I klimatpolitiken är inte ensam stark

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
6-7 november 2007

Sedan Irak-kriget startade har relationerna över Atlanten varit mer än kylslagna. Men banden mellan Europa och USA blir återigen allt starkare.
I april i år sjösatte dåvarande EU-ordföranden Angela Merkel och USA:s president ett omfattande transatlantiskt ekonomiskt samarbete. Och nu i veckan, under det Transatlantiska Ekonomiska Rådets första möte, som kommer att hållas i Washington, kommer det första konkreta resultatet. Det är ett tidens tecken att det gäller klimat- och energipolitik: gemensamma regler för handeln med biobränsle.

Idén lanserades av den tyska kanslern i en stor intervju i Financial Times vid början av det tyska ordförandeskapet i januari i år. Då var Europas ögon och öron riktade mot Merkels planer på att ro det nya EU-fördraget i hamn, och idén fick lite uppmärksamhet.
Men nu börjar ”den nya Atlantpakten” ta form.
Målet är inte direkt blygsamt. Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster. 
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.

Det är en lovvärd vision.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men Merkel och Bush är naturligtvis medvetna om att det även kommer att gynna den politiska vänskapen över Atlanten. 
Just EU:s inre marknad är det självklara exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar den politiska samhörigheten. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Just därför är samarbetet mellan EU och USA desto mer välkommet.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato. 
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.
Självklart är det inte bara politiska visioner som närt det nya partnerskapet. Det handlar minst lika mycket om att hävda sig i den globala konkurrensen med Kina.

Ett annat internationellt samarbete som också tagit också sina första steg är det internationella klimatsamarbetet ICAP, International Carbon Action Partnership, som lanserades i slutet av oktober av flera EU-länder, EU-kommissionen, ett antal delstater i USA och Kanada, samt Nya Zeeland och Norge.
Inom ICAP ska länder och regioner som använder utsläppstak och handel med utsläppsrätter diskutera hur en global marknad för utsläppsrätter skulle kunna fungera. Sådana diskussioner är helt nödvändiga om världens länder ska kunna sy ihop ett nytt internationellt klimatavtal som ska ta över efter Kyotoprotokollet. ICAP är därför ett viktigt etappmål i det arbetet, liksom FN:s klimattoppmöte på Bali i december kommer att bli.

Svagheten i ICAP-samarbetet är självklart att USA – som släpper ut i särklass mest växthusgaser per capita - inte deltar.
Att få med USA på noterna är en av de största svårigheterna. Oenigheten om Kyotoprotokollet - som USA inte undertecknat – har satt många käppar i många hjul, även i Bush och Merkels transatlantiska partnerskap.
Men förhoppningsvis kan den nya transatlantiska länken bidra till att mjuka upp USA:s motstånd i klimatförhandlingarna. Tack och lov för det.
I det globala klimatsamarbetet måste EU ta ledningen: EU satte i mars världens mest ambitiösa klimatmål.
Men ensam är inte stark. Särskilt inte om klotets feber ska kunna stillas.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.