30 januari 2008

Föredöme i klimatpolitiken

Europakrönikan 29-30 januari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso var högtidlig när han förra veckan presenterade det nya klimatpaketet i Europaparlamentets kammare. "Vår generations stora projekt" kallade Barroso klimatfrågan. Bara det faktum att det var Barroso, inte miljökommissionären Stavros Dimas, som presenterade paketet gav en vink om vilken tyngd kommissionen tillmäter frågan.

I sak innehöll klimatpaketet flera väntade åtgärder. Handeln med utsläppsrätter ska stramas åt. Rättigheterna ska auktioneras ut, inte ges bort gratis. Fler industrisektorer och växthusgaser som kväve ska inkluderas, vilket är helt nödvändigt, om systemet ska fungera bättre än det gör i dag.

Produktionen av biobränslen underställs minimikrav. Målet är 10 procent av alla fordonsbränslen år 2020. Statligt stöd för förnyelsebar energi ska öka andelen till 20 procent. En rättslig ram för infångande och lagring av koldioxid upprättas.

Viktigast är att varje medlemsland får individuella mål att uppfylla till år 2020. De rikaste länderna måste minska sina koldioxidutsläpp mest, medan de "nya" länderna i östra Europa tillåts öka sina utsläpp. Sveriges måste minska med 17 procent.

Nu kommer medlemsländerna att slåss med näbbar och klor för att påverka målen. Alla vill rädda vår planet – men ingen vill ta på sig särskilt mycket av kostnaden.

Kommissionen har också stött på hårt motstånd från både näringsliv och fackförbund, som för en gångs skull står på samma sida. Företagen vill värna höga vinstmarginaler och facken vill inte utsätta arbetstagarna för konkurrens från icke-europeiska länder med lägre klimatkrav.

Det är sant att klimatåtgärderna kommer att kosta. Men tiofalt mindre än om ingenting görs. Och kommissionen är inne på helt rätt spår.

När EU i mars förra året firade 50-årsjubileum med pompa och ståt gav den sig själv den finaste 50-årspresent som Europa kunde ha önskat sig: en ambitiös klimatpolitik. Klimatfrågan har blivit unionens mest centrala politiska fråga, en ny gemensam strävan, nu när krig mellan de europeiska länderna är en otänkbarhet, och fred inte längre än den drivande kraften bakom den europeiska integrationen.

EU måste leda det globala klimatarbetet. Men då måste EU agera som ett föredöme, och verkligen uppfylla sina högt ställda mål. Detsamma gäller Sverige. Regeringen ville egentligen uppnå Sveriges mål genom en större andel åtgärder i utvecklingsländer än vad kommissionen tillåter. Det resonemanget är i grunden fel.

Regeringen vill att Sverige ska vara ett europeiskt och globalt föredöme i klimatarbetet. Det är lysande. Men då måste vi också agera föredömligt.

Vad hade hänt om alla rika länder, som ju står för den allra största delen av världens koldioxidutsläpp, hade skjutit över hela bördan på utvecklingsländerna?

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

0 Comments: