EU lider av ett demokratiskt underskott, sägs det ofta. Jag skulle vilja vända på steken: Sverige lider av ett demokratiskt underskott.
Har någon partiledare i valrörelsen talat om sina visioner för EU? Hur han eller hon vill hantera de brännande frågorna om EU:s framtid? Har något valmanifest presenterat mer än till nästan inget förpliktande ord om EU?
Nej, det nationella perspektivet är helt dominerande.
I Bryssel råder däremot febril aktivitet.
I den tankepaus som inrättades efter att författningsförslaget strandade sommaren 2005 försöker EU:s institutioner med kommissionär Margot Wallström i spetsen hitta ut ur EU:s konstitutionella kris.
Det är ingen lätt reformagenda. Beslutsfattandet måste förenklas och effektiviseras för att unionen inte skall bli handlingsförlamad. EU måste bli bättre på att tala med en röst i världen och på att bekämpa den internationella brottsligheten.
Skall EU ha en vald ordförande istället för dagens roterande ordförandeskap? En utrikesminister? Var skall unionens gränser dras? Skall A- och B-lag tillåtas, det vill säga att vissa medlemsländer går före i ett närmare samarbete?
I slutänden handlar det om makt och inflytande och ibland om reda pengar. För alla EU:s medlemsländer – inklusive Sverige.
Men att den svenska valrörelsen knappast alls berör dessa framtidsfrågor, bidrar inte bara att en snäv debatt, det är rent av ohederligt.
Under den kommande mandatperioden måste Sverige ta ställning till om det skall bli ett nytt EU-fördrag och hur det i så fall skall se ut.
Hösten 2009 blir Sverige ordförande i unionen. Prioriteringar och förberedelser kan inte dras upp över en natt, utan måste tas fram i demokratisk ordning.
Vad beror tystnaden på? Kanske delvis på att plånboksfrågor och svartmålning av motståndarna, inte framtidsvisioner, dominerar valdebatten.
Men framför allt på att politiker inte vinner röster på att tala om EU. Trots att Sverige varit EU-medlem i snart tolv år är Sverige fortfarande kluvet. Ja- och nej-debatten har inte på allvar tagit slut. Splittringen går rakt igenom flera partier, framför allt socialdemokraterna.
I sin nyutkomna bok Se dig själv i andra skriver statsminister Göran Persson ”Sverige blir allt mer beroende av omvärlden och omvärlden gör sig allt mer påmind i Sverige”.
Det stämmer. Framför allt gäller det våra relationer med EU. Men EU nämner Persson knappt i sin bok.
Det är symptomatiskt för valdebatten. Inte heller alliansens partiledare talar klarspråk om EU. EU-samarbetet lyser med sin frånvaro i årets valkampanj.
Förr eller senare måste svenskarna och deras förtroendevalda i riksdag och regering ta ställning till EU:s framtidsfrågor – som även är framtidsfrågor för Sverige.
Därför borde politikerna tala om för väljarna vad de vill med EU.
Innan valet.
Krönika för Ystads Allehandas ledarsida 14 september 2006
Andra bloggar om: EU, EU-författningen, Göran Persson, alliansen, valkampanj
18 september 2006
[+/-] |
Vad vill de med Europa? |
02 september 2006
[+/-] |
Demokrati à la Svedala |
Ambitioner saknas knappast i Svedala. Den enorma PGA-golfbanan växer fram vid Bara. Det byggs så det knakar. Kommunen vill växa från dagens 18 700 invånare till 25 000 år 2020 – men har bara tagit emot 8 flyktingar 1996–2004...
De politiska ambitionerna har inte heller gått av för hackor. Under namnet Vision 2000 har kommunarbetet reformerats i grunden under de senaste två mandatperioderna. Syftena har varit goda: bättre lokal demokrati och ökat medborgardeltagande.
Den ambitiösa ansatsen är värd en applåd. Svenskarnas generellt dåliga engagemang i de kommunala frågorna är olyckligt. Skolorna, omsorgen och kollektivtrafiken är en vardaglig realitet för de flesta och den kommunala verksamheten slukar det mesta av den offentliga sektorns budget. Trots det väcker kommunalpolitik sällan heta känslor.
Försök att vitalisera den kommunala demokratin måste därför uppmuntras.
Vad har det då blivit av de stora orden i Vision 2000?
Reformerna har mognat. Medborgarmötena har hyfsat deltagande. Medborgarförslag diskuteras i fullmäktige, men mycket få förverkligas. Det första ungdomsparlamentet lyckades reta upp både s och m genom att nobba den nya simhallen.
”Svedalamodellen” har fått berättigad uppmärksamhet. Sveriges kommuner och landsting har gett Svedala högt betyg i sin Kommunkompass.
Men när makt omfördelas kan den också koncentreras.
I en liten kommun är de tongivande politikernas roll betydande. I praktiken styrs Svedala i samförstånd mellan partierna, ofta mellan Svedalas starke man, kommunstyrelsens ordförande Björn Jönsson (s), och oppositionsrådet Gunilla Nordgren (m).
Det finns också risker med att de flesta av fullmäktiges utskott är rena diskussionsorgan. Många beslut som i andra kommuner fattas i specialiserade nämnder har i Svedala flyttats till kommunstyrelsen. ”En jätteförändring”, menar en annan stark man, kommundirektör Bengt Ericsson. Jodå, inte minst för de förtroendevalda som ser makten glida dem ut händerna.
Dessutom: vilka medborgare lyckas göra sina röster hörda? Hur väl avspeglar de övriga Svedalabors åsikter? Poängen med klassisk representativ demokrati är just att den är representativ.
Vad blir då summan av kardemumman? Större maktkoncentration – kanske. Bättre demokrati - jovars.
Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 31 augusti 2006
01 september 2006
[+/-] |
Den glömda frågan |
Just nu, mitt under brinnande valrörelse, förs en annan debatt i Bryssel. Den borde nå även till Sverige. Inte trots, utan därför, att det är valrörelse. Som konsumentupplysning till väljarna.
I den tankepaus som inrättades efter att konstitutionsförslaget strandade i den franska och den nederländska folkomröstningen 2005 försöker EU:s institutioner med kommissionär Margot Wallström i spetsen hitta ut ur EU:s konstitutionella kris.
Det behövs. Om inte författningen antas måste unionen finna andra vägar att hantera de institutionella frågor som författningen var tänkt att hantera. Beslutsfattandet måste förenklas och effektiviseras, och de rättsliga ramarna måste bli tydligare och enklare.
I stöpsleven ligger också de stora framtidsfrågorna. EU:s ledare måste enas om huruvida en utrikesminister skall tillsättas, om rättighetsstadgan skall bli rättsligt bindande, om medborgarinitiativet skall bli verklighet, om konventet skall användas för framtida fördragsändringar, om en kärntrupp av länder som vill samarbeta mer skall tillåtas gå före.
Och inte minst viktigt: Var skall unionens gränser dras? Vid Turkiet, Ukraina, Moldavien?
Detta är relevant i det svenska valet. Var femte lag som träder i kraft i Sverige har antagits i Bryssel – av svenska och andra politiker. Därför är större klarhet vad gäller partiernas europeiska visioner önskvärd.
Den borgerliga alliansen vill påbörja förberedelserna inför Sveriges ordförandeskap 2009, men väjer till stor del för framtidsdiskussionen. Lars Leijonborg tycks ha förträngt folkpartiets EU-vänliga historia. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt försökte utan större framgång bättra på sin internationella trovärdighet genom att besöka Tysklands kansler Angela Merkel.
Den väljare som söker klarhet i hur socialdemokraterna ser på EU:s framtid får knappast några svar av statsminister Göran Persson.
Under gårdagens givarkonferens för Libanon fick Persson en chans att visa upp sig som internationell statsman. Det återstår att se när han tänker klargöra vilka visioner han har för Europa och hur han i framtiden vill samarbeta med de två stödpartier som vill att Sverige lämnar EU.
Förr eller senare måste Sverige ta ställning till EU:s framtidsfrågor.
Att inte ta diskussionen, varken med andra politiker eller med väljarna är oansvarigt. Sveriges framtid handlar i hög grad om EU:s framtid.
Ledarskap är att vilja, inte bara att läsa opinionsundersökningar.
Huvudledare i Sydsvenskan, 1 september 2006