Matkrisen ett steg bakåt i utvecklingen

Europakrönikan 19-20 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


Hungersnöd.
Ordet associerar till 1800-talet. Eller till 1980-talets svältkatastrof i Etiopien.
Men matbrist har återigen blivit ett verkligt problem i många länder. Under våren har de globala matpriserna ökat kraftigt, i vissa fall mångdubblats: idag är världspriset på ris tre gånger högre än vid årsskiftet.
För de flesta svenskar har det ingen stor betydelse, men för människor som redan kämpar med att försörja sin familj kan det betyda liv eller död. Under våren har matkrisen orsakat verkliga kravaller, framför allt i afrikanska länder, men även i andra världsdelar.
På fredag träffas FN:s människorättsråd i Génève för att diskutera den pågående globala matkrisen. Och i juni träffas FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom, i samma syfte.
Orsakerna till matkrisen är många. Skiftande väderförhållanden i klimatförändringarnas spår. Högre levnadsstandard och ökad efterfrågan på förädlade livsmedel. Högre bensinpris har gjort det dyrare att producera och transportera livsmedel. Den ökade efterfrågan på etanol tillverkad av livsmedel som majs och vete. De stigande matpriserna har i sig lett till spekulationer, som minskat tillgången och därmed höjt matpriserna ytterligare.
Matbrist brukar beröra begränsade områden och bero på ett antal lätt identifierade orsaker. Men den globala dimensionen och de många samverkande orsakerna som ligger bakom krisen gör situationen både allvarligare och mer svårlöst än tidigare hungerskriser.
Det är ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling. Levnadsstandarden ökar i de flesta länder i världen, liksom medellivslängden. Men mat är en helt grundläggande förutsättning för allt annat.
Eftersom även de rika länderna får känna på de stigande matpriserna har de fått upp ögonen för matkrisen, och det har ökat viljan att bidra för att lösa problemen.
Men frågan är om de åtgärder som sker kommer att räcka eller ha rätt fokus. Nödhjälp kan lindra den mest akuta svälten och hindra mänskligt lidande, men inte göra något åt de grundläggande problemen.
För att vända utvecklingen och hindra att liknande kriser uppstår igen krävs också långsiktighet. Och det ser tyvärr inte så ljust ut.
EU:s jordbrukspolitik, med sina höga tullmurar gentemot omvärlden, kommer sannolikt inte att genomgå några större reformer.
EU har redan siktet inställt på andra generationens biobränsle, dvs producerat av råvaror som cellulosa och gräs, men det kommer att ta tid att förfina tekniken och ställa om produktionen.
Och som i alla frågor av global natur är det globala handelssystemet avgörande. Men den pågående Doha-rundan som ska utmynna i ett nytt WTO-avtal är så nära dödförklarad man kan komma. De stora handelsnationerna har redan börjat sluta bilaterala avtal med viktiga handelspartners, det vill säga de stora, växande ekonomierna som Indien, Kina, Brasilien och Korea.
Om det inte blir ett nytt WTO-avtal kommer de fattigaste länderna - de som är i störst behov av att öka sin handel - att stå utanför det globala handelssystemet.


Marianne Ekdahl