25 april 2007

Om regeringen och EU-fördraget

Enligt Europaportalen dementerar regeringen uppgifterna från De Telegraaf och Volkskrant att "Sverige, Tjeckien och Nederländerna inte vill ha en europeisk grundlag", utan en traditionell fördragsändring (det senare nämner dock inte Europaportalen, vilket gör uppgifterna betydligt mer spektakulära) – något som jag skriver om i Sydsvenskan idag.

Det motsäger dock de bekräftande uppgifter jag fick från Reinfeldts pressekreterare igår.
De åsikterna brukar Reinfeldt uttala, berättade hon dessutom.

Problemet är att ingen svensk journalist bevakade måndagens presskonferens med Reinfeldt och Nederländernas premiärminister Jan-Peter Balkenende. Media är därför hänvisade till vad regeringen berättar i efterhand. Och till skillnad från presskonferensen med Tjeckiens Mirek Topolanek har presskonefrensen med Balkenende inte lagts ut på regeringens hemsida. Om jag hade varit nyhetsjournalist hade jag kanske begärt ut den bandinspelning som finns, men nu är jag inte det.

Enligt Europaportalen menar tjänstemän på Statsrådsberedningen att regeringen inte ändrat uppfattning i sak, utan alltid sett det konstitutionella fördraget som ett "vanligt" fördrag, underförstått som ska komplettera de redan existerande fördragen.

Men visst har det skett en förskjutning av regeringens ståndpunkt. Tidigare stod samtliga svenska riksdagspartier, utom v och mp, bakom det konstitutionella fördraget i sin helhet.
Idag vill uppenbarligen Reinfeldt ha en mer slimmad text, där olika delar tas bort, ännu oklart vilka, och som inte heller ersätter de gamla fördragen, utan bara blir tillägg till dem.
Det måste kallas att ändra uppfattning i sak.
Man kan undra vad de egentligen dementerat.

Statsrådsberedningen menar också att Reinfeldts samtal under den senaste veckan med två av de mest fördragskritiska europeiska ledarna, Balkenende och Topolanek, var "försök att också tala med dem som har en annan åsikt än Sverige".

Förhandlingarna om fördraget är komplexa och av naturliga skäl ganska hemliga. Skillnaderna mellan det konstitutionella fördraget och ett vanligt ändringsfördrag är lagtekniskt komplicerade, men har också en politisk och innehållsmässig relevans.
Men nyhetsartiklar är sällan rätt plats för att nyansera en diskussion.

Som jag nämnde i Sydsvenskan dag är det möjligt att Reinfeldts linje, det vill säga att byta ut det konstitutionella fördraget mot en vanlig fördragsändring, är den enda möjliga vägen att nå en kompromiss. Det menade också EU-minister Cecilia Malmström i en intervju nyligen.
Det inser naturligtvis också Angela Merkel, trots att hon inte säger det rakt ut, utan håller fast vid att förändringarna av fördraget ska vara så små som möjligt.

Det tyska ordförandeskapet som leder förhandlingarna om fördraget är säkert tacksamt över att inte behöva sköta all övertalning av problembarnen Tjeckien, Nederländerna och Storbritannien på egen hand.
Och kanske kan den svenska regeringen som representant för ett relativt EU-skeptiskt land fungera som medlare mellan de länder som är för fördraget och de som är emot.

Men att Sverige så tidigt i förhandlingarna anpassat sig till de fördragskritiska länderna, sänder helt fel signaler om regeringens ståndpunkt i fördragsfrågan.

Och jag har svårt att tänka mig att EU-minister Cecilia Malmström, som alltid varit en varm anhängare av tanken på en helt ny konstitution som ska ersätta de gamla fördragen och göra djungeln av EU-regler mer begriplig och demokratisk, är särskilt glad över att Sverige tillhör de länder som, tillsammans med de mest fördragskritiska, är först med ett offentligt önskemål om att det konstitutionella fördraget reduceras till ett normalt ändringsfördrag, och därmed gör EU:s regelsystem än mer komplicerat och ogenomskinligt.
Cecilia var den första i Sverige som lade fram ett förslag till en europeisk konstitution, och den fick en hel del uppmärksamhet vintern 2002 (i ärlighetens namn bör jag tala om att jag arbetade för henne då).

Det är utmärkt att Reinfeldt visat större entusiasm för EU-frågorna, bland annat i debattartikeln med kommissionär Margot Wallström för en tid sedan.
Och det är självklart bra att regeringen inte vill ge upp de viktigaste delarna av fördraget.
Men en varm EU-anhängare som utrikesminister Carl Bildt hade säkert rott uppgiften bättre i hamn att föra samtal med EU:s fördragskritiska läger utan att misstänkas för något annnat än att försöka rädda fördraget (utan andra jämförelser mellan Bildt och Reinfeldt i övrigt).
Reinfeldts EU-entusiasm är fortfarande alltför färsk och oprövad för att upplevas som verkligt genuin. Det intrycket förstärks av att hans politiska gärning, t ex hans omvandling av moderaterna, luktar alltför mycket strategiskt tänkande än ideologisk övertygelse.

När Reinfeldt gör gemensak sak med EU:s fördragskritiska länder är det svårt att vara övertygad om att han verkligen gör det endast för att rädda fördraget.
Reinfeldt är naturligtvis medveten om den stora EU-skeptiska opinionen i Sverige, och att det konstitutionella fördraget för många svenskar är kontroversiellt. Som han själv uttryckte det för nederländska media förknippar många människor felaktigt (!) fördraget med en europeisk "superstat".
Tilläggas ska att med hänsyn till den svenska EU-opinionen gynnar det antagligen regeringen mer att statsministern ses tillsammans med fördragskritiska EU-ledare än med ledare för de länder som tillhör "konstitutionens vänner".

Mitt förtroende blir i varje fall naggat i kanten när ett så viktigt uttalande sker utomlands, och vid ett tillfälle när de flesta svenska utrikeskorrespondenter och Europajournalister – praktiskt nog för regeringens del - är församlade i Paris för att följa det franska presidentvalet.
Inte minst för att det inte finns några direkta planer på att informera det svenska folket.


Europanytt skriver bland annat:
"Här är en tydlig linje i sanden uppdragen mellan vänner och skeptiker och Reinfeldt har nu placerat sig på ena sidan den linjen.
Detta kommer möjligen inte att överraska övriga EU även om den borgerliga regeringen sedan valet i september 2006 gått ut hårt med parollen att Sverige nu ska placera sig i EUs kärna.
Spanien och Luxemburg drog i februari igång ett initiativ kallat "Konstitutionens vänner" och bjöd in 20 länder av EUs 27 länder till Madrid för ett stödmöte. Finland var inbjudet, dock inte Sverige.
Bland övriga som saknades var just Holland, Tjeckien, Polen och Storbritannien."


Andra bloggar om: , , , , ,

2 Comments:

Bengt O. said...

Märkligt att dagspressen -så när som på din artikel då- inte uppmärksammat denna ganska sensationella nyhet. Läser emellertid också på Europaportalen att åtminstone två anonyma (!) tjänstmän i RK dementerat att någon åsiktsförändring skulle skett. Politisk dimridå?

http://www.europaportalen.se/index.php?newsID=25679&page=2001&more=1

Marianne Ekdahl said...

Nej, jag förstår inte heller hur de kan påstå att någon åsiktsförändring inte skett. Märkligt.

Frågan om fördraget hade varit svår för vilken svensk regering som helst, med tanke på den kluvna opinionen.
Men det här var att gå för långt.