Kärnkraften är åter på agendan

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
8-9 oktober 2007

Vi svenskar är bortskämda med ganska mycket. Bland annat med jämförelsevis billig och miljövänlig vattenkraft: de svenska älvarna täcker ungefär hälften av svenskarnas energibehov. Resten täcks av kärnkraft. Att vattenkraften är jämförelsevis billig och miljövänlig är något vi oftast tar för givet. Liksom att den gör Sverige mindre beroende av smutsigare och dyrare energikällor som kol, gas och olja – till skillnad från de flesta andra europeiska länder.

I hela Europa ökar energibehoven, och beroendet av importerad energi blir allt större. Hur ska Europa kunna täcka sina energibehov utan att bli alltför beroende av Ryssland och Mellanöstern? Utan att lägga anspråk på alltför stor del av världens samlade energiresurser? Utan att bidra alltför mycket till den globala uppvärmningen?

En del av svaren håller på att formuleras i den nya energipolitik som EU nu bygger upp, tillsammans med det som ofta kallas världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Allt sedan Nicholas Stern för ungefär ett år sedan presenterade sin rapport om den globala uppvärmningens ekonomiska konsekvenser, och vad det skulle kosta att motarbeta den, har klimatfrågan blivit kanske världens högst prioriterade politiska fråga.

Alla är ense om att beroendet av fossila energikällor måste minska. Inom EU är det visserligen upp till varje medlemsland att besluta om vilka energislag man föredrar, men förnyelsebara energikällor är självklart en del av lösningen. Men det går ganska trögt. Just nu svettas EU-kommissionen över hur mycket var och en av de 27 medlemsländerna ska bidra till unionens mål att 20 procent av energikonsumtionen år 2020 ska vara förnyelsebar. Inget land vill ju ta "för stor" del av bördan.

Kärnkraften släpper förvisso ut ungefär lika lite växthusgaser som vattenkraft, men den är fortfarande kontroversiell i många länder. När svenskt utbränt kärnbränsle fraktas till Storbritannien för upparbetning blir det krigsrubriker. Men det tycks gå åt rätt håll. Kärnkraften blir allt mer rumsren:

"Medlemsstaterna kan inte undvika frågan om kärnkraft", sade EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso nyligen vid en energikonferens i Madrid. För en vecka sedan sade energikommissionär Andris Piebalgs till spanska El País att EU borde öka sin kärnkraftsproduktion till att täcka 30 procent av elbehovet.

Det är betydelsefullt att insikten om att kärnkraft rimligtvis måste vara en del av världens energiekvation har fått allt större fäste. De fossila bränslena kan inte bytas ut mot enbart biobränsle, solceller och vindkraft – det är rent önsketänkande. Om utsläppen av koldioxid ska kunna minskas drastiskt krävs inte bara politisk vilja, utan också ett stort mått av rationellt tänkande.

Miljön gynnas inte av fördomar eller av luddiga känslomässiga argument. Kärnkraften kommer att fortsätta vara kontroversiell. Och inte ens kärnkraftsförespråkarna är väl verkliga kärnkraftskramare. Men kärnkraft är trots allt ett bättre val än att fortsätta elda på jordklotet med olja, gas och kol.
Man skulle bara önska att den insikten även kunde nå Sveriges regering.

Marianne Ekdahl