Sista ordet inte sagt i Vaxholmsmålet

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
2-3 januari 2008


Ett år har tagit slut, ett annat har tagit vid. Vad har EU uppnått under 2007, och vad väntar under 2008?
Två frågor har dominerat under det gångna året: det nya fördraget och klimatpolitiken.
Under pompa och ståt undertecknades det nya Lissabonfördraget i mitten av december. Men det var trots allt lite av en antiklimax, för den som följt de sju år av framtidsdebatt och konstitutionellt tragglande som lagt grunden för det nya fördraget – inte minst jämfört med förväntningarna på framtidskonventet, som utarbetade huvuddelen av det som sedan blev Lissabonfördraget.
Men paradoxerna slutade inte där. Sju år var uppenbarligen inte tillräckligt. Strax efter att fördraget undertecknats upprättades en så kallad reflektionsgrupp med uppgiften att tänka till om EU:s framtid!

Självklart har 2007 också varit klimatfrågans år. Nu har EU satt ambitiösa klimat- och miljöpolitiska mål. Men det är bara början.
De närmaste åren ska målen omsättas i åtgärder, lagstiftning och utsläppsgränser – det kommer att bli det riktigt svåra. För industrin står mycket pengar på spel, och motståndet är stort. Under 2008 kommer en av de stora striderna att stå om hur biltillverkarna ska dela bördan att minska koldioxidutsläppen. Det, i sin tur, kommer att överskuggas av striden om hur vart och ett av de 27 medlemsländerna ska bidra till att minska EU:s koldioxidutsläpp. Kommissionens förslag väntas snart, den 12 januari.
Så 2008 blir knappast ett händelselöst år. Dessutom ska unionens budget ses över, och Lissabonfördraget ska ratificeras av samtliga medlemsländer.
Ur svensk synvinkel är kanske det mest intressanta vad som händer efter EG-domstolens dom i Vaxholms-målet. Än är knappast sista ordet sagt. Nu är det upp till regeringen, facken, arbetsgivarna och EU-kommissionen att tolka domen. Och till Arbetsdomstolen att fälla sin dom.
Det kommer att råda mycket delade meningar om domen kräver förändringar av den svenska – och nordiska – arbetsmarknadsmodellen, och i så fall vilka förändringar. Det kommer att bli en intressant debatt, inte bara ur ett nordiskt perspektiv, utan även för de nya medlemsländer vars medborgare vill ut i Europa för att arbeta.

De ”nya” medlemsländerna blir allt mer integrerade. I dagarna har både euro-zonen och det gränslösa Schengen-området utvidgats. Vid årsskiftet har Cypern och Malta gått över till euron. Schengen fick i december nio nya medlemmar, och har nu tagit det definitiva steget förbi den gamla järnridån.
Slovenien tog den här veckan, som det första av de nya centraleuropeiska medlemsländerna, över ordförandeskapet i unionen.
Ingen förväntar sig att lilla Slovenien ska styra EU-skutan med lika fast hand som till exempel Tyskland gjorde för ett halvår sedan. Men Slovenien kan få en betydande roll för att lösa den allt hetare Kosovo-frågan.
Det kommer att ställa stora krav på politisk fingerfärdighet från det slovenska ordförandeskapet. En bro till Balkan är värdefullt för EU, och Slovenien är väl placerat för att medla mellan Serbien och Kosovo. Men Slovenien måste också bevisa att landet inte är alltför insyltat i Balkan-politiken, utan kan förhålla sig så opartiskt som krävs av ett ordförandeland.
Det blir alltså en spännande EU-vår.
Och sannolikt en spännande EU-höst. Efter Slovenien tar Frankrike över rodret, och turbo-president Sarkozy kommer att lägga in en ännu högre växel. Om det nu är möjligt.
Gott nytt år, kära läsare!

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Andra bloggar om: EU, Lissabonfördraget, Vaxholmsmålet, Slovenien, Nicolas Sarkozy, Kosovo, klimatpolitik, 2007, 2008, EMU, euro, Schengen