Vart går folkpartiet?

Sydsvenskans ledarsida 25 oktober 2006

När Göran Persson under valrörelsen avförde arbetslösheten från dagordningen visade han tydligt att rörelsen tappat kontakten med medborgarnas vardag. Behovet av förnyelse blev uppenbart. Sedan riksdagsvalet har detta debatterats flitigt.

Mindre uppmärksammat är vilken väg folkpartiet väljer att gå. Håller socialliberalismen inom partiet på att återta förlorad mark från den kravliberalism med lätt populistiska förtecken som dominerat de senaste åren? Att den avgångne partisekreteraren Johan Jakobsson har ersatts av tidigare riksdagsledamoten Erik Ullenhag tyder på det.
Om så är fallet: Grattis!
Folkpartiets storslam i riksdagsvalet 2002 berodde till stor del på förslaget om språkkrav för medborgarskap – trots kritiken mot fiske i grumliga vatten. Antalet riksdags- och fullmäktigeledamöter mångdubblades.
Och makt är ju trevligt, så den interna toleransen för tuffare-tag-politiken ökade. Bit för bit övergav folkpartiet ”snällismen” à la Bengt Westerberg.
Just Johan Jakobsson utmålas ofta som arkitekten bakom den nya strategin med hårdare nypor inom framför allt integration, skol- och rättspolitiken. Många menar att inspirationen kom från danska Venstre och dess hårda linje mot invandrare. Samtidigt blev det allt tystare kring tidigare socialliberala profilfrågor som bistånd, social välfärd och feminism.
Inför EU:s östutvidgning våren 2004 började det interna missnöjet att jäsa på allvar. När Göran Persson talade om ”social turism” jamsade fp med i kraven på övergångsregler för arbetstagare från de nya länderna. Bara centerpartiet sade rakryggat nej.

Men i årets val gav inte kravpolitiken samma genomslag. Fp rasade rejält, även om dataintrångsavslöjandena troligtvis också bidrog till det. Mycket tyder nu på att valresultatet har minskat det interna stödet för kravpolitiken.
Det är i det ljuset som valet av Erik Ullenhag som ny partisekreterare måste ses. Ullenhag är tydligt socialliberal och har varit kritisk till bland annat partiets integrationspolitik.
Det finns även andra tecken på att kravpolitiken kommer att tonas ner. De flesta av de personer som varit frontfigurer för de hårda nypornas folkparti har fått andra arbetsuppgifter.
Den förre rättspolitiske talesmannen Johan Pehrson har blivit gruppledare i riksdagen och ledamot i socialutskottet.
När den kontroversielle Mauricio Rojas avgick som integrations- och flyktingtalesman banade han väg för Nyamko Sabuni som integrationsminister. Även om Sabuni också varit kontroversiell, var det framför allt Rojas som förknippades med hårdare krav på invandrare.
Major Jan Björklund som gett rottingdisciplinen ett ansikte har visserligen befordrats till skolminister. Men en kravfokuserad skolpolitik har å andra sidan stort internt stöd och är mindre problematisk ur liberal synvinkel.
Även regeringsansvaret gör att utrymmet för spektakulära utspel blir mindre. I opposition kan förslag vara hur ihåliga som helst – de blir ju ändå inte verklighet.
Koalitionen ger i sig också mindre utrymme för partiprofilering. Det gäller att inte trampa regeringskollegerna på tårna.

Krav är inte automatiskt fel. Ordning och reda i skolan är nödvändigt, inte minst för de mest utsatta eleverna. Det behövs både morot och piska för att främja sysselsättning och integration och stävja kriminalitet.
Problemet med folkpartiet har varit att kravpolitiken helt dominerat över de socialliberala hjärtefrågorna. Enbart hårda nypor är dålig politik.
Att återgå till snällismen är dock inget alternativ. Men förhoppningsvis är excessernas tid förbi. Krav och humanism – tufft och snällt – måste gå att förena. Att vara liberal är att vara kluven.
När valanalysgruppen i december presenterar sin rapport kommer fp sannolikt att få en bra anledning att omvärdera sin politik.
Ta den! Sverige behöver ett tydligt socialliberalt parti.
Centerpartiets försök att fylla den rollen är antagligen lika förankrat hos fotfolket som folkpartiets tuffa-tag-strategi hos de egna gräsrötterna. Det vill säga inte särskilt.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: folkpartiet, Erik Ullenhag, Johan Jakobsson, snällism, kravliberalism