Europakrönikan 12-13 augusti 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trellebors Allehanda
Rosornas revolution i Georgien 2003 direktsändes i TV över hela världen. Det var fantastiska scener som utspelades.
Demonstrationerna i Tbilisi mot den dåvarande presidenten Edvard Sjevardnadze övergick i att en folkmassa steg för steg övertog parlamentet under dess öppningssession. Sjevardnadze flydde bakvägen. Oppositionsledaren Michail Saakasjvili vann en jordskredsseger några veckor senare, på en tydligt väst-inriktad politik och ett hopp om förnyelse.
Nu har Georgien på bara några dagar hamnat i ett krig som av diplomater beskrivs som den mest allvarliga krisen i världen på flera år.
Georgisk militär angriper Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryskt stridsflyg har attackerat mål inuti Georgien. Minst 2000 människor har dött, både civila och soldater. Än fler människor befinner sig på flykt.
Ingen förväntade sig nog en problemfri demokratisering av Georgien, med dess etniska spänningar och två krutdurkar, Sydossetien och Abchazien.
Sydossetien bröt sig i början av 1990-talet loss från Georgien. Men Saakasjvili vill föra tillbaka utbrytarrepubliken under sitt direkta styre, något som har bidragit till att underblåsa konflikten. I en folkomröstning 2006 röstade 90 procent av sydosseterna för självständighet.
En bidragande orsak till att krisen blossat upp just nu är också att flera länder erkänt Kosovo som en självständig stat. Det har fått många separatister världen över att vädra morgonluft.
Rysslands intresse i regionen hänger samman med att det i Sydossetien finns starkare historiska band till Ryssland än till Georgien. Nordosseterna lever just i Ryssland. Men många ser också attackerna mot Georgien som ett sätt att bestraffa landet för den väst-vänliga linje landet valt.
Angreppet på Georgien är också ett sätt för Ryssland att visa upp sig som en stormakt. Ryssland har länge använt sig av gaskranen som ett vapen i den internationella politiken. Nu vill man även visa upp sin militära styrka.
Hur vägen ut ur krisen ska se ut är ännu för tidigt att säga. Men det enda acceptabla är en förhandlingslösning.
Från omvärlden och från EU:s sida behövs ökat politiskt tryck på både Ryssland och Georgien. Krisen får inte heller tillåtas att sprida sig till resten av Kaukasus. Redan ser det ut som om krisen har nått den andra utbrytarrepubliken Abchazien.
Det kommer att bli en hårdare ton gentemot Ryssland framöver. Men EU behöver också balansera sin kritik för att inte alltför mycket skada de ekonomiska banden med Ryssland. Många länder i Europa är beroende av den ryska oljan och gasen, men också av Georgien som är ett viktigt transitland.
Men EU har också en viktig roll som medlare och pådrivare av en konstruktiv lösning.
Tonen mellan USA och Ryssland har hårdnat betydligt under den senaste veckan. Ett nytt kallt krig är knappast vad världen behöver. Det är bara EU som har styrkan och trovärdigheten att agera som medlare.
Sällan har behovet av att EU kan hävda sin utrikespolitiska röst i världen framstått så tydligt som nu.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Georgien, Sydossetien, Ryssland, EU, kallt krig, EU:s utrikespolitik, diplomati, medling
12 augusti 2008
[+/-] |
EU behövs för att medla i Georgien |
10 augusti 2008
[+/-] |
Seger för rättvisan, för Serbien och för Europa |
Europakrönikan 29-30 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
Efter Jugoslaviens sönderfall förvandlades Balkan till en blodig krigsskådeplats. I den dåvarande serbiska ledningen var det tre personer som hade det högsta ansvaret för detta.
En av dem, Serbiens förre president Slobodan Milosevic, åtalades vid krigsförbrytartribunalen i Haag, men dog innan han hann få sin dom. En annan, den förre generalen Ratko Mladic, med massakern i Srebrenica 1995 på sitt samvete, är fortfarande på fri fot.
Den tredje, den tidigare bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic, kunde i förra veckan arresteras i Belgrad. Senare ska han utlämnas till domstolen i Haag.
Att så till slut skedde är en seger för rättvisan.
Karadzic kommer att åtalas för folkmord och för brott mot mänskligheten. Han var en av de ansvariga för 200.000 bosniska muslimers död och för fördrivandet av 1,2 miljoner människor.
Europas mest eftersökte krigsförbrytare har kunnat hålla sig gömd i tretton år, bland annat för att han skaffade sig en ny identitet medan hans vänner fortfarande var vid makten.
Visst hade han kunnat gripas tidigare. Visst har världens underrättelsetjänster haft information. Men det var inte förrän den serbiska underrättelsetjänsten fick en ny chef som Karadzic kunde gripas.
Därför var arresteringen av Karadzic också en seger för Serbien.
Landets president Boris Tadic vann valet i maj på en Europainriktad politik. Han har nu bidragit med den enskilt största pusselbiten för att nå ett serbiskt EU-medlemskap. Under flera år har EU betonat att Serbien har en framtid inom unionen, men att Serbien fullt ut måste samarbeta med krigsförbrytartribunalen.
Nu har Serbien visat att landet menar allvar med sina europeiska ambitioner, och har tagit ett steg mot att göra upp med sitt förflutna. Däremot återstår det för Serbien att även överlämna Ratko Mladic – ”slaktaren från Srebrenica” – till Haag. Det återstår också att se om den mer samarbetsvilliga inställningen också kommer att gälla Kosovo-provinsen. Närmast har Tadic att hantera den nationalistiska back-lash som utlösts av arresteringen av Karadzic.
Vägen till Bryssel är fortfarande lång.
Men arresteringen var också en seger för Europa.
Den är ett konkret exempel på att EU:s metod för att utvidga unionen, med både morötter och piskor, fungerar. Krav på demokratiska, ekonomiska och rättsliga reformer kombineras med uppmuntrande steg för att knyta länderna närmare EU.
I april togs ett viktigt steg mot medlemskap, genom att EU upprättade ett stabiliserings- och associationsavtal med Serbien, trots att Karadzic fortfarande var på fri fot, något som då fick kritik. Men att på så sätt stödja de europeiskt inriktade reformkrafterna har nu burit frukt. Utan avtalet hade kanske valet i maj inte gett en så tydlig seger för de Europavänliga krafterna.
Nu har den metoden bidragit till att Europas mest efterspanade krigsförbrytare till slut kommer att tvingas möta rättsväsendet. Och Serbien har kunnat avsluta ett kapitel i sin historia.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Radovan Karadzic, Haag, Krigsförbrytartribunalen, Bosnien, Serbien, Jugoslavien, Balkan, brott mot mänskligheten, Boris Tadic, EU, utvidgning