EU-revolution på gång i mp

Europakrönikan 11-12 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Håller Maria Wetterstrand på att revolutionera miljöpartiet?
Nyligen ändrade språkröret uppfattning i en av partiets hjärtefrågor, EU-motståndet. Nu stöder hon inte längre partiets krav att Sverige ska gå ur EU och att EU ska upplösas. Om Wetterstrand kan få sitt parti att byta fot i denna principfråga, nära knuten till partiets identitet, är det inga överord att tala om revolution.
Wetterstrands omsvängning tolkas lätt som ett strategiskt val. Mp har länge varit ute efter ministerposter i en socialdemokratisk regering, men en förutsättning för det är att partiet intar en mer realistisk hållning både till EU och i den ekonomiska politiken.
Wetterstrand har stöd av det andra språkröret, Peter Eriksson, och av tunga namn som Per Gahrton. Men hon kommer att möta stort motstånd på partikongressen i maj.
Men Maria Wetterstrand har en grundmurad position i partiet. Även om hon inte kan driva igenom sin åsikt just nu, har hon pekat ut en ny kurs inför framtiden. Det är betydelsefullt.

Egentligen är en mer konstruktiv EU-politik den enda rimliga hållningen för ett parti som säger sig vilja värna miljön mer än andra partier.
Miljöförstöring låter sig inte hindras av statsgränser. Vi behöver inte sticka näsan utanför Sveriges gränser för att rädda svenska uttrar, lövgrodor och våtmarker, men om vi vill rädda planeten krävs det internationellt samarbete.
Miljöpolitiken är en av EU:s bästa grenar. Men det är endast som medlem som Sverige kan agera som ett föredöme och bidra till att ytterligare höja ambitionsnivån. Som medlem kan Sverige visa att det går att kombinera miljöhänsyn med ekonomisk tillväxt och god välfärd, något som ofta ifrågasätts av företag, fackförbund och politiker runt om i Europa.

Ett mer EU-vänligt miljöparti vore också ett välkommet närmande till den gröna europeiska mittfåran. De gröna i Europaparlamentet har en agenda som är uttalat federalistisk och betydligt mer ekonomiskt realistisk än mp. Där är mp verkligen en udda fågel bland andra gröna partier. Mp ligger ”i en egen sfär”, erkände partisekreteraren Agneta Börjesson i Ekot nyligen.

Kanske svenska miljöpartister kan fundera mer på saken under EU:s traditionella vårtoppmöte nu i veckan. Frågan om hur varje medlemsland ska bidra till EU:s mål att minska koldioxidutsläppen med 20% till år 2020 har nu för första gången hamnat på stats- och regeringschefernas bord.
Industrikommissionären Günther Verheugen kräver att toppmötet undantar vissa industrier från EU:s handel med utsläppsrätter. Och Verheugen är inte den enda som försöker urholka klimatpolitiken.
Miljöpartisterna kan fråga sig var de – och Sverige! – gör mest nytta: som isolerade åskådare, eller som aktiv pådrivare i dagens internationella miljöpolitik?
Valet borde vara lätt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljöpartiet, EU, Maria Wetterstrand, EU-politik, EU-motstånd, EU-toppmöte, miljöpolitik

Självständighet löser inte problemen

Europakrönikan 25-26 februari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

För nio år sedan, 1999, satte Natos bomber stopp för Serbiens våld mot kosovoalbanerna. När jag ett år senare besökte provinsen Kosovo var rollerna ombytta: det var det den serbiska minoriteten som förföljdes, inte den albanska majoriteten.
Och de etniska spänningarna har knappast upphört sedan dess, utan underblåsts av motsättningen mellan serbisk nationalism och kosovoalbanska krav på självständighet. Trots den massiva internationella närvaron, då som nu. Och frågan om Kosovos rättsliga status har förblivit en av Europas mest svårlösta problem.
Men för några dagar sedan utropade Kosovo till slut självständighet.
Men Kosovofrågan fortsätter att splittra Europa. En grupp länder kommer snabbt att erkänna den nya staten, medan en del väntar, och andra vägrar. Det finns ingen ansats att koordinera erkännandena av Europas nyaste stat, trots att Kosovo kommer att spela en central roll i EU:s förhållande till Balkan.

Det finns flera skäl till att Kosovo är betydligt mer problematiskt än andra Balkanländer som utropat självständighet.
Ett självständigt Kosovo utmanar samförståndet som funnits sedan andra världskriget om att gränslinjerna i Europa inte får röras, som författaren Richard Swartz har påpekat i SvD: ”I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (…) För första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium.”
För Serbien är Kosovo närmast helig mark, enligt myten vaggan för Serbien. Att ge upp Kosovo är otänkbart för de flesta serber, och därför även för Ryssland, Serbiens nära allierade.
Ett självständigt Kosovo kan också ge separatistiska och nationalistiska rörelser i Europa luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen. Likaså oroar sig Rumänien för Transsylvanien.

Men i praktiken kommer Kosovos självständighet länge att mest likna en skrivbordsprodukt. Kosovo kommer att fortsätta vara beroende av EU:s och Natos stöd för att bygga upp ett fungerande samhälle och garantera ett minimum av säkerhet.
Problem i detta Europas fattigaste hörn är oräkneliga: arbetslösheten är nästan 50%, korruptionen är utbredd, kriminella nätverk och trafficking ett stort problem. För att uppnå verklig självständighet krävs ett ordentligt ekonomiskt uppsving parallellt med uppbyggnaden av demokrati och rättsstat. Och om de etniska spänningarna ska minska har Serbien en avgörande roll.
Att Kosovo till utropat självständighet löser inte de grundläggande problemen. Det enda som står helt klart är att Kosovofrågan kommer att förbli ett orosmoln för EU, kanske än mer idag än tidigare.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Kosovo, självständighet, folkrätt, Balkan, nationalism, diplomati, EU

Europabloggar - den kompletta listan

Europabloggar finns det inte så många i Sverige. Men på engelska och franska!

Euractiv har gjort den mest heltäckande sammanställningen av Europabloggar jag sett hittills, sorterade efter temata, Euroapparlamentariker, kommissionärer, bloggar om Europabloggar... you name it.

Kanske inte förvånande - Euractiv är som vanligt en guldgruva av information.

Långt från idé till marknad

Europakrönikan 12-13 februari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda

Europa har fått ett nytt buzzword: 20 procent mindre koldioxidutsläpp till år 2020. EU:s klimatmål har knappt ett år på nacken men det har redan blivit den kanske viktigaste måttstocken för en lång rad andra frågor. Runtom i Europa tas just nu en mängd nya politiska initiativ inom hållbar utveckling, energi och energiteknik - allt med målet twenty-twenty för ögonen.

EU:s årliga kampanjvecka för hållbar energianvändning, Sustainable Energy Week, är ett tillfälle när dessa idéer och initiativ diskuteras på längden och på tvären.

Europaparlamentarikern Romana Jordan Cezelj förklarade EU:s nya plan för hållbar energiteknik, SET:

"Vi behöver stärka energiforskningen, och det måste gå snabbare att introducera energiteknik med låga koldioxidutsläpp på marknaden.

En deltagare från det tyska finansministeriet underströk att vi redan i dag har den teknik som kommer att finnas på marknaden år 2020, men att det är mer investeringar som krävs. I dag måste vi börja ta fram tekniken för år 2050.

Det är en viktig poäng. Det är vägen mellan forskarlaboratoriet och den kommersiella marknaden som är det svåraste.

Att det också redan finns ickeinnovativ men småskalig energiteknik är tydligt för den som besöker Bryssel under energiveckan. Eldsjälar som driver visionära projekt är guld värda, som föregångare och inspiratörer. Men om den globala uppvärmningen inte ska gå allt för långt, krävs storskalig användning av ny teknik.

Liknande tankar hördes på ett seminarium om svensk miljöteknik på forskarbyn Ideon i Lund häromveckan. Sverige är ett av de länder som investerar mest i miljöteknikforskning, men är inte lika framgångsrikt på att få ut innovationerna på marknaden. Det menade samtliga deltagare, innovationsforskare, politiker och företagare.

"Var är investerarna", frågade sig Europaparlamentarikern Lena Ek (c). "Om vi ska nå EU:s klimatmål måste vi dessutom agera mycket snabbare", fortsatte hon.

Både i Sverige och i Europa tycks experterna eniga: ny miljövänlig teknik måste nå marknaden snabbare.

Och det är producenterna som måste ta till sig den nya tekniken och omvandla den till gångbar produktion i större skala. Politikerna har trots allt en begränsad roll. Men de flesta producenter kan behöva en knuff i rätt riktning för att någonting ska hända:

"Biltillverkarna har länge misstolkat marknaden för miljöteknik, men i dag är det det främsta försäljningsargumentet", menade en annan Europaparlamentariker, tyska Jorgo Chatzymarkakies.

Där har vi konsumenter den viktigaste rollen. Vi måste ställa krav på mer miljövänliga bilar och på att en större del av vår energi produceras med miljövänlig teknik.

Det räcker inte att lacken på bilen är grön. Det är innehållet som räknas.

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.


Andra bloggar om: cleantech, miljöteknik, Lena Ek, energiteknik, ny teknik, klimatet, miljö, koldioxidutsläpp, Ideon, Europaparlamentet, Sustainable Energy Week, Sustainable Energy Europe, Jorgo Chatzimakakis, miljöbilar

Föredöme i klimatpolitiken

Europakrönikan 29-30 januari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso var högtidlig när han förra veckan presenterade det nya klimatpaketet i Europaparlamentets kammare. "Vår generations stora projekt" kallade Barroso klimatfrågan. Bara det faktum att det var Barroso, inte miljökommissionären Stavros Dimas, som presenterade paketet gav en vink om vilken tyngd kommissionen tillmäter frågan.

I sak innehöll klimatpaketet flera väntade åtgärder. Handeln med utsläppsrätter ska stramas åt. Rättigheterna ska auktioneras ut, inte ges bort gratis. Fler industrisektorer och växthusgaser som kväve ska inkluderas, vilket är helt nödvändigt, om systemet ska fungera bättre än det gör i dag.

Produktionen av biobränslen underställs minimikrav. Målet är 10 procent av alla fordonsbränslen år 2020. Statligt stöd för förnyelsebar energi ska öka andelen till 20 procent. En rättslig ram för infångande och lagring av koldioxid upprättas.

Viktigast är att varje medlemsland får individuella mål att uppfylla till år 2020. De rikaste länderna måste minska sina koldioxidutsläpp mest, medan de "nya" länderna i östra Europa tillåts öka sina utsläpp. Sveriges måste minska med 17 procent.

Nu kommer medlemsländerna att slåss med näbbar och klor för att påverka målen. Alla vill rädda vår planet – men ingen vill ta på sig särskilt mycket av kostnaden.

Kommissionen har också stött på hårt motstånd från både näringsliv och fackförbund, som för en gångs skull står på samma sida. Företagen vill värna höga vinstmarginaler och facken vill inte utsätta arbetstagarna för konkurrens från icke-europeiska länder med lägre klimatkrav.

Det är sant att klimatåtgärderna kommer att kosta. Men tiofalt mindre än om ingenting görs. Och kommissionen är inne på helt rätt spår.

När EU i mars förra året firade 50-årsjubileum med pompa och ståt gav den sig själv den finaste 50-årspresent som Europa kunde ha önskat sig: en ambitiös klimatpolitik. Klimatfrågan har blivit unionens mest centrala politiska fråga, en ny gemensam strävan, nu när krig mellan de europeiska länderna är en otänkbarhet, och fred inte längre än den drivande kraften bakom den europeiska integrationen.

EU måste leda det globala klimatarbetet. Men då måste EU agera som ett föredöme, och verkligen uppfylla sina högt ställda mål. Detsamma gäller Sverige. Regeringen ville egentligen uppnå Sveriges mål genom en större andel åtgärder i utvecklingsländer än vad kommissionen tillåter. Det resonemanget är i grunden fel.

Regeringen vill att Sverige ska vara ett europeiskt och globalt föredöme i klimatarbetet. Det är lysande. Men då måste vi också agera föredömligt.

Vad hade hänt om alla rika länder, som ju står för den allra största delen av världens koldioxidutsläpp, hade skjutit över hela bördan på utvecklingsländerna?

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: klimatpolitik, EU, Barroso, koldioxidutsläpp, koldioxidmål, utsläppsmål, klimatpaket, fordonsbränslen, biobränslen

Snabbmat och oplockade gäss

Den Timbro-anknutne debattören Mattias Svensson har en gås oplockad med mig, hävdar han, efter att han, som han påstår, nekats en replik på min artikel "Snabbmatslandet" på Sydsvenskans ledarsida för drygt ett år sedan. Nu har han startat en blogg, och kan nu publicera sin replik.

Men Svensson har fel, repliken publicerades, tillsammans med mitt svar. Ledarredaktionen rättar alltid faktafel, men i det här fallet publicerades Svenssons replik inte för att det fanns felaktiga uppgifter i min artikel, utan av artighet, eftersom jag råkat ge honom fel efternamn. De påståenden som han tillskrev mig var båda tagna ur luften.

Men eftersom mitt svar inte finns på nätet, publiceras det därför här:

Svar

Mattias Svensson fick i min artikel fel efternamn. Det ber jag om ursäkt för.
I sak är Svenssons kritik svårförståelig. Kopplingen mellan helt fria marknader och skräpmat tillskriver jag ingen annan, den gör jag själv.
WHO-texten nämner jag överhuvudtaget inte.

Marianne Ekdahl

Heja Maud Olofsson!

En annan kvinna med makt som får stå ut med kommentarer som ingen man i motsvarande ställning behöver göra är Maud Olofsson, vice statsminister och Sveriges första kvinnliga näringsminister. Ibland framstå kritiken av hennes sätt att tala och skratta och hennes sätt att klä sig som ren mobbning.

Om detta berättade Olofsson i söndagens Agenda i SVT1. Sevärt!
Behöver Fredrik Reinfeldt stå ut med att media granskar hans kostymer, hans ögonfransar eller skor, eller hans sätt att skratta? Nej, för så beskrivs aldrig manliga politiker.
I intervjun talar Olofsson om härskartekniker, om det provocerande i att kvinnor tar plats, om hur kvinnor med makt får stå ut att bli granskade på ett helt annan sätt än manliga kolleger. Och om hur provocerande det är att kvinnor i hennes ställning att överhuvudtaget diskuterar de här frågorna - då blir de ofta utmålade som dåliga förlorare som försöker plocka enkla poäng.

Modigt av Maud att hon vågar vara så öppen. Det är inte första gånger hon går ut och avslöjar hur härskartekniker används mot kvinnor.
Heja näringsministern!

"Heja Hillary"

skrev DN:s politiske chefredaktör Niklas Ekdal i en utmärkt artikel alldeles nyligen.

I USA är Hillary-hatet utbrett. Men till och med i Sverige existerar det tyvärr, ibland döljt under lovsånger till Barack Obama eller alla möjliga tunna argument för att Hillary Clinton inte är rätt person att leda USA. Då är det uppfriskande att läsa en manlig journalist skriva som Ekdal gör:

"Nu har det oundvikliga inträffat, att könet spelar en huvudroll i valkampanjen. "Gråt Clinton gråt", skriver kolumnisten Maureen Dowd i Herald Tribune om de tårar som anses ha vänt vinden i New Hampshires primärval.
De sexistiska undertonerna mobiliserar väljare som annars inte kunde tänka sig att rösta på Hillary. Könet, som i den bästa av världar vore irrelevant, kan bli det som stjälper eller räddar hennes kampanj.
Mönstret är trist men ligger nedärvt i den kulturella koden, och därmed i den mediala dramaturgin. Sverige är inte så annorlunda som vi kanske vill tro."

"Faktum är att Hillary Clinton är en av de mest meriterade personer som någonsin kandiderat för presidentposten. Hon har varit allt från elevrådsordförande till senator och har unik erfarenhet, som närmaste medarbetare till en guvernör i tolv år och till en president i åtta år."

"Sammantaget blir Hillary likväl den överlägsna kandidaten. Hon har nästan alltid stått för bra saker, från motståndet mot Vietnamkriget till ambitionerna att reformera sjukvårdssystemet, lika möjligheter för alla, omsorg om barn och utsatta."

"Hillary Clintons kön är en bonus. Inte för att kvinnor regerar annorlunda än män, men för symbolverkan. Med en kvinna i Vita huset skulle världen ta ett stort steg bort från stereotyperna, mot lika möjligheter för alla."

Utmärkt att det finns manliga journalister som skriver det som är självklart.
Heja Ekdal!

Sista ordet inte sagt i Vaxholmsmålet

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
2-3 januari 2008


Ett år har tagit slut, ett annat har tagit vid. Vad har EU uppnått under 2007, och vad väntar under 2008?
Två frågor har dominerat under det gångna året: det nya fördraget och klimatpolitiken.
Under pompa och ståt undertecknades det nya Lissabonfördraget i mitten av december. Men det var trots allt lite av en antiklimax, för den som följt de sju år av framtidsdebatt och konstitutionellt tragglande som lagt grunden för det nya fördraget – inte minst jämfört med förväntningarna på framtidskonventet, som utarbetade huvuddelen av det som sedan blev Lissabonfördraget.
Men paradoxerna slutade inte där. Sju år var uppenbarligen inte tillräckligt. Strax efter att fördraget undertecknats upprättades en så kallad reflektionsgrupp med uppgiften att tänka till om EU:s framtid!

Självklart har 2007 också varit klimatfrågans år. Nu har EU satt ambitiösa klimat- och miljöpolitiska mål. Men det är bara början.
De närmaste åren ska målen omsättas i åtgärder, lagstiftning och utsläppsgränser – det kommer att bli det riktigt svåra. För industrin står mycket pengar på spel, och motståndet är stort. Under 2008 kommer en av de stora striderna att stå om hur biltillverkarna ska dela bördan att minska koldioxidutsläppen. Det, i sin tur, kommer att överskuggas av striden om hur vart och ett av de 27 medlemsländerna ska bidra till att minska EU:s koldioxidutsläpp. Kommissionens förslag väntas snart, den 12 januari.
Så 2008 blir knappast ett händelselöst år. Dessutom ska unionens budget ses över, och Lissabonfördraget ska ratificeras av samtliga medlemsländer.
Ur svensk synvinkel är kanske det mest intressanta vad som händer efter EG-domstolens dom i Vaxholms-målet. Än är knappast sista ordet sagt. Nu är det upp till regeringen, facken, arbetsgivarna och EU-kommissionen att tolka domen. Och till Arbetsdomstolen att fälla sin dom.
Det kommer att råda mycket delade meningar om domen kräver förändringar av den svenska – och nordiska – arbetsmarknadsmodellen, och i så fall vilka förändringar. Det kommer att bli en intressant debatt, inte bara ur ett nordiskt perspektiv, utan även för de nya medlemsländer vars medborgare vill ut i Europa för att arbeta.

De ”nya” medlemsländerna blir allt mer integrerade. I dagarna har både euro-zonen och det gränslösa Schengen-området utvidgats. Vid årsskiftet har Cypern och Malta gått över till euron. Schengen fick i december nio nya medlemmar, och har nu tagit det definitiva steget förbi den gamla järnridån.
Slovenien tog den här veckan, som det första av de nya centraleuropeiska medlemsländerna, över ordförandeskapet i unionen.
Ingen förväntar sig att lilla Slovenien ska styra EU-skutan med lika fast hand som till exempel Tyskland gjorde för ett halvår sedan. Men Slovenien kan få en betydande roll för att lösa den allt hetare Kosovo-frågan.
Det kommer att ställa stora krav på politisk fingerfärdighet från det slovenska ordförandeskapet. En bro till Balkan är värdefullt för EU, och Slovenien är väl placerat för att medla mellan Serbien och Kosovo. Men Slovenien måste också bevisa att landet inte är alltför insyltat i Balkan-politiken, utan kan förhålla sig så opartiskt som krävs av ett ordförandeland.
Det blir alltså en spännande EU-vår.
Och sannolikt en spännande EU-höst. Efter Slovenien tar Frankrike över rodret, och turbo-president Sarkozy kommer att lägga in en ännu högre växel. Om det nu är möjligt.
Gott nytt år, kära läsare!

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Andra bloggar om: EU, Lissabonfördraget, Vaxholmsmålet, Slovenien, Nicolas Sarkozy, Kosovo, klimatpolitik, 2007, 2008, EMU, euro, Schengen

Tänk om Belgien inte behövs?

Krönika i Europa-Posten, december 2007:
Och på Europanytt.

För drygt ett år sedan chockade den franskspråkiga TV-kanalen RTBF tittarna med beskedet att Flandern hade utropat självständighet från Belgien.
Det var en bluff. Men förvånansvärt många belgare gick på det, eftersom det inte var alls osannolikt.
Ett år senare har verkligheten ännu inte överträffat dikten, men Belgiens enighet är helt klart ställd inför sitt kanske hårdaste prov hittills. Mitt i Europa pågår ett politiskt drama som få här i Sverige ens märker av.
Efter valen som hölls den 10 juni har en ny regering ännu inte kunnat bildas, eftersom de fransktalande och de flamländska, liberala respektive kristdemokratiska, politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas.

Kung Albert II har utnämnt fyra regeringsbildare under det senaste halvåret. Den senaste, valvinnaren Yves Leterme, har nu kastat in handduken för andra gången, sedan hans förslag till reformprogram förkastats av ett av de fyra politiska partierna i regeringsförhandlingarna. För de frankofona kristdemokraterna var hans förslag om mer självbestämmande för regionerna alltför långtgående. Letermes kontroversiella uttalanden har knappast gjort saken lättare.
I skrivande stund tycks den tidigare premiärministern Guy Verhofstadt få i uppdrag att bilda en tidsbegränsad regering, om inte annat så för att Belgien ska kunna skriva under det nya EU-fördraget.
Aldrig tidigare har det tagit så lång tid att bilda en regering i Belgien. Men regeringskrisen är anmärkningsvärd även med europeiska mått mätt. Lika bra att lägga ner Belgien! skrev The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, för en tid sedan.

Bakgrunden till regeringskrisen är den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner, som genomsyrar hela det belgiska samhället. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit dominerande, men idag är det Flandern som är Belgiens ekonomiska motor, som bidrar till att hålla Vallonien under armarna genom federala skatteintäkter. Följaktligen är vallonerna mer federalistiska än vad flamländarna är, medan det i den flamländska separatismen finns både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschism. På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av denna permanenta konflikt.

Men sedan länge är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Fler och fler visar öppet sitt stöd för att Belgien ska hålla samman. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en uppmaning till politikerna att lösa krisen.
Trots motsättningarna finns självklart ett sammanhållande kitt i Belgien. Landet har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Dessutom finns det politiska krafter utanför Belgien som har intresse av att landet inte delas. Storbritannien, Spanien och Frankrike vill undvika att skotska, baskiska och eller korsikanska separatister blir inspirerade av framgångsrika flamländska separatister.

Det finns ingen risk att RTBF:s fejkade nyhetssändning blir verklighet just nu. Belgien kommer sannolikt att få en ny regering till slut. Men den långdragna krisen kan få konsekvenser ändå.
Sår har rivits upp som kommer att ta lång tid att läka. Om regionerna får mer självbestämmande, kommer missnöjet i Vallonien att bli mer påtagligt. Om inte, kommer istället den flamländska separatismen att stärkas.

Dessutom har regeringskrisen ironiskt nog visat att ett federalt Belgien inte är nödvändigt. Det mesta har fungerat ändå, eftersom landet har flera regeringar inom delstaterna och språkgemenskaperna.
Om en stat inte har en regering, och ändå kan styras någorlunda – varför behövs då staten?
Tänk om The Economist hade rätt?

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är informatör och journalist, och har tidigare varit politisk rådgivare i Europaparlamentet.

Andra bloggar om: Belgien, Yves Leterme, Guy Verhofstadt, Economist, Europa-Posten, federalism, regeringskris, Vallonien, Flandern

...och välförtjänade utmärkelser

En statsvetare som däremot, mycket välförtjänt, har fått ett fint erkännande är Jonas Tallberg, docent vid Stockholms universitet. Tallberg fick härom dagen, som en av bara sju svenska forskare, ett anslag i mångmiljonklassen från European Research Council, ERC.

Forskningsprojektet ska studera internationella institutioner, närmare bestämt varför sociala rörelser och multinationella företag fått mer inflytande i internationella institutioner. Men information om forskningsprojektet finns på Stockholms universitets hemsida. Liksom Tallbergs rapport Bargaining power in the European Council, som fick internationell uppmärksamhet, och som jag inser att jag borde ha skrivit mer om, är projektet unikt.

Det enda tråkiga är att ingen av de sju utvalda av ERC är kvinna, även om det kanske inte är förvånande. När toppforskare ska premieras brukar det ju bli mest män. Bland Nobelpristagarna - för att inte tala om de ledamöter som utser dem! - är det verkligen tunnsått med kvinnor.

Men i det här fallet borde man nämna särskilt en framgångsrik kvinnlig forskare, Maria Strömvik vid Lunds universitet. Maria fick 2006 utmärkelsen Bästa avhandling av den prestigefyllda organisationen UACES (University Association for Contemporary European Studies), och hon var den som tillsammans med Tallberg genomförde uppmärksammade projektet "Power and Negotiation in the European Council".

I projektet deltog även den förre finansministern m m Allan Larsson, som även jag har förmånen att arbeta med idag. Allan kommer, tillsammans med professor Colin Carlile, att se till att Sverige ror hem det stora forskningscentret European Spallation Source, det är jag övertygad om.

Nog med namedropping! Poängen med blogginlägget var att det är roligt att Sverige har Europaforskare av riktigt hög klass. Och att det finns kvinnor värda att uppmärksamma bland alla manliga toppforskare.

Andra bloggar om: Jonas Tallberg, Maria Strömvik, Allan Larsson, Colin Carlile, ERC, statsvetenskap, forskning, Europaforskning, ESS

Lånta fjädrar...

Jag upphör aldrig att förvånas över allt detta "lånande" av texter och idéer som går lätt som en plätt med Internet. Fräckt är det, hur som helst.

Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa har upphöjts till forskningschef, och har idag presenterat studien "Riksdagens nätverk 2007", en uppdatering av Den svenska politikens geometri från härom året.

Den första studien skrev jag om i en ledare i Sydsvenskan, under rubriken "Bra politiker syns inte", vilket Eudoxa var glada över, eftersom inga andra journalister uppmärksammade studien. (Antagligen var presentationen av studien på Svenska Dagbladets debattsida, i form av en komplex grafik över motionsnätverkandet i riksdagen, så svårtolkad att få journalister, utom statsvetarnördar som jag, fick ut något intressant av den.)

Uppenbarligen var min SDS-ledare så intressant att Sandberg nu "lånat" min rubrik som rubrik till hans eget pressmeddelande.

Enligt pressmeddelandet finns det också ” 'många politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, profilera sig i media och röstmaximera' säger Anders Sandberg forskningschef på tankesmedjan Eudoxa". Även det är en fras direkt "lånad" från min ledare.

Personligen hade jag väntat mig mer av någon som kallar sig "forskningschef", men jag är kanske naiv.

*****

PS lite senare. Eudoxa har bett så mycket om ursäkt, och tagit bort pressmeddelandet, som inte var skrivet av Sandberg. Hederligt, tack för det.

Andra bloggar om: textstöld, Eudoxa, Anders Sandberg, lånta fjädrar

USA kommer inte undan klimatansvar

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 december 2007


USA står för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Räknat per invånare släpper amerikanerna till och med ut mer koldioxid än andra i-länder, men USA har hittills vägrat att ratificera Kyotoprotokollet.
I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte på indonesiska Bali, avstampet för förhandlingarna om det nya internationella avtal som ska ta över efter att Kyotoprotokollet år 2012. För att det skulle anses som lyckat var det därför helt avgörande om USA skulle förmås att delta i förhandlingarna eller inte.
Ur det perspektivet var toppmötet definitivt ett steg framåt. Runt 190 länder har nu enats om en tidsplan. USA har till slut accepterat att delta.
Det är en bra startpunkt för de kommande förhandlingarna. Kyotoprotokollet undertecknades bara av länder som stod för en tredjedel av de globala utsläppen.
Förhandlingarna kommer också att ha FN:s klimatpanel IPCC:s fyra rapporter – världens samlade kunskap om klimatforskning – som utgångspunkt. Det kommer förhoppningsvis att göra det svårare för motsträviga länder att försöka slingra sig undan ett rimligt ansvar.

Men USA:s agerande tyder knappast på en amerikansk helomvändning, snarare på en knapp omvändning under galgen, för att slippa anklagelser om att ha saboterat toppmötet.
Signifikant är att USA blockerade preciserande siffror för hur mycket utsläppen bör minska. EU krävde minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till år 2020. I sista stund uppgav dock USA:s förhandlare att USA ska försöka halvera sina koldioxidutsläpp till år 2050, men man är fortfarande emot rättsligt bindande utsläppsminskningar.
De konkreta löftena från toppmötet är därför vaga. Hur mycket kommer löftena egentligen att vara värda? Det kommer det sannolikt att bli strid om när förhandlingarna kommer in på de verkligt svåra frågorna om vilket ansvar olika länder ska ta.

En stor framgång var däremot att EU lyckades driva igenom att i-länderna ska ta större ansvar än u-länderna.
Det måste vara det enda rimliga. Argument som att Kina totalt släpper ut lika mycket koldioxid som USA gör, håller inte. USA släpper ut mångdubbelt mer koldioxid per invånare än de snabbväxande ekonomierna Indien och Kina. I-länderna kan inte förutsätta att u-världens befolkning – som strävar efter samma energislukande bilar, kylskåp och mikrovågsugnar som i-världen har – ska ge upp sina krav på högre ekonomisk standard.
De rika länderna har det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Det är de som måste minska sina utsläpp mest.

Sett i ett längre tidsperspektiv måste Balimötet anses vara betydelsefullt. Men det skulle sannolikt inte blivit så om inte förre chefen för Världsbanken, Nicholas Stern, för drygt ett år sedan lagt fram sin rapport om klimatförändringarnas påverkan på den globala ekonomin.
Få enstaka företeelser har förändrat den internationella arenan så mycket som Stern-rapporten. Debatten om klimatfrågorna har pågått i mer än ett decennium, men det var inte förrän världens ledare fick en konkret prislapp på de klimatförändringar som världens befolkning orsakar, som de insåg att de inte hade råd att inte agera i klimatfrågan.
Utan Stern-rapporten, skulle EU sannolikt inte EU ha antagit världens mest ambitiösa klimatstrategi i mars i år, skulle IPCC inte varit en förkortning på allas läppar, skulle Al Gore inte fått Nobels fredspris i år.
Det har skapat ett politiskt tryck, som länder som USA i längden inte kan komma undan.
Men det kräver också att EU – och Sverige - fortsätta att driva det globala klimatsamarbetet framåt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Bali, FN, klimat, USA, koldioxidutsläpp, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, EU, IPCC

Ryssland blir allt mer auktoritärt

Den planerade ryska gasledningen i Östersjön oroar många, både i Sverige och i resten av Europa. Jag tror nog att den politiska utvecklingen i Ryssland är ett betydligt värre orosmoln, skrev jag i min EU-krönika för två veckor sedan.

Nu har Putin valt sin efterträdare på presidentposten, så det kan knappast råda några tvivel om att näste ryske president kommer att heta

I en bra artikel i DN, under rubriken "Auktoritär regim på väg i Ryssland" intervjuas den ryska människorättskämpen Ljudmila Alexejeva:

"På sovjettiden hade vi bara en kandidat att rösta på. I dag har vi flera kandidater och partier, men det finns bara en att välja: president Vladimir Putin", menar hon, och forsätter:

"Det är Putin som bestämmer vilka partier och kandidater som får ställa upp i val och vem som blir president. Ryssland kan inte kallas en demokrati därför att landet är på väg att få en auktoritär regim."

Läsvärt!

Vägen mot det nya Sovjet

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
4-5 december 2007

Söndagens ryska val till parlamentet, duman, har gett omvärlden ännu en bekräftelse på att det står illa till med den ryska demokratin.
Den tidigare schackmästaren Gari Kasparov, nu ledare för oppositionsalliansen Det andra Ryssland, som inte fick ställa upp i valet, lade blommor vid den centrala valkommissionens port ”i sorg över den ryska demokratins död”.
Det förekommer mängder av rapporter om fusk, trots att antalet valobservatörer var betydligt färre nu än under valet 2003, eftersom Putin dragit ner på antalet tillstånd. Det har förekommit påtryckningar mot medborgare, både direkt inför valet och tidigare under valrörelsen.
Trots det uppenbara valfusket står det klart att president Vladimir Putin har ett stort stöd bland det ryska folket. Som väntat vann hans stödparti, Enade Ryssland, en storseger. Det innebär att Putin får utnämna regeringen och premiärministern, som sannolikt kommer att fortsätta att driva hans politik. Det kan hända att Putin själv blir premiärminister, vilket skulle innebära att han kan fortsätta att styra Ryssland direkt.
Ända sedan Putin blev president år 2000 har han samlat allt mer makt runt sig själv. Medias frihet har inskränkts. Oppositionella krafter har marginaliserats. Mord på journalister och politiker tillhör vardagen.
Nu är allt upplagt för att Putin även efter sin avgång ska kunna styra rysk politik.

När den förre presidenten Boris Jeltsin dog tidigare i år fick omvärlden en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av. Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare.
”Styrd demokrati” kallar vissa ideologer i Kreml det ryska politiska systemet.
Styrd, ja.
Men demokrati, högst tveksamt.
Det kommande presidentvalet kommer att ge oss ännu en fingervisning om vart Ryssland är på väg. Sannolikt kommer jättelandet att fortsätta på fel väg.

Men i de flesta europeiska länder är det framför allt den planerade ryska gasledningen som oroar politiker, journalister och debattörer, inte den politiska utvecklingen. Jag undrar om inte det är fel fokus.
Förra veckan frågade sig journalisten Kjell-Albin Abrahamsson i P1-morgon ”var hela den protestskrivande svenska kultureliten finns när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland?” Det kunde inte sagts bättre.

Abrahamsson menade också att Ryssland mest av allt liknar ”en polisstat, där makten ligger i händerna på säkerhetsorganen.” Inte så underligt när presidenten är en före detta KGB-agent. Men varför är det så tyst om detta?

Kjell-Albin Abrahamsson tillhör mina favoritjournalister. Han är en av de få som rapporterat om östra Europa, även före Berlinmurens fall, då svenskarna knappt kunde skilja länderna bakom järnridån från varandra. Han var länge den ende svenske journalist som rapporterade om tvillingbröderna Kazcynskis vankötsel av Polen.
Kjell-Albin är nog även i detta fall värd att lyssna på:
Varför vågar inte Europas ledare och intellektuella höja rösten mot Putin?
Orsakerna är naturligtvis två: pengar och energi.
Ryssland förser Europa med en stor del av kontinentens energibehov. Inkomsterna från gasen och oljan har skapat stora rikedomar i några ryska fickor, och gjort Ryssland till en intressant handelspartner. Inget europeiskt land har råd att göra sig ovän med Putin.
Money talks.

Marianne Ekdahl