Europa måste gå framåt, inte bakåt

Krönika i Ystads Allehanda och i Trelleborgs Allehanda under rubriken "Avreglering enda vägen"

STRASBOURG.
Framtiden har hälsat på i veckan. Åtminstone under Europaparlamentets nyss avslutade session.
Ett par av veckans teman var Lissabonstrategin och den energi- och klimatpolitik som nu växer fram. Båda tar sikte på framtiden: att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010 och till att forma världens mesta ambitiösa klimatpolitik de närmaste 13 åren.
Klimatpolitiken har väckt stora förhoppningar, något som knappast Lissabonstrategin gör längre. Inte utan orsak: när man år 2005 insåg att de flesta av de ambitiösa mål som satts upp aldrig skulle nås avskaffade man helt enkelt de flesta målen. Därför tar få utanför EU:s institutioner längre Lissabonsamarbetet helt på allvar, trots att det faktiskt har bidragit till en del viktiga ekonomiska reformer.
Lärdomen är enkel: om den ambitiösa klimat- och energipolitiken ska förverkligas bör man koncentrera sig på att uppfylla ett fåtal realistiska mål, och strunta i lockelsen att ständigt formulera nya.
Det räcker. Att klimatmålen överhuvudtaget kunde antas var en enorm framgång ¬ – inte minst med tanke på att många trott att ett EU med 27 medlemsstater skulle få allt svårare att fatta beslut.

Annars var debatten om EU:s stora 50-års-kalas veckans höjdpunkt. De senaste månaderna har medlemsländerna, kommissionen och Europaparlamentet dividerat om den deklaration som står i fokus för firandet i Berlin den 25 mars.
Berlindeklarationen är tänkt att blicka tillbaka på det 50-åriga samarbetet, framhålla de värderingar som EU grundar sig på och – viktigast och mest kontroversiellt – formulera de framtida utmaningarna. Men själva texten kommer att vara hemlig in i det sista, vilket fått känslorna att svalla:
- Det är absurt att diskutera deklarationen utan att ha fått läsa utkastet, sade Graham Watson, den liberale gruppledaren.
Kanske är förtroligheten nödvändig:
- Förhandlingarna måste ske i förtrolighet för att vara effektiva, menade Andrew Duff, brittisk ledamot och konstitutionell expert, som svar på min fråga.
Men hemlighetsmakeriet är ändå tråkigt, eftersom det går stick i stäv med den utveckling mot ett mer öppet och demokratiskt EU som hela tiden pågår.

En annan fråga som förhoppningsvis inte säger något om vilken väg unionen går mot framtiden är förslaget om ett tak på avgifterna för internationella mobilsamtal. Redan till sommaren ska det bli billigare att ringa utomlands.
På pappret kan det tyckas utmärkt att reglera de höga avgifterna. Men förslaget är egentligen oroväckande. I det långa loppet är det den fria konkurrensen som gynnar konsumenterna mest:
- Först reglerar vi mobiltaxorna, sedan resten av telekom-branschen, sedan fortsätter vi med andra delar av näringslivet, och till slut kanske vi lyckas bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi! ironiserade en liberal parlamentariker i veckan.
De senaste åren har liberaliseringar, bland annat av telekombranschen, varit nyckelordet för att göra Europa mer konkurrenskraftigt. Det har varit en lyckad strategi. Det är obegripligt att nästan hela Europa vill slå in på motsatt väg i en specifik sektor.
Vem hade trott att Sverige skulle få en borgerlig regering som stödjer prisregleringar?
Vi får hoppas att roaming-direktivet inte kommer att starta en ny trend. Prisregleringar tillhör historien, inte framtiden.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: klimat, EU, miljö, Berlindeklarationen, Tyskland, roaming, mobiltelefoner, liberalisering, konkurrens