Triangeldrama på högsta nivå

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, 28 augusti 2007:

Den fransk-tyska axeln har drivit den europeiska integrationen framåt. Så brukar det ju heta. Ett halvsekel av framstående ledare som utgjort motorn i det europeiska samarbetet: Jean Monnet och Konrad Adenauer. Francois Mitterrand och Helmut Kohl.

Men under historiens gång har två blivit tre.
Den brittiske förre premiärministern Tony Blair nöjde sig inte med att endast Tyskland och Frankrike spelade i EU:s toppdivision. Med Storbritannien skulle den fransk-tyska axeln bli en triangel. Under Blairs år vid makten fick Storbritannien en allt viktigare roll i den europeiska politiken, och nu inte bara som bromskloss, utan allt mer även som en konstruktiv kraft.

Men de senaste månaderna har två av triangelns länder fått nya ledare. Med Gordon Brown och Nicolas Sarkozy har en ny generation ledare sett dagens ljus. Och det står nu allt mer klart vilka relationer de vill ha med EU, och vilken dynamik som finns mellan dem och den tyska kanslern Angela Merkel, det tredje benet i Europas nya ledarskap.

Sarkozy har stigit fram på scenen bubblande av energi. Det råder ingen tvekan om att han vill spela en aktiv roll i Europa. Brown tycks, liksom Blair, vilja fortsätta att ha goda relationer med Europa och Bryssel, men till skillnad från företrädaren är hans motiv sannolikt mer strategiska än ideologiska.
Det finns en hel del likheter mellan de tre ledarna. Både Sarkozy och Merkel har ekonomiska reformer högst på dagordningen, medan den förre finansministern Brown har de flesta av sina ekonomiska reformer bakom sig. Alla tre försöker distansera sig från sina företrädare, och samtliga är mycket skickliga strateger.

Men i detta triangeldrama på högsta nivå är banden mellan de tre huvudrollsinnehavarna olika starka vid olika tidpunkter.
Under vårens och försommarens förhandlingar om det nya reformfördraget stärktes den gamla fransk-tyska axeln genom Angela Merkels starka ledarskap och Nicolas Sarkozys konstruktiva insatser för att ro fördraget i hamn.
Sarkozys motiv var kanske inte bara engagemanget för EU:s nödvändiga reformer. Nu har han fått en stor dos personlig goodwill, som han kan använda i de två kontroversiella frågor där han har många inflytelserika länder emot sig: hans motstånd mot ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap och hans protektionistiska ekonomiska dagordning.

Just den senare frågan, men även andra utspel från Sarkozy, har irriterat Merkel, och fått henne att vända sig mot London igen. I förra veckan höll hon och Gordon Brown omfattande överläggningar just i syfte att stärka de engelsk-tyska banden.
Båda har sina skäl för det. Merkel vill för tillfället distansera sig från Sarkozy. För Brown är det betydelsefullt att visa de brittiska väljarna att det finns politiska fördelar i att ha nära band med kontinenten, inte minst när han, som nu, försöker stå emot det konservativa partiets krav på en folkomröstning om det nya reformfördraget. Det var ingen slump att mötet ägde rum just när det stormar som värst i brittisk inrikespolitik kring denna fråga.

Personkemin mellan de tre är sannolikt viktigare än man tror för vilka politiska band som knyts. Den stillsamme och lite buttre Gordon Brown har mer gemensamt med den lågmälda, men handlingskraftiga Angela Merkel än med den extroverta och rastlöse Nicolas Sarkozy.
Men tyngdpunkten i triangeln kommer att fortsätta skifta.
För ingen tror väl att den energiske Sarkozy kommer att låta sig sidsteppas?

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Gordon Brown, Tony Blair, triangeldrama, europeisk politik, reformfördraget, EU-fördraget, fransk-tyska axeln