Enfrågepartierna saknar makt

Europakrönikan 2-3 juni 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det har varit – och är! – en ganska bra valkampanj inför valet till Europaparlamentet på söndag. Partierna har satsat mer krut på sina kampanjer än de gjort vid tidigare Europaval, och media har överlag haft en bra bevakning av partierna, kandidaterna och vilka som är de viktigaste sakfrågorna.
Om det har fått fler svenskar att inse varför det är viktigt att ta chansen att påverka vem som företräder oss i Europaparlamentet, lär vi veta på söndag. Fortfarande tyder opinionsundersökningarna på att relativt få svenskar kommer att ta chansen att rösta.

Det har också varit en valkampanj med ovanligt många enfråges- och missnöjespartier, och där de fått ovanligt stort utrymme:
Det nystartade Piratpartiet som driver fildelningsfrågor.
EU-kritiska Junilistan, som redan har två mandat i parlamentet.
Främlingsfientliga Sverigedemokraterna som siktar på att Sverige ska lämna EU.
Feministiskt initiativ, som också har en ledamot i parlamentet, efter att Maria Robsahm (tidigare Carlshamre) lämnade folkpartiet.
Om valdeltagandet även i år blir betydligt lägre än i riksdagsvalen, kan de små enfråge- och missnöjespartierna få en relativt stor röstandel.

Men vad händer då om kandidaterna från enfrågepartierna blir invalda?
En enskild ledamot som endast driver en eller två frågor har generellt mycket svårt att få inflytande i parlamentet. Det är genom de politiska partigrupperna som en ledamot kan nätverka och driva sina frågor. Och ju större politisk grupp, desto större chans att få stöd för sina idéer.

Både den partigrupp som Junilistan tillhör, EDD, och den grupp som sverigedemokraterna vill ingå i, om de får mandat, UEN, där även främlingsfientliga Dansk Folkeparti sitter, är små och marginaliserade grupper utan inflytande.
I teorin har därför Piratpartiet och Feministiskt initiativ bättre förutsättningar, eftersom de vill ingå i någon av de lite större partigrupperna: den liberala, den gröna respektive vänstergruppen.

En ledamot från ett litet parti blir inte automatiskt utan inflytande. Centerns Lena Ek är idag ensam om att representera sitt parti, men hon har fått flera tunga uppdrag i parlamentet, både vad gäller den omfattande kemikalielagstiftningen och de nu pågående internationella klimatförhandlingarna. Den tidigare ledamoten, danska socialliberala Lone Dybkjaer, är ett annat exempel på en ledamot från ett litet parti som lyckats driva igenom flera av sina profilfrågor, framför allt inom jämställdhetsområdet.

Två saker är alltså avgörande för om den kandidat du lägger din röst på framgångsrikt ska kunna driva dina frågor i Europa: den personliga drivkraften och förmågan att nätverka, och en stabil politisk plattform.
Enfråge- och missnöjespartier ses oftast med stor skepsis, vilket gör att få andra ledamöter lyssnar på dem.
Så mitt råd är: lägg hellre din röst på ett parti som har ett genomarbetat, heltäckande politiskt program och kan ta ställning i alla de hundratals frågor där parlamentet beslutar. Då får din röst bäst effekt!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, Europavalet, EU-valet, enfrågepartier, missnöjespartier, Piratpartier, Junilistan, Feministiskt initiativ, sverigedemokraterna, EDD, UEN

EU-parlamentet styr vår vardag

Europakrönikan 19-20 maj 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Ett snackeforum. En lam anka. En gubbhylla. Ett Kalle Anka-parlament.
Ja, det cirkulerar många fördomar om att Europaparlamentet är maktlöst.
Men det är bara fördomar. I 30 år har vi haft direkta val till Europaparlamentet. Och allt sedan 1979 har parlamentarikerna fått alltmer att säga till om.
En mycket stor del av de lagar som riksdagen fattar beslut om, härrör från EU-direktiv och EU-förordningar. Även kommunernas verksamhet berörs. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting berörs 60 procent av de kommunala besluten av EU-regler.
Och de flesta av dem har i sin tur Europaparlamentet beslutat om – flera år innan de dyker upp i Sveriges riksdag eller i kommunerna.
Parlamentet och ministerrådet är idag EU:s två så kallade lagstiftande armar. Det är EU-kommissionen som lägger förslagen till nya direktiv och förordningar, men på de flesta områden krävs det idag en kompromiss mellan parlamentet och rådet för att anta dem. Det kallas medbeslutande.
Parlamentet beslutar dessutom om EU:s budget tillsammans med rådet, och har också ansvar för den demokratiska kontrollen av de andra EU-institutionerna.

Många av direktiven berör vår vardag, direkt eller indirekt.
Det kan handla om miljöfrågor som utsläpp till vatten, luft och mark, eller juridiskt ansvar för miljöförstörande verksamhet. Det kan handla om folkhälsofrågor som tobak och alkohol, eller arbetsmiljöfrågor som exponering för asbest och buller. Det kan handla om att göra leksaker säkrare eller om att förbjuda farliga färgämnen i livsmedel. Det kan handla om jämställdhet och icke-diskriminering, eller att förbättra föräldraledigheten för miljontals europeiska kvinnor.
En stor del av besluten rör den inre marknaden: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare. Mobiltelefontaxorna för samtal mellan EU-länder, där EU nu satt ett tak. Telekomdirektivet, där svenska parlamentariker nyligen vann en rejäl seger. Och det var i parlamentet som initiativet togs till att fasa ut de vanliga glödlamporna, en av våra verkliga energitjuvar.

Med det nya Lissabonfördraget får parlamentet än mer makt än idag. Då blir medbeslutande huvudregel. Med det nya fördraget blir antalet så kallade rättsliga grunder där parlamentet blir medbeslutande ungefär dubbelt så många som idag.
Bland annat får då parlamentet mer inflytande inom det snabbt växande polissamarbetet och det rättsliga samarbetet. Där är europeiskt samarbete en absolut nödvändighet för att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten.

Jordbrukspolitik är det andra området där parlamentet får verklig makt. Nu får alltså svenska politiker en verklig möjlighet att påverka de enorma, snedvridande stöden till Europas jordbrukare.
Det finns alltså dubbelt så många anledningar att rösta i Europavalet i år!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, Europavalet, EU-valet, medbeslutande, inflytande, Lissabonfördraget, rättsliga samarbetet, jordbrukspolitiken, rösta

Partigrupperna styr EU-parlamentet

Europakrönikan 5-6 maj 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Vem är det som bestämmer i Bryssel?
Ja bland andra en hel del svenskar som arbetar i EU:s institutioner. Om en månad har vi chansen att välja ut de 18 personer som ska representera oss i Europaparlamentet och stifta lagar tillsammans med ministrarna i rådet.

Men vad händer när de socialdemokrater, moderater, centerpartister och miljöpartister vi väljer kliver igenom parlamentets glasdörrar i Bryssel?

En nyckel för att förstå det är att förstå hur de europeiska partigrupperna fungerar. Liksom den svenska politiken till stor del styrs av partipolitiken, gör Europapolitiken det.
När våra folkvalda tar plats i parlamentet blir de medlemmar i de europeiska partigrupperna. Grupperna har fått allt större betydelse genom åren, och det är genom dem man som enskild ledamot får inflytande och kan påverka besluten i parlamenten.
Moderaterna och kristdemokraterna ingår i EPP-ED, det europeiska folkpartiet, som är parlamentets största partigrupp, dominerad av kontinentala kristdemokratiska idéer. Socialdemokraterna är medlemmar i den näst största gruppen, PES, det europeiska socialistpartiet, och vänsterpartisterna i GUE/NGL, den förenade europeiska vänstern. Folkpartisterna och centerpartisterna ingår i den tredje största partigruppen, liberaldemokratiska ALDE. Miljöpartisterna blir medlemmar i Greens/ALE, där de med sin uttalat EU-skeptiska linje samsas med några av parlamentets mest europavänliga partier.
Självklart är det de två stora grupperna som dominerar, med mittengruppen ALDE som vågmästare.

Men partipiskan inte viner lika hårt i Europaparlamentet som i riksdagen. Ledamöterna följer oftast sin svenska ideologiska kompass när de röstar. Nationella hänsyn får ofta gå före grupplinjen.
Till skillnad från den svenska politiken är också gränsen mellan höger- och vänsterblocken mindre tydliga.
Dels beror det på att varje partigrupp hyser politiska partier som ibland har vitt skilda åsikter. Dels beror det på att ”blocken” ser olika ut beroende på vad man röstar om. I miljöfrågor skapas oftast en mitten-vänster-majoritet, men i ekonomiska frågor bildas majoriteten oftast av mitten- och högerpartierna.

Det finns fler skillnader mot den nationella politiken. Varje partigrupp leds av en gruppledare – precis som i riksdagen. Och bakom varje partigrupp finns ett (europeiskt) politiskt parti – som i riksdagen.
Men till skillnad från den svenska politiken, där de politiska partierna är viktigare än riksdagsgrupperna, har de europeiska partigrupperna i parlamentet större tyngd än sina respektive partier. Partierna finns mestadels i bakgrunden, medan politiken sköts av grupperna i parlamentet.

Det hänger samman med att det europeiska partisystemet fortfarande är mindre utvecklat än de nationella partisystemen.
Men den europeiska partipolitiken får allt större betydelse som arena för demokratin på Europanivå. Just därför är det så viktigt att rösta den 7 juni!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, Europavalet, EU-valet, partigrupperna, ALDE, EPP-ED, PSE, GUE/NGL, Greens/ALE, europeiska partipolitik

Din röst påverkar Europa

Europakrönikan 21-22 april 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

När hålls nästa val till Europaparlamentet?
Rätt svar är 7 juni i år. Men endast var sjätte svensk känner till att det hålls i juni överhuvudtaget. Bara 33 procent vet att det hålls under 2009. Än mer oroväckande är att okunskapen är störst bland de yngsta väljarna. Det visar en opinionsundersökning som tidningen Fokus gjort nyligen.
Svenskarna är bland de bästa i världen på att utnyttja sin rösträtt, åtminstone i valen till riksdag, landsting och kommuner.
Men svenskarna är bland de sämsta i Europa på att utnyttja sin rätt att påverka EU:s beslut. I valet till Europaparlamentet 2004 röstade bara 38 procent av svenskarna. Möjligtvis kommer fler svenskar att rösta i år. I en enkät som gjordes av Skop i vintras uppgav hela 59 procent att de tänker rösta i juni.
Om så blir fallet blir det en rejäl, och välkommen, förbättring. EU-besluten – som fattas av bland annat svenska politiker och tjänstemän – får allt större betydelse för vår vardag. Parlamentet har genom åren också fått allt mer makt. I de flesta frågor stiftar parlamentet lagarna tillsammans med ministerrådet. Därför ska vi också utnyttja våra demokratiska möjligheter att påverka besluten.
Nu finns desto större anledning att utnyttja sin röst, eftersom Lissabonfördraget ger parlamentet betydligt större inflytande. Till exempel, om fördraget antas kommer de europeiska folkvalda för första gången att ha verklig makt över EU:s jordbrukspolitik.

Men om valet är okänt blir valdeltagandet därefter. Enligt Fokus’ undersökning kan drygt två tredjedelar av svenskarna inte ens pricka in rätt år – trots att valet hålls om en och en halv månad
Därför är bättre information självklart nyckeln till ett högre valdeltagande.
Valkampanjen har inte riktigt kommit igång än, men det ser ut som om den faktiskt kommer att bli mer intensiv än vid tidigare val. Det är bra, för det behövs.
I år får kampanjen dessutom ett helt nytt inslag: TV-reklam. Det är kristdemokraterna som bryter det svenska tabut mot politisk reklam i TV. Det kan också bidra till att höja valtemperaturen.
Media har ett stort ansvar att informera om valet, granska kandidaterna och vad de vill åstadkomma. I det långa loppet behöver media också bli bättre på att bevaka den vardagliga politiken i EU – innan besluten väl är tagna, som ofta är fallet idag. Inrikespolitiken och EU-politiken är idag tätt sammanknutna, men det avspeglas sällan i media.
Däri ligger den viktigaste orsaken till att så få svenskar bryr sig om valen till Europaparlamentet.
Men om vi slutar att behandla EU-politiken som något helt väsensskilt från den nationella politiken skulle fler svenskar inse att deras röst verkligen spelar roll.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, 7 juni, rösträtt, Europavalet, EU-valet, väljare

G20 – handling bättre än löften

Europakrönikan 7-8 april 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det största räddningspaket som världen skådat. Sammanlagt 9000 miljarder kronor.
Det blev resultatet av G20-ländernas toppmöte i London i förra veckan.
- En historisk global samling för att motverka den världsomspännande finanskrisen, sade toppmötets värd, den brittiske premiärministern Gordon Brown.
Men det kommer att ta flera månader innan vi kan se om löftena från G20 är tillräckliga för att rädda världen från en utdragen recession.
Toppmötet gav inga löften om fler nationella räddningspaket. Däremot fick den internationella valutafonden IMF ett gigantiskt resurstillskott på 6000 miljarder för att bistå de länder vars ekonomier drabbats särskilt hårt.
Dessutom utlovades 2000 miljarder kronor för att stimulera den internationella handeln. G20-länderna ska också förbättra och samordna övervakningen av de finansiella systemen.
Det gavs också löften om att få fart på förhandlingarna om ett nytt globalt handelsavtal inom WTO:s så kallade Doha-runda, vilket var viktigt. Det är den internationella handeln som är motorn i den globala ekonomin.

På kort sikt kan tillskottet till IMF synas vara det viktigaste. Det kan ge IMF bättre möjligheter att ge utsatta ekonomier andrum. Det kan skapa svängrum för nödvändiga nationella reformer.
Men i det långa loppet är reformerna och övervakningen av de finansiella systemen mest betydelsefulla. Det finns ingen chans till verklig ekonomisk återhämtning innan kvastarna gått i banksektorn.
Och det återstår mycket hårt arbete på hemmaplan.
G20 har gett en av viktigaste impulserna hittills för en global ekonomisk återhämtning. Men nu måste löftena från toppmötet förvandlas till konkreta åtgärder inom varje land, annars är de bara ett slag i luten. När världens mäktigaste ledare återvänder hem möter de ekonomier där bankrutter och arbetslöshet stiger till de högsta nivåerna sedan 30-talets depression.

Det första testet på viljan att förverkliga löftena har redan kommit.
I dagarna får EU:s finansministrar ta itu med uppgiften att förbättra tillsynen av de internationella bankerna. Medan bankerna blir allt mer internationella, är tillsynen oftast nationell. Under det ministerrådsmöte som hålls i Prag i dagarna ska flera förslag till bättre samordning diskuteras.
Storbritannien vill dock sätta käppar i hjulet. Britterna motsätter sig oftast mer samordning inom EU, inte minst på det ekonomiska området. London är dessutom ett av världens allra största finanscentrum, och en ekonomisk motor för öriket. Britterna vill både värna sina EU-politiska principer och den egna finanssektorns frihet.
Men det är upp till Gordon Brown att visa att han menar allvar.
Storslagna fraser vid ett toppmöte räcker inte. Tillhör man världens mäktigaste ledare bör det vara handling som gäller.

Marianne Ekdahl

Rasmussen - finns det Fogh för

Europakrönikan 24-24 mars 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Världens mest framgångsrika försvarsorganisation letar efter en ny chef. Och det lutar allt mer åt att Danmark snart kommer att få en ny statsminister. Den nuvarande, Anders Fogh Rasmussen, blir nämligen allt hetare som kandidat till ny generalsekreterare i Nato.
I lördags fick Fogh stöd av USA. Han hade redan tidigare stöd av Frankrike, Tyskland och Storbritannien, de tre tungviktarna bland de sammanlagt 26 Nato-länderna.
Det ser alltså ut som om försvarsalliansen samlar sig runt Fogh. För andra kandidater, som den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski och den kanadensiske försvarsministern Peter MacKay, tycks chanserna bli allt mindre.
Hittills har Fogh Rasmusen inte kommenterat ryktena, men nu förväntar många att han kommer att offentliggöra sin kandidatur mycket snart. Det formella beslutet tas 3-4 april under Nato-toppmötet i Strasbourg, då försvarsorganisationen även firar sitt 60-årsjubileum.
Posten som generalsekreterare brukar gå till en europé, men för USA är det självklart avgörande att den nye generalsekreteraren har stor förståelse för USA:s militära intressen. Inte minst vill USA ha någon som kan fortsätta driva ett militärt engagemang i Afghanistan. Då väger det tungt att Danmark redan har 750 soldater i Afghanistan.
Fogh Rasmussen var därför etta på Bush-administrationens lista, och även på den nuvarande Obama-administrationens. Danmarks agerande under Irak-kriget, då danska trupper sändes till Irak, spelar också stor roll.
Det enda Nato-land som ogillar om Danmarks statsminister skulle få jobbet är Turkiet, även om det är osannolikt att Turkiet skulle lägga in veto. Det danska hanterandet av Jyllands-Postens Muhammed-teckningar är fortfarande ett djupt sår i Danmarks relationer med muslimska länder.
Men vad händer i Danmark om Fogh blir ny Nato-chef?
Ja, det blir självklart en fjäder i hatten att vårt västliga grannland nu för första gången får se en dansk på en hög, internationell position.
Men inrikespolitiskt då?
Det behöver inte bli särskilt omvälvande. Fogh är en veteran – han har varit statsminister i snart åtta år, och lett tre regeringar. Hans efterträdare som partiledare och statsminister är redan utsedd: Lars Lökke Rasmussen, den nuvarande finansministern.
Men det är heller inget optimalt tillfälle för en ny statsminister att ta över. Som i alla europeiska länder är osäkerheten om den ekonomiska situationen stor. Och de långvariga diskussionerna om Foghs framtid har skadat både den liberal-konservativa regeringen och statsministerns parti Venstre. Oppositionen är också mer samlad än tidigare. Det finns en risk att väljarna slår tillbaka, och vänder sig mot socialdemokraterna i nästa val.
Men en sak talat för att Lars Lökke Rasmussen kommer att klara sig bra. Hans efternamn.
De två senaste statsministrarna har båda haft samma efternamn: Poul Nyrup Rasmussen och Anders Fogh Rasmussen. En dansk statsminister ska uppenbarligen heta Rasmussen.

Marianne Ekdahl

Protektionismen splittrar EU

Europakrönikan 10-11 mars 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det är protektionismens tid i Europa. Den djupa konjunkturnedgången har fått Europas länder att ta till drastiska åtgärder för att skydda sina egna ekonomier. Det har orsakat stora konflikter de senaste veckorna.
Utvecklingen berör direkt EU:s grundpelare: den gränsöverskridande inre marknaden.
En av de branscher som drabbats hårdast av krisen är bilindustrin. Men om EU-länderna går in med för stora garantier räknas det som olagliga statsstöd, i strid mot principen om fri konkurrens. Och när regeringar går in för att rädda banker i kris, hotar det EU:s gränslösa inre finansmarknad, som med stor möda byggts upp under de senaste åren.
I grund och botten handlar striderna om huruvida medlemsländerna ska följa den inre marknadens regler.
Den inre marknaden bygger på fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Man får inte diskriminera mot varor eller företag från andra EU-länder, eftersom den fria konkurrensen och den fria rörligheten är mer gynnsam för alla i längden
Därför har EU en strikt lagstiftning för att värna den fria konkurrensen. Medlemsländerna får inte införa vilka statsstöd som helst.
Detta är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera. Om vissa länder tillåts bryta mot statsstödsreglerna, vill andra länder också göra det.
Sådan nationell egoism vinner ingen på i det långa loppet. Om den inre marknaden och den fria rörligheten naggas i kanten kan i slutänden den ekonomiska krisen fördjupas.

Allvaret i situationen fick EU:s ledare att för drygt en vecka sedan hålla ett särskilt toppmöte för att diskutera de stimulansåtgärder som planeras av många medlemsländer. Den direkt utlösande faktorn var Frankrikes närmast protektionistiska förslag till stöd för den franska bilindustrin.
Toppmötet fick få konkreta resultat, men bidrog till att förbättra dialogen om den ekonomiska krisen. Alla EU-ledare var – på papperet – eniga om att situationen är allvarlig och att protektionism måste undvikas. Det var nödvändigt som ett avstamp för den fortsatta krishanteringen.

Men det var oroväckande att EU-kommissionen strax före toppmötet godkände Frankrikes planer på stöd till bilindustrin. Kommissionen är den institution som försvarar den fria konkurrensen. Det får inte vara så att påtryckningar från de stora medlemsländerna gör att EU:s lagstiftning förbigås.
Europas länder kan sannolikt hantera de ekonomiska följderna av den djupa krisen. Men kan de hantera de politiska följderna?
Kan de hindra sprickan mellan östra och västra Europa att bli alltför djup?
Kan de stoppa vågen av protektionism?
Kan de hindra att sammanhållningen i Europa försvagas?
Det kräver mer än det vanliga kompromissande som präglar EU. Det kräver en extraordinär insats av alla EU-länder, och ett långsiktigt ansvarstagande utöver vad som krävs för stunden.

Marianne Ekdahl

Tjeckien – en motsträvig EU-ordförande

Europakrönikan
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
24-25 februari 2009

Tjeckiens president Vaclav Klaus tycktes inte alls bry sig om att Tjeckien är ordförandeland i EU, när han häromdagen talade inför Europaparlamentet.
Kritiken mot EU-systemet haglade från talarstolen. Vaclav Klaus liknade till och med EU vid en kommunistisk diktatur.
- Vi i östra Europa, som levt under halva 1900-talet utan frihet och i centralstyrda ekonomier, är särskilt känsliga för tendenser som leder bort från frihet och välstånd.
Men när han jämförde Europaparlamentet med ett sovjetiskt en-parti-system fick många parlamentariker nog och lämnade salen.

Sedan årsskiftet är det Tjeckien som har ordförandeklubban i EU. Det är andra gången som ett av de”nya” medlemsländerna i östra Europa leder EU-arbetet.
Men till skillnad från Slovenien är Tjeckien ett av de mest EU-skeptiska medlemsländerna, och ett av de mest kritiska till det nya Lissabonfördraget. Vaclav Klaus har som president inte så mycket makt, men det är han som ska skriva under Lissabonfördraget. Och han vägrar avslöja om han är beredd att göra det.
Många bedömare runtom i Europa har haft farhågor om huruvida Tjeckien verkligen skulle klara av att leda EU genom ett halvår med flera svåra utmaningar. En del farhågor har redan besannats.
Tjeckien inledde sitt ordförandeskap med en konstutställning som drev med andra EU-länder. Och nu presidentens hårda attack på EU-systemet.
Det verkligt viktiga är förvisso hur den tjeckiska regeringen klarar av att leda EU igenom frågorna på den politiska dagordningen och de oförutsedda kriser som alltid kommer upp.
Men diplomatiska incidenter kan slänga onödigt mycket grus i EU:s beslutsmaskineri. Dessutom är den tjeckiska regeringen svag och splittrad.
Och det återstår många utmaningar för det tjeckiska ordförandeskapet.
Lissabonfördraget är en. Den djupa ekonomiska krisen, och arbetslösheten som följer i dess spår, är en annan. Hur relationerna med de förra Sovjetrepublikerna ska utformas, där Vitryssland är en särskild huvudvärk, är en tredje. Förberedelserna för det stora klimattoppmötet i Köpenhamn i december är en fjärde.

Inte minst börjar det blåsa upp till storm över hur Europa ska hantera den ekonomiska krisen. Hur ska EU rädda så många jobb som möjligt, utan att förfalla till protektionism? Det finns redan en spricka mellan västra Europa och flera länder i östra Europa, som intar en mer marknadsliberal hållning.
Nästa helg håller EU:s ledare ett extra toppmöte om detta. Tjeckien kallade till mötet som en protest mot Frankrikes närmast protektionistiska räddningsplaner för den franska bilindustrin.
Men innan dess kommer medlemsstaterna i östra Europa att hålla ett separat toppmöte, också det som ett svar på att flera av de stora länderna i västra Europa börjat inta en protektionistisk hållning. Senast är det Italiens och Spaniens generösa stöd till nationella biltillverkare som fått kritik.
Den ekonomiska krisen sätter stor press på Europas länder.
Det är illa nog att det blåser protektionistiska vindar över Europa. Det vore värre om det dessutom skapar en klyfta mellan östra och västra Europa.

Marianne Ekdahl

Tio års framgång för euron

Europakrönikan 27-28 januari 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

I skuggan av den ekonomiska krisen har EU:s gemensamma valuta, euron, vid årsskiftet firat tio år. Men firandet har kommit i skymundan, av begripliga skäl.
Flera EU-länder, som Lettland, Litauen, Grekland och Bulgarien, har skakats av våldsamma demonstrationer mot hur regeringarna hanterat krisen.
Oroligheterna har nu spridit sig till Island, som står på konkursens brant. Risken är stor att oroligheterna sprids till fler länder, eftersom den ekonomiska tillbakagången har drabbat hela Europa.
Men det ekonomiska läget hade varit betydligt värre utan EMU, menar de flesta ekonomer. Och det är uppenbart att de länder som drabbats hårdast är de som står utanför EMU:
- Om inte Irland hade varit med i EMU, hade landet varit i samma ekonomiska situation som Island, menar Daniel Gros, chef för den välkända tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel. Euron har haft en viktig stabiliserande effekt på Europas ekonomi under den pågående krisen.
Det är ett riktigt bra betyg för en valuta som bara är tio år gammal.

Det var i januari 1999 som den gemensamma valutan lanserades. Det var ett stort steg för alla deltagande länder, kanske allra mest för Tyskland. Den tyska D-marken var en stark och respekterad världsvaluta. Att byta ut den mot ett helt oprövat koncept – flera länder som gick samman för att gemensamt upprätta en gemensam valuta och en gemensam centralbank – var ett djärvt steg.
Men det har gått bättre för euron än vad många förutspådde. För tio år sedan var tyskarna skeptiska till att byta ut D-marken, men idag vill en stor majoritet behålla euron.
De flesta européer märkte ingen större skillnad när den då virtuella euron fick en mycket diskret start 1999. Annat var det i januari 2002, när nationella sedlar och mynt byttes ut.
Idag har euron blivit en naturlig del av de flesta européers vardag. Stödet för den gemensamma valutan är stort.
Den brittiska tidningen Financial Times publicerade nyligen en opinionsundersökning, som visar att fler än hälften av européerna tror att euron kan ta över den amerikanska dollarns roll som den viktigaste globala valutan inom fem år. Den bedömningen delas också av många ekonomer.

På tio år har euron förvandlats från ett oprövat koncept till en stabil och respekterad världsvaluta. Inflationen i euro-området har hållits nere, liksom räntorna, och valutaspekulationerna har minskat.
Det har varit tio framgångsrika år, då EU har stärkt sin roll som finansiell stormakt.
Det märks också i attityderna till euron i de länder som står utanför EMU. I Danmark, och till och med i Storbritannien, det starkaste motståndsfästet mot euron, höjs nu allt fler röster för EMU-medlemskap. På Island och i Norge ökar stödet för både EU- och EMU-medlemskap.
De närmaste åren kommer att bli en prövotid för euron och för centralbanken. Vi har knappast sett slutet på den ekonomiska krisen än.
Men det mesta tyder på att framgångssagan kommer att fortsätta.

Marianne Ekdahl

Med en röst gentemot Gazprom

Europakrönikan 12-13 januari 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det börjar nästan bli en återkommande politisk träta vid nyåret. När det är som kallast i Europa, stänger Ryssland gaskranarna till Ukraina.
Och hela Europa får frysa.
Första gången Ryssland stängde kranarna var 2006. Då dog 186 ukrainska medborgare, påminde Ukrainas vice premiärminister Hryhoriy Nemyria Europaparlamentet i ett extrainkallat möte häromdagen.
Den formella anledningen till att Ryssland ströp gastillförseln var att ukrainska Naftogaz ”stal” från gasledningarna. Men det hela är närmast ett lågintensivt gaskrig mellan Ryssland och Ukraina. Ryska Gazprom vill höja gaspriset rejält, från ”kompispris” till en marknadsmässig nivå, något som Ukraina i dagsläget inte anser sig ha råd med. Men i botten av konflikten finns också de politiska spänningarna mellan de två forna Sovjetstaterna. Ukraina har sedan fem år tillbaka vänt sig alltmer mot väst, och söker medlemskap i både EU och Nato.

Konflikten är mer än en fråga för Kiev och Moskva. Arton länder, de flesta inom EU, som idag importerar gas från Ryssland, har drabbats.
Hårdast drabbade är de länder som till stor del förlitar sig på den ryska gasen för sin energiförsörjning, som Bulgarien, Slovakien, Rumänien och i länderna på Balkan. På många håll har den humanitära situationen varit allvarlig. Hundratusentals hushåll har varit utan värme och många människor har köldskadats. På en del sjukhus har operationer fått skjutas upp. Skolor och fabriker har fått stänga.
EU har dock agerat snabbt, och ett avtal om EU-övervakning av gasledningarna kunde i helgen skrivas under av både Ryssland och Ukraina, så att gasleveranserna till Europa skulle kunna återupptas. På söndagen kom EU:s övervakningsteam på plats. Men i skrivande stund har dock Ryssland fått kalla fötter.

Att Ryssland låter miljontals människor i utomstående länder drabbas är allvarligt. Det kan inte accepteras.
I dagsläget är Gazprom är den största leverantören av gas till Europa. Men på sikt måste Europas beroende av den ryska gasen minska. Även om gasen åter börjar flöda, är inte Ryssland och Ukraina närmare ett avtal för 2009 än de var vid nyåret. Ingen kan veta när gaskranarna stängs nästa gång, och Europa är fortfarande mycket sårbart.
Om Europa ser sig om efter andra gasleverantörer, kommer Gazprom sannolikt att inse behovet av att vårda relationerna med sin största kund bättre. Ryssland är lika beroende av intäkterna från Europa som Europa är av den ryska gasen. Gazprom behöver bland annat dessa intäkter för att finansiera de stora investeringar som nu planeras.

För att sätta mer press på Ryssland, måste också de europeiska länderna agera mer samstämmigt gentemot Gazprom. Större koordinering skulle skicka starkare signaler om att EU verkligen menar vad man säger när man påstår sig representera samtliga medlemsstater.
Men den långsiktiga strategin måste vara att minska användningen av naturgas överlag.
Idag utmålas ofta naturgas som miljövänlig energi. Men gas är ett fossilt bränsle liksom kol och olja, även om koldioxidutsläppen är något mindre.
Beroende av gas är inte bättre än beroende av kol och olja.

Marianne Ekdahl

2009 – ett år med nya spelregler

Europakrönikan 30-31 december 2008

Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

År 2008 kommer att gå till historien som den stora finanskrisens år. Den allvarligaste finanskrisen sedan depressionen gör att året slutar i en betydligt dystrare ton än det började.

Under höstens franska EU-ordförandeskap staplades flera kriser på varandra: irländarnas nej till Lissabonfördraget, kriget i Georgien och sedan finanskrisen. Men ”turbopresidenten” Nicolas Sarkozy har lett EU med fast hand genom höstens kriser. Han förhandlade fram ett avtal om eld upphör i Georgien och han samlade EU till åtgärder mot finanskrisen. Sällan har EU haft så många särskilda kristoppmöten som under det senaste halvåret.

Vad kan vi då säga om 2009?

En sak är fullkomligt säker. Finanskrisen kommer att fortsätta prägla den europeiska politiken. År 2009 kommer att bli ett av de värsta ekonomiska åren i Europa sedan andra världskriget, spådde Financial Times nyligen.

Krisen kommer att generera nya konflikter mellan EU:s medlemsländer. Den kommer också att prägla förhandlingarna inom många olika sakfrågor.

Vi har redan sett hur många eftergifter som krävdes för att ro EU:s stora klimatpaket i land för två veckor sedan. Liknande svårigheter kan komma att uppstå när EU ska fatta beslut när det gäller miljö, ekonomisk politik, sysselsättning, jordbruk eller handelsfrågor.

I hårda tider är det lättare att se till kortsiktiga ekonomiska intressen än till vad som är det rätta på lång sikt.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt har därför en mycket svår uppgift framför sig. Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 ska han leda EU-arbetet i slutspurten av FN:s globala klimatförhandlingar. EU har nyss antagit världens mest ambitiösa klimatåtgärder, och under 2009 ska de hittills mest omfattande globala klimatförhandlingarna leda fram till ett nytt avtal.

Den ekonomiska krisen kommer att göra Reinfeldts uppgift än svårare. Många regeringar kommer att kämpa för att göra så små åtaganden som möjligt, under förevändningen att värna de egna ekonomierna.

Men det är knappast nattsvart. En kris kan också uppbåda handlingskraft. Det visade inte minst Nicolas Sarkozys resoluta agerande under den gångna hösten.

Dessutom, med Barack Obama som USA:s president kommer USA sannolikt att bli en drivkraft i det globala klimatarbetet, inte en bromskloss, som under George W Bush.

Obama har också signalerat att han ska lägga om USA:s utrikespolitiska kurs. Det är efterlängtat, inte minst från europeiskt håll. Det kommer också att bidra till nya spelregler i den internationella politiken, som kommer att påverka Europa i hög grad.

Kort sagt: 2009 blir ett år med förändrade spelregler.

Med Lissabonfördraget blir EU mer handlingskraftigt och mer demokratiskt. Dessutom ska en ny EU-kommission väljas, liksom nya Europaparlamentariker.

Men framför allt har den globala ekonomiska krisen skapat nya politiska förutsättningar och nya politiska konflikter. Och med en ny president i USA och en ny amerikansk utrikespolitik kommer även den internationella kartan att ritas om.

Marianne Ekdahl