EU:s nya president blir – en man

Europakrönikan 3-4 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Nästa år ska EU få sin första president. Eller, som den formella titeln är, permanent ordförande för Europeiska rådet.
Det en av de främsta reformerna i det nya Lissabonfördraget som ska träda i kraft i januari 2009 – om det ratificeras i alla medlemsstater. Idag får Europeiska rådet – och därmed EU:s toppmöten – en ny ordförande varje halvår, när ordförandeklubban byter hand. Men exakt vilken roll den nya ordföranden ska ha är ännu oklart.
Ett hett namn är Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, som har stort inflytande över den europeiska politiken, trots att han representerar ett litet land. Andra kandidater är Bertie Ahern, Irlands förra premiärminister och Wolfgang Schüssel, tidigare österrikisk kansler.
Samtidigt ska EU få en utrikesminister, när posten som utrikespolitisk talesman och kommissionär med ansvar för utrikesrelationer ska slås ihop. Ett par namn med låga odds är David Milliband, ung och framgångsrik brittisk utrikesminister, och vår egen Carl Bildt. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair kan vara aktuell för båda posterna.
EU-länderna börjar inte diskutera kandidater på allvar förrän Frankrike tar över ordförandeskapet den 1 juli. Men det senaste halvåret har det spekulerats vilt. Och alla namn som nämnts har haft något gemensamt:
”Allt jag vet är att det alltid handlar om män. Mycket sällan handlar det om kvinnliga kandidater.”
Det citatet av Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sitter på min anslagstavla. Det var i vintras som jag läste det, och min första tanke var att Wallström självklart har rätt. Då, likväl som nu.
Margot Wallström är värd en stor applåd för att hon sedan dess hållit frågan högt på dagordningen genom artiklar, intervjuer och i olika politiska forum. I Financial Times nyligen uppmanade hon till en bred kampanj över parti- och nationsgränser för att öka kvinnors närvaro i den europeiska politiken.
Min andra tanke var att den sortens frispråkighet är ovanlig bland högt uppsatta kvinnor, om de inte är i slutet av sin karriär. För vill en kvinna uppnå eller behålla inflytande brukar det vara bäst att inte tala om jämställdhet. Tyvärr förstärker det en ond cirkel – om de kvinnor som har makt sällan påtalar bristen på kvinnor på topposter och i VD-stolar, blir trycket på förändring desto mindre.
Men visst finns det kvinnor som skulle vara utmärkta kandidater till EU:s verkliga toppjobb. Men i en ”manlig kartell”, för att låna en fras av Wallströms, brukar kvinnliga kandidater sällan komma fram.
Lettiska Vaira Vike-Freiberga, Mary Robinson från Irland och finska Tarja Halonen har alla respekterade namn med gedigen erfarenhet av jobbet som president. Tysklands förbundskansler Angela Merkel vore självskriven, men är inte intresserad, sägs det.
I USA har Hillary Clinton visat att en kvinna på allvar kan vara med och slåss om att bli president.
Det borde vara självklart även i Europa.

Marianne Ekdahl