Europas kulturarv – ett musklick bort

Europakrönikan 2-3 december 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Tänk om de kulturskatter som finns på Skånes alla muséer snart kan bli tillgängliga för människor i hela världen i ett gigantiskt museum på Internet?
Muséet, eller biblioteket, finns redan, och heter Europeana. Men det är inte helt färdigt. Under de kommande åren ska det fyllas med hela Europas kulturarv – från Lissabon till Luleå, från London till Ljubljana.
Det sägs att biblioteket i Alexandria i det forna Egypten innehöll 70 procent av den tidens samlade mänskliga vetande. EU-kommissionen, som tagit initiativ till Europeana, vill samla mer kunskap än så. Och framför allt göra kunskapen tillgänglig för alla.

I det digitala multimedia-biblioteket ska rymmas konst från Europas främsta konstsamlingar, handskrivna manuskript som haft en avgörande betydelse för historien och vetenskapen, originalnoter av Beethoven, Brahms och Bach.
Men också filmer som format populärkulturen, eller som visar bitar av vår historia. Sällsynta musikinspelningar eller inspelningar av dialekter som är på väg att försvinna. Gamla kartor som visar hur människan såg världen för hundratals år sedan.
Idag finns mer än 3,5 miljoner böcker, kartor, fotografier, filmer och konstverk i databasen. År 2010 ska biblioteket innehålla 10 miljoner objekt i digital form från tusentals muséer, bibliotek och arkiv.
Europeana kommer att bli en fantastisk källa att ösa ur både för forskare och för var och en som är intresserad av litteratur, historia, politik, vetenskap, konst, film och musik. Mycket, mycket av det som ska rymmas i biblioteket göms idag i dammiga förråd, otillgängliga för omvärlden.

Många har redan insett vilken guldgruva som håller på att skapas. När Europeana skulle invigas av EU-kommissionären Viviane Reding för ett par veckor sedan, blev anstormningen av besökare så stor att webbplatsen bröt ihop. Ingen hade planerat för mer än 10 miljoner sökningar i timmen! Hemsidan är fortfarande ur funktion, men kommer snart att öppna igen.

Mycket av den kultur och kunskap som idag ryms i Europeana kommer från de stora, nationella samlingarna: British Museum i London, Louvren i Paris, Kungliga Biblioteket i Stockholm. Men just nu byggs det också upp ett digitalt bibliotek av samlingar från lokala och regionala muséer från alla 27 EU-länder.
Idag kan vi skåningar på Europeana ta del av Gutenbergs bibel, da Vincis manuskript, Vermeers målningar och filminspelningar från första världskriget. Men jag hoppas att det skånska kulturarvet snart kommer att nå ut till resten av Europa.
Jag önskar att tyskar och fransmän snart ska kunna studera manuskript av Hjalmar Gullberg, skulpturer av Barbro Bäckström, kartor från den De la Gardieska samlingen, flamskvävnader från Regionmuséet i Kristianstad, klosterhistoria från klostret i Ystad, medeltida kyrkoföremål från Kulturen, och unika fynd från järnåldersstaden Uppåkra.
Den önskan blir inte uppfylld till julafton. Men det blir en önskan att spara till julen 2009.

Marianne Ekdahl

Fotnot: Europeana öppnar inom kort på www.europeana.eu .

EU och bloggarna - fjädern som blev en höna

Europakrönikan 1-2 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


”EU vill registrera alla bloggare!” ”EU hotar yttrandefriheten!”
Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden.
Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
I en rapport om mediekoncentration som antagits av Europaparlamentets kulturutskott, föreslås bland annat att bloggares rättsliga ställning måste klargöras och att det måste finnas rättsliga ramar för vem som är ansvarig för innehållet vid en rättsprocess. I sig är detta inte helt fel – delar av Internet är laglöst land. Ursprungligen fanns även ett hårresande förslag om kvalitetsmärkning av bloggare, men det fick tummen ner av utskottet.
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten.
Detta är inget formellt EU-förslag. Det har tillkommit på initiativ av en enskild parlamentariker, den estländska socialdemokraten Marianne Mikko. Hennes argumentation har varit betydligt värre än själva rapporten.
Det kommer knappast att omvandlas till bindande lag. Parlamentets så kallade egen-initiativ-rapporter kan vara betydelsefulla för de ledamöter som tagit fram dem, och som ett uttryck för en politisk vilja, men de brukar vara mycket snabbt glömda.
Det finns ingen risk att förslaget får någon större betydelse. Det som är ogenomtänkt och orealistiskt i rapporten kommer att röstas ner när det når parlamentets kammare i september. Var så säker.

Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.
Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner.
Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Storebrorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare!

Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet. Hade ett förslag motsvarande Mikkos lagts i riksdagen hade ingen tagit det på allvar, utan tagit det för vad det var – ett stolpskott av en enskild politiker, utan politiskt värde.
Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att ”EU vill införa ditten” eller att ”EU vill förbjuda datten” - tro inte allt du läser!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, bloggar, Marianne Mikko, mediepolitik, storm i vattenglas

En journalist till försvar för politikerna

Ibland sägs det att politiker och journalister ofta kommer väl överens. Det stämmer antagligen. Men till vardags lever granskarna och de granskade i olika världar.
Politikerna - eller vem som helst som försöker uträtta något, förändra något till det bättre - ställs varje dag inför svåra beslut, eller obekväma beslut. Det kan vara nödvändiga beslut, för att åstadkomma en förbättring som kommer alla till del.

Journalisterna har en oerhört viktig uppgift som granskare av politiker och myndigheter. Utan dem vore demokratin ofullständig. Men granskningen innebär ibland att skärskådandet av detaljer tar överhanden, och att helheten och de stora sammanhangen kommer bort.

Jag har själv arbetat på både granskarnas och de granskades sida, och jag tror att det ibland skulle vara nyttigt med lite mer förståelse för den andra sidans villkor.

Det går ofta hem att beskylla politiker för allt möjligt fifflande och trixande, och att måla upp en bild av att många människor har lågt förtroende för politiker i allmänhet. Själv är jag ofta imponerad över många politiker, deras vilja att göra gott, deras energi och deras kraft att stå emot påhopp och stå fast vid svåra, men nödvändiga beslut.

Sydsvenskans Lundakrönikör Eskil Fagerström skriver idag en utmärkt artikel, där han går till försvar för politikerna och deras ibland otacksamma arbete. Den insikten finns hos många journalister, men den kommer sällan till uttryck i spalterna.

Hårdraget och skruvat, men med en hel del poänger, skriver Fagerström:

"Ta bara en sån sak som mediebevakningen. Varje dag är det tio pigga journalister i tjänst som har betalt för at hitta och exponera alla fel du gör på jobbet. (...)
Du sitter i en skogsbacke en sällsynt ledig dag och skalar apelsiner till barnbarnen - och vips ringer någon flåsande murvel. Ena gången gäller det tillämpningen av någon obskyr paragraf i socialtjänstlagen. Nästa gång måste du redovisa för kommunens upphandling av tejp under perioden 1996-2002. Eller hur det kommer sig att du råkade ta ut 211 kronor i milersättning för att hälsa på din sjuka mor i Beddingestrand i höstas. Din fifflare."

"Vi journalister ska naturligtvis inte sluta granska politikerna i Lund. Det är rentav vår viktigaste uppgift. (..)
Men ni andra, ni som inte har som jobb att granska? Kanske kunde ni bestämma en tid och samlas utanför Rådhuset när kommunstyrelsen sammanträder? Sjunga en sång och ta med något hembakat? Hurra lite grann? Krama din nämndspolitiker lite extra? Det är faktiskt viktiga grejer de håller på med där inne, hörrni."

En journalist till försvar för politikerna, det tillhör inte det vanligaste.

Andra bloggar om: politiker, journalister, granskare, granskade, Sydsvenskan, medier, lokalpolitiker

"Heja Hillary"

skrev DN:s politiske chefredaktör Niklas Ekdal i en utmärkt artikel alldeles nyligen.

I USA är Hillary-hatet utbrett. Men till och med i Sverige existerar det tyvärr, ibland döljt under lovsånger till Barack Obama eller alla möjliga tunna argument för att Hillary Clinton inte är rätt person att leda USA. Då är det uppfriskande att läsa en manlig journalist skriva som Ekdal gör:

"Nu har det oundvikliga inträffat, att könet spelar en huvudroll i valkampanjen. "Gråt Clinton gråt", skriver kolumnisten Maureen Dowd i Herald Tribune om de tårar som anses ha vänt vinden i New Hampshires primärval.
De sexistiska undertonerna mobiliserar väljare som annars inte kunde tänka sig att rösta på Hillary. Könet, som i den bästa av världar vore irrelevant, kan bli det som stjälper eller räddar hennes kampanj.
Mönstret är trist men ligger nedärvt i den kulturella koden, och därmed i den mediala dramaturgin. Sverige är inte så annorlunda som vi kanske vill tro."

"Faktum är att Hillary Clinton är en av de mest meriterade personer som någonsin kandiderat för presidentposten. Hon har varit allt från elevrådsordförande till senator och har unik erfarenhet, som närmaste medarbetare till en guvernör i tolv år och till en president i åtta år."

"Sammantaget blir Hillary likväl den överlägsna kandidaten. Hon har nästan alltid stått för bra saker, från motståndet mot Vietnamkriget till ambitionerna att reformera sjukvårdssystemet, lika möjligheter för alla, omsorg om barn och utsatta."

"Hillary Clintons kön är en bonus. Inte för att kvinnor regerar annorlunda än män, men för symbolverkan. Med en kvinna i Vita huset skulle världen ta ett stort steg bort från stereotyperna, mot lika möjligheter för alla."

Utmärkt att det finns manliga journalister som skriver det som är självklart.
Heja Ekdal!

Lånta fjädrar...

Jag upphör aldrig att förvånas över allt detta "lånande" av texter och idéer som går lätt som en plätt med Internet. Fräckt är det, hur som helst.

Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa har upphöjts till forskningschef, och har idag presenterat studien "Riksdagens nätverk 2007", en uppdatering av Den svenska politikens geometri från härom året.

Den första studien skrev jag om i en ledare i Sydsvenskan, under rubriken "Bra politiker syns inte", vilket Eudoxa var glada över, eftersom inga andra journalister uppmärksammade studien. (Antagligen var presentationen av studien på Svenska Dagbladets debattsida, i form av en komplex grafik över motionsnätverkandet i riksdagen, så svårtolkad att få journalister, utom statsvetarnördar som jag, fick ut något intressant av den.)

Uppenbarligen var min SDS-ledare så intressant att Sandberg nu "lånat" min rubrik som rubrik till hans eget pressmeddelande.

Enligt pressmeddelandet finns det också ” 'många politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, profilera sig i media och röstmaximera' säger Anders Sandberg forskningschef på tankesmedjan Eudoxa". Även det är en fras direkt "lånad" från min ledare.

Personligen hade jag väntat mig mer av någon som kallar sig "forskningschef", men jag är kanske naiv.

*****

PS lite senare. Eudoxa har bett så mycket om ursäkt, och tagit bort pressmeddelandet, som inte var skrivet av Sandberg. Hederligt, tack för det.

Andra bloggar om: textstöld, Eudoxa, Anders Sandberg, lånta fjädrar

Danska språket allt svårare att förstå

Danska låter som om man har en het potatis i munnen. Så brukar svenskar oftast skämta om det danska språket.
Själv brukar jag alltid försvara danskan. Så svårt är det inte att förstå. Dessutom tycker jag det låter fint och mjukt. Jo, faktiskt.
Men enligt forskare har danskan faktiskt blivit svårare att förstå under de senaste 30 åren, enligt P1:s Godmorgon Världen nu på förmiddagen. Och danska barn har svårare än barn från andra länder att lära sig sitt modersmål.

Då kan jag inte låta bli att länka till en sketch på Youtube: "Danish language is falling apart". Nu är det inte bara omvärlden, utan även danskarna själva, som inte längre förstår danska. De kan helt enkelt inte längre kommunicera med varandra.
Fantastiskt kul, åtminstone om man förstår lite danska. Och uppenbarligen finns det åtminstone lite sanning bakom det.

Fint beröm!

Svenska mediers EU-bevakning är oftast mer ytlig och okunnig än bevakningen av inrikespolitiken. Det brukar jag ofta påstå.

I en bra artikel på Europaportalen, gör Bengt O. Karlsson, internationell konsult och tidigare departementsråd vid finansdepartementet, en liknande analys under rubriken "Så kan EU-bevakningen förbättras". Han menar bland annat att de traditionella medierna sviker i bevakningen av EU, och hoppas att alternativa webb-baserade media kan fylla informationsunderskottet.

Och trots den livliga debatten som förs på t ex Europaportalen, saknas den "djupgående analysen av de europeiska frågeställningarna", menar han.

Jag brukar lägga ett gott ord för Europa-Nytt som drivs av Ylva Nilsson. Bengt ger också Europa-Nytt en eloge för den rappa nyhetsförmedlingen av frågor som inte anses få plats i de konventionella medierna.

Sedan skriver Bengt, och jag rodnar lite över jämförelsen med Sveriges kanske främsta Europajournalist:

"Mera analytiska inlägg får man t.ex. hos Marianne Ekdahl, f.d. politiskt sakkunnig i Bryssel och Annika Ström Melin. I övrigt saknas mera ambitiösa svenska Europabloggar praktiskt taget helt. Något som kan jämföras med den mängd av kvalitativa EU- och Europabloggar av skiftande politisk inriktning som finns i engelsk, franskt, spanskt och tyskt språkrum finns inte."

Jag kanske ska bli mer aktiv med bloggandet igen? Några månaders ledarskrivande och sedan början av september ett helt nytt yrke - informatörens - har gjort att bloggandet i princip legat på is. Men det känns lite lockande igen, faktiskt.

Mina EU-krönikor - nu varannan vecka i fler tidningar

Det här är inte vilken tråkig, regnig tisdag som helst - i varje fall inte för mig.
Idag debuterar jag som EU-krönikör i Kristianstadsbladet. Varannan tisdag kommer jag att kommentera aktuella Europapolitiska frågor på ledarsidan. Personligen tycker jag det är roligt att få möjlighet att skriva för fler dagstidningar, särskilt här "himma" i Skåne, och jag hoppas även att läsarna ska uppskatta mina kommentarer.

Även i Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda kommer jag att synas mer regelbundet än hittills, det vill säga varannan vecka, och förhoppningsvis bidra till att bredda perspektiven på frågor som inte alltid får den mediebevakning de förtjänar.

Det ska också bli intressant att läsa överste Bo Pellnäs, som är den andra fasta krönikör som KB, YA och TA nu engagerar. Hans internationella erfarenheter från fredsbevarande uppdrag gör honom till en av de mest insatta och läsvärda debattörerna i frågor som rör säkerhetspolitik och försvar - det är jag antagligen inte ensam om att tycka.

Andra bloggar om: EU, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Bo Pellnäs, EU-krönikor, EU-krönikör

Mothugg från en genuspedagog

Britten Dehlin, lärare och genuspedagog i Simrishamn, har skrivit en insändare i Ystads Allehanda apropå min Signerat i Sydsvenskan härom dagen, som tog avstamp i den pågående Kiviks marknad. Bland annat nämnde jag stripporna som var tillbaka i år igen, citerade ett manschauvinistiskt skämt och nämnde sedan Gudrun Schyman, som varje år brukar marknadsföra Feministiskt initiativ på marknaden. Självklart väckte det reaktioner.

Det är alltid bra att, som Britten Dehlin, kritisera sexismen när den sticker fram sitt tryne. Särskilt i skolan behövs engagerade lärare för att motarbeta invanda könsroller.
Men eftersom Dehlin i någon mån även kritiserar mig för att inte själv ha formulerat en åsikt om stripporna kanske ett förtydligande är på sin plats.

Jag är fullt medveten om att ett fenomen som striptease alltid är kontroversiellt, och att man alltid förväntas ha en åsikt, särskilt på en ledarsida. Och jag vet att ämnen som dessa alltid väcker ilska, särskilt hos feminister och anti-feminister.

Men poängen med artikeln var inte att diskutera strippornas vara eller icke vara, och därför lät jag helt enkelt bli att kommentera dem själv. Det skulle blivit ett alltför långt och komplicerat sidospår i en artikel som egentligen handlade om något helt annat: hur vissa delar av kulturmiljöerna på Österlen kan förstöras och "kiviksmarknadiseras" för turisternas (och deras pengars) skull, medan andra delar av regionen tycks så heliga att inte en kvadratmeter får röras - utan att det tycks finnas någon logik bakom vad som anses värt att bevara och vad som kan byggas sönder.

Den uppmärksamme läsaren lade kanske märke till att jag inte heller uttryckte någon åsikt om Schyman eller Fi, trots att jag själv är feminist, Sydsvenskans ledarsida är uttalat feministisk - dock knappast Fi-anhängare - och trots att jag skulle kunna skriva mängder om ämnet. Det var lika medvetet, eftersom det hade tagit bort fokus från det jag ville ha sagt.

Andra bloggar om: Kiviks marknad, Österlen, kulturvård, kulturmiljöer, Ystads Allehanda, Sydsvenskan, feminism, genuspedagogik

Överbetald skribent?

Ledare, Sydsvenskan.se, 11 juli:

Somliga verkar anse att ett kall, ett engagerat yrkesliv, fortfarande motiverar lägre lön.
Moder Teresa hade dåligt betalt, men var inte diskriminerad. För henne var kallet allt. Det borde ”jämställdhetsrörelsen” diskutera snarare än att utgå från att strukturella orättvisor ligger bakom löneskillnader mellan män och kvinnor, skriver ledarskribenten Per Gudmundson i onsdagens Svenska Dagbladet.

Antingen har Gudmundson fel: han tycks helt ha missat de senaste decenniernas debatt, där kallet ofta har använts som en förevändning för att betala lägre lön för kvinnodominerade yrken, som sjuksköterska, än för mansdominerade.

Eller så har han rätt: det finns jobb där motivationen är viktigare än lönen.
Ledarskribent, kanske?
Frågan är om inte en engagerad skribent som Gudmundson har på tok för hög lön.

Bra artikel om det heliga Ikea

För några år sedan fick Ikea en hel del kritik för att deras leverantörer och underleverantörer använde sig av barnarbete och generellt hade undermåliga arbetsvillkor. Uppenbarligen förekommer inte längre barnarbete i produktionen, men samtidigt vägrar Ikea att ge omvärlden insyn i företaget för att till exempel kontrollera hur man lever upp till sociala och miljömässiga normer. Företaget är helt slutet. Insynen är noll.

Idag har Emily von Sydow en bra krönika i Sydsvenskan om just detta, men den finns tyvärr inte på nätet. Bland annat tror hon att Ikea symboliserar "en svensk religion av jämlikhet, vanlighet, tllgänglighet och i vanliga fall, öppenhet", och att det är därför som all kritik mot Ikea "tigs ihjäl".

Andra bloggar om: Ikea, media, barnarbete, Corporate Social Responsibility, miljö, arbetsvillkor, Ingvar Kamprad

En naken EU-sanning

Ledare, Sydsvenskan, 10 juli:

Det är garanterat fler som har upptäckt EU:s ”sexfilm” på Youtube än det pågående finansministermötet, trots att mötet kan tända en krutdurk i unionen.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill slösa, inte spara. Han vill att Frankrike, än en gång, skall få bryta mot valutaunionens regler. Dessutom vill han se mer politiskt klåfingrande i Europeiska centralbanken.
Det är en farlig väg han gett sig in på, bort från den väg som gett Europa ekonomisk stabilitet och låg inflation – till nytta för konsumenterna och näringslivet.

EU:s ekonomi är viktig. Men den 44 sekunder långa PR-filmen med sexscener från EU-sponsrade biofilmer, som skall bidra till att göra unionen mer populär bland de många skeptiska medborgarna, är också förvånansvärt viktig.
Filmen har funnits på nätet sedan februari, men efter lanseringen av EUtube för två veckor sedan har den blivit the talk of the town.
Det är kanske inget att förvånas över. Sex säljer. Sex är kontroversiellt.

Det mesta av kritiken är löjlig. Den luktar bibelbälte och moralisk indignation. De moderata Europaparlamentarikerna Gunnar Hökmarks och Christofer Fjellners jämförelse med porr vittnar om okunskap.
Filmklippen kommer från kvalitetsfilmer som samtliga fått internationella utmärkelser. Filmer som Amélie från Montmartre, Farväl, Lenin, Mot väggen, och svenska Såsom i himmelen. Regissörer som Lars von Trier, Pedro Almodóvar och Bernardo Bertolucci.
Det är lätt att instämma med den senaste kommentaren, ”Make love, not war”, på EUtube. Inget upprör människor så som sex, medan ingen reagerar på att tjugo personer utan pardon mejas ner i den senaste actionrullen. Död är normal underhållning, kärlek är något skamligt.
Det är en film man blir glad av. Liksom EUtube-filmerna Joy, med skrattande och dansande människor, och Romanticism, med ömt viskande par – även de med klipp ur EU-sponsrade biofilmer.
Idag sponsras ungefär hälften av alla europeiska filmer av EU.

Hur många svenska filmer – med en jämförelsevis liten marknad – skulle ha sett dagens ljus utan det stödet? Hur många ”smala” filmer skulle distribueras?
Enligt en oberoende utvärdering gjord 2006 är EU:s medieprogram särskilt viktigt för att filmer från små språkområden – som Sverige – skall kunna spridas. Två tredjedelar av projekten som fick stöd 2003–2005 var från länder med relativt liten filmindustri – som Sverige.
Inför EU-omröstningen 1994 fanns en oro att medlemskapet skulle innebära Rambofilmer dubbade till tyska. Istället har svenskarna fått fler möjligheter att se bra europeisk film och européerna kan se bra svensk film.
Självklart skall EU – med stolthet – visa upp sina insatser för europeisk film för att bli mer populärt.

Det är antagligen naivt att tro att PR-filmer på Youtube kan få fler att inse vitsen med knastertorra företeelser som monetär politik.
Men även de torraste politiska beslut berör människors vardagsliv. Det måste man kunna kommunicera. Övriga filmer på EUtube, som Reformen av inre marknaden för socker är informativa, men få är några publikmagneter.
Det är på tiden att EU visar upp en mänsklig och humoristisk sida.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: YouTube, EUtube, film, filmstöd, PR, EU, kommunikation

Bra artiklar om EU:s fördragsförhandlingar

Just nu pågår vad som antagligen är de viktigaste EU-förhandlingarna på 10 år.
Men den som inte är medveten om det är knappast ensam. Förhandlingarna hålls bakom lyckta dörrar och mycket lite läcker ut om vad som pågår.
Det förs inte heller någon direkt livlig debatt i Sverige om hur Sverige bör försöka påverka den fördragstext som om något år kommer att gälla över svensk lag. Och rapporteringen i media kunde definitivt varit bättre.

Men två journalister har skrivit bra och relativt heltäckande om fördragsförhandlingarna nyligen:
Ingrid Hedström hade en lång och pedagogisk artikel i Dagens Nyheter förra måndagen.
Och Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt, förklarar här de viktigaste aspekterna av förhandlingarna, vem som tycker vad och varför, vilket som är det sannolika utfallet och vad det kommer att betyda för Europa. Texten har ett par veckor på nacken, men analysen står sig fortfarande.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, media

Ny tidskrift steg mot alleuropeisk debatt

Café Babel är en europeisk nättidskrift om politik och kultur som finns i flera upplagor på olika språk. Artiklarna översätts och kan därför läsas i olika länder.
Ofta talar man om att det saknas en gemensam plattform för den politiska debatten på europeisk nivå. I princip all media är nationell, vilket bidrar till att även den politiska debatten förs ur ett nationellt perspektiv. I sin tur bidrar det till att medborgarnas engagemang i europeiska frågor ofta är bristande.

Café Babel är därför ett spännande projekt - en paneuropeisk tidskrift och ett alleuropeiskt debattforum.

Waldemar Ingdahl från tankesmedjan Eudoxa tog i vintras det lovvärda intiativet att dra igång arbetet med en svensk upplaga, kallad Café Babel Stockholm. För ett par veckor sedan tog tidskriften ett första steg ut på nätet i form av en blogg på svenska. Själva tidskriften kommer att lanseras i ett senare skede, men - ursäkta den slitna klyschan - den som väntar på något gott...

Igår publicerade Waldemar en intervju med Margot Wallström om EU:s dialog med medborgarna, om hatet som frodas på nätet och om att vara den första "bloggande kommissionären".

Andra bloggar om: Café Babel, Europa

Aftonbladet fegar ur

Igår skrev jag om Tommy Svensson på Aftonbladet och om hur snåla journalister är med att ge credit till kolleger.
Tack till den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungkvist för hans eldunderstöd!
Men Tommy Svensson själv har inte besvarat mitt påpekande via mail.
Han vågar inte ens publicera min kommentar på Aftonbladets Europablogg. Istället har kommentaren raderats...
(kommentar 5 juni: ... men blev publicerad igår.)

Robert Aschberg må ha ballar av stål.
Andra journalister har inga ballar alls.

Andra skriver intressant om bloggar, Aftonbladet, bloggosfären, ledarskribenter, journalistik, Magnus Ljungkvist, media

Snyltar Aftonbladets ledarsida på bloggar?

Kommentar på Aftonbladets Europablogg idag:

Aftonbladets socialdemokratiske ledarskribent Tommy Svensson skriver idag en huvudledare under rubriken "Reinfeldts dubbelspel".
Det är samma rubrik jag använde på ett blogginlägg för två dagar sedan. Och analysen som ligger till grund för rubriksättningen är densamma.

I övrigt har ingen journalist i Sverige, såvitt jag vet, gjort en liknande analys av Reinfeldts resor till Europas fördragskritiska länder. I media har rapporteringen hittills begränsat sig till rena fakta.

Samtidigt kan jag genom enklast tänkbara besöksstatistik konstatera att en journalist på Aftonbladet läst mitt inlägg om Reinfeldt.
Vilket sammanträffande.

"News is free", heter det visserligen. Men det gäller framför allt fakta och analyser som är allmänt kända och spridda, inte analyser som bara presenterats en gång, av en journalist.

Ofta önskar jag att journalister kunde vara mer generösa med att ge kolleger credit.

Kanske känner Aftonbladet till partikollegan, debattören och bloggaren Magnus Ljungkvist, som ofta påpekar att media snyltar på bloggares nyheter utan att uppge källa, senast i en debattartikel i tidningen Journalisten?

Andra bloggar skriver intressant om: Aftonbladet, Fredrik Reinfeldt, EU. bloggar, Magnus Ljungkvist, ledarskribenter, media

"Politiker kan trampa fel i EU-debatten utan att svenska journalister hajar till"

Journalisten Ylva Nilsson, redaktör för Europanytt och före detta Brysselkorrespondent för Svenska Dagbladet, har också insett det motsägelsefulla i regeringens uttalanden i Nederländerna och i hur man i efterhand hanterat kritiken, bland annat genom en dementi til Europaportalen. Så här skriver hon i ett e-mail:

"En underbar dementi! Nu har du stoff till en uppföljning på din artikel där du förklarar för regeringskansliet att
a) det går tyvärr inte att ge ett budskap i Holland för att glädja holländska värdar (vilken dåre kom med den bortförklaringen!) och sen säga nåt annat i Sverige.
b) det går inte heller att uttala sig stödjande för en part i en fråga där det redan har bildats läger - för eller emot - och tro att bara den
parten ska få reda på det och alla andra kommer inte att få veta om det. Bryssel läser svenska media!
c) Sveriges borgerliga regering börjar i en uppförsbacke. Sosseregeringen har redan förankrat budskapet undet flera år att Sverige är ett EU-skeptiskt land som ständigt står på britternas sida. Därför måste nya regeringen väga varje ord på guldvåg om man vill bli trodd, när man säger att man har en annan inställning till EU.

Men vilken korkad dementi....! 'Vi sa det bara för holländsk publik, vi menar det egentligen inte...' "

Om nederländska medias rapportering menar hon dessutom:

"Det är nog ingen risk att citaten var fel - de återges på flera holländska nyhetssidor, även översatta till engelska (...) Det framställs som en riktig PR-vinst för Balkenende."

Och om svenska medias rapportering:

"Politiker kan trampa fel i EU-debatten utan att svenska journalister hajar till och det tolkar jag som att vi är för få journalister som är inlästa på ämnet och uppfattar effekterna av vad som sägs."


Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker, hyckleri

Är det fel på kvinnors konsumtion?

Krönika i Nerikes Allehanda

Färgkombinationen är perfekt. Liksom de bruna läderdetaljerna. Och det mjuka kalvskinnet sitter på insidan där bara jag ser det. Vilken lyx.
Pradaväskan kunde jag bara inte motstå. Ett total onödigt köp – men för mig värt varenda krona. Ett och ett halvt år efter köpet förgyller min handväska fortfarande varje dag.

Men uppenbarligen är dyra handväskor provocerande. I fokus för den senaste tidens upphetsade debatt om lyxkonsumtion är författaren Sisela Lindbloms påstående att modejournalisten Susanne Ljung – från P1:s Stil – köpt en Hermèsväska för 70 000 kronor, något som Ljung förnekat.
Designerhandväskan har blivit symbol för vårt ständiga behov av nya prylar, av lyxrenoverade kök och märkeskläder. I boken De skamlösa (Norstedts) målar Lindblom upp en satirisk bild av en Stureplanselit med ”rätt” handväska från Gucci och koll på ”rätt” uteserveringar.
Omoraliskt, är budskapet. Prylhetsen döljer de verkliga problemen i världen. Och klassklyftorna ökar.
Feministen Nina Björk har hakat på genom att kalla svenskarnas drömmar om hotellstylade sovrum och badrumsmosaik för ”skitdrömmar”. De enda som har intresse av överdriven konsumtion är politiker och företag, menar hon, eftersom konsumtionen håller uppe tillväxten.

I kölvattnet har andra feminister startat en konsumtionskritisk debatt som är riktigt nyttig. Det är ju sant att vår tids prylfixering ibland antar hysteriska proportioner.
Men varför har det blivit så? Dagens svenskar har det ju riktigt bra. Vi har mer pengar att röra oss med än någon gång tidigare, samtidigt som mycket blivit billigare. De flesta av våra mänskliga behov är redan fyllda.
Kanske är det därför vi måste uppfinna nya behov: ett kylskåp med ismaskin, en platt-tv, en mobiltelefon med filmkamera, en ny vårkappa i år igen.

Det är tråkigt att dyra prylar ibland förväxlas med lycka. Men det är inte i sig ett problem att människor som vill och kan spenderar pengar.
Problemet är snarare att mycket varuproduktion bidrar till miljöfarligt avfall, förpackningsslöseri och utsläpp av giftiga ämnen och växthusgaser, eller sker under oacceptabla arbetsvillkor. Och att tullmurarna mot tredje världen är för höga.
Världen blir inte bättre av att människor inte konsumerar. Bara fattigare.
Men den kan bli bättre av att vi konsumerar rätt.
Däremot måste det vara möjligt att kritisera prylhetsen utan att klä sig i säck och aska. Att uppskatta kvalitet eller skönhet – i kläder, inredning, konst, eller i naturen! – är inte samma sak som att ägna sig åt tvångsmässig konsumtion.

Men varför är just handväskorna så intressanta? Eller de läppglansrosa plånböcker, Manolo Blahnik-skor och små Paris Hilton-chihuahuor som också debatteras på kultur- och ledarsidor? Damtidningar med ouppnåeliga ideal? Italienskdesignade kök och dressingrooms?
Kvinnliga domäner.
Det finns ju människor som lägger ner betydligt mer pengar på lika onödiga saker: stora bilar, Rolexklockor, stereoanläggningar. Frimärks- eller LP-samlingar.
Män, naturligtvis. Men om det hörs inte ett knyst.

Bakom konsumtionskritiken finns ett underförstått antagande att det är just kvinnors konsumtion det är fel på. Det känns lite unket.
Förväntas kvinnor på något sätt vara mer ansvarstagande än män?
Det är oroande att det är just feminister som angriper hur kvinnors använder sina pengar. Feminister borde istället försvara kvinnors rätt att fritt bestämma över sina pengar, precis som män alltid gjort.
Det borde vara vars och ens ensak om man blir glad av en stereo med kristallklart ljud eller av en vrålsnygg handväska. Ingen blir ju drabbad utom den som öppnar plånboken.

Marianne Ekdahl
Frilansskribent med shopaholic-tendenser.


För den intresserade, finns här:
Nina Björks artikel i DN
En uppmärksammad intervju med Sisela Lindblom
Susanne Ljungs inlägg i DN
Fredrik Söderlings analys, också i DN
Isobel Hadley-Kamptz om rätten till vackra kakfat, i liberala Expressen
Liberala Dilsa Demirbag-Stens försvar av Nina Björk i Expressen
Sisela Lindblom i Aftonbladet


Andra bloggar om: konsumtion, handväskor, Prada, Sisela Lindblom, Susanne Ljung, feminism, kvinnor, män, lyx, designer, Nina Björk, Gucci

Även i Bryssel finns nya och gamla moderater

Roligt att Svenska Dagbladet har intervjuat en Europaparlamentariker i sin serie med framträdande politiker. Annars lever ju "ett av Sveriges två parlament", som den intervjuade Gunnar Hökmark så träffande kallar det, ganska mycket i skuggan i Sverige.

Intervjun väcker en del tankar - här framförda i osorterad form:

För det första väcker det självfallet uppmärksamhet när en "gammal" moderat så tydligt går emot partilinjen och förespråkar mer kärnkraft, platt skatt och en mer flexibel arbetsrätt.
Men det är naturligtvis lättare för en moderat som befinner sig på behörigt avstånd från Stockholm att göra det än för en minister.
Oavsett vilket får man hoppas att fler moderater innerst inne delar Hökmarks uppfattning att vi behöver mer kärnkraft som ett led i att minska utsläppen av växthusgaser och att arbetsmarknaden skulle gynnas av en något mer flexibel arbetsrätt.

Men än mer intressant är att Hökmark vågar hålla fast vid dessa gammalmoderata ståndpunkter med tanke på hans nya roll som vice gruppledare i EPP-ED-gruppen, den största och mäktigaste partigruppen i Europaparlamentet.

Det har alltid funnits betydande spänningar mellan kristdemokrater och konservativa/högerliberala inom EPP-ED-gruppen. Men före 2004 var kristdemokraterna, som har sina rötter i en mer socialt ansvarstagande konservatism och som är positiva till mer överstatlighet inom EU, i stor majoritet.
Efter EU:s stora utvidgning det året utökades EPP-ED med flera partier som förstärkt den mer eller mindre EU-kritiska och ny-/marknadsliberala högerfalangen som domineras av brittiska tories. Det var den främsta anledningen till att många italienska och franska ledamöter lämnade EPP-ED för den liberala ALDE-gruppen efter valet till Europaparlamentet 2004.
Motsättningarna mellan de två falangerna tycks bara öka. Senast i mars i år diskuterade brittiska och tjeckiska konservativa att bryta sig ut.
(I avhandlingen Transnational Party Alliances - Analysing the Hardwon Alliance Between Conservatives and Christian democrats in the European Parliament har statsvetaren Karl-Magnus Johansson utförligt beskrivit förhandlingar och ideologiska stridigheter i samband med sammanslagningen av EPP och ED till EPP-ED för ungefär 15 år sedan.)

Den tidigare EPP-ED-gruppledaren Hans-Gert Pöttering (som DN skriver om här), numera talman i parlamentet, prioriterade högt att hålla ihop gruppen. Det är kanske fel att tala om sammanhållning, men Pöttering lyckades väl med att maximera partigruppens storlek och inflytande. Men det krävde ibland hårda nypor av en utpräglad maktpolitiker, och ett ibland ganska högt pris i form av ideologiska kompromisser. Bland annat var eftergifterna till brittiska tories svårsmälta för många medlemmar.

De svenska moderaterna har alltid stått närmare den mer marknadsliberala högerfalangen än de kontinentala kristdemokratiska partier som utgör majoriteten i EPP-ED (om detta har jag skrivit här och här). En ledande moderat i Bryssel bekräftade nyligen den här bilden för mig.

Hökmarks uppgift är därför svår, eftersom en vice gruppledare rimligtvis måste tona ner de ideologiska skiljelinjerna för att överbrygga de interna motsättningarna inom partigruppen.
I praktiken borde det innebära att betona "nymoderata" värderingar istället för de "gammalmoderata" som helt dominerar i SvD-intervjun.
Fast det känns å andra sidan mer renhårigt att några enstaka moderater vägrar att vända kappan efter vinden, utan håller fast vid de åsikter de stått för i åratal.
(I Liberal Debatt skrev jag nyligen, bland annat, om hur de nya moderaterna väljer strategiskt tänkande och en påstått öppen och lyssnande inställning före ideologiska ställningstaganden. Och för den som är intresserad av just den "lyssnande" attityd som ligger i tiden – Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Ségolène Royal, Hillary Clinton är bra exempel – läs den moderata partisekreteraren Per Schlingmanns artikel i Svd Idag - ett smart PR-drag av den förre PR-konsulten.)

För det tredje känns det ganska symptomatiskt att när SvD nu intervjuar en Europaparlamentariker, nämns inte detta med ett ord. Intervjun handlar nästan uteslutande om svensk politik, inte om europeisk.
En djupdykning i EPP-ED-gruppens interna liv är naturligtvis ett alldeles för smalt ämne för att intressera en vanlig dagstidningsläsare.
Men jag kan bara jämföra med hur media sniffar sig fram till allt som luktar motsättningar mellan "gamla" och "nya" moderater...

Det hänger naturligtvis samman med att de flesta av oss svenskar, och i synnerhet svenska journalister, är så ointresserade av vad som sker i "Sveriges andra parlament".
När jag nyligen tillbringade en vecka i Strasbourg under Europaparlamentets session slogs jag av att i princip inga av de ämnen, direktiv, förordningar, ideologiska diskussioner som debatterades där når ut till den svenska politiska debatten.
Förr eller senare når de hit, i form av lagar som ska gälla för nio miljoner svenskar, eller bara i form av ideologiska diskussioner. Garanterat.
Men medan Sverige väl har chans att påverka, då blundar vi oftast för det som sker i Bryssel.

Ett exempel.
Just Hökmark är en av dem som är öppet emot EU-kommissionens förslag om prisreglering av avgifterna för internationella mobilsamtal (som jag skrivit om här, i Trelleborgs Allehanda och i Ystads Allehanda). Europaparlamentarikern Olle Schmidt är också tveksam, men i övrigt är det bara kristdemokratiska ungdomsförbundet som uppmärksammat frågan och följer den liberala instinkten.
I övrigt verkar få på den borgerliga kanten tycka det är fel att återreglera en del av telekommarknaden, när de avregleringar som skett över hela Europa hittills lett till lägre genomsnittliga priser. Det är ganska underligt. Kanske beror det bara på de gamla vanliga skygglapparna för den europeiska politiken.

Undrar just om den s.k. roaming-förordningen kommer att väcka mer debatt när den är klubbad och klar och ska gälla som svensk lag och sannolikt kommer att leda till att telekombolagen tvingas höja priser för nationella samtal?


Andra bloggar om: EU. Europaparlamentet, Svenska Dagbladet, moderaterna, Gunnar Hökmark, roaming, EPP

Varför Kosovofrågan är så svår att lösa

Det är oftast ett nöje att läsa Svenska Dagbladets kolumnister. Idag har Richard Swartz en intressant kolumn om Kosovoproblematiken. Härom veckan föreslog ju den förre finske presidenten Martti Ahtisaari att Kosovo får "övervakad självständighet", vilket fler än serberna visat sig tveksamma till.
Anledningen till varför Kosovofrågan är en sådan svårlöslig långbänk handlar inte bara om Serbiens motstånd och om att Ryssland, som alltid står på sina slaviska serbiska vänners sida, kan lägga sitt veto i FN:s säkerhetsråd, menar Swartz:
"Allt sedan andra världskrigets slut råder samförstånd om att våra europeiska statsgränser är oantastliga (...) Detta samförstånd fixerades genom avtal i helsingfors 1975 (...)
I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (,,,)
...för första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium."

Alltid roligt när någon väljer att se en fråga ur ett större perspektiv, inte bara i nyhetsjournalistikens korta perspektiv.
Swartz antyder också varför flera EU-länder – Grekland, Slovakien, Rumänien och sannolikt också Italien och Spanien – tvekar inför EU:s och USA:s linje som innebär ett stöd för Ahtisaaris förslag om övervakad självständighet.
Ett självständigt Kosovo kan ge separatisiska grupper och nationalistiska rörelser på olika håll i Europa rejält med luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen.
Eftersom Slovakien och Italien sitter i FN:s säkerhetsråd är det av mer än teoretiskt intresse hur de ser på Kosovos framtid.