av de stora partierna ifrågasätter de höga murar för asylsökande och den kravfyllda udlaendingepolitik som DF lagt grunden för. Både Venstre och socialdemokraterna vill behålla en ”stram” flyktingpolitik.
Den danska ekonomin kommer att fortsätta gå på högvarv. Företagen skriker efter arbetskraft.
Men det ser knappast ut som om den ”danska sjukan” kommer att ge med sig.

Marianne Ekdahl