Vad betyder egentligen Berlindeklarationen?

För den som inte läser tyska har Berlingske Tidende publicerat en dansk inofficiell översättning av det utläckta utkastet till Berlindeklarationen. (Den fanns i alla fall i papperstidningen, men jag hittar inte den på nätet.)

Men det kommer antagligen att bli en del olika tolkningar om vad deklarationen egentligen säger om framtidsfrågorna och det konstitutionella fördraget. Skrivningen om att EU ska upprätta en ny gemensam "Grundlag" innan valet till Europaparlamentet 2009 kan tolkas på olika sätt. Och det är naturligtvis meningen - annars hade inte Tjeckien, som är starkt kritiskt till fördraget, och Polen, accepterat deklarationen.

Jag undrar hur de svenska EU-kritikerna kommer att tolka deklarationen. Det tyska ordet "Grundlag" betyder inte grundlag, utan något i stil med grund eller underlag. Det tyska ordet "Lag" har inget med det svenska "lag" att göra. Men det kommer säkert att finnas EU-kritiker som inte bryr sig om sådana futiliteter.

Sanningen är väl att skrivningen är en kompromiss - oct att de verkligt tuffa förhandlingarna om fördraget kommer att ske senare i vår, innan toppmötet i juni.
De flesta EU-länder - de 18 som ratificerat fördraget och andra positivt inställda länder – anser sig antagligen ha bundit sig vid en förnyad kraftsamling runt fördraget, medan de kritiska Tjeckien, Polen och Storbritannien kan hävda inför sina respektive befolkningar att de inte gjort det.

Men är texten bra då? Eller riktigt dålig, som en del påstår, t ex Rolf Gustavsson i SvD?
Tja, det beror på vad man förväntade sig.
Berlindeklarationen kommer väl inte att gå till historien som ett banbrytande dokument eller ett vägskäl i unionens historia.
Eftersom det finns flera viktiga frågor man inte kunnat enats kring - fördraget, utvidgningen till framför allt Turkiet osv - stakar deklarationen inte ut någon entydig politisk riktning.
Det är naturligtvis att beklaga. Men förhoppningsvis kan de svåraste konstitutionella frågorna lösas senare.
Den text som nu föreligger fyller väl ändå en funktion som en konkret manifestation av morgondagens högtidlighet. Alla högtidliga texter av det slaget är i varierande grad pompösa - det ligger i sakens natur, och det behöver inte vara fel.
Även om texten inte målar ut en tydlig politisk väg kan den ändå fylla en psykologisk funktion, som kan visa sig betyda en del för de fortsatta förhandlingarna om fördraget.

Angela Markels ambition var dessuom att den skulle undvika den vanliga EU-jargongen och istället vara skriven på ett mer medborgarvänligt språk. Det har man i stor usträckning lyckats med, och det måste väl anses vara en framgång, även om jag misstänker att Merkels ambition också berodde på att ett mer "vanligt" språk är mindre precist och kan vara mindre associerat till specifika stridsäpplen. Om den normala EU-jargongen – författningsfördrag, subsidiaritetsprincip, kvalificerad majoritet, de tre pelarna, Lissabonprocessen osv – hade använts hade konflikterna mellan medlemsstaterna också blivit tydligare eftersom de hade tvingats ta ställning i flera kontroversiella konstitutionella frågor redan nu.
Det "medborgarvänliga" språket är alltså också ett sätt att skjuta de största problemen framför sig.

Andra bloggar om: EU, Berlindeklarationen, Angela Merkel, konstitutionen