Ett Belgien på väg att falla sönder

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
25-26 september 2007

Lägg ner Belgien!
Det är en åsikt som kan få vem som helst att haja till. Men nej, det var inte en rättshaveristisk bloggare som uttryckte den. Eller någon annan marginell tyckare, som det finns så många av.
Det var The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, som tyckte att Belgien lika gärna kan delas upp i två eller tre småländer, eller att de fransktalande och de flamländska delarna kan uppgå i Frankrike respektive Nederländerna.
Tja, efter sommarens politiska turbulens kan man ju fråga sig hur långt de belgiska politikerna ska gå för att försöka hålla ihop landet. I valen som hölls den 10 juni fick liberalerna och kristdemokraterna flest röster, men Belgien har fortfarande inte fått en ny regering.
De fransktalande och de flamländska politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas. Mest svårsmält har varit de flamländska kraven på större befogenheter inom rätts- och transportpolitiken.
I måndags mötte Herman van Rompuy för fjärde gången kungen för att redogöra för sina försök att bilda en regering. Han fick ta över uppdraget efter att Yves Leterme gett upp och lämnat in sin avskedsansökan.
Men ännu finns få konkreta tecken på framsteg. Därför är det lätt att stämma in i The Economists kritik. Svårigheterna att bilda en fungerande regering påminner mer om politiken i en bananrepublik än i ett rikt, välorganiserat land i Västeuropa.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner. När jag flyttade till Belgien för några år sedan slogs jag av hur den genomsyrade hela den politiska debatten. Så fort jag slog på radion fanns den i bakgrunden, varje gång jag slog på TV:n eller bläddrade i en dagstidning.
Nästan allting i Belgien är uppdelat efter språklig tillhörighet. Ett vanligt talesätt är att de enda ”riktiga” belgarna är medlemmarna i kungafamiljen. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit den dominerande gruppen. Men idag är de fattigaste delarna av Belgien de fransktalande.
Flandern är den ekonomiska motorn, som bidrar till att hålla södra Belgien under armarna. Bryssel är den tredje regionen och officiellt tvåspråkigt, även om de fransktalande dominerar. Men Bryssel är inte så välmående som många icke-belgare tror - stora delar av staden är nedgångna och ganska fattiga. Därför finns det både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschim i den flamländska separatismen.
På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av en permanent konflikt. De konstitutionella frågorna som rör maktdelningen diskuteras egentligen varje dag, överallt, av alla och envar.
Men det finns självklart ett sammanhållande kitt också. Belgien har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Nu är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en diskret uppmaning till politikerna att de faktiskt borde lösa krisen.
I måndags publicerade framstående flamländare ett manifest i den stora frankofona dagstidningen La Libre Belgique. Vi är inte separatister, var budskapet: det behövs fortfarande ett enat Belgien, även om det kräver ett visst mått av förståelse för de flamländska kraven på mer makt.
Sådana utsträckta händer behöver Belgien fler av, om landet inte ska falla sönder.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.