Krisen kan bli start för en ny EU-politik

Europakrönikan 21-22 oktober 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Fyra gånger om året hålls EU:s toppmöten, och i förra veckan var det dags igen.
Men det verkligt betydande toppmötet hölls redan förra söndagen, när eurozonens regeringschefer möttes för att besluta om ett gigantiskt räddningspaket för banksystemen.

Under själva EU-toppmötet några dagar senare, kunde samtliga 27 EU-länder stödja strategin.
När Europas ledare visat handlingskraft reagerade finansmarknaderna genom att börserna tillfälligt steg, istället för att bara störtdyka. Men räddningsplanen kommer inte att stabilisera finansmarknaderna direkt, och den kom också för sent för att hindra en verklig recession i många EU-länder. Men den nya strategin har sänt tydliga signaler om att Europas ledare har handlingskraft att hantera krisen.
Fram till förra söndagens eurozon-toppmöte, hade regeringscheferna i de 15 euro-länderna inte mötts formellt sedan euron lanserades i januari 1999. Det säger något intressant om den europeiska ekonomiska politiken. När det verkligen är kris, är det eurozonens ledare som fattar besluten.
Nu sägs det också att mötet kan bli början på ett nytt skede i den europeiska politiken. Krisen kan bli en startpunkt för ett närmare ekonomiskt samarbete mellan EU-länderna.

I övrigt fokuserade EU-toppmötet på två frågor: EU:s klimatpaket och den nya så kallade migrationspakten.
Genom migrationspakten ska den lagliga invandringen samordnas, den illegala stoppas, och ett gemensamt asylsystem upprättas. Äntligen har EU-ledarna beslutat om ett så kallat ”blått kort” för arbetskraftsinvandrare, inspirerat av USA:s ”gröna kort”. EU:s befolkning åldras, och det behövs en vitaminkick i form av arbetskraft som kan bidra till att upprätthålla välfärden.
Men mycket tyder på att det kan bli hårdare tag framöver, som till exempel Frankrike och Italien vill, och att murarna runt Europa blir högre.
Samtidigt är överenskommelsen så bred att den ger stort utrymme för tolkning. Därför är det bra att det blir Sverige som ska lägga grunden för det gemensamma asylsystemet under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009. Sverige är ett av de länder som har någorlunda generösa asylregler, och som idag tar emot betydligt fler människor på flykt än de flesta andra EU-länder. Sverige har också en betydligt mer positiv syn på invandring och arbetskraftsinvandring än många andra länder.

Även i fråga om klimatpolitiken enades toppmötet om en kompromiss som ger utrymme för tolkning.
Åtta länder ville stoppa hela klimatpaketet, under förevändningen att de föreslagna klimatåtgärderna under den rådande finanskrisen skulle undergräva deras nationella industrier. Men det franska ordförandeskapet såg till att EU:s klimatarbete i stort sett fortsätter på rätt spår.
Däremot är toppmöteskompromissen en farlig eftergift. Den innebär att alla klimatåtgärder ska vara ”kostnadseffektiva”. Det argumentet kan nu komma att användas av de länder som är minst angelägna om en effektiv klimatpolitik för att bromsa viktiga åtgärder.
Även här måste Sverige – som är en drivkraft bakom EU:s miljöpolitik – driva på i rätt riktning!

Marianne Ekdahl

Rädslans sommarlov

Huvudledare i Sydsvenskan 11 juni, om att sommarlovet inte är lika soligt och glatt för alla barn:

"Skolavslutningar med prästkragar, björklöv och Den blomstertid nu kommer. Stolta föräldrar med tårar i ögonvrån. Den vackraste tiden på hela året.
En hel lång sommar ligger framför skolbarnen – i deras ögon en evighet av sol och lekar.
Men för en del barn är skolavslutningen inte liktydig med förväntan i luften, utan början på en tio veckor lång plåga.
Det finns barn och unga som lever i ständig rädsla för att bli bortförda till ett land de aldrig besökt, för att bli bortgifta med en person de aldrig träffat, för att bli könsstympade eller för att bli en i raden av ”balkongflickor”, som påstås hoppa för att begå självmord. (...)
Så sent som i fredags blev en 15-årig Stockholmsflicka med skyddat boende bortförd av sina föräldrar, sannolikt för att bli förd till Egypten. Tack vare att polisen larmats och rikslarm utlysts kunde föräldrarna gripas strax utanför Helsingborg och anhållas som misstänkta för medhjälp till människorov. (...)
Enligt Socialstyrelsen, som i mars presenterade den första svenska kartläggningen av hedersrelaterat våld, är 4500 flickor och pojkar i gymnasiets andra årskurs – runt 4 procent – oroliga över att inte själva få välja vem de vill leva med. (...)
Hedersvåld betraktas ibland som en kulturell företeelse. Men alla skall behandlas lika – av lag och myndigheter. Något slags kulturrelativism håller inte:
Sverige kan aldrig acceptera att barns mänskliga rättigheter kränks.
Att den ansvariga ministern sätter frågan högt på dagordningen är rätt. Barn i farozonen får aldrig svikas. Inte på sommarlovet och inte under resten av året."

Andra bloggar om: integration, hedersvåld, tvångsgifte, Nyamko Sabuni, sommarlov, människorov

Lika för alla

Signerad ledare i Sydsvenskan, 3 maj 2007:


En busschaufför i Malmö nekade en kvinna i heltäckande slöja att åka med. Händelsen kan vara olaglig diskriminering, och chauffören får nu lämna sitt arbete.

En bussförare som begår ett fel i tjänsten skall inte automatiskt behöva avskedas. I det här fallet fanns även andra skäl.
Men det principiellt intressanta är – som så ofta – slöjan. Eller huvudduken, sjalen, hijaben, nikaben, burkan.
Samma regler skall självklart gälla för alla – slöja eller inte. Men huvudduken väcker känslor.
Enligt Integrationsverkets senaste Integrationsbarometer stödjer bara var fjärde att slöja bärs offentligt.
I Danmark rasar just nu en hätsk debatt om den slöjbärande folketingskandidaten Asmaa Abdol-Hamid.

Slöjan har blivit en omstridd symbol för kulturkrockarna mellan islam och det i huvudsak sekulärt styrda Europa.
Och en symbol för kvinnoförtryck.
Det är något i grunden fel om kvinnor skall skyla sig för att skydda sig från mäns blickar. Kvinnor görs då ansvariga för ett beteende som det påstås att män inte kan undertrycka.
En heltäckande slöja väcker än mer känslor, ibland till och med obehag.
Det är begripligt att människor vill se ansiktet på den person de talar med. Maskerade människor föder misstankar.
I ett modernt samhälle borde inte kvinnor tvingas in under en huvudduk.

Men i ett modernt samhälle måste var och en, trots allt, få klä sig som den vill, när det är ett uttryck för fri vilja.
Så länge människor har burit kläder har vissa kläder orsakat ramaskrin:
Trasiga jeans, korta kjolar. Bikini. T-shirt.
Huvudduk kan vara provocerande.
Men den måste vara tillåten.

Andra bloggar om: Malmö, slöja, burka, huvudduk, diskriminering

Jean-Marie Le Pen fiskar invandrarröster

Jean-Marie Le Pen är en man full av överraskningar. Nationella fronten är redan ett av Europas största främlingsfientliga partier, men Le Pen vill att det verkligen ska bli ett parti för "alla".
Även för invandrare.

På partiets senaste affischer i det stundande presidentvalet gör en tonårsflicka med nordafrikanska rötter tummen ner för de två stora partierna. Både högern och vänstern har förstört allt, är budskapet. Le Pens "beurette" kallas hon, efter slangordet för en andragenerationens invandrare, "beur" ("arabe" baklänges).

Le Pen är också ute i förorterna för att fiska röster bland invånare med invandrarbakgrund - i samma Parisförorter där Nicolas Sarkozy kallade tonåriga upprorsmakare för "avskum". Alla med franskt medborgarskap ska få stanna i Frankrike, säger han, så därför ska "invandrarna" kastas ut.

Danska TV2:s korrespondent Svenning Dalgaard rapporterar att många invandrare faktiskt röstar på Le Pen, och förklarar varför.

Men det värsta är kanske att både Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy anpassar sina budskap för att vinna över Le Pen-anhängare.

Andra bloggar om: Nationella fronten, Front National, Jean-Marie Le Pen, invandrare

Barbro Hedvall i DN har för övrigt en bra signerad ledare idag om bland annat Le Pen och proteströstande.

Friheten att välja sitt liv

Huvudledare, Sydsvenskan, Internationella kvinnodagen 8 mars 2007

Ett tomt kalendarium, till och på internationella kvinnodagen. Kanske är inte jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) särskilt efterfrågad?, insinuerade Dagens Nyheter i måndags.
Verkligheten var en annan. Ministern är varken overksam eller oönskad. Hon hade mordhotats och Säpo hade förordat diskretion. Nyamko Sabuni är uppenbarligen provocerande för vissa.

Inte heller tycks ministern ha rullat tummarna. Igår presenterade hon i Expressen delar av den handlingsplan mot hedersrelaterat våld som regeringen nu tar fram.
Målet är en nollvision mot hedersvåld och tvångsäktenskap. Medlen är kompetensutveckling, myndighetssamarbete, utvärdering av metoder, bättre säkerhet för hotade personer, och att ”alla elever ska läsa alla ämnen som ingår i en elevs utbildning”.
En handlingsplan mot hedersvåld har behövts länge. Det här är en utmärkt början. Förhoppningsvis kan förslagen sätta avtryck i myndigheternas verksamhet i form av bättre kunskap, mindre särbehandling, effektivare myndighetsutövning och tydligare gränsdragningar.

När en skolflicka från en patriarkalt präglad familj stannar hemma från gymnastiken, simningen och sexualundervisningen kan det vara en praktisk lösning från skolans synvinkel. Men varje gång sänder man signaler om att särbehandling av pojkar och flickor är acceptabelt.
När en annan flicka får hjälp av socialtjänsten att återvända till den familj hon vill komma bort ifrån, bidrar man till att legitimera hederskulturen.
När polis som utreder ett hedersmord saknar kunskap om hederskulturens strukturer kan det bidra till att mördare går fria.
Ibland har myndigheters handfallenhet inför hederskulturens yttringar varit påtaglig. Därför förtjänar jämställdhetsministerns resonemang att understrykas: kunskap om hedersrelaterade frågor är ett måste.

Begreppet hedersvåld har varit känsligt på många håll. Viljan att likabehandla alla människor – och kanske respekten för mångfald – har ofta lett till en missriktad önskan att behandla hedersvåld som vilket våld som helst. Sabuni, som länge engagerat sig mot hedersvåld, har kallats islamofob.
Kulturrelativism leder ofta till luddigt försvar för fundamentalism och förtryckande traditioner.
Att bekämpa hedersvåld är inte främst en fråga om integration. Inte heller en kvinnofråga.
Det handlar om att bekämpa brott, upprätthålla rättssäkerheten och försvara människors rätt att forma sina egna liv.


Se även intervjun med Nyamko Sabuni i Dagens Nyheter idag.

Landskrona vet bäst

Ledare i Sydsvenskan, 24 februari 2007.

Från Stockholm och Göteborg till Landskrona. Tidskriften Gringo, vars chefredaktör Zanyar Adami 2005 fick Stora Journalistpriset som Årets förnyare, skall öppna en lokalredaktion.
Gringo har blivit känd för att skriva om ”Blattesverige” med humor, stolthet, nytänkande och en dos machismo. Och på en förortssvenska som fått kulturetablissemanget att gå i taket. Men bakom etableringen i Landskrona finns en mer seriös antirasistisk ambition.
Det borde väl vara en välkommen motkraft i Sverigedemokratland?
Och bidra till att uppfylla kommunalrådet Torkild Strandbergs (fp) önskan om att få ”in människor med ordnade förhållanden, som betalar skatt”?
Nej, ”vi behöver inte fler politiskt korrekta floskler från Stockholm”, tyckte kommunalpolitikern Marko Huttunen (m) i P1-morgon igår.
I Landskrona vet de tydligen bäst själva.
Men varför ser där då ut som det gör, med ungdomskriminalitet, våld, arbetslöshet och bidragsberoende? Varför röstade var fjärde landskronit på Sd?
Jamen, Gringo skulle bara ”spä på det missnöje som finns här i Landskrona”, tyckte Huttunen.
Vems missnöje? Sd-väljarnas? Eller invandrarnas?
Det största ansvaret för att lösa Landskronas problem och skapa ett tryggt och tolerant samhälle ligger hos politikerna. Men alla goda krafter borde välkomnas med öppna armar.
Landskronas problem med främlingsfientlighet och våld har rötter i utanförskap och segregation. Samma utanförskap speglas i samhällsdebatten om just integration, som framför allt förs av den vita, etablerade medelklassen.
Även Gringo är en del av den etablerade tyckareliten. Och visst är Landskronaredaktionen ett smart drag. Bra PR.
Men tidskriften har vänt upp och ner på den gängse mediebilden av miljonförorterna. Gjort objekt till subjekt. Förmedlat stolthet som få andra.
I Sverigedemokratland borde det vara guld värt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Landskrona, Sverigedemokraterna, Gringo, Zanyar Adami, moderaterna, invandring, integration, kriminalitet

EU:s extremhöger kan främja Sverigedemokraterna

Krönika för Ystads Allehanda

Det finns demokratiska, oförutsägbara val. Det finns totalt förutsägbara val, oftast i diktaturer. Och så finns det Europaparlamentets val av talman.
Demokratiska – ja. Men ack så förutsägbara. Den nye talmannen, tyske Hans-Gert Pöttering, var så säker på att han skulle bli vald den 16 januari att den kristdemokratiska grupp som han tidigare lett utsåg hans efterträdare redan en vecka tidigare.
Orsaken är kristdemokraternas och socialdemokraternas uppgörelser om att dela upp den femåriga mandatperioden mellan sig. Endast vid talmansvalet år 2002 bröts mönstret, även om valet av liberalen Pat Cox också var uppgjort i förväg.
Systemet kanske inte gynnar den allra bäste kandidaten, men det avspeglar parlamentets maktbalans, och därmed folkviljan. Sveriges statsminister tillsätts ju inte heller genom att riksdagsledamöterna väljer mellan olika kandidater. Inte blir det odemokratiskt för det.

En av Pötterings främsta utmaningar kommer att bli hur parlamentet ska hantera den nybildade högerextremistiska partigruppen”Identitet – Tradition – Suveränitet”, ITS, vars ledare Bruno Gollnisch är en förintelseförnekare från franska Nationella Fronten. Övriga medlemmar är knappast heller några man skulle vilja dela en flaska Leffe med på Bryssels Grand Place: flamländska Vlaams Belang (före detta Vlaams Blok), FPÖ:s Andreas Mölzer som står långt till höger om Jörg Haider, brittiske Ashley Mote, och Alessandra Mussolini, barnbarn till den forne italienska diktatorn.
Extremhögern tros nu få ökat inflytande, eftersom partigrupperna är nyckeln till parlamentets interna maktfördelning. ITS kommer bland annat ha rätt att leda ett eller två utskott, skriva flera rapporter och få mer personal.
Men formella rättigheter är inte detsamma som verkligt inflytande. Hittills har ingen av de etablerade partigrupperna velat samarbeta med dem. Många parlamentariker lovar att fortsätta att isolera ITS.
Men det finns en begriplig oro för att främlingsfientliga krafter ändå ska få ett politiskt uppsving i Europa. En egen plattform i Europaparlamentet kan ge en viss legitimitet, både i parlamentsvalet 2009, för Jean-Marie Le Pen i vårens franska presidentval och för Sverigedemokraterna i valet 2010.
Lika oroande är att högerextremisterna nu får del av EU:s partistöd. Det kan användas för att förstärka nationella valkampanjer – även i Sverige.
Både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna kan få förstärkta kampanjkassor. Redan har sd fått ekonomiskt stöd av Nationella Fronten, och Vlaams Belang vill gärna se ett fördjupat samarbete.

Som tur är, har högerextremister ofta interna motsättningar.
I Europaparlamentet har de hittills kämpat emot Rumäniens och Bulgariens EU-medlemsskap. Men den nya partigruppen hade inte kunnat bildas om det inte vore för de fem rumänska antisemiter och den bulgar från det främlingsfientliga Ataka som nu intagit sina stolar i parlamentet. Svårigheterna att samarbeta kommer att kasta grus i maskineriet.
Nationalister, som extremisterna kallar sig själva, som samarbetar över nationsgränserna är ju en självmotsägelse. Extremhögern kommer kanske att sätta käppar i hjulet för sig själv.


Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra skriver intressant och bloggar om: EU, Europaparlamentet, demokrati, Sverigedemokraterna, högerextremister,

Högerextrema paradoxer

"It is one of the paradoxes of the EU: those who are going to be the allies of the Great Romania Party within the European Parliament were radically opposed to Romania's EU accession, for fear of a migratory avalanche"

Valentí Puig i spanska ABC om de högerextrema partiernas planer på att blida en egen partigrupp i Europarlamentet.

Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, högerextremism, invandring

EU sätts på prov

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 3 januari.

I Sofia och Bukarest grasserar EU-febern och de blå flaggorna med tolv stjärnor vajar i vinden. Äntligen har Bulgarien och Rumänien kommit in i den europeiska värmen. Förhoppningarna är stora.

Från Bryssel är pressen stor att båda länderna skall fortsätta sina reformer. Vägen mot EU har varit krokig, och alla medlemskapskrav har inte uppfyllts än. Inom flera områden behövs fortsatta ansträngningar. Kraven på de nya länderna är höga.
Men åtagandena måste vara ömsesidiga. EU måste till fullo ställa upp för sina nya medlemsländer. Hur unionen agerar i fallet med de fem bulgariska sjuksköterskor och den palestinske läkare som i december dömdes till döden för att ha smittat mer än 400 barn med hiv på ett sjukhus i Libyen kommer att visa om de nyaste EU-länderna behandlas som fullvärdiga medlemmar i klubben. Redan efter utvidgningen 2004 talades det om första och andra klassens länder.
Utrikeskommissionär Benita Ferrero-Waldner har försökt blidka Libyen med 2,5 miljoner euro för hivvård. Men Bulgarien kräver inte bara morötter, utan även piska i form av hot om sanktioner.

Libyen vill ha 10 miljoner euro för varje infekterat barn, underförstått för att dödsstraffen skall upphävas. Den utpressningen går sannolikt inte hem.
Men Libyen torde ha ett eget intresse av att benåda de dömda. Landet har de senaste åren ansträngt sig för att bli mer rumsrent, och det har gett resultat. FN:s sanktioner avskaffades 2003 och USA:s handelsembargo har upphört. Om dödsstraffen verkställs riskerar landet på nytt isolering.
Även EU har intresse av samarbete, vilket komplicerar det diplomatiska spelet. Om EU tar i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det gå stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.

Libyen har där en nyckelroll, och eftersom landet har mindre finansiellt och politiskt stöd från EU än flera av sina grannländer, är EU beroende av Libyens goda vilja.
EU:s insatser måste ses i ljuset av immigrationsfrågorna. Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter kunde stoppas.
Man kan hoppas att EU:s förpliktelser gentemot Bulgarien inte väger alltför lätt i jämförelse med unionens önskan om att stoppa flyktingströmmen. I så måtto är ärendet ett test på EU:s politiska vilja och utrikespolitiska förmåga.
I EU bör alla medlemsländer åka i samma kupé. Första klass, inte andra eller tredje.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, utvidgningen, Libyen, aids, dödsstraff, invandring, Bulgarien

Men EU:s murar kanske, kanske blir lite lägre...

I andra frågor går den politiska utvecklingen inom EU åt rätt håll. Igår deltog jag i en diskusison med Håkan Jonsson, statssekreterare (fp) för EU-minister Cecilia Malmström. Han var faktiskt optimistisk vad gäller Europas attityd till invandring och arbetskraftsinvandring.
Båtar fulla med afrikanska migranter fortsätter att komma till södra Europa natt efter natt. Och samtidigt som länder som Spanien anstränger sig för att stoppa migranterna, skulle EU klara sig sämre utan deras billiga arbetskraft.

Europa behöver invandrarna. Befolkningarna blir allt äldre, det finns stor enighet om att vi behöver arbeta mer och längre för att klara av välfärden, och i vissa branscher och regioner har arbetskraftsbristen länge varit ett faktum.
Men för ett par år sedan var det både i Sverige och i övriga EU svårt att få gehör för tanken att invandring är något positivt, inte minst ur ekonomisk synvinkel. Inom EU har det oftast lutat åt högre murar och en mer restriktiv politik.
Men attityden börjar mjukna. Som exempel nämnde Håkan Jonsson att regeringen den senaste tiden inte fått en enda kritisk fråga i ämnet i riksdagens EU-nämnd. Normalt finns det ju, som tur är, en del kritiska svenska röster till de restriktiva inslagen i EU:s inrikes och rättliga samarbete.
En något mer öppen attityd till invandring märks även på dagens och morgondagens EU-toppmöte, även om fokus fortfarande ligger på att stoppa den illegala invandringen och samarbeta med ursprungsländerna för att hindra migranterna redan där.
Även i Sverige har ju attityden till arbetskraftsinvandring blivit öppnare, både genom att Sverige fått en ny regering och genom Kommittén för Arbetskraftsinvandring, som i oktober lämnade sitt slutbetänkande.
Jag tror helt enkelt att de ekonomiska realiteterna börjar sjunka in. Som vanligt handlar det mest om pengar.

Andra bloggar om: EU, invandring, arbetskraftsinvandring, arbetsmarknad, välfärd, regeringen, riksdagen

Alla lika olika

Sydsvenskan 11 december 2006
Under vinjetten "Vi och vi"

Hatet rår varken FN, OSSE, Nato eller EU på. Det insåg jag när jag några månader efter Kosovokriget 1999 besökte den kaotiska provinsen.
Det internationella närvaron var massiv. Efter katastrofen i Bosnien hade västvärlden fått dåligt samvete. Men förståelsen var det si och så med: ”Bara för att man vistas på Balkan, förstår man inte vad som händer där. Möjligtvis blir man förvirrad på en högre nivå”, ansåg en hög OSSE-tjänsteman.
Rationellt förstod vi: konflikten mellan serber och albaner – och de ofta bortglömda romerna – låg bakom nästan allt. Men känslomässigt var det svårt för en nordbo bortskämd med frånvaro av djupare etniska konflikter att begripa sådant djupt rasistiskt och nationalistiskt hat.
Balkan har blivit en av sinnebilderna för etniska konflikter. I Kosovo fördjupas konflikten av att albanerna är muslimer, och att de till skillnad från övriga ex-jugoslaver varken är slaver eller talar serbokroatiska.
Men vid sidan av språk och religion, vad skiljer serber och albaner åt? Och, kanske mer relevant här i Skåne: vad gör oss till svenskar och danskarna till danskar? Och inte minst viktigt i dessa Sverigedemokratiska tider: vad skiljer en infödd svensk från en invandrare?
Skall vetenskapens svar sammanfattas i ett ord blir det:
Inget.
Det flervetenskapliga Human Genome Diversity Project som försökte dokumentera mänsklighetens genetiska variationer konstaterade att det ofta finns viss genetisk samhörighet inom ett geografiskt område. Inte underligt, kanske. Men den är sällan tillräcklig för att leda till kollektiva egenskaper, än mindre att göra en person till irländare, zulu eller kines.
Människor inom samma etniska grupp är genetiskt mer olika varandra än deras etniska grupp är olik andra grupper. Gränsdragningar mellan folkslag och ”raser” blir därför godtyckliga.
Liknande svar ger oss samhällsvetenskapen. Etnisk tillhörighet är socialt konstruerad, inte ursprunglig. Den är föreställningen om en gemensam historia och ett gemensamt ursprung, om kulturell och social egenart.
Människans känslomässiga och sociala behov av gemenskaper har utnyttjats för att skapa sådana tillhörigheter och lojaliteter. Nationella symboler och kulturer har ofta skapats just i sammanhållande syfte. Nationalismens våldsamma historia bevisar styrkan i dessa lojaliteter.
Men om det nu inte finns några naturgivna folkslag eller raser, varifrån kommer då rasismen?
Sociologen Albert Memmi har i franska ”universalencyklopedin” L’encyclopaedia Universalis definierat rasism som åsikter som inte härstammar från verkliga fenomen, utan endast tjänar som förevändning för attityder och handlingar som i sin tur grundas i rädslan för andra människor och viljan att attackera dem. Enda målet är självhävdelse.
Främlingsfientlighet har inte uppstått för att människor tror att det finns folkslag med olika särdrag, snarare har rasteorier utvecklats för att motivera främlingsfientlighet.
Rasismens enda näringskälla är okunskap, dålig självkänsla och rädsla.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: rasism, kosovo, nationalism, etnicitet, diskriminering, sverigedemokraterna, FN, EU, genetik, vetenskap

Om AMS och invandrare

Kan inte låta bli att publicera en osignerad webbtext från Sydsvenskan och AMS:s svar. Talande?


Diskriminerar Ams invandrare?
Sydsvenskans webb 4 december 2006

Varför är arbetslösheten högre bland invandrare än bland infödda svenskar? En del av svaret kanske stavas Arbetsförmedlingen, förvånansvärt nog.
Arbetsmarknadsstyrelsen satsar 4,5 miljarder per år på att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Men mycket tyder på att pengarna satsas helt fel, uppger Svenska Dagbladet idag.
Den förra regeringen prioriterade jobbrelaterade insatser som att arbetssökande matchas med arbetsgivare eller får arbetsplatspraktik. Men enligt en ny kartläggning gjord av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har resurserna oftast lagts på utbildning istället. IFAU konstaterar att utrikes födda ofta fastnar i utbildningsinsatser.
Kritiken är inte ny. Även Integrationsverket har tidigare kritiserat Ams för att invandrare får alltför lite kontakt med arbetsgivare.
Att diskriminering och fördomar förekommer på arbetsmarknaden är inget nytt, och det kommer att ta tid att helt få bukt med. Men att statliga Ams placerar invandrare i mindre effektiva åtgärder än infödda svenskar är uppseendeväckande. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har fyra arbetsintensiva år framför sig.


Replik
8 december 2006

I ledaren Diskriminerar Ams invandrare? den 4 december undrar Sydsvenskan om Ams diskriminerar invandrare.

Sammanlagt var cirka 250 000 utrikes födda inskrivna på Arbetsförmedlingen under tiden januari till september år 2006. Drygt var tredje av dem, 94 800 personer, har fått arbete varav 16 procent efter att de deltagit i något arbetsmarknadspolitiskt program, att jämföras med 14 procent för gruppen arbetslösa som helhet. Arbetsförmedlingens alla insatser skall leda till arbete och i Arbetsförmedlingens uppdrag ingår att rusta för arbetsmarknadens krav. När det gäller att rusta utrikes födda för arbetsmarknaden behövs oftare utbildning.
Ams använder inte 4,5 miljarder kronor årligen för att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Den ojämförligt största delen av kostnader för denna grupp är för det så kallade aktivitetsstödet till programdeltagarna. Detta aktivitetsstöd är den ersättning som lämnas till de arbetssökandes försörjning under den tid de deltar i program och insatser för att rusta dem för att komma in på arbetsmarknaden.

Johnny Ahlqvist
Direktör, Avdelningen för samverkansfrågor


Svar:
Med statistik kan man bevisa vad som helst. Ahlqvist redovisar en liten del av den stora mängd statistik som Ams producerar.
Sydsvenskans artikel hänvisar till IFAUs studie 2006:11 Vad för vem och hur gick det sedan? En kartläggning av arbetsförmedlingarnas insatser för utrikes födda under 2005 . Den analyserar arbetsförmedlingarnas egen statistik och drar följande slutsatser:
- Eftersom utrikes födda enligt regleringsbrevet skall prioriteras i Ams verksamhet, skall invandrare utgöra en större andel i program och insatser än deras andel av det totala antalet arbetslösa. I verkligheten är andelen inrikes födda i program större än andelen utrikes födda, trots att många av dem har en svag ställning på arbetsmarknaden. ”Detta är i så fall ett avsteg från riktlinjerna i verksamheten”, påpekar författarna.
- Program med subventionerade anställningar (en programform som ligger närmare reguljärt arbete) leder oftare till jobb än andra program, t ex utbildning. Trots det är invandrare överrepresenterade i utbildningsinsatser och svenskar i subventionerade anställningar. Dessa skillnader kvarstår efter justering för utbildningsnivå, kön och ålder. Två alternativa förklaringar ges: att många invandrare har större behov av utbildning än infödda eller någon form av diskriminering som gör att vissa personer inte får tillgång till subventionerade anställningar, trots att de kan anses vara i större behov av sådana insatser.
- 90 dagar efter programslut var 30 procent av de inrikes födda i reguljärt arbete, att jämföra med t ex 19 procent för gruppen födda i Afrika och 21 procent för Asien.
Detta är Ahlqvist helt säkert medveten om. Liksom att Ams har fått skarp kritik av Riksrevisionen för bristfälligheten i eller avsaknaden av egna utvärderingar.


Andra bloggar om: AMS, invandrare, diskriminering, IFAU, arbetslöshet

Andra bloggar om: arbetsförmedlingen, arbete, integration, svenska dagbladet

Vart går folkpartiet?

Sydsvenskans ledarsida 25 oktober 2006

När Göran Persson under valrörelsen avförde arbetslösheten från dagordningen visade han tydligt att rörelsen tappat kontakten med medborgarnas vardag. Behovet av förnyelse blev uppenbart. Sedan riksdagsvalet har detta debatterats flitigt.

Mindre uppmärksammat är vilken väg folkpartiet väljer att gå. Håller socialliberalismen inom partiet på att återta förlorad mark från den kravliberalism med lätt populistiska förtecken som dominerat de senaste åren? Att den avgångne partisekreteraren Johan Jakobsson har ersatts av tidigare riksdagsledamoten Erik Ullenhag tyder på det.
Om så är fallet: Grattis!
Folkpartiets storslam i riksdagsvalet 2002 berodde till stor del på förslaget om språkkrav för medborgarskap – trots kritiken mot fiske i grumliga vatten. Antalet riksdags- och fullmäktigeledamöter mångdubblades.
Och makt är ju trevligt, så den interna toleransen för tuffare-tag-politiken ökade. Bit för bit övergav folkpartiet ”snällismen” à la Bengt Westerberg.
Just Johan Jakobsson utmålas ofta som arkitekten bakom den nya strategin med hårdare nypor inom framför allt integration, skol- och rättspolitiken. Många menar att inspirationen kom från danska Venstre och dess hårda linje mot invandrare. Samtidigt blev det allt tystare kring tidigare socialliberala profilfrågor som bistånd, social välfärd och feminism.
Inför EU:s östutvidgning våren 2004 började det interna missnöjet att jäsa på allvar. När Göran Persson talade om ”social turism” jamsade fp med i kraven på övergångsregler för arbetstagare från de nya länderna. Bara centerpartiet sade rakryggat nej.

Men i årets val gav inte kravpolitiken samma genomslag. Fp rasade rejält, även om dataintrångsavslöjandena troligtvis också bidrog till det. Mycket tyder nu på att valresultatet har minskat det interna stödet för kravpolitiken.
Det är i det ljuset som valet av Erik Ullenhag som ny partisekreterare måste ses. Ullenhag är tydligt socialliberal och har varit kritisk till bland annat partiets integrationspolitik.
Det finns även andra tecken på att kravpolitiken kommer att tonas ner. De flesta av de personer som varit frontfigurer för de hårda nypornas folkparti har fått andra arbetsuppgifter.
Den förre rättspolitiske talesmannen Johan Pehrson har blivit gruppledare i riksdagen och ledamot i socialutskottet.
När den kontroversielle Mauricio Rojas avgick som integrations- och flyktingtalesman banade han väg för Nyamko Sabuni som integrationsminister. Även om Sabuni också varit kontroversiell, var det framför allt Rojas som förknippades med hårdare krav på invandrare.
Major Jan Björklund som gett rottingdisciplinen ett ansikte har visserligen befordrats till skolminister. Men en kravfokuserad skolpolitik har å andra sidan stort internt stöd och är mindre problematisk ur liberal synvinkel.
Även regeringsansvaret gör att utrymmet för spektakulära utspel blir mindre. I opposition kan förslag vara hur ihåliga som helst – de blir ju ändå inte verklighet.
Koalitionen ger i sig också mindre utrymme för partiprofilering. Det gäller att inte trampa regeringskollegerna på tårna.

Krav är inte automatiskt fel. Ordning och reda i skolan är nödvändigt, inte minst för de mest utsatta eleverna. Det behövs både morot och piska för att främja sysselsättning och integration och stävja kriminalitet.
Problemet med folkpartiet har varit att kravpolitiken helt dominerat över de socialliberala hjärtefrågorna. Enbart hårda nypor är dålig politik.
Att återgå till snällismen är dock inget alternativ. Men förhoppningsvis är excessernas tid förbi. Krav och humanism – tufft och snällt – måste gå att förena. Att vara liberal är att vara kluven.
När valanalysgruppen i december presenterar sin rapport kommer fp sannolikt att få en bra anledning att omvärdera sin politik.
Ta den! Sverige behöver ett tydligt socialliberalt parti.
Centerpartiets försök att fylla den rollen är antagligen lika förankrat hos fotfolket som folkpartiets tuffa-tag-strategi hos de egna gräsrötterna. Det vill säga inte särskilt.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: folkpartiet, Erik Ullenhag, Johan Jakobsson, snällism, kravliberalism

Låt dem arbeta!

Huvudledare i Sydsvenskan 6 oktober 2006

Tjugo afrikanska migranter drunknade igår utanför Kanarieöarna i jakten på ett bättre liv. Hittills i år har uppemot 3 000 personer omkommit i havet utanför Europas stränder, enligt Röda Korset.

För EU är frågan het. Antalet migranter i rangliga båtar på väg till EU ökar. Flera länder har kritiserat Spanien för att ha gett runt 600 000 illegala immigranter uppehållstillstånd och därmed uppmuntrat fler att söka sig till Europa.
Åtta sydeuropeiska länder har krävt att EU agerar mer kraftfullt och vill även ha finansiellt stöd, men Sverige och flera andra länder förväntas säga nej till det.
Men arbetet för att hantera situationen intensifieras. En europeisk gränskontrollbyrå, Frontex, har redan upprättats för att samordna gränskontrollen, men den har inte påverkat situationen nämnvärt.
När EU:s justitieministrar igår möttes i Luxemburg togs ytterligare steg mot att inrätta en gemensam gränskontrollstyrka och ett övervakningssystem längs EU:s södra gräns.

Men det finns en lösning som är både mer human och mer ekonomiskt rationell än att trappa upp gränspatrulleringen och sända hem immigranterna: mer arbetskraftsinvandring.
Redan idag drar européerna nytta av de papperslösa immigranternas billiga arbetskraft. De arbetar i jordbruket, byggindustrin och privata hem och bidrar till en ansenlig del av Europas sammanlagda BNP, utan att åtnjuta några rättigheter. Befolkningsutvecklingen gör att behovet av arbetskraft förväntas öka ytterligare i framtiden.
Den svenska kommittén för arbetskraftsinvandring, som om knappt två veckor presenterar sitt slutbetänkande, har redan varit inne på liknande tankegångar.
De senaste åren har inställningen till arbetskraftsinvandring blivit något mer liberal, både i Sverige och i EU. Det är utmärkt, men det har suttit hårt åt.

När EU-kommissionen och Afrikanska unionen på måndagen möttes för att utöka sitt samarbete föreslog kommissionär Franco Frattini lagliga möjligheter till säsongsarbete i Europa, bland annat med hjälp av gemensamma databaser med uppgifter om behovet av arbetskraft i EU:s medlemsländer. Frattini överväger också att föreslå ett så kallat green card enligt amerikansk modell, men än så länge är det långt kvar till en gemensam invandringspolitik.
Det allt mer liberala centerpartiet har redan föreslagit ett system med green card . Även de övriga borgerliga partierna är mer öppna för arbetskraftsinvandring än den avgående socialdemokratiska regeringen.
Förhoppningsvis kommer detta att avspeglas i dagens regeringsförklaring. Ge fler grönt ljus för arbete.

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, invandrare, arbetsmarknad, arbetskraftsinvandring, green card, regeringen, Afrika

Skygglapparna måste av

Natt efter natt kommer de. Rangliga, överfyllda båtar som har börjat sin resa i Afrika strandar vid Europas Medelhavskust. Ett bättre liv hägrar.
Passagerarna försvinner in i mörkret. Hur många som aldrig når fram vet ingen. Många stoppas av patruller. De drunknade som sköljs upp på stränderna forslas bort innan turisterna kommer.
De senaste åren har tonen mot invandrare i de flesta europeiska länder blivit hårdare. Flyktingmottagandet har bromsats, och de lagliga vägarna att söka och få asyl i Europa har minskat. Människosmugglarna tjänar grova pengar på tragedin.
Men historien tar inte slut där. De båtflyktingar som inte stoppas och sänds tillbaka försvinner bortom myndigheternas kontroll. Fem miljoner illegala invandrare finns i Europa, bedömer EU-kommissionen. I Sverige finns minst tiotusen, troligtvis fler.
Få av dessa rullar tummarna, utan har blivit en oundgänglig kugge i ekonomin. Som SVT:s Dokument utifrån för en tid sedan visade i dokumentären Det andra Europa tar de jobb som de infödda européerna inte vill ha. Och under arbetsvillkor som ibland liknar slaveri.
De bidrar till att Europa får billiga grönsaker, billig byggarbetskraft och billig städhjälp och barnpassning. Deras barn går i skolan. Vissa får akut sjukvård, andra inte. Förra våren gav den spanska regeringen drygt en miljon svartarbetare amnesti för att söka arbets- och uppehållstillstånd. Men de allra flesta för en osynlig tillvaro.

Klart är att kampen mot människosmugglingen måste drivas gemensamt inom EU. De kriminella nätverken hindras inte av några gränser.
Men vi får inte blunda för sambanden.
När jag arbetade i Europaparlamentet för ett par år sedan var trafficking, illegala invandrare och svartarbete heta frågor på dagordningen. Samtidigt började Europas makthavare oroa sig för de ekonomiska konsekvenserna av den åldrande befolkningen. Insikten om att fler måste arbeta och att alla måste arbeta längre slog rot. Inom Lissabonagendan diskuterades framtida arbetskraftsbrist och höjning av pensionsåldern.
Men få vågade koppla ihop de här problemen med att unga människor står utanför Europas gränser och bara väntar på att få komma in och arbeta. Och bidra till den gemensamma välfärden.
Idag börjar inställningen till arbetskraftsinvandring öppnas, åtminstone i Bryssel. I sin grönbok räknar EU-kommissionen ut att antalet förvärvsarbetande kommer att minska med 20 miljoner om dagens invandringsnivåer bibehålls. Ökad legal invandring skulle bidra till att bibehålla tillväxt och välfärd, samt öka företagandet. Färre skulle ta sig in i Europa illegalt och arbetsvillkoren skulle bli bättre.
Kommittén för arbetskraftsinvandring utgick i sitt första delbetänkande SOU 2005:50 från liknande utgångspunkter. Regeringen har ställt dörren på glänt, med stor tvekan, men dock.

På andra sidan Atlanten är debatten en helt annan. USA och Kanada byggdes av invandrare och attityden till invandring är mer liberal.
Kanada inser de ekonomiska fördelarna med arbetskraftsinvandring, och i USA står invandringspolitiken inför stora reformer. President George W Bush har nyss skärpt gränskontrollen mot Mexiko, men han vill också genomföra ett gästarbetarprogram. I samband med att många av de elva miljoner illegala arbetarna demonstrerat för bättre rättigheter, har Bush lagt förslag som skall göra det lättare för dessa att bli medborgare.
I Europa kräver medborgarna tuffa tag mot den illegala invandringen. Men som konsumenter vill de inte betala för att göra svart tomatplockning vit. Skygglapparna på.
Det ekonomiska förnuftet och medmänskligheten får ge vika för hyckleriet.

Marianne Ekdahl

Bildtext: Flyktingar, nej tack. Billig arbetskraft, ja tack. Marockanska flyktingar på Tarifas strand, Spanien.

Publicerad i Sydsvenskan juni 2006

Inga Sverigedemokrater i skolan

Andraledare Sydsvenskan 16 maj 2006

Kampen om förstagångsväljarna har börjat i skolorna. Men som Svenska Dagbladet rapporterade igår stänger mer än hälften av gymnasieskolorna i Stockholms län ute Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Motiveringen är att deras främlingsfientliga budskap står i strid med skolans demokratiska värdegrund.
JO anser att detta är fel, och Skolverket har i vissa fall kritiserat skolor som agerat så.
Det finns ingen självklar lösning på problemet.
Yttrandefriheten väger tungt, men den är inte absolut. Grundlagen medger undantag. Det finns lagar om hets mot folkgrupp och kränkningar. Allmän ordning måste kunna upprätthållas. Risken finns att invandrarelever känner sig kränkta och att så kallade antifascister tar till våld.
Sammanhanget är också relevant. Skolan är ingen offentlig plats där valpropaganda och bokförsäljning kan ske helt fritt. Men en saklig diskussion under vuxnas ledning kan hjälpa eleverna att förstå den omvärld där extremhögern redan vunnit mandat, t ex i Malmö kommunfullmäktige.
Principer står mot varandra, och i slutänden har rektor ansvaret för sin verksamhet.
Men varför skall skolorna betona värdegrunden om de inte får tillämpa den i praktiken?

Marianne Ekdahl