12 juni 2007

Europas nya järnlady

Signerad ledare i Sydsvenskan 12 juni:

Då kallades hon ”Flickan”.
Nu är hon Europas nya järnlady.


Det var Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl som kallade den unga Angela Merkel das Mädchen, efter att han 1989 anställt den östtyska prästdottern som pressekreterare. Under hennes resa mot toppen har detta ofta varit dubbla handikapp: Ossie och kvinna.
Men när slutet nu närmar sig på ”Merkels superhalvår”, då Tyskland varit ordförande för både EU och G8, framstår Merkel som en av Europas starkaste ledare, kanske den allra starkaste. Med smidig diplomati och stor beslutsamhet har Merkel snart rott mer i hamn än vad de flesta förväntade sig.

*Hon har återuppväckt EU:s konstitutionella fördrag och – sannolikt – genom skickligt förhandlande banat väg för en överenskommelse på toppmötet 21–22 juni.
*Hon har tagit det första steget till en transatlantisk inre marknad.
*Hon har förbättrat de tidigare hårt ansträngda relationerna mellan USA och EU.
*Hon har banat väg för överenskommelsen om EU:s nya budgetramar.
*Hon har bidragit till EU:s ambitiösa målsättningar för att minska utsläppen av växthusgaser.
*Hon har förhoppningsvis lyckats med det som ingen annan lyckats med: att få över USA på Europas sida i klimatfrågan och in i FN-systemet. Ett transatlantiskt dödläge har kunnat undvikas, även om värdet av G8:s utfästelser är diskutabelt.

När Merkel tillträdde trodde många att hon skulle prioritera de ekonomiska reformer som Tyskland så väl behövde. Hon har visserligen förbättrat ekonomin, men framför allt har hon gett Tyskland en aktiv och konstruktiv utrikespolitik.
Framgångarna har befäst hennes ställning både på hemmaplan och i Europa:
En ny järnlady är född.
Det som Merkel har gemensamt med den förra järnladyn, Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher, är viljan att åstadkomma något och handlingskraften att få det gjort.
Men hennes fokus är ett annat: utrikespolitik, mer än ekonomi.

Även Merkels politiska stil är annorlunda: när Thatcher konfrontativt dängde handväskan i förhandlingsbordet för att få rabatt på bidraget till EU:s budget, föredrar Merkel diskret diplomati, rationella diskussioner och effektivt samarbete. Tuffheten ligger inte i uttalandena och hur mycket motsättningar som skapas, utan i beslutsamheten och det strategiska tänkandet.
Glamourfaktorn är noll. Liksom machofaktorn – till skillnad från företrädarna Kohl och Gerhard Schröder.
Men Merkels arbetssätt är inte oproblematiskt. Förhandlingarna om EU:s konstitutionella fördrag pågår bakom lyckta dörrar – få vet vad som egentligen pågår. Hemlighetsmakeriet har fått mycket kritik.

Men trots allt: Merkels värv inger respekt.
Tre saker är särskilt glädjande.
För det första att Europas nya järnlady är en konstruktiv kraft i det europeiska bygget. I Kohls anda ser hon mer till Europas intressen än till Tysklands.
För det andra att Merkels östtyska ursprung gör henne till en representant för både det ”gamla” och det ”nya” Europa.
För det tredje att Europas kanske starkaste ledare är en kvinna. Det räcker att kasta ett öga på raderna av mörka kostymer på familjefotona från EU-toppmötena för att inse hur anmärkningsvärt det är.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2 Comments:

Grahnlaw said...

Marianne, ditt porträtt av Angela Merkel är mitt tycke rätt och riktigt.

Hon företräder med heder den starka tyska mittfåran i EU.

Till all lycka för Europa lyfter den goda konjunkturen den tyska ekonomin, men särskilt omvälvande reformer kan man inte vänta sig av den breda koalitionen. (Det visade redan regeringsprogrammet som jag analyserade då det var aktuellt.)

God fortsättning med din läsvärda EU-blogg!

mvh
Ralf Grahn

Marianne Ekdahl said...

Tack för dina vänliga ord!
Vi får bara hoppas att Merkel lyckas vara en lika stark motor för EU-samarbetet efter dte tyska ordförandeskapet.

Vänligen,

Marianne