USA kommer inte undan klimatansvar

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 december 2007


USA står för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Räknat per invånare släpper amerikanerna till och med ut mer koldioxid än andra i-länder, men USA har hittills vägrat att ratificera Kyotoprotokollet.
I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte på indonesiska Bali, avstampet för förhandlingarna om det nya internationella avtal som ska ta över efter att Kyotoprotokollet år 2012. För att det skulle anses som lyckat var det därför helt avgörande om USA skulle förmås att delta i förhandlingarna eller inte.
Ur det perspektivet var toppmötet definitivt ett steg framåt. Runt 190 länder har nu enats om en tidsplan. USA har till slut accepterat att delta.
Det är en bra startpunkt för de kommande förhandlingarna. Kyotoprotokollet undertecknades bara av länder som stod för en tredjedel av de globala utsläppen.
Förhandlingarna kommer också att ha FN:s klimatpanel IPCC:s fyra rapporter – världens samlade kunskap om klimatforskning – som utgångspunkt. Det kommer förhoppningsvis att göra det svårare för motsträviga länder att försöka slingra sig undan ett rimligt ansvar.

Men USA:s agerande tyder knappast på en amerikansk helomvändning, snarare på en knapp omvändning under galgen, för att slippa anklagelser om att ha saboterat toppmötet.
Signifikant är att USA blockerade preciserande siffror för hur mycket utsläppen bör minska. EU krävde minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till år 2020. I sista stund uppgav dock USA:s förhandlare att USA ska försöka halvera sina koldioxidutsläpp till år 2050, men man är fortfarande emot rättsligt bindande utsläppsminskningar.
De konkreta löftena från toppmötet är därför vaga. Hur mycket kommer löftena egentligen att vara värda? Det kommer det sannolikt att bli strid om när förhandlingarna kommer in på de verkligt svåra frågorna om vilket ansvar olika länder ska ta.

En stor framgång var däremot att EU lyckades driva igenom att i-länderna ska ta större ansvar än u-länderna.
Det måste vara det enda rimliga. Argument som att Kina totalt släpper ut lika mycket koldioxid som USA gör, håller inte. USA släpper ut mångdubbelt mer koldioxid per invånare än de snabbväxande ekonomierna Indien och Kina. I-länderna kan inte förutsätta att u-världens befolkning – som strävar efter samma energislukande bilar, kylskåp och mikrovågsugnar som i-världen har – ska ge upp sina krav på högre ekonomisk standard.
De rika länderna har det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Det är de som måste minska sina utsläpp mest.

Sett i ett längre tidsperspektiv måste Balimötet anses vara betydelsefullt. Men det skulle sannolikt inte blivit så om inte förre chefen för Världsbanken, Nicholas Stern, för drygt ett år sedan lagt fram sin rapport om klimatförändringarnas påverkan på den globala ekonomin.
Få enstaka företeelser har förändrat den internationella arenan så mycket som Stern-rapporten. Debatten om klimatfrågorna har pågått i mer än ett decennium, men det var inte förrän världens ledare fick en konkret prislapp på de klimatförändringar som världens befolkning orsakar, som de insåg att de inte hade råd att inte agera i klimatfrågan.
Utan Stern-rapporten, skulle EU sannolikt inte EU ha antagit världens mest ambitiösa klimatstrategi i mars i år, skulle IPCC inte varit en förkortning på allas läppar, skulle Al Gore inte fått Nobels fredspris i år.
Det har skapat ett politiskt tryck, som länder som USA i längden inte kan komma undan.
Men det kräver också att EU – och Sverige - fortsätta att driva det globala klimatsamarbetet framåt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Bali, FN, klimat, USA, koldioxidutsläpp, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, EU, IPCC