Finanskrisen visar att euron behövs

Europakrönikan 4-5 november 2008

Den finansiella krisen har gjort det uppenbart att Danmark måste gå med i euro-samarbetet. Den analysen gjorde Danmarks premiärminister förra veckan:
- Euron ger politisk och ekonomisk stabilitet i Europa, och den pågående finansiella krisen gör det tydligt att Danmark måste gå med i euro-samarbetet, sade Anders Fogh Rasmussen när Europa liberala partier samlades till kongress i Stockholm.
En ny folkomröstning om EMU-medlemskap ska hållas före 2011.
Under finanskrisen har styrkan i den gemensamma valutan blivit tydlig. Det är inom euro-samarbetet som det funnits ledarskap att styra Europa genom den värsta krisen. Det var euroländernas räddningspaket som på allvar dämpade krisen.
Även i Polen har den finansiella krisen tvingat fram en ny debatt om euron. Premiärminister Donald Tusk och hans liberal-konservativa regering vill att Polen går med i valutaunionen 2012.

Men i Sverige tycks inte euro-frågan vara lika brännande. De borgerliga regeringspartierna har enats om att frågan inte ska upp under den här mandatperioden. Moderaterna ser dock finanskrisens verkningar som ett bevis på att euron behövs. Ja-anhängarna hade rätt, menade Fredrik Reinfeldt nyligen, och pekade på hur kronan fallit gentemot euron:
- Trots våra urstarka statsfinanser är ändå den finansiella oron av sådan magnitud att kronan nu tar stryk, sade statsministern härom veckan.
Folkpartiet är det enda parti som kräver en ny folkomröstning om euron, senast 2011. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill däremot inte ha en ny folkomröstning om det blir maktskifte 2010.

Men euro-samarbetet handlar inte bara om ekonomi. Det är i lika hög grad ett politiskt samarbete.
Utanförskap har därför ett politiskt pris. De verkligt betydelsefulla ekonomisk-politiska besluten tas mellan euro-zonens ledare, där varken Sverige eller Danmark deltar vid förhandlingsbordet.
Det framstod med all önskvärd tydlighet när ledarna för de 15 euro-länderna möttes för några veckor sedan för att anta ett historiskt räddningspaket, medan ledarna för samtliga 27 EU-länder spelade en ganska undanskymd roll.
Detta mönster kan förstärkas ytterligare framöver. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har föreslagit att denna grupp blir en permanent ”ekonomisk regering” för Europa.
Om den blir verklighet, blir den en av EU:s tyngsta maktfaktorer. Den skulle inte bara åsidosätta finansministermötena, utan delvis även toppmötena, där ledarna för samtliga 27 länder samlas.
Om idén blir verklighet skulle den röra om i Europas ekonomiska gryta rejält. Just därför kommer sannolikt motståndet att bli stort, men det är inte omöjligt att Sarkozy ändå kan driva igenom en kompromiss.
Det finns en grogrund för förändring, eftersom den djupa krisen har visat att det behövs ett starkt europeiskt ekonomiskt ledarskap. Oavsett hur ett förnyat ekonomiskt samarbete kommer att se ut, kommer ett att vara säkert: de viktiga besluten kommer att fattas inom eurozonen.
För Sverige, Danmark, Polen och de övriga länder som står utanför euro-samarbetet gäller samma enkla sanning: utanförskapet har ett pris, som kan bli för stort.
Den finanskris som drabbade Sverige i början på 90-talet bidrog till att Sverige gick med i EU. Ska den nuvarande krisen bidra till att vi vågar ta steget fullt ut, som de flesta EU-länder redan gjort?

Marianne Ekdahl

Heja Maud Olofsson!

En annan kvinna med makt som får stå ut med kommentarer som ingen man i motsvarande ställning behöver göra är Maud Olofsson, vice statsminister och Sveriges första kvinnliga näringsminister. Ibland framstå kritiken av hennes sätt att tala och skratta och hennes sätt att klä sig som ren mobbning.

Om detta berättade Olofsson i söndagens Agenda i SVT1. Sevärt!
Behöver Fredrik Reinfeldt stå ut med att media granskar hans kostymer, hans ögonfransar eller skor, eller hans sätt att skratta? Nej, för så beskrivs aldrig manliga politiker.
I intervjun talar Olofsson om härskartekniker, om det provocerande i att kvinnor tar plats, om hur kvinnor med makt får stå ut att bli granskade på ett helt annan sätt än manliga kolleger. Och om hur provocerande det är att kvinnor i hennes ställning att överhuvudtaget diskuterar de här frågorna - då blir de ofta utmålade som dåliga förlorare som försöker plocka enkla poäng.

Modigt av Maud att hon vågar vara så öppen. Det är inte första gånger hon går ut och avslöjar hur härskartekniker används mot kvinnor.
Heja näringsministern!

En suck av lättnad genom Europa

EU-krönika, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
23-24 okober 2007

Det är som om en suck av lättnad gått genom Europa. Två och ett halvt år efter att Frankrike och Nederländerna röstade nej till det nya EU-fördraget kunde EU:s ledare till slut, under förra veckans toppmöte i Lissabon, enas om nya spelregler för Europasamarbetet.
Det har varit en lång och segdragen process. Arbetet med det nya fördraget har pågått under hela 2000-talet. Processen är inte helt färdig, utan fördraget måste nu godkännas i samtliga 27 medlemsländer. Det kan bli nya bakslag.

Men som sagt: en suck av lättnad.
Helt annorlunda var det när framtidskonventet utarbetade sitt förslag till det som nu sannolikt blir "Lissabonfördraget". Då var det mer av pukor och trumpeter. I konventet fanns en känsla av historiens vingslag. För första gången utarbetades ett nytt EU-fördrag under öppna och demokratiska former.
Det mesta av innehållet i det nya fördraget är det samma som konventets förslag. Men stämningen runt om i Europa är en helt annan: det finns en utbredd trötthet över det konstitutionella tragglandet, över åratal av svett och möda.

Men det viktiga är att EU nu får bättre möjligheter att agera effektivt. Röstreglrna blir enklare och tydligare. Majoritetsbeslut införs på fler områden. Antalet kommissionärer minskas till 18. En permanent rådsordförande ersätter dagens roterande ordförandeskap, vilket kommer att ge bättre kontinuitet.
Utrikespolitiken blir starkare, bland annat genom att kommissionens och rådets resurser för EU:s relationer med omvärlden slås ihop. Det behövs, inte minst för att få till stånd ett bra globalt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. EU har satt upp en ambitiös agenda i klimatpolitiken, men behöver en starkare röst i världen för att få gehör för den.
Polissamarbetet blir också starkare. Även det är nödvändigt – den gränsöverskridande brottsligheten ligger ofta steget före polis och rättsväsende.

Det nya fördraget kommer också att göra det möjligt för EU att fortsätta utvidgas, något som alltid varit viktigt för Sverige.
Det som möjligtvis kan sätta käppar i hjulen är den "nödbroms", Ioannina-klausulen, som Polen med näbbar och klor kämpade sig till. Men det är inte säkert att Polen eller något annat land kommer att utnyttja den möjligheten i någon större utsträckning.

Lika betydelsefullt som större effektivitet i beslutsfattandet, är att Unionens politiska liv får en starkare demokratisk förankring. Flera förändringar ger medborgarna och deras representanter mer att säga till om: de nationella parlamenten får en starkare roll, de folkvalda Europaparlamentarikerna får större inflytande, rättighetsstadgan stärker medborgarnas rättigheter och medborgarinitiativen inför en helt ny form av medborgarinflytande.

Men återigen hörs kraven på folkomröstning – främst från miljöpartiet och vänsterpartiet.
Till dem som vill ha en folkomröstning om det nya fördraget skulle jag vilja fråga: "Vad röstade ni i den senaste folkomröstningen om den svenska grundlagen?"
Nej, just det. Om grundlagsfrågor folkomröstar vi inte.
Beslut om grundlagsändringar fattas av riksdagen, i god demokratisk ordning.
Det borde vara lika självklart att även beslut om förändringar av EU:s fördrag fattas av Sveriges folkvalda.
I god demokratisk ordning.

Ensidig EU-debattt

EU-krönika i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 31 juli 2007:

För många skåningar är en ovanligt regnig semester slut.
Men i Bryssel har kontoren precis börjat tömmas på folk inför semestermånaden augusti. Regeringskonferensen startade den 23 juli och finslipar nu, lite i skymundan, på teknikaliteterna kring det nya reformfördraget. Men i övrigt råder Europapolitisk stiltje.
Därför är augusti en utmärkt tid att fundera över Sveriges förhållande till resten av Europa. Sverige är ju något av en skeptisk europé, heter det ofta.
Men det intressanta är att kritiken mot EU – som ibland är motiverad, och ibland inte – oftast gäller hela unionen som sådan, hela systemet.
Hur ofta hör man inte svepande formuleringar som ”EU är byråkratiskt, korrupt och odemokratiskt” eller ”EU slukar alltför mycket pengar”? Sällan tycks det finnas utrymme för att nyansera kritiken. Ingen säger ”den där kommissionär Vladimir Spidla gör ju ingenting”, ”det bådar illa för miljöpolitiken att miljökommissionären är en före detta industriminister och Wall Street-jurist”, eller ”EU:s regionalpolitik behöver verkligen reformeras”.
Jämför med hur vi debatterar inrikespolitiken! Där säger vi till exempel: ”kulturministern tycks inte ha en egen agenda”, ”en kristdemokrat som socialminister är som att sätta bocken till trädgårdsmästare” eller ”regionalpolitiken har misslyckats”. Ingen skulle komma på tanken att komma med så svepande kritik mot hela det politiska systemet som ”Sverige är korrupt och odemokratiskt” eller ”Sverige slukar för mycket pengar” och förvänta sig att bli tagen på allvar.
Men EU kan kritikerna helt skåpa ut, med hull och hår. Och bli tagna på allvar – av en del, i alla fall.
När jag för en tid sedan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.

Men det går åt rätt håll. Enligt den senaste SOM-undersökningen har vi aldrig varit så positiva till EU som nu. Och i de politiska partierna har det rört på sig på vänsterkanten, där det största EU-motståndet finns:
På s-kongressen i våras uppmanade Mona Sahlin sitt parti att ”lämna debatten om ja eller nej till EU”. Förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det. Under våren har Sahlin också öppnat för en s-v-mp-allians, under förutsättning att de två småpartierna släpper sitt EU-motstånd, som Sahlin kallat för ”plakatpolitik”.
Även på andra håll lever insikten att EU-motståndet är föråldrat. I maj menade Gudrun Schyman (fi) att parollen ”Ut ur EU” är ”ointelligent”, och att vi istället ”får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt”.
Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) är inne på samma linje, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna:
- Sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det borde vara en vettig inställning, och mer konstruktiv än fruktlös plakatpolitik.
Det handlar inte om att säga ja och amen till allt som planeras i Bryssel. EU-politiken ska debatteras och kritiseras, precis som all annan politik.
Men om vi ibland kunde bortse från den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, byråkrati, demokrati, debatt, EU-debatt, EU-vänner, EU-kritiker, plakatpolitik, EU-motstånd, konstruktiv kritik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna

Ingen Kiviks marknad året om

Signerat, Sydsvenskan 18 juli 2007:

KIVIK.
Politikens Kiviks marknad är över. Almedalsveckan, alltså.
Och den riktiga Kiviks marknad har tagit vid.
Likheterna är fler än man kan tro. Det är visserligen skillnad på att kränga idéer och prylar. Men andelen fynd jämfört med andelen skräp är ungefär densamma i Kivik och i Visby. Skillnaden är att i Kivik slipper du skvallret och kändisfixeringen.

I år är marknaden ungefär som vanligt:
Foppatofflor, bokfynd, älgkorv och hjortronsylt. Pryttlar, mirakelmedel och krimskrams som säljs med en svada i 130 kilometer i timmen. Allt är särskilt billigt nu på marknaden, garanterat.
William Arnes motorcirkus och Lundaspexare. Stripporna som är tillbaka – igen:
”Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken”, skämtar Jerker Persson på marknadskontoret.
Undrar vad Gudrun Schyman skulle svarat. På marknaden säljer hon in Feministiskt initiativ med hembakat, bland annat till en aktiv moderat från Vellinge:
”Han uppskattar Fi, tycker att vi har rätt i en del frågor. Och våra goda bullar”, säger hon.
Längre bort lukten av söta våfflor och flottiga munkar. Diskodunket från tivolit, 80-talsplågan Vamos à la playa på högsta volym. Lägg till det över 100000 besökare packade som sillar.
Det är, kort sagt, rätt kul.

Österlen behöver sina turister. De skapar jobbtillfällen och inkomster till kommunen.
Men Österlen lever på lugnet och skönheten. Därför är planerna på att bryta alunskiffer sydväst om Gärsnäs omstridda:
”Österlen är ett sådant starkt varumärke, ett vackert område alla vill värna”, sade Christer Akej (m), ordförande i kommunstyrelsen i Simrishamn, till Ekot nyligen. ”Det skulle kunna skadas allvarligt om man gör ett allvarligt ingrepp i naturen.”
Därför säger han nej till gruvplanerna. De flesta Österlenbor är lika skeptiska. Med viss rätt: när en region som Österlen, med många känsliga kulturmiljöer, skall utvecklas krävs det försiktighet, även om det är fel att stoppa all industriell verksamhet med kulturhistoriska eller miljömässiga argument.

Men låt oss återgå till Kivik, där det gamla hamnområdet fått en helt ny look.
En enkelriktad väg runt hela hamnområdet leder trafiken från fiskaffärerna. ”Inre ringvägen” vore en passande benämning. Visserligen matchar vägen det stora nybyggda huset i modern stil – de är lika mörkgrå. Men alltihop är så malplacerat det kan bli i lilla Kivik, med sina korsvirkeshus och klängrosor. Mellan bykärnan och havet finns nu ett bälte av asfalt och parkeringsplatser så långt ögat når. Det känns lite som Kiviks marknad, här också, fast året om.

Ingen påstår att varje kvadratmeter av Österlens skogar, fält och ängar måste bevaras helt orörd. Österlen kan inte bli ett gigantiskt Skansen.
Men det som är historiskt, kulturellt och ekonomiskt (för att locka turisterna) betydelsefullt måste utvecklas med stor försiktighet: framför allt de små byarna, de pittoreska fiskelägena, gatuhusen i Simrishamn, äppelodlingarna, de vita stränderna.
Därför är det svårbegripligt hur det kan vara rätt sorts exploatering att bygga sönder hamnområdet i ett gammalt fiskeläge, medan gruvor är fel sorts exploatering.

Ikväll packar marknadsknallarna ihop och tivolit släcker ner. De flesta är glada när de tre marknadsdagarna är över. Om Kiviks marknad hade varat hela året hade det inte varit lika spännande, snarare outhärdligt.
Det finns inga skäl att stanna tiden. Men en ”kiviksmarknadisering” av hela Österlen vore en mardröm. Frågan är om Österlen är på rätt väg.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kiviks marknad, gruvor, alunskiffer, Österlen, Kivik, exploatering, turister, Gudrun Schyman, Christer Akej, Simrishamn, Gärsnäs, kulturmiljöer

Muller från Kreml

Huvudledare, Sydsvenskan 16 juli:

"Det mullrar från Kreml igen. Om 150 dagar skall Ryssland inte längre tillämpa CFE-avtalet om konventionella styrkor, meddelade president Vladimir Putin i helgen. (...)
Putins skäl för avhoppet från CFE-avtalet är USA:s planerade missilsköldar i de tidigare Warszawapaktsländerna Polen och Tjeckien. Men agerandet stämmer väl överens med de tendenser som växt sig starkare under Putins styre: kallakrigsretorik och utfall riktade mot västvärlden. (...)

Det är inte säkert att Rysslands utspel får några militära konsekvenser just nu. Mest oroväckande är den allt sämre atmosfären mellan Ryssland och västvärlden.
Ett frostigare klimat innebär inte automatiskt att ett nytt kallt krig är på väg. Men de senaste åren har Ryssland definitivt gått åt fel håll.
Ryssland har blivit alltmer revanschistiskt och nationalistiskt. Stormaktsambitionerna växer. Energiresurserna blir allt mer värdefulla för säkerhetspolitiska syften.
Landet distanserar sig alltmer från västvärlden. Den framtida utvecklingen beror på många faktorer, inte minst vem som kommer att efterträda Putin.
Den ryska björnen kan inte ignoreras.
Sverige och övriga länder i närområdet har skäl att noga följa utvecklingen."

Andra bloggar om: Ryssland, CFE, försvar, försvarspolitik, kalla kriget, militär, Nord Stream, gasledning, Vladimir Putin, USA, västvärlden, missilsköldar, Östersjön

Sahlin borde få alliansen att småle

Årets viktigaste politiska evenemang pågår i Almedalen. Det är där många av de viktigaste politiska utspelen görs. Det är dit medias alla mikrofoner är riktade.

Och socialdemokraterna förbereder sig för att vinna tillbaka regeringsmakten om tre år. Det är i alla fall Mona Sahlins mål. Underligt vore det ju annars.

Men vad föreslår då Sahlin, när hon nu har allas blickar riktade på sig, och chansen att göra ett riktigt tungt utspel, drämma till motståndarlaget, och lägga grunden för en valseger 2010?

Jo, hennes första betydande förslag som nybliven oppositionsledare är att tillsätta en ungdomspanel.
Jag kan inte låta bli att tänka på den träffande beskrivning av olika socialdemokrater som bloggaren Katrine Kielos gjorde nyligen i testet "Vilken sosse är du?":

En "sahlinist" är en person som på allvar tror "att det går att vinna val på HBT och slogans".

Jag har all förståelse om alliansregeringen ler i mjugg.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, ungdomspolitik, alliansen, Katrine Kielos

Kolsvarta pengar

Ledare, Sydsvenskan, 29 juni:

Samarbetsavtalet med USA om förnyelsebar energi som skrevs under igår är en fjäder i hatten för Sverige:
Ett stort erkännande för den framgångsrika svenska miljöteknologin och möjligen ett mindre erkännande av regeringens klimatpolitiska visioner.

Nu skall myndigheter, forskare och företag samarbeta om alternativ energiteknik för att minska växthusgasutsläppen. Tidigare har USA bara ingått liknande energiavtal med Brasilien och Kina.
Näringsminister Maud Olofsson (c) hade all anledning att lysa av stolthet.
Regeringen vill göra Sverige till världsbäst på klimatpolitik. Till 2020 skall koldioxidutsläppen minska med 30 procent – mer ambitiöst än EU:s mål om 20 procent.
Kanske kan Sverige bli klimatbäst – när regeringen har lagt fler konkreta förslag.

Igår kom goda nyheter från Naturvårdsverket och Energimyndigheten, som i ett underlag till regeringens klimatstrategi utrett hur utsläppsmålen kan nås:
Det är inte bara möjligt att nå målen till 2020. Det kan också göras utan att den svenska ekonomin påverkas nämnvärt.
Det kan bli en success story på svenska.
Men svensk klimatpolitik har en baksida: den statliga kraftindustrins investeringar i kolkraft, den energikälla som orsakar störst koldioxidutsläpp.

Inte i Sverige, naturligtvis – det skulle vara alltför kontroversiellt. Utan i Tyskland.
Enligt Världsnaturfonden finns det fyra tyska Vattenfallägda kolkraftverk bland de trettio kraftverk som är de värsta miljöbovarna i Europa.
Och det finns inga planer på att ge upp kolkraften. I april invigde statliga Vattenfall ett nytt stort kolkraftverk i Tyskland. Igår uttalade sig VD Lars G Josefsson i Svenska Dagbladet:
”Det är omöjligt att sluta med kol.”

Josefsson har självfallet en poäng i att tekniken att neutralisera koldioxidutsläpp genom underjordisk lagring måste utvecklas.
Men kolkraften är en vinstmaskin. Förra året kom Vattenfalls vinst framför allt från verksamheten i Tyskland och Polen.
Dessutom är Vattenfall en vinstmaskin för staten.
I fjol drog de statliga företagen in 48,7 miljarder kronor i vinst. Vattenfall stod för 18,7 miljarder. Det är kanske ingen slump att Vattenfall inte tillhör de bolag som regeringen planerar att sälja ut.

Till saken hör att Josefsson håller Vattenfalls flagga högt i klimatsammanhang. Vattenfall är inblandat i helgens prestigefyllda internationella miljöforum i Tällberg. Själv är Josefsson rådgivare åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.
Det behövs sådana internationella handelsresande i klimatpolitik. Förre vicepresidenten Al Gores insats kan inte underskattas.
Men det rimmar illa med Vattenfalls intressen i kolkraft.
Pengar luktar inte, heter det ju.

Det statliga dubbelspelet är inte mycket snyggare:
Med ena handen bedriver regeringen en internationellt uppskattad klimatpolitik.
Med den andra ser den mellan fingrarna på statens intressen i kolkraft.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljö, energi, klimat, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, regeringen, Al Gore, kolkraft

En andra chans för EU

Ledare, Sydsvenskan, torsdag 21 juni 2007.

Tre skjortor har EU-ledarna packat.
Risken är stor att det EU-toppmöte som börjar idag drar ut till på lördagen. Kanske längre.
Mindre än de fyra dagar som förhandlingarna om det nu gällande Nicefördraget tog. Men det säger ändå mycket om hur svår uppgiften är.

Talet sju säger lika mycket. Det var sju år sedan diskussionerna startade om det som sedan blev EU:s konstitutionella fördrag och som det nu – äntligen – finns en möjlighet att enas kring. Det är en lång tid.
Om toppmötet lyckas, blir det historiskt.
Om inte, blir krisen djupare än efter de franska och nederländska folkomröstningarna 2005.
En ny tankepaus är knappast vad unionen behöver, utan ett nytt regelverk som möjliggör en fortsatt utvidgning och mer effektivt beslutsfattande i de frågor där mer handlingskraft krävs: klimatet, miljön, den organiserade brottsligheten, människosmugglingen.

Idén om ett konstitutionellt fördrag har gått i kras. Istället blir det ett traditionellt ändringsfördrag.
Det är synd. Överskådligheten försvinner – till nackdel för medborgarna. Men det viktigaste är att det nya regelverket kan bli verklighet.
Fler kompromisser blir det. Kraven från de länder som haft mest invändningar måste bemötas:
Storbritannien kan få nationella undantag och Nederländerna kan få starkare ställning för de nationella parlamenten.
Men Polens agerande är oberäkneligt, och tonläget högt och känslomässigt, även om en glimt av kompromissvilja nu skymtats.

Några som däremot aldrig kommer att låta sig övertygas är miljöpartiet och vänsterpartiet.
I gårdagens P1-morgon kritiserade språkröret Maria Wetterstrand (mp) strategin med lyckta dörrar, i samma andetag som hon kritiserade att den text som idag diskuteras är mycket lik det gamla fördraget. Uppenbarligen utan att inse att just den texten är framtagen under öppna och demokratiska former.
Och så håller de på, miljö- och vänsterpartisterna, den ena mer självmotsägande än den andra.
I gårdagens samråd med EU-nämnden var statsminister Fredrik Reinfeldt (m) förvånansvärt skarp i tonen:
”Det får ni acceptera”, uppmanade han mp:s och v:s ledamöter och syftade på att internationellt samarbete är ett måste, eftersom nationalstaterna idag inte kan hantera alla problem på egen hand.
Tack för det.
Som tur är har mp och v 87 procent av riksdagen emot sig i fördragsfrågan.

Det stora problemet nu är Polen. I övrigt finns viljan, hos nästan alla medlemsländer. Frågan är om det blir fler chanser.
Vi får hoppas på ett mirakel.
Ett mirakel som stavas Merkel.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, Polen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, vänsterpartiet, Angela Merkel, Tyskland, EU-toppmöte, historiskt

Försvar på rätt väg - samarbetets väg

Den som på regeringens webb klickar på länken "Försvarsdepartementet" möts av "Sidan finns inte".
Kanske är det symboliskt. Verklighetens försvar är ett helt annat än den officiella retorikens försvar:

"Den svenska alliansfriheten är idag mestadels en teoretisk konstruktion. Omhuldad, men sedan länge ifrånsprungen. I praktiken har Sverige länge lutat sig mot Nato.
Utvecklingen mot mer internationellt samarbete sker kontinuerligt. Idag ligger fokus i minst lika hög grad på internationella insatser som på försvaret av landet. Nordic Battle Group, en del i EU:s säkerhets- och försvarspolitik, skall bli kronan på verket. (...)"

Ledare i Sydsvenskan 9 juni, apropå att försvarsminister Mikael Odenberg föreslagit att dra ner på Sveriges utveckling av försvarsmateriel, samtidigt som det internationella samarbetet kring utveckling och produktion ska bli allt viktigare (se DN:s artikel).
Det är en naturlig väg att gå, inte minst eftersom vapensystemen blir alltmer komplera, och därmed dyrare.

Men frågan om Natomedlemskap är svår att väcka till liv. Regeringen har – av sammanhållningstaktiska skäl – valt att inte väcka frågan om Natomedlemskap under mandatperioden. Det kanske är klokt, för tillfället, eftersom alliansfriheten för måga svenskar tycks vara en helig ko.
Men med det allt mer omfattande internationella samarbetet, borde inte frågan om Natomedlemskap kunna undvikas hur länge som helst.

Andra bloggar om: försvar, Mikael Odenberg, försvarsindustrin, försvarsmateriel, säkerhetspolitik, EU, Nato, alliansfrihet

Snyltar Aftonbladets ledarsida på bloggar?

Kommentar på Aftonbladets Europablogg idag:

Aftonbladets socialdemokratiske ledarskribent Tommy Svensson skriver idag en huvudledare under rubriken "Reinfeldts dubbelspel".
Det är samma rubrik jag använde på ett blogginlägg för två dagar sedan. Och analysen som ligger till grund för rubriksättningen är densamma.

I övrigt har ingen journalist i Sverige, såvitt jag vet, gjort en liknande analys av Reinfeldts resor till Europas fördragskritiska länder. I media har rapporteringen hittills begränsat sig till rena fakta.

Samtidigt kan jag genom enklast tänkbara besöksstatistik konstatera att en journalist på Aftonbladet läst mitt inlägg om Reinfeldt.
Vilket sammanträffande.

"News is free", heter det visserligen. Men det gäller framför allt fakta och analyser som är allmänt kända och spridda, inte analyser som bara presenterats en gång, av en journalist.

Ofta önskar jag att journalister kunde vara mer generösa med att ge kolleger credit.

Kanske känner Aftonbladet till partikollegan, debattören och bloggaren Magnus Ljungkvist, som ofta påpekar att media snyltar på bloggares nyheter utan att uppge källa, senast i en debattartikel i tidningen Journalisten?

Andra bloggar skriver intressant om: Aftonbladet, Fredrik Reinfeldt, EU. bloggar, Magnus Ljungkvist, ledarskribenter, media

Reinfeldts dubbelspel

Fredrik Reinfeldt reser som bekant runt till de länder som är mest kritiska till Angela Merkels försök att ro EU:s konstitutionella fördrag i hamn. Efter att ha besökt Nederländerna, Storbritannien och tagit emot Tjeckiens premiärminister i Stockholm, åkte statsministern igår till Warszawa för att möta tvillingarna Kazcynski.
Syftet med samtalen är att bidra till en kompromiss om fördraget, men i Polen var framgången begränsad, enligt TT och Ekot. Polen vill fortfarande riva upp den omsorgsfullt utformade kompromissen om röstreglerna, vilket är oacceptabelt för övriga EU-länder.

Men varför gör Reinfeldt det här? har jag frågat mig tidigare.
Till TT sade Reinfeldt igår att: ”Min utgångspunkt är att ta ett aktivt ansvar för Europas framtid”.
Det är möjligt att Reinfeldt gör en lysande insats genom att bidra till att en uppgörelse om ett nytt fördrag kan nås. I så fall är han värd en applåd.

Men anledningen till att Sveriges statsminister kan åka runt till ”bråkstakarna”, som TT kallade de fördragskritiska länderna, är naturligtvis att det finns en känsla av samhörighet mellan de länderna och Sverige, eftersom Sverige har ett rykte som en ganska motsträvig EU-medlem.

Lika barn leka bäst.
Det är förutsättningen för alla förhandlingar.
Det skulle vara omöjligt för varma EU-vänner som Belgiens Guy Verhofstadt, Spaniens Luis Zapatero eller Italiens Romano Prodi att göra en liknande charmoffensiv gentemot "bråkstakarna".

Inför sina samtalspartners drar Reinfeldt fördel av Sveriges väl inarbetade varumärke som motsträvig europé, samtidigt som han inför svenska väljare kan tala om "aktivt ansvar för Europa" och att Sverige tillhör "kärnan i Europa".
Dubbelspel, kallas sådant.

Det kan vara ett farligt spel om man som regeringen vill övertyga övriga EU-länder om att alliansregeringen är en mer pålitlig EU-vän och allianspartner än vad socialdemokraterna var.
Och inte ser det särskilt snyggt ut, heller.


Publicerad av Europa-Nytt.

Andra bloggar om: EU, Fredrik Reinfeldt, regeringen, konstitutionen, EU-fördraget, Polen

Reinfeldt får öva i två år till

Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 28 maj 2007.

Fredrik Reinfeldt är en skicklig inrikespolitiker. Få politiker skulle ro iland en så fundamental politisk kursändring som hans omvandling av de ”gamla” moderaterna till de ”nya”.
Men den moderate statsministern har fått kritik för sin begränsade erfarenhet av utrikespolitik. Det är också därför han omgett sig med erfarna politiker som utrikesminister Carl Bildt (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp).
Reinfeldts EU-politiska felsteg nyligen stärker intrycket av att Bildt och Malmström behövs för att styra regeringsskutan rätt i internationella farvatten.
Just nu förhandlar EU:s medlemsländer intensivt om det konstitutionella fördrag som ratificerats av 18 länder men förkastats av Frankrike och Nederländerna. Sverige tillhör den majoritet som utgör ”konstitutionens vänner”, medan ett fåtal länder är mer fördragskritiska.
Men i slutet av april överlade Reinfeldt med både Tjeckiens och Nederländernas fördragskritiska premiärministrar, för att sedan berätta för media i Haag att Sverige nu, liksom Nederländerna och Tjeckien, ville överge idén om ett konstitutionellt fördrag för ett vanligt tilläggsfördrag.
Oops! Det hade han inte berättat för svenska väljare än. Det skedde inte förrän två dagar senare – och en dag efter att jag uppmärksammat uttalandena i Sydsvenskan.
Dessutom fick både övriga EU-länder och de svenska väljare som trots allt fick reda på vad Reinfeldt sagt och vem han förhandlade med signalen att Sverige fortfarande tillhör det EU-skeptiska lägret inom unionen – trots regeringsdeklarationens mål om att Sverige ska tillhöra ”kärnan i Europa”. Valet av politiska vänner säger lika mycket i Bryssel som i Stockholm eller Ystad.
Vid toppmötet i slutet av juni kommer medlemsländerna sannolikt att enas just om ett traditionellt fördrag, en bantad version av konstitutionen. Men det är stor skillnad på att motvilligt acceptera det – som Belgien, Spanien och Italien kommer att göra – och att som Sverige, nästan skadeglatt, ta första steget tillsammans med de fördragskritiska länderna.
Regeringen har en del att bevisa om den vill övertyga övriga EU-länder att den borgerliga regeringen är en varmare EU-vän än den socialdemokratiska.
Man kan undra om inte de ”nya” moderaterna, hyperkänsliga för opinionsvindar, i praktiken anpassat sig mer till de många EU-skeptiska svenskarna än till talet om ” kärnan i Europa”.
Men Reinfeldt får hålla tungan i styr i framtiden. Och de många före detta PR-konsulterna i regeringskansliet får se över vilka utspel statsministern gör. Och med vem.
Hösten 2009 kommer det verkliga kraftprovet. Då ska Sverige hålla i EU:s ordförandeklubba för andra gången. Då vill regeringen bidra till att avsluta de internationella klimatförhandlingar om ett avtal som ska ersätta Kyotoavtalet. Det är ingen liten uppgift.
Dessutom finns det en risk att EU:s beslutsmaskineri står stilla under en stor del av hösten, eftersom de nya Europaparlamentariker som väljs i juni 2009 ska godkänna en ny EU-kommission, vilket kan dra ut på tiden.
Uppgiften skulle vara svår för vilken statsminister som helst. Men Reinfeldt har två år på sig att finslipa kunskaperna om den europeiska politiken.
Eller låta utrikes- och EU-ministrarna sköta snacket.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, moderaterna, regeringen, EU, EU-politik, utrikespolitik, konstitutionen, författningen, EU-ordförandeskap, Carl Bildt, Cecilia Malmström

Se även TT och Ekot om Reinfeldts besök i Polen igår.

Sahlins dubbla utmaning

"Att bädda för en vänsterallians är bara en av de utmaningar Mona Sahlin tagit på sig. Mycket tyder på att hon också försöker föra sitt parti närmare det politiska mittfältet. I veckan annonserade hon en ny inriktning för den s-märkta skolpolitiken, som skall bli mindre ”flummig” och mer inriktad på kunskap.
Förslagen påminner mycket om skolminister Jan Björklunds (fp) politik. För socialdemokraterna, som hittills varit mycket kritiska till alliansregeringens skolpolitik, innebär det en klar positionsförflyttning.
Sahlins reformarbete påminner mycket om den omvandling moderaterna genomgått: När den egna politiken inte håller längre, måste man ta över motståndarnas.
Detta kommer självklart att bli svårt. Det är inte säkert att alla partimedlemmar accepterar förändringarna. Redan utnämningen av Sahlin, som oftast anses tillhöra partiets högerfalang, visade hur det knakade i fogarna i partiet. (...)
Hur hon skall klara av att leda socialdemokraterna både åt höger och vänster utan att partiet går sönder på mitten är en fråga i tiotusenkronorsklassen. Är det överhuvudtaget möjligt?"

Huvudledare i Sydsvenskan, 27 april 2007.

"Ett beklagligt steg bakåt"

Även Aftonbladets ledarsida tycker det är tråkigt att regeringen övergett tanken på ett fullfjädrat konstitutionellt fördrag, och att detta skett utan offentlig debatt:

"Det ursprungliga målet om ett sammanhållet och lätt överskådligt fördrag överges. Istället går man tillbaka till att lappa på existerande fördrag. Det är ett beklagligt steg bakåt.
(...)
Enigheten över blockgränsen består, men nu är man i stället överens om att godta den tyska minivarianten. Denna omsvängning har skett utan offentlig debatt.
Istället har regeringen givit sken av att man velat behålla så mycket som möjligt av det ursprungliga förslaget."

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Fredrik reinfeldt, regeringen

Regeringens åsikt om EU-fördraget - nu även offentlig för svenska väljare

"Vi kan tänka oss att lämna idén om ett konstitutionellt fördrag, som ju ibland tolkats som ett slags superstatskonstruktion, till att nu tala om ett tilläggsfördrag"
Fredrik Reinfeldt till Ekot nu i eftermiddag.

Enligt Ekot har regeringen och socialdemokraterna nu enats om en svensk linje i förhandlingarna om EU:s konstitutionella fördrag.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu meddelat att man ställer sig bakom idén om att överge det konstitutionella fördraget för att istället försöka få stöd för ett tilläggsfördrag. Han har också berättat mer om vad regeringen prioriterar i förhandlingarna.

Bra att regeringen nu gjort sin hållning offentlig även för svenska folket, inte bara för nederländarna – något som jag uppmärksammade i Sydsvenskan i onsdags.
Dessutom är Reinfeldts uttalande ett erkännande av att regeringen ändrat uppfattning i sak – något som Statsrådsberedningen igår dementerade till Europaportalen.

Andra bloggar skriver intressant om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna,

Se även SvD:s artikel.

"När ändrade Sverige ståndpunkt om fördraget?"

Europajournalisten Annika Ström Melin tycker också att Fredrik Reinfeldts uttalanden i Nederländerna är underliga, något som jag skrev om igår. På sin hemsida skriver hon bland annat:

"Men i Sveriges riksdag finns en överväldigande majoritet som säger sig vilja ha det konstitutionella fördraget.
När ändrade Sverige ståndpunkt? Är riksdagen informerad?
Och vad säger utrikes- och EU-ministrarna?"

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker

"Politiker kan trampa fel i EU-debatten utan att svenska journalister hajar till"

Journalisten Ylva Nilsson, redaktör för Europanytt och före detta Brysselkorrespondent för Svenska Dagbladet, har också insett det motsägelsefulla i regeringens uttalanden i Nederländerna och i hur man i efterhand hanterat kritiken, bland annat genom en dementi til Europaportalen. Så här skriver hon i ett e-mail:

"En underbar dementi! Nu har du stoff till en uppföljning på din artikel där du förklarar för regeringskansliet att
a) det går tyvärr inte att ge ett budskap i Holland för att glädja holländska värdar (vilken dåre kom med den bortförklaringen!) och sen säga nåt annat i Sverige.
b) det går inte heller att uttala sig stödjande för en part i en fråga där det redan har bildats läger - för eller emot - och tro att bara den
parten ska få reda på det och alla andra kommer inte att få veta om det. Bryssel läser svenska media!
c) Sveriges borgerliga regering börjar i en uppförsbacke. Sosseregeringen har redan förankrat budskapet undet flera år att Sverige är ett EU-skeptiskt land som ständigt står på britternas sida. Därför måste nya regeringen väga varje ord på guldvåg om man vill bli trodd, när man säger att man har en annan inställning till EU.

Men vilken korkad dementi....! 'Vi sa det bara för holländsk publik, vi menar det egentligen inte...' "

Om nederländska medias rapportering menar hon dessutom:

"Det är nog ingen risk att citaten var fel - de återges på flera holländska nyhetssidor, även översatta till engelska (...) Det framställs som en riktig PR-vinst för Balkenende."

Och om svenska medias rapportering:

"Politiker kan trampa fel i EU-debatten utan att svenska journalister hajar till och det tolkar jag som att vi är för få journalister som är inlästa på ämnet och uppfattar effekterna av vad som sägs."


Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker, hyckleri

Om regeringen och EU-fördraget

Enligt Europaportalen dementerar regeringen uppgifterna från De Telegraaf och Volkskrant att "Sverige, Tjeckien och Nederländerna inte vill ha en europeisk grundlag", utan en traditionell fördragsändring (det senare nämner dock inte Europaportalen, vilket gör uppgifterna betydligt mer spektakulära) – något som jag skriver om i Sydsvenskan idag.

Det motsäger dock de bekräftande uppgifter jag fick från Reinfeldts pressekreterare igår.
De åsikterna brukar Reinfeldt uttala, berättade hon dessutom.

Problemet är att ingen svensk journalist bevakade måndagens presskonferens med Reinfeldt och Nederländernas premiärminister Jan-Peter Balkenende. Media är därför hänvisade till vad regeringen berättar i efterhand. Och till skillnad från presskonferensen med Tjeckiens Mirek Topolanek har presskonefrensen med Balkenende inte lagts ut på regeringens hemsida. Om jag hade varit nyhetsjournalist hade jag kanske begärt ut den bandinspelning som finns, men nu är jag inte det.

Enligt Europaportalen menar tjänstemän på Statsrådsberedningen att regeringen inte ändrat uppfattning i sak, utan alltid sett det konstitutionella fördraget som ett "vanligt" fördrag, underförstått som ska komplettera de redan existerande fördragen.

Men visst har det skett en förskjutning av regeringens ståndpunkt. Tidigare stod samtliga svenska riksdagspartier, utom v och mp, bakom det konstitutionella fördraget i sin helhet.
Idag vill uppenbarligen Reinfeldt ha en mer slimmad text, där olika delar tas bort, ännu oklart vilka, och som inte heller ersätter de gamla fördragen, utan bara blir tillägg till dem.
Det måste kallas att ändra uppfattning i sak.
Man kan undra vad de egentligen dementerat.

Statsrådsberedningen menar också att Reinfeldts samtal under den senaste veckan med två av de mest fördragskritiska europeiska ledarna, Balkenende och Topolanek, var "försök att också tala med dem som har en annan åsikt än Sverige".

Förhandlingarna om fördraget är komplexa och av naturliga skäl ganska hemliga. Skillnaderna mellan det konstitutionella fördraget och ett vanligt ändringsfördrag är lagtekniskt komplicerade, men har också en politisk och innehållsmässig relevans.
Men nyhetsartiklar är sällan rätt plats för att nyansera en diskussion.

Som jag nämnde i Sydsvenskan dag är det möjligt att Reinfeldts linje, det vill säga att byta ut det konstitutionella fördraget mot en vanlig fördragsändring, är den enda möjliga vägen att nå en kompromiss. Det menade också EU-minister Cecilia Malmström i en intervju nyligen.
Det inser naturligtvis också Angela Merkel, trots att hon inte säger det rakt ut, utan håller fast vid att förändringarna av fördraget ska vara så små som möjligt.

Det tyska ordförandeskapet som leder förhandlingarna om fördraget är säkert tacksamt över att inte behöva sköta all övertalning av problembarnen Tjeckien, Nederländerna och Storbritannien på egen hand.
Och kanske kan den svenska regeringen som representant för ett relativt EU-skeptiskt land fungera som medlare mellan de länder som är för fördraget och de som är emot.

Men att Sverige så tidigt i förhandlingarna anpassat sig till de fördragskritiska länderna, sänder helt fel signaler om regeringens ståndpunkt i fördragsfrågan.

Och jag har svårt att tänka mig att EU-minister Cecilia Malmström, som alltid varit en varm anhängare av tanken på en helt ny konstitution som ska ersätta de gamla fördragen och göra djungeln av EU-regler mer begriplig och demokratisk, är särskilt glad över att Sverige tillhör de länder som, tillsammans med de mest fördragskritiska, är först med ett offentligt önskemål om att det konstitutionella fördraget reduceras till ett normalt ändringsfördrag, och därmed gör EU:s regelsystem än mer komplicerat och ogenomskinligt.
Cecilia var den första i Sverige som lade fram ett förslag till en europeisk konstitution, och den fick en hel del uppmärksamhet vintern 2002 (i ärlighetens namn bör jag tala om att jag arbetade för henne då).

Det är utmärkt att Reinfeldt visat större entusiasm för EU-frågorna, bland annat i debattartikeln med kommissionär Margot Wallström för en tid sedan.
Och det är självklart bra att regeringen inte vill ge upp de viktigaste delarna av fördraget.
Men en varm EU-anhängare som utrikesminister Carl Bildt hade säkert rott uppgiften bättre i hamn att föra samtal med EU:s fördragskritiska läger utan att misstänkas för något annnat än att försöka rädda fördraget (utan andra jämförelser mellan Bildt och Reinfeldt i övrigt).
Reinfeldts EU-entusiasm är fortfarande alltför färsk och oprövad för att upplevas som verkligt genuin. Det intrycket förstärks av att hans politiska gärning, t ex hans omvandling av moderaterna, luktar alltför mycket strategiskt tänkande än ideologisk övertygelse.

När Reinfeldt gör gemensak sak med EU:s fördragskritiska länder är det svårt att vara övertygad om att han verkligen gör det endast för att rädda fördraget.
Reinfeldt är naturligtvis medveten om den stora EU-skeptiska opinionen i Sverige, och att det konstitutionella fördraget för många svenskar är kontroversiellt. Som han själv uttryckte det för nederländska media förknippar många människor felaktigt (!) fördraget med en europeisk "superstat".
Tilläggas ska att med hänsyn till den svenska EU-opinionen gynnar det antagligen regeringen mer att statsministern ses tillsammans med fördragskritiska EU-ledare än med ledare för de länder som tillhör "konstitutionens vänner".

Mitt förtroende blir i varje fall naggat i kanten när ett så viktigt uttalande sker utomlands, och vid ett tillfälle när de flesta svenska utrikeskorrespondenter och Europajournalister – praktiskt nog för regeringens del - är församlade i Paris för att följa det franska presidentvalet.
Inte minst för att det inte finns några direkta planer på att informera det svenska folket.


Europanytt skriver bland annat:
"Här är en tydlig linje i sanden uppdragen mellan vänner och skeptiker och Reinfeldt har nu placerat sig på ena sidan den linjen.
Detta kommer möjligen inte att överraska övriga EU även om den borgerliga regeringen sedan valet i september 2006 gått ut hårt med parollen att Sverige nu ska placera sig i EUs kärna.
Spanien och Luxemburg drog i februari igång ett initiativ kallat "Konstitutionens vänner" och bjöd in 20 länder av EUs 27 länder till Madrid för ett stödmöte. Finland var inbjudet, dock inte Sverige.
Bland övriga som saknades var just Holland, Tjeckien, Polen och Storbritannien."


Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker, EU-journalistik

Reinfeldt i fel sällskap

Utan att det uppmärksammats i Sverige har regeringen svängt från att räkna sig till "konstitutionens vänner" – de 18 länder som ratificerat EU:s konstitutionella fördrag och de länder som ännu inte ratificerat men är i grunden positivt inställda – till att hamna i samma sällskap som de EU-länder som är mest kritiska till fördraget.
Till de respekterade nederländska dagstidningarna De Telegraaf och Volkskrant har statsminister Fredrik Reinfeldt sagt sig dela Nederländernas och Tjeckiens ståndpunkter, vilka till stor del sammanfaller med Storbritanniens linje.
Men inte till de svenska väljarna.

I onsdagens Sydsvenskan skriver jag:


Reinfeldt i fel sällskap

Ledare, Sydsvenskan, 25 april 2007

Hur hamnade Fredrik Reinfeldt (m) i samma säng som de motsträviga Nederländerna, Tjeckien och Storbritannien när det gäller förslaget om EU:s konstitutionella fördrag ?
Och varför berättar han inte det för svenska folket?
Efter statsministerns möte med den nederländske premiärministern Jan-Peter Balkenende på måndagen citeras Reinfeldt i De Telegraaf:
”Sverige och Tjeckien står till stor del bakom Nederländernas ståndpunkt om det nya EU-fördraget. Den svenska och den tjeckiska regeringen vill, liksom den nederländska, inte ha en ny europeisk grundlag (…).”
Istället för det konstitutionella fördraget, räcker det med det vanliga lappandet och lagandet av de gamla fördragen.

Ställningstagandet är anmärkningsvärt.
Tidigare har regeringen sagt sig tillhöra ”konstitutionens vänner”, liksom de 18 länder som ratificerat fördraget. Förslaget har sagts vara en väl avvägd kompromiss som skulle göra EU:s beslutsfattande mer effektivt, begripligt och demokratiskt.
Den svenska regeringen har inte varit ensam om det. har gjort vad de kan för att rädda fördraget.

Men EU är splittrat.
Förra veckan enades Storbritannien och Nederländerna om ett krav på ett avskalat fördrag. Igår sade Balkenende inför det nederländska parlamentet att han inte vill ha någon ”räddningsaktion” av fördraget.
Den starkt fördragskritiska tjeckiska regeringen är glad över att till slut få eldunderstöd från ett av unionens grundarländer.
Och nu ställer sig Sveriges statsminister på de mest fördragskritiska ländernas sida.
Tala om fel sällskap.

Det viktigaste är naturligtvis att innehållet i fördraget blir verklighet. I det avseendet har regeringen rätt..
Det är också möjligt att Reinfeldts linje är den enda möjliga vägen för samtliga 27 medlemsländer att enas.
Men det innebär inte att den svenska regeringen redan i början av förhandlingarna skall anpassa sig till det fördragskritiska lägret.
Det ger knappast samma signaler som regeringsdeklarationens ambition att Sverige skall tillhöra den inre kärnan i Europa.

Vitsen med att överge det traditionella lapptäcket av fördrag för en helt ny text var också att göra EU-reglerna enklare och lättare att förstå. Det skulle göra EU mer medborgarvänligt och därmed demokratiskt.
Den ambitionen skulle gå om intet om Reinfeldt får som han vill.
Strategin innebär också en risk att stadgan om grundläggande rättigheter – en milstolpe för EU:s skydd av de medborgerliga rättigheterna ¬– reduceras till en kort referens.

Lika anmärkningsvärt är att det är en nederländsk tidning som rapporterar om Reinfeldts ställningstagande, inte en svensk.
Debatten om den svenska regeringens inställning till det konstitutionella fördraget borde föras i Sverige.
Inte via holländsk media. Inte bara i riksdagens nybildade konstitutions- och utrikesutskott.
Utan inför svenska medborgare.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar skriver intressant om: konstitutionen, EU-fördraget, regeringen, Fredrik Reinfeldt
, EU, Nederländerna, media