Tio år med den kinesiska draken

Huvudledare, Sydsvenskan, 30 juni 2007:

Imorgon har Hongkong varit ”kinesiskt” i tio år.
Då, 1997, när britterna trädde tillbaka, trodde många att diktaturen Kina skulle kväva Hongkongs mer västinriktade system. Massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989 fanns fortfarande i färskt minne.
Men de värsta farhågorna har inte besannats. Folkrepubliken Kina respekterar yttrandefriheten och de fria medierna, men dess censorer håller naturligtvis saker och ting under uppsyn. Falun gong är inte förbjudet, som på fastlandet.
Men en fullfjädrad demokrati är det inte.
Deng Xiaoping myntade talesättet ”Ett land, två system”. Men det innebär också krav på respekt för det kommunistiska partiet, eftersom partiet och landet är intimt förknippade. För att upprätthålla ett styre som är lojalt mot partiet har den kinesiska regimen inte tillåtit fria och direkta val.

Men demokratirörelsen är stark. Om allmänna och direkta val hade tillåtits, skulle de prodemokratiska krafterna med stor sannolikhet få majoritet: ”Regeringen gör allt för att skjuta upp rörelsen mot direkta val”, sade en av de främsta demokratiförespråkarna i gårdagens Financial Times.
Riktiga demokratiska reformer är knappast möjliga förrän Kina förändras.
Och Kina har förändrats under de gångna tio åren – mer än Hongkong. Kina har kopierat den västerländska kapitalismen och driver den ekonomiska utvecklingen i vrålfart. Men inte kopierat den västerländska demokratin.

Det finns dock positiva tendenser. Attityden till att diskutera demokrati har blivit mer öppen. Men det är oklart om det förebådar politiska reformer eller bara är ett sätt att ”lätta på trycket”.
Kina är fortfarande en hård diktatur. När marknadsekonomin tar sig friheter slår regimen tillbaka. Censuren av internet är bara ett exempel.
Det är en vansklig balansgång och det är svårt att tro att ett sådant system i längden kan överleva. Med ekonomisk utveckling brukar följa krav på demokratiska reformer.

På så sätt kan Hongkong – på sikt – bidra till att öppna Fastlandskina.
Impulser utifrån är betydelsefulla. Det är i kontakterna med omvärlden som nya idéer växer. Inte minst därför måste Sveriges allt större handelsutbyte med Kina kombineras med en dialog om demokrati och mänskliga rättigheter.
Handelsminister Sten Tolgfors har tidigare visat att det dunkar ett hjärta för mänskliga rättigheter innanför moderatkostymen. Under sin resa i Kina nyligen talade Tolgfors en del om undermåliga arbetsvillkor, dödsstraff och även om demokrati.
Det är en bra början.
Det kommunistiska Kina behöver bli mer som Hongkong. Hongkong får inte bli mer som det kommunistiska Kina.

Andra bloggar om: Kina, Hongkong, demokrati, mänskliga rättigheter, handel, diktatur, Sten Tolgfors

Kolsvarta pengar

Ledare, Sydsvenskan, 29 juni:

Samarbetsavtalet med USA om förnyelsebar energi som skrevs under igår är en fjäder i hatten för Sverige:
Ett stort erkännande för den framgångsrika svenska miljöteknologin och möjligen ett mindre erkännande av regeringens klimatpolitiska visioner.

Nu skall myndigheter, forskare och företag samarbeta om alternativ energiteknik för att minska växthusgasutsläppen. Tidigare har USA bara ingått liknande energiavtal med Brasilien och Kina.
Näringsminister Maud Olofsson (c) hade all anledning att lysa av stolthet.
Regeringen vill göra Sverige till världsbäst på klimatpolitik. Till 2020 skall koldioxidutsläppen minska med 30 procent – mer ambitiöst än EU:s mål om 20 procent.
Kanske kan Sverige bli klimatbäst – när regeringen har lagt fler konkreta förslag.

Igår kom goda nyheter från Naturvårdsverket och Energimyndigheten, som i ett underlag till regeringens klimatstrategi utrett hur utsläppsmålen kan nås:
Det är inte bara möjligt att nå målen till 2020. Det kan också göras utan att den svenska ekonomin påverkas nämnvärt.
Det kan bli en success story på svenska.
Men svensk klimatpolitik har en baksida: den statliga kraftindustrins investeringar i kolkraft, den energikälla som orsakar störst koldioxidutsläpp.

Inte i Sverige, naturligtvis – det skulle vara alltför kontroversiellt. Utan i Tyskland.
Enligt Världsnaturfonden finns det fyra tyska Vattenfallägda kolkraftverk bland de trettio kraftverk som är de värsta miljöbovarna i Europa.
Och det finns inga planer på att ge upp kolkraften. I april invigde statliga Vattenfall ett nytt stort kolkraftverk i Tyskland. Igår uttalade sig VD Lars G Josefsson i Svenska Dagbladet:
”Det är omöjligt att sluta med kol.”

Josefsson har självfallet en poäng i att tekniken att neutralisera koldioxidutsläpp genom underjordisk lagring måste utvecklas.
Men kolkraften är en vinstmaskin. Förra året kom Vattenfalls vinst framför allt från verksamheten i Tyskland och Polen.
Dessutom är Vattenfall en vinstmaskin för staten.
I fjol drog de statliga företagen in 48,7 miljarder kronor i vinst. Vattenfall stod för 18,7 miljarder. Det är kanske ingen slump att Vattenfall inte tillhör de bolag som regeringen planerar att sälja ut.

Till saken hör att Josefsson håller Vattenfalls flagga högt i klimatsammanhang. Vattenfall är inblandat i helgens prestigefyllda internationella miljöforum i Tällberg. Själv är Josefsson rådgivare åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.
Det behövs sådana internationella handelsresande i klimatpolitik. Förre vicepresidenten Al Gores insats kan inte underskattas.
Men det rimmar illa med Vattenfalls intressen i kolkraft.
Pengar luktar inte, heter det ju.

Det statliga dubbelspelet är inte mycket snyggare:
Med ena handen bedriver regeringen en internationellt uppskattad klimatpolitik.
Med den andra ser den mellan fingrarna på statens intressen i kolkraft.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljö, energi, klimat, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, regeringen, Al Gore, kolkraft

Det går som tåget

Signerat, Sydsvenskans ledarsida, 28 juni 2007:

MALMÖ C.
Min farfar började sitt yrkesliv som stationskarl i Sösdala, söder om Hässleholm, på 1930-talet. Senare, på stationen i Tormestorp, nära Finjasjön, sålde farfar biljetter och vinkade av tågen.

Idag susar tågen förbi. Fullt blås. Passagerarna hinner knappt uppfatta de förfallna stationsbyggnaderna.
På 1930-talet, på Storgatan i Sösdala, var världen liten. Hässleholm var en metropol.
Järnvägen hade sin glansperiod, med tåglinjer i ett tätt rutnät över hela Skåne.
Idag har världen växt. Både mentalt och rent fysiskt. Människor rör sig allt längre sträckor, varje dag.

På Malmö centralstation märks hur arbetspendlingen bara ökar.
Utbyggnaden av vägar och kollektivtrafik har bidragit till det. Mellan Malmö och Lund går det som tåget – oftast. Tretton minuter från centrum till centrum. Ingen bil slår det.
Väl fungerande kommunikationer är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad, vilket i sin tur är en förutsättning för tillväxten.
Med Öresundsbron har det gått än snabbare. Ekonomin växer så det knakar på båda sidor av Sundet.

Igår blev det klart att danska DSB tillsammans med skotska First kommer att driva Öresundstrafiken. Fler tåg utlovas, liksom färre förseningar. De löftena måste infrias.
Bara i Skåne har resandet med kollektivtrafik ökat med 100 procent under 2000-talet. Motsvarande siffra för hela Sverige är 25 procent, enligt Banverket som igår presenterade sin inriktningsplanering för perioden 2010–2019. Med den som underlag skall regeringen utforma den infrastrukturproposition som kommer till våren 2008.
Inget avundsvärt jobb.

I den klassiska brittiska TV-serien Javisst, herr minister skall ministern som nationellt transportansvarig samordna tåg och bussar, lokalt, regionalt och nationellt – rubbet.
Det var ett mardrömsjobb. Vad ministern än gjorde, var det alltid någon som drabbades. Krigsrubriker och förlorade väljare.

Men prioriteringar måste göras. Kollektivtrafiken skall gå dit människor vill åka. Den ska underlätta människors vardag och arbete.
För att ta tillvara potentialen i Öresundsregionen och undvika tillväxthämmande flaskhalsar måste det bli lättare att ta sig från A till B. Öresundstågen är knökfulla. För att dra nytta av Bron och Citytunneln behövs bättre kommunikationer. Även till Sösdala.
Det handlar inte om regionalpolitiska satsningar i obygden. Det handlar om att Skandinaviens största arbetsmarknad med 3,5 miljoner öresundare måste fungera.

Men finansminister Anders Borg (m) håller hårt i plånboken. Nyligen tvingades Banverket att senarelägga de nya pågatågslinjerna till Lomma, Staffanstorp och Trelleborg, och utbyggnaden av södra stambanan, så att tåget åter igen kunde stanna i Sösdala.
Öresund är en tillväxtmotor för hela Norden.
Men frågan är hur väl det syns från Stockholms horisont?
– Vårt huvudkontor i Borlänge hade naturligtvis glömt Själland när de regionala behoven skulle beräknas, sade Jens Möller, regional direktör på Banverket, igår. Det fick Malmökontoret påpeka.
Banverket har beräknat vilka investeringar som kan göras med olika stora statliga pengapåsar. Med samma anslag som idag kommer man inte att kunna ta emot den prognostiserade trafikökningen.

– Men om vi får 50 procent större anslag kan transportsystemet bli ”klimatsmart” och antalet arbets- och studieplatser med endast en timmes resväg fördubblas i Sverige, menar Möller.
Det är en fin vision. ”En timme från Malmö” är rimligt. Längre bör det inte ta att ta sig genom Skåne.

Alla politiker älskar den miljövänliga järnvägen.
Alla politiker vill se fler människor i arbete.
Och alla politiker älskar tillväxt. Som kräver effektiva transportsystem.
Men då måste Anders Borg öppna plånboken. Så att pågatågen kan stanna i Sösdala och Tormestorp – igen.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: tåg, järnväg, miljö, klimat, banverket, pågatågen, kollektivtrafik, regionförstoring, pendling, Skåne

Fransk-tyska axeln pånyttfödd

Signerad ledare, Sydsvenskan, 26 juni 2007, under rubriken "Willkommen, bienvenue".

Efter sju års konstitutionellt tragglande fick EU äntligen ett nytt fördrag.
Midsommarhelgens toppmöte blev en triumf för den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Ännu en i raden.

Den andra starka ledaren som bubblande av energi stigit fram på den europeiska scenen är Frankrikes Nicolas Sarkozy.
Han vill spela en aktiv roll i Europa. Han har bara varit president i några veckor, men var en av två viktiga motorer för att föra det nya fördraget i hamn.
Både Merkel och Sarkozy har ingjutit ny kraft i det europeiska samarbetet.
Historiskt har det varit Frankrike och Tyskland som drivit EU-projektet framåt. Men efter president François Mitterrand och förbundskansler Helmut Kohl har samarbetet varit försvagat.
Under flera år har man talat om Europas svaga ledarskap. Att EU:s ledare saknar vilja och visioner.
Men nu tuffar Europas fransktyska lokomotiv på.
Igen.

Gordon Brown, då? Imorgon blir han Storbritanniens premiärminister, han kommer väl också att förnya Europas ledarskap?
Jo, men på ett annat sätt. Tony Blair ville spela i EU:s toppdivision. Den fransktyska axeln skulle bli en triangel. EU:s nya fördrag skulle bli Blairs sista stora insats som premiärminister.
Brown är en mer ljum EU-anhängare. Hans svansföring i EU-politiken lär bli lägre, och han kommer, sannolikt, att lämna plats för Sarkozy och Merkel.
Good news – för den som tror att Europasamarbetet behöver starkare ledare.
Bad news – för den som tror att EU behöver mer av ekonomiska reformer.

Liberala kommentatorer hyllar ibland Nicolas Sarkozy, eftersom han är marknadsliberal. Det är han kanske, med franska mått mätt.
Under toppmötet lyckades han – till mångas överraskning och irritation – urholka EU:s konkurrenspolitik.
Det franska folkets nej till fördraget bottnade i rädslan för anglosaxisk marknadsliberalism. Ett missförstånd. Nu kan Sarkozy hävda att han stärkt den sociala dimension som redan fanns i fördraget.
Oroande är det likväl. Och ett stort bakslag för EU.
Konkurrenspolitiken är en av EU:s hörnstenar – ett kraftfullt instrument för att värna tillväxten och skydda konsumenternas intressen. Det kan nu bli svårare att bekämpa karteller, protektionism och illegalt statsstöd.
Lika oroande var att Sarkozy fick draghjälp av Merkel. Tyskland har länge varit ett av de länder som senfärdigt – eller inte alls – genomdrivit nödvändiga ekonomiska reformer.
Mer bakåtsträvande ser det alltså ut att bli.

Men det riktigt intressanta är Europas nya ledarskap.
”Nu råder den nya pragmatismen”, skriver Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. Visionerna har rensats ut. ”Det utopiska europolitiska arvet ... skickades natten till lördagen till historiens sophög.”
Men det behöver inte vara fel att Europas nya ledarskap är mer pragmatiskt än visionärt. Snarare tvärtom.
Efter 50 år har Europasamarbetet utvecklats och mognat.
Samarbetet fungerar. Och levererar. Det har blivit politics as usual.
Det är inte det sämsta.

Marianne Ekdahl


Läs även: DN:s nyhetsartikel om toppmötesresultatet, DN:s Ingrid Hedström EU:s nystart och nya ledare, SvD som förklarar hur det nya fördraget skiljer sig från det gamla, Lars Danielssons artikel om det nta fördraget på SvD Brännpunkt idag, SvD:s Mats Hallgren som tror att fördraget ger en vitamininjektion till det ekonomiska reformarbetet, och, som vanligt, Europa-Nytts detaljrika rapportering.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Frankrike, Tyskland, visioner, pragmatism, ledarskap, EU-toppmöte

Rättvisan måste ha sin gång för "Kemiske Ali"

Huvudledare i Sydsvenskan, 25 juni:

"Under lång tid har namnen ”Kemiske Ali” och ”Slaktaren från Badgad” sänt rysningar av fasa genom Irak.
Ali Hassan al-Majid, som är hans verkliga namn, ledde 1988 den så kallade Anfalkampanjen, då hela byar och städer i kurdiska områden förstördes. Under massakern i Halabja dödades 5800 män, kvinnor och barn med giftgas, vilket gav al-Majid hans båda blodbesudlade öknamn.

Igår dömdes al-Majid till döden av en irakisk domstol för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Avrättningen kan komma att verkställas inom kort.
Många kommer att dra en suck av lättnad. Få kommer att sörja.
Men inte ens de mest bestialiska brott rättfärdigar dödsstraff. Inhumana brott skall inte bemötas med inhumana straff.
Dessutom omöjliggör ett verkställt dödsstraff fortsatta rättsprocesser.
(...)
Liksom Saddam har al-Majid fler brott på sitt samvete.
Selektiv rättvisa är inte vad Irak – ett land som i praktiken genomlever ett inbördeskrig – behöver. Det försvårar den försoning som är nödvändig.

För att människor skall kunna gå vidare måste de få klarhet i det förflutna. Med ofullständiga rättsprocesser och outredda brott kan lögner leva kvar och underblåsa de politiska motsättningarna.
Sydafrikas sannings- och försoningskommission valde en annan väg: det viktiga var att nå klarhet om historien. Inte att utmäta straff.

Saddamregimens alla brott måste utredas ordentligt. De skyldiga måste dömas.
Det är bara så som offren och deras efterlevande kan få upprättelse. Bara så som Saddams hantlangare kan tvingas stå till svars. Bara så som dagens och framtidens irakier i svart på vitt kommer att ha belägg för grymheterna.
Bara så kan en demokrati värd namnet byggas, och försoning så småningom nås."

Andra bloggar om: Irak, dödsstraff, Kemiske Ali, folkmord, demokrati

En andra chans för EU

Ledare, Sydsvenskan, torsdag 21 juni 2007.

Tre skjortor har EU-ledarna packat.
Risken är stor att det EU-toppmöte som börjar idag drar ut till på lördagen. Kanske längre.
Mindre än de fyra dagar som förhandlingarna om det nu gällande Nicefördraget tog. Men det säger ändå mycket om hur svår uppgiften är.

Talet sju säger lika mycket. Det var sju år sedan diskussionerna startade om det som sedan blev EU:s konstitutionella fördrag och som det nu – äntligen – finns en möjlighet att enas kring. Det är en lång tid.
Om toppmötet lyckas, blir det historiskt.
Om inte, blir krisen djupare än efter de franska och nederländska folkomröstningarna 2005.
En ny tankepaus är knappast vad unionen behöver, utan ett nytt regelverk som möjliggör en fortsatt utvidgning och mer effektivt beslutsfattande i de frågor där mer handlingskraft krävs: klimatet, miljön, den organiserade brottsligheten, människosmugglingen.

Idén om ett konstitutionellt fördrag har gått i kras. Istället blir det ett traditionellt ändringsfördrag.
Det är synd. Överskådligheten försvinner – till nackdel för medborgarna. Men det viktigaste är att det nya regelverket kan bli verklighet.
Fler kompromisser blir det. Kraven från de länder som haft mest invändningar måste bemötas:
Storbritannien kan få nationella undantag och Nederländerna kan få starkare ställning för de nationella parlamenten.
Men Polens agerande är oberäkneligt, och tonläget högt och känslomässigt, även om en glimt av kompromissvilja nu skymtats.

Några som däremot aldrig kommer att låta sig övertygas är miljöpartiet och vänsterpartiet.
I gårdagens P1-morgon kritiserade språkröret Maria Wetterstrand (mp) strategin med lyckta dörrar, i samma andetag som hon kritiserade att den text som idag diskuteras är mycket lik det gamla fördraget. Uppenbarligen utan att inse att just den texten är framtagen under öppna och demokratiska former.
Och så håller de på, miljö- och vänsterpartisterna, den ena mer självmotsägande än den andra.
I gårdagens samråd med EU-nämnden var statsminister Fredrik Reinfeldt (m) förvånansvärt skarp i tonen:
”Det får ni acceptera”, uppmanade han mp:s och v:s ledamöter och syftade på att internationellt samarbete är ett måste, eftersom nationalstaterna idag inte kan hantera alla problem på egen hand.
Tack för det.
Som tur är har mp och v 87 procent av riksdagen emot sig i fördragsfrågan.

Det stora problemet nu är Polen. I övrigt finns viljan, hos nästan alla medlemsländer. Frågan är om det blir fler chanser.
Vi får hoppas på ett mirakel.
Ett mirakel som stavas Merkel.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, Polen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, vänsterpartiet, Angela Merkel, Tyskland, EU-toppmöte, historiskt

Luddigt om kärnkraft

Ledare, Sydsvenskan, 20 juni 2007, där jag bland annat skriver:

" (...) Då är det en paradox att moderaterna, som tidigare var ett av Sveriges två mest kärnkraftsvänliga partier och som nu gjort miljön och klimatet till sina hjärtefrågor, inte vågar driva kärnkraftsfrågan tydligare.
Det skadar trovärdigheten.

Det är utmärkt att Reinfeldt vill att Sverige skall vara en förebild i miljöpolitiken och driva på den internationella utvecklingen.
Men avsaknaden av ett tydligt ledarskap, bristen på konkreta förslag och moderaternas nya vurmande för miljön och klimatet – som tyvärr har drag av omvändelse under galgen – väcker en vag misstanke:
Vad vill egentligen moderaterna?

Reinfeldt verkar vara lika mån om att inte reta upp väljare som att hålla ihop allianspartierna.
Visst har han rätt i att politiker måste fånga upp ”väsentliga samhällsproblem”, lyssna ”på människors oro”, ta ”till sig fakta”, som han uttryckte det i SvD igår.
Och kanske är luddighet en förutsättning för att leda en koalitionsregering.
Men om inte statsministern vågar visa ledarskap, vem skall då göra det?
Politik är inte bara att lyssna, utan även att våga genomföra det man tror på."

Andra bloggar om: kärnkraft, regeringen, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, ledarskap, ideologi, miljö, klimat

Mycket talar emot en folkomröstning

Ledare, Sydsvenskan, 19 juni 2007.

Midsommarhelgens EU-toppmöte blir ett av de knivigaste på flera år.
Utrikesministrarna möttes i går, men verkade vid denna upplagas pressläggning inte kunna enas om ett förenklat fördrag. De svåraste frågorna kommer inte att kunna lösas före toppmötet – och kanske inte ens under mötet.
Målet är att folkomröstningar inte skall behövas, utan ratificeringen skall ske via de nationella parlamenten.
Igår publicerade dock Financial Times en undersökning enligt vilken runt 70 procent av invånarna i de största EU-länderna vill ha folkomröstningar. I Sverige presenterade vänsterpartiet en undersökning där mer än hälften av svenskarna vill ha en folkomröstning.

Minst två argument talar emot denna lösning.
Det första är frågans komplexitet.
Enligt FT har de flesta européer bara en vag uppfattning om vad fördraget är. De folkomröstningar om fördraget som hållits visar hur svårtolkade resultaten kan bli. I praktiken tolkas fransmännen och nederländarna ha röstat non och nee till en anglosaxisk arbetsmarknadspolitik respektive fortsatt utvidgning, särskilt till Turkiet.

Det andra är att EU-politiken inte kan särbehandlas. Den representativa demokratin innebär att folket väljer ledare för att dessa skall fatta de politiska besluten. I alla frågor – inte bara i den nationella politiken.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, folkomröstning, representativ demokrati, EU-toppmöte

Ett polskt svart får

Ledare i Sydsvenskan 18 juni:

Man kan undra hur många gråa hår tvillingarna Lech och Jaroslaw Kaczynski har orsakat de senaste veckorna.

Sedan det tyska ordförandeskapet startade återupplivningsprocessen av EU:s konstitutionella fördrag har flera länder haft invändningar. Dessa skall inte förringas, men det ser åtminstone ut som om problemen går att lösa.
Polen fortsätter däremot att ge EU-ledarna huvudvärk.
Idag har Polen nästan lika många röster i ministerrådet som Tyskland, som har dubbelt så stor befolkning. Om fördragets kompromiss blir verklighet skulle röstviktningen bli mer proportionell. Polen säger bestämt nej till det, och vill istället ha ett ”kvadratrotssystem”, där Polen fortsatt skulle ha orimligt mycket makt.

Under stridsropet ”kvadratroten eller döden” kämpar Polen ensamt mot övriga 26 länder i denna centrala fråga.
När EU:s utrikesministrar möts idag hoppas de nå en överenskommelse om fördraget före toppmötet. Enligt tyska Die Welt kan texten möjligtvis delas upp i två fördrag, varav ett ”grundfördrag” på sex–åtta sidor som omfattar de institutionella reformerna. Men Polen kommer att vara det riktigt stora huvudbryet.

Polen har länge varit något av EU:s svarta får. När Nicefördraget förhandlades fram bar motsträvigheten frukt. Och inte har det blivit bättre med de konservativa och nationalistiska bröderna Kaczynski vid makten.
De senaste veckorna har europeiska ledare därför åkt i skytteltrafik till Warszawa. Förra veckan försökte Frankrikes president Nicolas Sarkozy charma polackerna, och tidigare gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt (m) detsamma.

Sarkozy tycks drivas av den Europapolitiska ambitionen att, med en parafras, hålla Polen inne, Turkiet ute och Storbritannien nere.
Reinfeldts samtal med de fördragskritiska länderna må vara ett sätt att ”ta ett aktivt ansvar för Europas framtid”, som han formulerat det. Men det är också ett dubbelspel:
Inför sina samtalspartners drar Reinfeldt fördel av Sveriges väl inarbetade rykte som motsträvig europé, samtidigt som han inför svenska väljare kan tala om att Sverige tillhör ”kärnan i Europa”.

Men strategin med lirkande och politisk kohandel har inte nämnvärt bidragit till att beveka tvillingarna. I fredags syntes en glimt av polsk kompromissvilja. Men hotet om veto kvarstår och bör tas på allvar.
Polen har uppenbarligen inte förstått att samarbetet inom unionen bygger på att ge och ta.
I det ligger också ett av EU:s få vapen mot Polen.

Under kodordet ”energisolidaritet” har det från flera håll förekommit förtäckta hot: om Polen inte accepterar den kompromiss som övriga länder stödjer, kommer inte EU till undsättning om Ryssland stryper den ryska gas som Polen är beroende av.
Även den tyska förbundskanslern Angela Merkel tycks nu vilja sätta hårt mot hårt. I det dokument som läckte ut på fredagen sände Merkel en signal om att hon inte lägger någon större vikt vid de polska kraven.
Det är i så fall på tiden.
Om Polen vill vara med i EU-klubben, måste landet acceptera spelreglerna.
Och om inte EU skall hamna i ännu en djup konstitutionell kris får inte toppmötet denna vecka bli en polsk riksdag.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Polen, Kazcynski, EU-toppmötet, polsk riksdag

Läs även: DN i dag om dödläget i förhandlingarna, i söndags om den tysk-polska tvekampen, SvD idag, SvD:s breda översikt med frågor och svar om fördragsförhsndlingarna,
och, som vanligt, Rolf Gustavsson, den här gången om Merkel som "Europas räddande ängel".

Merkels fördragsförslag kör över Polen

Efter sina bilaterala samtal med EU:s regeringar om hur EU:s konstitutionella fördrag ska återupplivas, har Angela Merkel sammanställt sju svårigheter som medlemsländerna måste tackla före toppmötet på torsdag.
Bland dessa punkter finns inte frågan om röstreglerna, trots att Polens motstånd mot den kompromiss som övriga 26 länder stödjer hittills setts som den största svårigheten under förhandlingarna.

Det är en stark signal att det tyska ordförandeskapet vill köra över de polska kraven.
Det var på tiden - förr eller senare måste Polen acceptera att ett ensamt land inte kan gå emot den stora majoritetens vilja hur länge som helst. Är man medlem i en klubb får man acceptera spelreglerna.

Dokumentet är ännu inte offentligt, men kan läsas i sin helhet på Europa-Nytt, och även här:

------------------------------------------------

COUNCIL OFTHE EUROPEAN UNION Brussels, 14 June 2007
10659/07
POLGEN 67

REPORT
from : Presidency

to : Council/European Council
Subject : Pursuing the treaty reform process


Delegations will find attached a report from the Presidency on pursuing the treaty reform process, as requested by the European Council at its meeting in June 2006.



________________________


ANNEX


REPORT FROM THE PRESIDENCY TO THE EUROPEAN COUNCIL

PURSUING THE TREATY REFORM PROCESS


Introduction

This report from the German Presidency is a response to the mandate which it was given by the European Council at its meeting in June 2006. As requested at the time, the Presidency, in the light of very extensive consultations held over the last six months, provides an assessment of the state of discussion with regard to the treaty reform process and explores possible ways forward.

After two years of uncertainty following the problems encountered in the process of ratification of the Constitutional Treaty, it is clear that there is now a general desire to settle this issue and move on. All Member States recognise that further uncertainty about the treaty reform process would jeopardise the Union's ability to deliver.

Settling this issue quickly is therefore a priority. This was agreed when Heads of State or Government, together with the President of the European Parliament and the President of the Commission, met in Berlin on 25 March to celebrate the fiftieth anniversary of the signature of the Treaties of Rome. All were united in the aim of placing the European Union on a renewed common basis before the European Parliament elections in 2009.

The way forward clearly needs to take into account the concerns expressed by citizens during the ratification process on the future direction of the European Union and the effects of globalisation on its core values and policies. At the same time, there is a very strong demand for the Union to increase its efficiency, to enhance its democratic functioning and to improve the coherence of its external action.


Overall Assessment

In line with the mandate given to it in June 2006, the Presidency has conducted extensive bilateral consultations with the Member States as well as the European Parliament and the European Commission, both at the level of designated "focal points", and between the President of the European Council and her opposite numbers. In addition to these bilateral contacts, the Presidency organised a meeting of "focal points" in Berlin on 15 May, and a further meeting is due to take place on 19 June. Foreign Ministers have also had the opportunity to take stock of developments at meetings of the General Affairs and External Relations Council.

These consultations have proved very useful in giving the Presidency a clear idea of the various concerns of individual Member States.

The issues raised during the consultations can be grouped around a number of themes:

A different approach on structure

A certain number of Member States underlined the importance of avoiding the impression which might be given by the symbolism and the title "Constitution" that the nature of the Union is undergoing radical change. For them this also implies a return to the traditional method of treaty change through an amending treaty, as well a number of changes of terminology, not least the dropping of the title "Constitution".

Such an approach is not incompatible with the demand from those Member States which have already ratified that as much of the substance of the Constitutional Treaty as possible should be preserved. They are ready to consider the alternative method of treaty change if it helps to reach a result acceptable to everyone and thus to overcome the present stalemate. They have made it very clear however that this would represent a major concession. They insist on the need to preserve the substance of the innovations agreed upon in the 2004 IGC and to ensure as far as possible the readability and simplicity of the new Treaty.


Reinforcing the capacity of the Union to act, whilst preserving the identity of Member States

It is generally recognised that a strengthening of the institutions will help reinforce the capacity of the Union to act, and that the Union therefore has every interest in ensuring that the current Treaties are adapted in order to introduce the set of institutional reforms agreed in the 2004 IGC.

At the same time, there is concern to underline the respect for the identity of the Member States and to introduce greater clarity over the delimitation and definition of the competences of the Union and of the Member States. Furthermore, there is a clear demand from some delegations to further enhance the role of national parliaments.

Some delegations have requested that the text of the Charter of Fundamental Rights be removed from the Treaty. Others strongly oppose this move. Most of the latter could however accept it, provided that the legally binding character of the Charter is preserved by means of a cross-reference in the body of the Treaty.

Addressing other concerns

A few delegations have suggested that in several cases the text of the Treaties should be amended in order to reflect more recent developments. Many delegations would be ready to examine such amendments if considered helpful by others and provided that no new competences are conferred upon the Union. Specific suggestions include the need to address energy security and climate change. It has also been proposed that greater prominence be given to the "Copenhagen criteria" on enlargement.


The Way Forward

On the basis of its assessment of the positions of different delegations, the Presidency recommends that the June European Council agree to the rapid convening of an IGC. It suggests that the European Council give a precise and comprehensive mandate (on structure and content) to the IGC, thus allowing it to finalise its work on a new Treaty before the end of this year.

The Presidency proposes a return to the classical method of treaty change. The IGC would therefore be asked to adopt a Reform Treaty amending the existing Treaties rather than repealing them. The Treaty on the European Union as modified would keep its present name, while the Treaty establishing the European Community would become the "Treaty on the functioning of the Union", containing all the detailed implementing provisions, including the legal bases. Both Treaties would have the same legal value. The Union would have a single legal personality.

The mandate for the IGC should set out how the measures agreed upon in the 2004 IGC with a view to a more capable and democratic Union should be inserted into the Treaty on the European Union and the Treaty on the Functioning of the Union. The consultations of the past 6 months show that a number of changes will be needed to reach an overall agreement. To that end there should be further discussions with regard to the following issues:

· The question of the symbols and of the primacy of EU law

· Possible terminological changes

· The treatment of the Charter in Fundamental Rights

· The specificity of the CFSP

· The delimitation of competences between the EU and the Member States

· The role of national parliaments
Conclusion

The Presidency submits this report to delegations as a basis for reaching agreement on the way forward at the European Council on 21-22 June 2007.


Läs även: DN om Polens hot att stoppa fördraget, om att pressen på Polen ökar, om fördragsförhandlingarna , och SvD om Wallströms kritik mot Merkels strategi.
På DN:s ledarsida har Karin Rebas en bra artikel idag om det polska motståndet.

Andra bloggar om: Angela Merkel, Tyskland, EU, konstitutionen, diplomati, regeringen, konstitutionen, EU-fördraget, Polen

Tre steg fram, ett tillbaka för för öppenheten inom EU

Ledare i Sydsvenskan , 15 juni 2007:

Hemlighetsmakeriet är extremt. Insynen obefintlig.

Genom slutna, bilaterala överläggningar mellan EU:s stats- och regeringschefer vill Tysklands förbundskansler Angela Merkel återuppliva EU:s konstitutionella fördrag. Inte förrän på tisdag – två dagar innan EU-toppmötet skall fatta avgörande beslut om ett nytt, förenklat fördrag – skall hon avslöja ett utkast.
Snabba, effektiva förhandlingar skall bana väg för de nödvändiga reformerna.
Igår fick strategin hård kritik av EU-kommissionären Margot Wallström i Svenska Dagbladet: ”Det skulle gå att arbeta mycket mer öppet och modernt.”

Wallström är inte ensam. Många riksdagsledamöter gruffar. Europaparlamentet gruffar. Även den svenska regeringen, som varit något mer öppen än andra EU-regeringar: ”Det är hemligt i överkant”, sade EU-minister Cecilia Malmström nyligen.
Man kan tycka att hemlighetsmakeriet är trist. Men så enkelt är det inte.
Det som diskuteras nu är att banta fördraget och ta bort kontroversiella paragrafer. De viktigaste delarna av texten kommer sannolikt att vara kvar.
Det är en text som togs fram av EU:s framtidskonvent under historiskt öppna överläggningar, det förtjänar att understrykas.

Merkels strategi är snarast en återgång till EU:s traditionella metod att reformera fördragen, hemliga nattmanglingar mellan EU:s ledare. Men innehållet i förhandlingarna – fördragstexten – har redan stötts och blötts, förberetts och förankrats, debatterats och diskuterats.
Konventet skapade förväntningar på att EU skulle fortsätta på den inslagna vägen och även i framtiden besluta om nya fördragsreformer under mer öppna former.
Paradoxalt nog är det alltså det konstitutionella fördraget och dess tillkomst som ligger till grund för den kritik som blommat upp just nu.
Slutsumman är tre steg fram och ett tillbaka för öppenheten. Inte det sämsta, trots allt.

Marianne Ekdahl

Europas nya järnlady

Signerad ledare i Sydsvenskan 12 juni:

Då kallades hon ”Flickan”.
Nu är hon Europas nya järnlady.

Det var Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl som kallade den unga Angela Merkel das Mädchen, efter att han 1989 anställt den östtyska prästdottern som pressekreterare. Under hennes resa mot toppen har detta ofta varit dubbla handikapp: Ossie och kvinna.
Men när slutet nu närmar sig på ”Merkels superhalvår”, då Tyskland varit ordförande för både EU och G8, framstår Merkel som en av Europas starkaste ledare, kanske den allra starkaste. Med smidig diplomati och stor beslutsamhet har Merkel snart rott mer i hamn än vad de flesta förväntade sig.

*Hon har återuppväckt EU:s konstitutionella fördrag och – sannolikt – genom skickligt förhandlande banat väg för en överenskommelse på toppmötet 21–22 juni.
*Hon har tagit det första steget till en transatlantisk inre marknad.
*Hon har förbättrat de tidigare hårt ansträngda relationerna mellan USA och EU.
*Hon har banat väg för överenskommelsen om EU:s nya budgetramar.
*Hon har bidragit till EU:s ambitiösa målsättningar för att minska utsläppen av växthusgaser.
*Hon har förhoppningsvis lyckats med det som ingen annan lyckats med: att få över USA på Europas sida i klimatfrågan och in i FN-systemet. Ett transatlantiskt dödläge har kunnat undvikas, även om värdet av G8:s utfästelser är diskutabelt.

När Merkel tillträdde trodde många att hon skulle prioritera de ekonomiska reformer som Tyskland så väl behövde. Hon har visserligen förbättrat ekonomin, men framför allt har hon gett Tyskland en aktiv och konstruktiv utrikespolitik.
Framgångarna har befäst hennes ställning både på hemmaplan och i Europa:
En ny järnlady är född.
Det som Merkel har gemensamt med den förra järnladyn, Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher, är viljan att åstadkomma något och handlingskraften att få det gjort.
Men hennes fokus är ett annat: utrikespolitik, mer än ekonomi.

Även Merkels politiska stil är annorlunda: när Thatcher konfrontativt dängde handväskan i förhandlingsbordet för att få rabatt på bidraget till EU:s budget, föredrar Merkel diskret diplomati, rationella diskussioner och effektivt samarbete. Tuffheten ligger inte i uttalandena och hur mycket motsättningar som skapas, utan i beslutsamheten och det strategiska tänkandet.
Glamourfaktorn är noll. Liksom machofaktorn – till skillnad från företrädarna Kohl och Gerhard Schröder.
Men Merkels arbetssätt är inte oproblematiskt. Förhandlingarna om EU:s konstitutionella fördrag pågår bakom lyckta dörrar – få vet vad som egentligen pågår. Hemlighetsmakeriet har fått mycket kritik.

Men trots allt: Merkels värv inger respekt.
Tre saker är särskilt glädjande.
För det första att Europas nya järnlady är en konstruktiv kraft i det europeiska bygget. I Kohls anda ser hon mer till Europas intressen än till Tysklands.
För det andra att Merkels östtyska ursprung gör henne till en representant för både det ”gamla” och det ”nya” Europa.
För det tredje att Europas kanske starkaste ledare är en kvinna. Det räcker att kasta ett öga på raderna av mörka kostymer på familjefotona från EU-toppmötena för att inse hur anmärkningsvärt det är.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Angela Merkel, järnlady, Tyskland, EU, konstitutionen, Margaret Thatcher, diplomati, G8, utrikespolitik

Bra artiklar om EU:s fördragsförhandlingar

Just nu pågår vad som antagligen är de viktigaste EU-förhandlingarna på 10 år.
Men den som inte är medveten om det är knappast ensam. Förhandlingarna hålls bakom lyckta dörrar och mycket lite läcker ut om vad som pågår.
Det förs inte heller någon direkt livlig debatt i Sverige om hur Sverige bör försöka påverka den fördragstext som om något år kommer att gälla över svensk lag. Och rapporteringen i media kunde definitivt varit bättre.

Men två journalister har skrivit bra och relativt heltäckande om fördragsförhandlingarna nyligen:
Ingrid Hedström hade en lång och pedagogisk artikel i Dagens Nyheter förra måndagen.
Och Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt, förklarar här de viktigaste aspekterna av förhandlingarna, vem som tycker vad och varför, vilket som är det sannolika utfallet och vad det kommer att betyda för Europa. Texten har ett par veckor på nacken, men analysen står sig fortfarande.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, media

Rädslans sommarlov

Huvudledare i Sydsvenskan 11 juni, om att sommarlovet inte är lika soligt och glatt för alla barn:

"Skolavslutningar med prästkragar, björklöv och Den blomstertid nu kommer. Stolta föräldrar med tårar i ögonvrån. Den vackraste tiden på hela året.
En hel lång sommar ligger framför skolbarnen – i deras ögon en evighet av sol och lekar.
Men för en del barn är skolavslutningen inte liktydig med förväntan i luften, utan början på en tio veckor lång plåga.
Det finns barn och unga som lever i ständig rädsla för att bli bortförda till ett land de aldrig besökt, för att bli bortgifta med en person de aldrig träffat, för att bli könsstympade eller för att bli en i raden av ”balkongflickor”, som påstås hoppa för att begå självmord. (...)
Så sent som i fredags blev en 15-årig Stockholmsflicka med skyddat boende bortförd av sina föräldrar, sannolikt för att bli förd till Egypten. Tack vare att polisen larmats och rikslarm utlysts kunde föräldrarna gripas strax utanför Helsingborg och anhållas som misstänkta för medhjälp till människorov. (...)
Enligt Socialstyrelsen, som i mars presenterade den första svenska kartläggningen av hedersrelaterat våld, är 4500 flickor och pojkar i gymnasiets andra årskurs – runt 4 procent – oroliga över att inte själva få välja vem de vill leva med. (...)
Hedersvåld betraktas ibland som en kulturell företeelse. Men alla skall behandlas lika – av lag och myndigheter. Något slags kulturrelativism håller inte:
Sverige kan aldrig acceptera att barns mänskliga rättigheter kränks.
Att den ansvariga ministern sätter frågan högt på dagordningen är rätt. Barn i farozonen får aldrig svikas. Inte på sommarlovet och inte under resten av året."

Andra bloggar om: integration, hedersvåld, tvångsgifte, Nyamko Sabuni, sommarlov, människorov

Försvar på rätt väg - samarbetets väg

Den som på regeringens webb klickar på länken "Försvarsdepartementet" möts av "Sidan finns inte".
Kanske är det symboliskt. Verklighetens försvar är ett helt annat än den officiella retorikens försvar:

"Den svenska alliansfriheten är idag mestadels en teoretisk konstruktion. Omhuldad, men sedan länge ifrånsprungen. I praktiken har Sverige länge lutat sig mot Nato.
Utvecklingen mot mer internationellt samarbete sker kontinuerligt. Idag ligger fokus i minst lika hög grad på internationella insatser som på försvaret av landet. Nordic Battle Group, en del i EU:s säkerhets- och försvarspolitik, skall bli kronan på verket. (...)"

Ledare i Sydsvenskan 9 juni, apropå att försvarsminister Mikael Odenberg föreslagit att dra ner på Sveriges utveckling av försvarsmateriel, samtidigt som det internationella samarbetet kring utveckling och produktion ska bli allt viktigare (se DN:s artikel).
Det är en naturlig väg att gå, inte minst eftersom vapensystemen blir alltmer komplera, och därmed dyrare.

Men frågan om Natomedlemskap är svår att väcka till liv. Regeringen har – av sammanhållningstaktiska skäl – valt att inte väcka frågan om Natomedlemskap under mandatperioden. Det kanske är klokt, för tillfället, eftersom alliansfriheten för måga svenskar tycks vara en helig ko.
Men med det allt mer omfattande internationella samarbetet, borde inte frågan om Natomedlemskap kunna undvikas hur länge som helst.

Andra bloggar om: försvar, Mikael Odenberg, försvarsindustrin, försvarsmateriel, säkerhetspolitik, EU, Nato, alliansfrihet

Om Malmö hade varit Sveriges största stad...

Andraledare i Sydsvenskan under rubriken "Den andra staden". Det finns fortfarande mycket att göra för att främja integrationen över Öresund, framför allt på arbetsmarknaderna:

"Men det kräver mer politisk handling, trots att alliansregeringen är mer lyhörd för Öresundsregionens behov än den socialdemokratiska regeringen.
En sak är säker: intresset från regeringen att undanröja integrationshinder hade varit större om det istället hade varit rikets första stad som fått smaka på konsekvenserna av den bristande integrationen."

Andra bloggar om: Öresund, Malmö, Köpenhamn, Öresundsregionen, Öresundsintegration, arbetsmarknad, Christina Husmark Persson

Ny tidskrift steg mot alleuropeisk debatt

Café Babel är en europeisk nättidskrift om politik och kultur som finns i flera upplagor på olika språk. Artiklarna översätts och kan därför läsas i olika länder.
Ofta talar man om att det saknas en gemensam plattform för den politiska debatten på europeisk nivå. I princip all media är nationell, vilket bidrar till att även den politiska debatten förs ur ett nationellt perspektiv. I sin tur bidrar det till att medborgarnas engagemang i europeiska frågor ofta är bristande.

Café Babel är därför ett spännande projekt - en paneuropeisk tidskrift och ett alleuropeiskt debattforum.

Waldemar Ingdahl från tankesmedjan Eudoxa tog i vintras det lovvärda intiativet att dra igång arbetet med en svensk upplaga, kallad Café Babel Stockholm. För ett par veckor sedan tog tidskriften ett första steg ut på nätet i form av en blogg på svenska. Själva tidskriften kommer att lanseras i ett senare skede, men - ursäkta den slitna klyschan - den som väntar på något gott...

Igår publicerade Waldemar en intervju med Margot Wallström om EU:s dialog med medborgarna, om hatet som frodas på nätet och om att vara den första "bloggande kommissionären".

Andra bloggar om: Café Babel, Europa

Fotbollsvåldet skapar bara förlorare

Huvudledare i Sydsvenskan, 4 juni 2007:

"Uefa, internationella Fifa och fotbollsklubbarna världen måste över visa att de kan stävja fotbollsvåldet. Klubbarna får acceptera att de annars tvingas spela inför tomma läktare. Toleransen mot spelare som beter sig som Christian Poulsen måste vara noll. Supporterklubbar som slåss skall hållas kort.
Självreglering är bättre än att samhället tvingas gripa in.
I lördags låg ansvaret på arrangörerna. De visste att även danska roliganer – efter rolig, lugn – kan förvandlas till huliganer."

Andra bloggar om: fotboll, Danmark, huliganer, fotbollsvåld, UEFA

Aftonbladet fegar ur

Igår skrev jag om Tommy Svensson på Aftonbladet och om hur snåla journalister är med att ge credit till kolleger.
Tack till den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungkvist för hans eldunderstöd!
Men Tommy Svensson själv har inte besvarat mitt påpekande via mail.
Han vågar inte ens publicera min kommentar på Aftonbladets Europablogg. Istället har kommentaren raderats...
(kommentar 5 juni: ... men blev publicerad igår.)

Robert Aschberg må ha ballar av stål.
Andra journalister har inga ballar alls.

Andra skriver intressant om bloggar, Aftonbladet, bloggosfären, ledarskribenter, journalistik, Magnus Ljungkvist, media