Fransk-tyska axeln pånyttfödd

Signerad ledare, Sydsvenskan, 26 juni 2007, under rubriken "Willkommen, bienvenue".

Efter sju års konstitutionellt tragglande fick EU äntligen ett nytt fördrag.
Midsommarhelgens toppmöte blev en triumf för den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Ännu en i raden.

Den andra starka ledaren som bubblande av energi stigit fram på den europeiska scenen är Frankrikes Nicolas Sarkozy.
Han vill spela en aktiv roll i Europa. Han har bara varit president i några veckor, men var en av två viktiga motorer för att föra det nya fördraget i hamn.
Både Merkel och Sarkozy har ingjutit ny kraft i det europeiska samarbetet.
Historiskt har det varit Frankrike och Tyskland som drivit EU-projektet framåt. Men efter president François Mitterrand och förbundskansler Helmut Kohl har samarbetet varit försvagat.
Under flera år har man talat om Europas svaga ledarskap. Att EU:s ledare saknar vilja och visioner.
Men nu tuffar Europas fransktyska lokomotiv på.
Igen.

Gordon Brown, då? Imorgon blir han Storbritanniens premiärminister, han kommer väl också att förnya Europas ledarskap?
Jo, men på ett annat sätt. Tony Blair ville spela i EU:s toppdivision. Den fransktyska axeln skulle bli en triangel. EU:s nya fördrag skulle bli Blairs sista stora insats som premiärminister.
Brown är en mer ljum EU-anhängare. Hans svansföring i EU-politiken lär bli lägre, och han kommer, sannolikt, att lämna plats för Sarkozy och Merkel.
Good news – för den som tror att Europasamarbetet behöver starkare ledare.
Bad news – för den som tror att EU behöver mer av ekonomiska reformer.

Liberala kommentatorer hyllar ibland Nicolas Sarkozy, eftersom han är marknadsliberal. Det är han kanske, med franska mått mätt.
Under toppmötet lyckades han – till mångas överraskning och irritation – urholka EU:s konkurrenspolitik.
Det franska folkets nej till fördraget bottnade i rädslan för anglosaxisk marknadsliberalism. Ett missförstånd. Nu kan Sarkozy hävda att han stärkt den sociala dimension som redan fanns i fördraget.
Oroande är det likväl. Och ett stort bakslag för EU.
Konkurrenspolitiken är en av EU:s hörnstenar – ett kraftfullt instrument för att värna tillväxten och skydda konsumenternas intressen. Det kan nu bli svårare att bekämpa karteller, protektionism och illegalt statsstöd.
Lika oroande var att Sarkozy fick draghjälp av Merkel. Tyskland har länge varit ett av de länder som senfärdigt – eller inte alls – genomdrivit nödvändiga ekonomiska reformer.
Mer bakåtsträvande ser det alltså ut att bli.

Men det riktigt intressanta är Europas nya ledarskap.
”Nu råder den nya pragmatismen”, skriver Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. Visionerna har rensats ut. ”Det utopiska europolitiska arvet ... skickades natten till lördagen till historiens sophög.”
Men det behöver inte vara fel att Europas nya ledarskap är mer pragmatiskt än visionärt. Snarare tvärtom.
Efter 50 år har Europasamarbetet utvecklats och mognat.
Samarbetet fungerar. Och levererar. Det har blivit politics as usual.
Det är inte det sämsta.

Marianne Ekdahl


Läs även: DN:s nyhetsartikel om toppmötesresultatet, DN:s Ingrid Hedström EU:s nystart och nya ledare, SvD som förklarar hur det nya fördraget skiljer sig från det gamla, Lars Danielssons artikel om det nta fördraget på SvD Brännpunkt idag, SvD:s Mats Hallgren som tror att fördraget ger en vitamininjektion till det ekonomiska reformarbetet, och, som vanligt, Europa-Nytts detaljrika rapportering.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Frankrike, Tyskland, visioner, pragmatism, ledarskap, EU-toppmöte