Två kvinnor som får direktörerna att darra

Europakrönikan 25-26 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Vem är mäktigast i Bryssel? Utan tvekan Neelie Kroes, konkurrenskommissionären.
På skärtorsdagen anklagade hon återigen Microsoft för att vägra att efterleva kommissionens antitrust-dom, och hotade med nya böter på 30 miljoner kronor per dag efter den 1 april. Tidigare har Kroes gett Microsoft rekordböter på sammanlagt runt 15 miljarder kronor för att medvetet missbruka den dominerande ställningen för sitt operativsystem Windows (nu Vista).
- Talk is cheap, men om du går förbi EU:s regler kommer det att kosta, sade hårdhudade Kroes på en presskonferens nyligen. Vi vill inte ha snack och löften. Vi vill att reglerna efterlevs.

Microsofts Bill Gates darrar uppenbarligen inte i knävecken när Neelie Kroes namn nämns – men näringslivets övriga giganter gör det! Kroes har fått Siemens att betala rekordböter för kartellbrott. Den europeiska hisskartellen fick nyligen de största böterna genom tiderna. Antitrust-polisen Kroes kan stoppa sammanslagningar av de allra största bolagen.
För knappt en månad sedan fick kommissionen energijätten Eon att gå med på att sälja ut en del av sitt elnät. Det var oväntat, och sågs som en inledande seger för kommissionen i den pågående kampen om att öppna upp energimarknaderna för mer konkurrens genom att skilja på energiproduktion och distributionsnätverk. Eons utspel kan förhoppningsvis bli ett föredöme för andra energibolag.
Kroes har makt, och hon vet hur hon ska använda den.

Men lite oväntat har hennes kollega Viviane Reding, kommissionär från Luxemburg, seglat upp som storbolagens nya mardröm. Redings portfölj, information och media, brukar inte anses som särskilt åtråvärd, eftersom EU har relativt lite att säga till om inom TV och radiofrågor.
Men förra året visade hon att hon har muskler, och att hon är beredd att använda dem, när hon tvingade mobiltelefonbolagen att införa ett tak för mobilsamtal från och till utlandet. Och snabbt gick det från förslag till det att semesterfirarna kunde ringa billigare.
Det har gjort Reding respekterad i näringslivet och populär hos konsumenterna. Och gett henne själv blodad tand:
Nu har hon gett sig i kast med utlandstaxorna för SMS och mobilt Internet, som fortfarande kan vara vettlöst höga. Inte oväntat föredrar mobiloperatörerna självreglering, men om de inte har sänkt taxorna den 1 juli, blir det lagstiftning istället:
- Den här gången litar jag på att företagen själva klarar av att lösa problemen. Men under tiden planerar jag en ny förordning…, hotade Reding för en vecka sedan.

Vivianne Reding följer samma principer som Neelie Kroes: företag ska inte tillåtas missbruka sin ställning, konsumenterna ska ha rätt att välja själva och att inte bli skinnade.
Kroes och Reding är en mardröm för en del företag. Men riktigt goda vänner för de allra flesta. Konkurrens och transparens gynnar både företag och konsumenter.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, konkurrenspolitik, Microsoft, Neelie Kroes, Viviane Reding, roaming, SMS, mobilt Internet, roamingförordningen, energy unbundling, antitrust, konsumenter

Ingen Kiviks marknad året om

Signerat, Sydsvenskan 18 juli 2007:

KIVIK.
Politikens Kiviks marknad är över. Almedalsveckan, alltså.
Och den riktiga Kiviks marknad har tagit vid.
Likheterna är fler än man kan tro. Det är visserligen skillnad på att kränga idéer och prylar. Men andelen fynd jämfört med andelen skräp är ungefär densamma i Kivik och i Visby. Skillnaden är att i Kivik slipper du skvallret och kändisfixeringen.

I år är marknaden ungefär som vanligt:
Foppatofflor, bokfynd, älgkorv och hjortronsylt. Pryttlar, mirakelmedel och krimskrams som säljs med en svada i 130 kilometer i timmen. Allt är särskilt billigt nu på marknaden, garanterat.
William Arnes motorcirkus och Lundaspexare. Stripporna som är tillbaka – igen:
”Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken”, skämtar Jerker Persson på marknadskontoret.
Undrar vad Gudrun Schyman skulle svarat. På marknaden säljer hon in Feministiskt initiativ med hembakat, bland annat till en aktiv moderat från Vellinge:
”Han uppskattar Fi, tycker att vi har rätt i en del frågor. Och våra goda bullar”, säger hon.
Längre bort lukten av söta våfflor och flottiga munkar. Diskodunket från tivolit, 80-talsplågan Vamos à la playa på högsta volym. Lägg till det över 100000 besökare packade som sillar.
Det är, kort sagt, rätt kul.

Österlen behöver sina turister. De skapar jobbtillfällen och inkomster till kommunen.
Men Österlen lever på lugnet och skönheten. Därför är planerna på att bryta alunskiffer sydväst om Gärsnäs omstridda:
”Österlen är ett sådant starkt varumärke, ett vackert område alla vill värna”, sade Christer Akej (m), ordförande i kommunstyrelsen i Simrishamn, till Ekot nyligen. ”Det skulle kunna skadas allvarligt om man gör ett allvarligt ingrepp i naturen.”
Därför säger han nej till gruvplanerna. De flesta Österlenbor är lika skeptiska. Med viss rätt: när en region som Österlen, med många känsliga kulturmiljöer, skall utvecklas krävs det försiktighet, även om det är fel att stoppa all industriell verksamhet med kulturhistoriska eller miljömässiga argument.

Men låt oss återgå till Kivik, där det gamla hamnområdet fått en helt ny look.
En enkelriktad väg runt hela hamnområdet leder trafiken från fiskaffärerna. ”Inre ringvägen” vore en passande benämning. Visserligen matchar vägen det stora nybyggda huset i modern stil – de är lika mörkgrå. Men alltihop är så malplacerat det kan bli i lilla Kivik, med sina korsvirkeshus och klängrosor. Mellan bykärnan och havet finns nu ett bälte av asfalt och parkeringsplatser så långt ögat når. Det känns lite som Kiviks marknad, här också, fast året om.

Ingen påstår att varje kvadratmeter av Österlens skogar, fält och ängar måste bevaras helt orörd. Österlen kan inte bli ett gigantiskt Skansen.
Men det som är historiskt, kulturellt och ekonomiskt (för att locka turisterna) betydelsefullt måste utvecklas med stor försiktighet: framför allt de små byarna, de pittoreska fiskelägena, gatuhusen i Simrishamn, äppelodlingarna, de vita stränderna.
Därför är det svårbegripligt hur det kan vara rätt sorts exploatering att bygga sönder hamnområdet i ett gammalt fiskeläge, medan gruvor är fel sorts exploatering.

Ikväll packar marknadsknallarna ihop och tivolit släcker ner. De flesta är glada när de tre marknadsdagarna är över. Om Kiviks marknad hade varat hela året hade det inte varit lika spännande, snarare outhärdligt.
Det finns inga skäl att stanna tiden. Men en ”kiviksmarknadisering” av hela Österlen vore en mardröm. Frågan är om Österlen är på rätt väg.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kiviks marknad, gruvor, alunskiffer, Österlen, Kivik, exploatering, turister, Gudrun Schyman, Christer Akej, Simrishamn, Gärsnäs, kulturmiljöer

Också ett byggfusk

Ledare i Sydsvenskan, 11 juli:

"Nolltolerans mot svartarbete, krävde byggbranschen i Almedalen igår.
Så lägligt. Just igår frågade sig nämligen många när branschen skall införa nolltolerans mot andra ljusskygga verksamheter, som kartellbildningar.
På tisdagen fälldes tingsrättsdomen i Sveriges största kartellmål. Flera stora privata byggföretag samt Vägverket Produktion fälldes för att ha delat upp asfaltentreprenader i södra Sverige mellan sig.
Under hela 90-talet hölls priserna uppe i hela landet, enligt Konkurrensverket.
(...)
Så smart av byggbranschen att samma dag göra ett utspel som visar att man tar fusk på allvar. Frågan är vem som tar utspelet på allvar.
Det var sannolikt ingen slump att det var just de stora byggjättarna som dömdes igår.
”En utbredd kultur”, menade Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren i P1:s Studio Ett och talade om ”kunderna som är dödströtta på det här”. Enligt en undersökning verket gjort tror varannan chef i byggbranschen att det finns karteller.
(...)
Frågan är om de rättsliga instrument som nu står till buds är tillräckligt avskräckande. Svårigheterna att bevisa kartellbildningar och de stora vinsterna med olagligt samarbete tycks ofta väga tungt.
(...)
Konkurrensen måste fungera. Det har konsumenterna rätt att kräva:
Så vässa verktygen, precis som det föreslogs i en utredning i november 2006. Det kan vara skillnaden mellan välståndsskapande marknadsekonomiska mekanismer och rövarkapitalism."

Bra artikel om det heliga Ikea

För några år sedan fick Ikea en hel del kritik för att deras leverantörer och underleverantörer använde sig av barnarbete och generellt hade undermåliga arbetsvillkor. Uppenbarligen förekommer inte längre barnarbete i produktionen, men samtidigt vägrar Ikea att ge omvärlden insyn i företaget för att till exempel kontrollera hur man lever upp till sociala och miljömässiga normer. Företaget är helt slutet. Insynen är noll.

Idag har Emily von Sydow en bra krönika i Sydsvenskan om just detta, men den finns tyvärr inte på nätet. Bland annat tror hon att Ikea symboliserar "en svensk religion av jämlikhet, vanlighet, tllgänglighet och i vanliga fall, öppenhet", och att det är därför som all kritik mot Ikea "tigs ihjäl".

Andra bloggar om: Ikea, media, barnarbete, Corporate Social Responsibility, miljö, arbetsvillkor, Ingvar Kamprad

Kolsvarta pengar

Ledare, Sydsvenskan, 29 juni:

Samarbetsavtalet med USA om förnyelsebar energi som skrevs under igår är en fjäder i hatten för Sverige:
Ett stort erkännande för den framgångsrika svenska miljöteknologin och möjligen ett mindre erkännande av regeringens klimatpolitiska visioner.

Nu skall myndigheter, forskare och företag samarbeta om alternativ energiteknik för att minska växthusgasutsläppen. Tidigare har USA bara ingått liknande energiavtal med Brasilien och Kina.
Näringsminister Maud Olofsson (c) hade all anledning att lysa av stolthet.
Regeringen vill göra Sverige till världsbäst på klimatpolitik. Till 2020 skall koldioxidutsläppen minska med 30 procent – mer ambitiöst än EU:s mål om 20 procent.
Kanske kan Sverige bli klimatbäst – när regeringen har lagt fler konkreta förslag.

Igår kom goda nyheter från Naturvårdsverket och Energimyndigheten, som i ett underlag till regeringens klimatstrategi utrett hur utsläppsmålen kan nås:
Det är inte bara möjligt att nå målen till 2020. Det kan också göras utan att den svenska ekonomin påverkas nämnvärt.
Det kan bli en success story på svenska.
Men svensk klimatpolitik har en baksida: den statliga kraftindustrins investeringar i kolkraft, den energikälla som orsakar störst koldioxidutsläpp.

Inte i Sverige, naturligtvis – det skulle vara alltför kontroversiellt. Utan i Tyskland.
Enligt Världsnaturfonden finns det fyra tyska Vattenfallägda kolkraftverk bland de trettio kraftverk som är de värsta miljöbovarna i Europa.
Och det finns inga planer på att ge upp kolkraften. I april invigde statliga Vattenfall ett nytt stort kolkraftverk i Tyskland. Igår uttalade sig VD Lars G Josefsson i Svenska Dagbladet:
”Det är omöjligt att sluta med kol.”

Josefsson har självfallet en poäng i att tekniken att neutralisera koldioxidutsläpp genom underjordisk lagring måste utvecklas.
Men kolkraften är en vinstmaskin. Förra året kom Vattenfalls vinst framför allt från verksamheten i Tyskland och Polen.
Dessutom är Vattenfall en vinstmaskin för staten.
I fjol drog de statliga företagen in 48,7 miljarder kronor i vinst. Vattenfall stod för 18,7 miljarder. Det är kanske ingen slump att Vattenfall inte tillhör de bolag som regeringen planerar att sälja ut.

Till saken hör att Josefsson håller Vattenfalls flagga högt i klimatsammanhang. Vattenfall är inblandat i helgens prestigefyllda internationella miljöforum i Tällberg. Själv är Josefsson rådgivare åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.
Det behövs sådana internationella handelsresande i klimatpolitik. Förre vicepresidenten Al Gores insats kan inte underskattas.
Men det rimmar illa med Vattenfalls intressen i kolkraft.
Pengar luktar inte, heter det ju.

Det statliga dubbelspelet är inte mycket snyggare:
Med ena handen bedriver regeringen en internationellt uppskattad klimatpolitik.
Med den andra ser den mellan fingrarna på statens intressen i kolkraft.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljö, energi, klimat, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, regeringen, Al Gore, kolkraft

En ny Atlantpakt

Signerad ledare i Sydsvenskan, 30 april 2007.

När Tyskland tog över EU:s ordförandeklubba vid årsskiftet var förhoppningarna om att Angela Merkel skulle ro det konstitutionella fördraget i hamn stora. Och mycket tyder på att förbundskanslern kommer att lyckas, även om allt som påminner om en konstitution nogsamt kommer att tvättas bort.

Men Merkel hade också en egen agenda, ett transatlantiskt ekonomiskt partnerskap, som hittills fått mindre uppmärksamhet. I januari fick hon USA:s president George W Bush med på planerna.
På måndagens toppmöte mellan EU och USA kommer sannolikt hennes vision att bära frukt. Enligt tyska Der Spiegel skall ett nytt avtal lägga grunden för ett ”omfattande ekonomiskt samarbete mellan EU och USA”, med det uttalade syftet att skapa ”en transatlantisk marknad utan gränser”.
Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster.
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Enligt Financial Times Deutschland visar preliminära beräkningar att kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.

Det är ett visionärt projekt. Och till stor del lovvärt.
Men de långtgående planerna är inte oproblematiska. De har fått kritik för att försvåra återupplivningen av WTO-förhandlingarna.
Sedan Doharundan bröt samman sommaren 2006 har bilaterala avtal med viktiga handelspartner blivit allt vanligare. Sedan oktober prioriterar EU bilaterala avtal med framför allt de snabbväxande ekonomierna Kina och Indien.
De som förlorar på att ett nytt internationellt frihandelsavtal inte kommer till stånd är framför allt konsumenterna och de minst utvecklade länderna. Därför måste frihandelsvänliga krafter fortsätta att verka för att Doha-rundan inte skall tyna bort helt.
Men Merkels ”Atlantpakt” går betydligt längre än ett WTO-avtal eftersom den inte berör tullar, utan skall harmonisera icke-tariffära handelshinder. Därför borde båda kunna existera parallellt.

Det transatlantiska bygget kommer inte att bli lätt. De skillnader i regelverk som fortfarande finns mellan EU och USA, trots betydande ekonomisk integration, har ofta djupa rötter och stort stöd på hemmaplan. Dagarna före toppmötet blev det en strid om klimatpolitik. Det nya samarbetet med EU ändrar knappast USA:s motstånd mot Kyotoprotokollet. Det visar vilka svårigheter man kommer att möta.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men det kan även gynna den politiska vänskapen över Atlanten.
Just EU:s inre marknad är det främsta exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar det politiska samarbetet. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato.
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, USA, Angela Merkel, George W Bush, inre marknaden, handel, WTO

Är roaming-förordningen oliberal?

Tja, till slut har en liberal (nåja), eller åtminstone borgerlig, röst höjts mot EU:s roaming-förordning, som ska innebära ett tak för de extra avgifter mobiloperatörerna kan ta ut för internationella samtal. Här beskriver KDU förslaget som "sovjetfasoner".

Idag är roamingavgifterna oftast orimligt höga. Men EU:s förslag innebär att politiker sätter priser, istället för marknaden, liksom i den överreglerade jordbrukspolitiken. I övrigt har EU bidragit till mer avreglerade telekommarknader, vilket gjort priserna lägre.

Förra veckan enades EU:s telekomministrar informellt om förslaget - idag diskuteras det igen formellt, och det lutar åt att Europaparlementet också kommer att stödja förslaget. En del tekniska detaljer återstår att lösa, men sannolikt kommer förordningen att träda i kraft till sommarens semestrar.

Alliansregeringen går mot den liberala instinkten och stödjer förslaget - se här - och nu har äntligen någon upptäckt det. Däremot tycks regeringen enligt Europaportalen nu bestämt sig för samma opt-in-linje som Storbritannien, dvs att konsumenterna själva ska begära maximiavgifterna, och det är väl en förbättring.

Jag har själv varit kritisk till förslaget - t ex i den här artikeln. Prisreglering är aldrig något att sträva efter. I det långa loppet vinner konsumenterna mest på konkurrens. Dessutom borde det rimligtvis vara möjligt för mobiloperatörerna att offentliggöra vilka roamingavgifter de avtalat med utländska bolag, så att kunderna själva kan avgöra hur mycket de är villiga att betala.

Men frågan är komplicerad, och konsumentperspektivet viktigt. Att värna konsumenternas rättigheter är också liberalt. Kanske har regeringen rätt ändå.

Se även vad DN skriver.

Andra bloggar om: EU, roaming, mobiltelefoner, KDU

Europa måste gå framåt, inte bakåt

Krönika i Ystads Allehanda och i Trelleborgs Allehanda under rubriken "Avreglering enda vägen"

STRASBOURG.
Framtiden har hälsat på i veckan. Åtminstone under Europaparlamentets nyss avslutade session.
Ett par av veckans teman var Lissabonstrategin och den energi- och klimatpolitik som nu växer fram. Båda tar sikte på framtiden: att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010 och till att forma världens mesta ambitiösa klimatpolitik de närmaste 13 åren.
Klimatpolitiken har väckt stora förhoppningar, något som knappast Lissabonstrategin gör längre. Inte utan orsak: när man år 2005 insåg att de flesta av de ambitiösa mål som satts upp aldrig skulle nås avskaffade man helt enkelt de flesta målen. Därför tar få utanför EU:s institutioner längre Lissabonsamarbetet helt på allvar, trots att det faktiskt har bidragit till en del viktiga ekonomiska reformer.
Lärdomen är enkel: om den ambitiösa klimat- och energipolitiken ska förverkligas bör man koncentrera sig på att uppfylla ett fåtal realistiska mål, och strunta i lockelsen att ständigt formulera nya.
Det räcker. Att klimatmålen överhuvudtaget kunde antas var en enorm framgång ¬ – inte minst med tanke på att många trott att ett EU med 27 medlemsstater skulle få allt svårare att fatta beslut.

Annars var debatten om EU:s stora 50-års-kalas veckans höjdpunkt. De senaste månaderna har medlemsländerna, kommissionen och Europaparlamentet dividerat om den deklaration som står i fokus för firandet i Berlin den 25 mars.
Berlindeklarationen är tänkt att blicka tillbaka på det 50-åriga samarbetet, framhålla de värderingar som EU grundar sig på och – viktigast och mest kontroversiellt – formulera de framtida utmaningarna. Men själva texten kommer att vara hemlig in i det sista, vilket fått känslorna att svalla:
- Det är absurt att diskutera deklarationen utan att ha fått läsa utkastet, sade Graham Watson, den liberale gruppledaren.
Kanske är förtroligheten nödvändig:
- Förhandlingarna måste ske i förtrolighet för att vara effektiva, menade Andrew Duff, brittisk ledamot och konstitutionell expert, som svar på min fråga.
Men hemlighetsmakeriet är ändå tråkigt, eftersom det går stick i stäv med den utveckling mot ett mer öppet och demokratiskt EU som hela tiden pågår.

En annan fråga som förhoppningsvis inte säger något om vilken väg unionen går mot framtiden är förslaget om ett tak på avgifterna för internationella mobilsamtal. Redan till sommaren ska det bli billigare att ringa utomlands.
På pappret kan det tyckas utmärkt att reglera de höga avgifterna. Men förslaget är egentligen oroväckande. I det långa loppet är det den fria konkurrensen som gynnar konsumenterna mest:
- Först reglerar vi mobiltaxorna, sedan resten av telekom-branschen, sedan fortsätter vi med andra delar av näringslivet, och till slut kanske vi lyckas bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi! ironiserade en liberal parlamentariker i veckan.
De senaste åren har liberaliseringar, bland annat av telekombranschen, varit nyckelordet för att göra Europa mer konkurrenskraftigt. Det har varit en lyckad strategi. Det är obegripligt att nästan hela Europa vill slå in på motsatt väg i en specifik sektor.
Vem hade trott att Sverige skulle få en borgerlig regering som stödjer prisregleringar?
Vi får hoppas att roaming-direktivet inte kommer att starta en ny trend. Prisregleringar tillhör historien, inte framtiden.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: klimat, EU, miljö, Berlindeklarationen, Tyskland, roaming, mobiltelefoner, liberalisering, konkurrens

ESS större än Lund

Signerat, Sydsvenskan 27 februari 2007.

LUND.
Antagligen jublades det inte bara i Lund på söndagskvällen. När Rapport avslöjade att regeringen nu arbetar för att få forskningsanläggningen ESS till Lund muttrades det nog en del också.

Förhoppningarna på neutronkanonen European Spallation Source, som kanske är decenniets största europeiska forskningssatsning, är stora. Med all rätt.
Och det är bra att regeringen bestämt sig. Annars hade den största konkurrenten spanska Bilbao fått än mer försteg framför Sverige.

Men ESS har varit, och är fortfarande, kontroversiellt. De ursprungliga planerna innebar att tiotals ton av den giftiga tungmetallen kvicksilver – ett ämne som kräver slutförvaring och på sikt skall förbjudas – skulle behöva användas. Till det kommer strålning och radioaktivt avfall, vilket också kan läcka.

Inte ens den säkraste teknik kan förutsäga den mänskliga faktorn.
Inte konstigt att miljörörelsen stått enad mot forskarvärlden.
Just kvicksilvret fick den tidigare miljöministern Lena Sommestad att stoppa projektet. Men sedan alternativa ämnen utretts har nu miljödepartementet gett klartecken.
När forskningsminister Lars Leijonborg (fp) igår kom till Lund ville han tona ner riskerna för att giftiga ämnen läcker ut. Det slutna kärlet ”är att jämföra med ett slutförvar”, menade han.
Frågan är om det kommer att övertyga miljövännerna.
Nu väntar miljöprövning. Regeringen har visat Europa att Sverige vill ha ESS-anläggningen. Den viljan måste även räcka till att hitta konstruktiva miljölösningar.
Men kan forskarsamhället uppfinna något så avancerat som denna ”atomröntgen”, borde det kunna hitta miljömässigt acceptabla lösningar.

Även om så sker är det inte självklart att säga ja och amen till ESS. Får Sverige verkligen valuta för de tre miljarder kronor vi ställer upp med?
Det finns inga hundraprocentiga garantier. Men forskarvärldens entusiasm och andra europeiska länders beredskap att bidra ger signaler om vilken nytta de tror att de kommer att ha av ESS. Eftersom forskningsinriktade branscher som läkemedel, energi och bilindustri kan dra fördel av ESS kan man också hoppas på investeringar från näringslivet.
I det långa loppet kommer Sverige sannolikt att vinna mer på att stå värd för ESS än på att finansiera samma projekt i ett annat land. Institutet för tillväxtpolitiska studier har dragit slutsatsen att BNP kommer att öka med fyra miljarder per år.

Frågetecknen är många. Och svaren långtifrån självklara. Men det positiva väger tyngre än det negativa. Många forskningsområden kan få nytta av neutronkanonens möjligheter att göra mer noggranna materialanalyser än vad som är fallet idag.

Visst är det ett prestigeprojekt. Men ett prestigeprojekt som kan bära rikligt med frukt – i form av fler toppforskare till Lund, en mer dynamisk forskningsmiljö och stora vinster för näringslivet.

Till skillnad från mycket av den svenska utbildnings- och forskningspolitiken har ESS-frågan inte blandats samman med regionalpolitik.
Lund har meriterat sig på egen hand. Övriga nordiska länder har stött att ESS förläggs till Lund, liksom det svenska forskarsamhället.
Naturligtvis finns det ett stort regionalt intresse. På gårdagens presskonferens i Stockholm möttes Leijonborg av ett fåtal journalister. I Biskopshuset i Lund var det fullsatt: idel mörka kostymer.
Om ESS kan bidra till ett uppsving för regionen är det bara att tacka och ta emot.

Men i grund och botten är ESS ingen Lundafråga. Det är inte ens en svensk fråga. Det är en europeisk angelägenhet.
Just därför är det så roligt att Lund visat framfötterna.

Marianne Ekdahl


Se även vad Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, eller rättare sagt TT skriver, men Sydsvenskans egen rapportering är mycket bättre.
(Jag undrar när våra två Stockholmsdrakar ska få upp ögonen för vad ESS egentligen innebär, och ägna projektet mer uppmärksamhet än en TT-artikel som inte ens trycks i samtliga editioner.
Antagligen är medvetenheten hos politikerna också måttlig. Det är utmärkt att Lars Leijonborg arbetat så intensivt med frågan, men han hade inte hört talas om ESS innan han blev forskningsmiinister.)

Andra bloggar om: ESS, Lund, Lars Leijonborg, forskning, miljö, näringsliv

Miljö och industri hör ihop

Signerad ledare, Sydsvenskan 20 februari 2007

Många miljövänner anade det värsta när Stavros Dimas 2004 tog över som EU:s miljökommissionär efter Margot Wallström. En konservativ före detta industriminister och Wall Street-jurist. Och grekiska politiker utmärker sig sällan för sitt miljöengagemang.

Lägg till det en höger-mitten-dominerad, näringslivsvänlig ny kommission med ekonomiska reformer, konkurrenskraft och mindre byråkrati på agendan, något som ofta betyder att miljöhänsynen får stryka på foten.
Industrins företrädare vädrade däremot morgonluft, och har på det hela taget varit nöjda med kommissionens mer återhållsamma förslag.
Men Dimas visade sig vara ett får i ulvkläder. Det visar inte minst den senaste tidens ambitiösa förslag att minska unionens koldioxidutsläpp med 20 procent till år 2020, att arbeta för en 30-procentig minskning globalt, att öka andelen förnyelsebar energi till 20 procent, att minska utsläppen från bilar med 19 procent.

Idag diskuterar miljöministrarna i EU förslaget att inkludera flyget i den internationella handeln med utsläppsrätter – nödvändigt för att minska flygets stora utsläpp, men knappast populärt inom flygindustrin.
Inte underligt att industrilobbyn har börjat knorra igen. Med eldunderstöd från industrikommissionär Günther Verheugen och hans partikollega, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, lyckades framför allt den tyska bilindustrin vattna ur förslaget om minskade utsläpp från bilar.
Att Dimas och Verheugen till slut enades om detta och andra miljöinitiativ innebär naturligtvis inte att konflikten mellan miljökramare och industri är över. EU:s miljöministrar, som idag även diskuterar klimatpolitiken och bilarnas utsläpp, har sannolikt inte samma inställning som näringslivsministrarna som möttes igår.

Hur bördan skall fördelas – mellan stora svenska och tyska bilar och småbilar från Italien och Frankrike – blir en än hårdare nöt att knäcka.
Den svenska regeringen kommer att tvingas balansera mellan klimatmål och industriella intressen hos bensintörstens Volvo och Saab.
Mycket, mycket kohandlande och lobbying återstår – i Bryssel såväl som i Stockholm.
Men miljöhänsyn och näringslivsintressen behöver inte vara ett motsatspar. De får inte vara det. Europa behöver både ambitiös miljöpolitik och en konkurrenskraftig industri. Miljölagstiftning är en del av lösningen, ny teknik är en annan.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, miljöpolitik, miljö, klimat, Angela Merkel, EU-kommissionen, lobbying, bilavgaser, Volvo, Saab

Svenskt stöd för minskade bilavgaser - utom för Volvo...

Tja, intresset ljuger aldrig. När EU-kommissionens för någon vecka sedan lade sitt förslag om att minska koldioxidutsläppen från bilavgaser gick startskottet för kriget om hur mycket bilutsläppen ska minska - och vilka bilmärken som ska minska sina utsläpp mest. Ska lätta, bensinsnåla bilar som redan släpper ut mindre koldioxid än kommissionens gränsvärden tvingas minska sina utsläpp lika mycket som tunga, bensintörstiga bilar? Eller ska bördan att minska utsläppen av växthusgaser fördelas lika på alla bilmärken?

Som jag nämnt tidigare skulle det bli intressant att se hur regeringen ställde sig gentemot kommissionsförslaget. Volvo har högst koldioxidutsläpp per kilometer av alla europeiska bilar. Men lika lite som regeringen har råd att svika svenska intressen, har den naturligtvis råd att svika i den politiskt glödheta klimatfrågan. Det är ingen avundsvärd sits att ställas inför sådana politiska val, det ska erkännas.

Regeringen försöker nu både äta kakan och ha den kvar - utan att det ska märkas. Inför tisdagens miljörådsmöte i Bryssel, när förslaget sannolikt ska diskuteras, försöker regeringen stödja både kommissionens klimatambitioner och det svenska intresset i att Volvos inte förlorar konkurrenskraft - se den kommenterade rådsmötesdagordningen:

"Sverige välkomnar kommissionens strategiförslag att minska CO2-utsläppen från lätta bilar (min kursivering). (...)
Samtidigt är det viktigt att regelverket utformas på ett sådant sätt att det inte direkt reglerar enskilda bilmärkens utsläpp, utan medelvärdet för sålda bilar inom EU som helhet. Det är viktigt för svensk del att det bindande CO2-medelvärdet utformas på ett sätt som sätter lika hård press på teknikutveckling för tillverkare av små personbilar som för tillverkare av större familjebilar."

Den svenska ståndpunkten är inte helt klar ännu. Men det är tydligt vartåt det lutar.
Kan det sägas tydligare: Rör inte vårt Volvo!

Se även E24:s artikel "Dråpslag för Volvo och Saab", samt vad DN skriver om Volvo igår, och tidigare om kommissionens förslag och att Volvo tror att omställningen kommer att bli svår. Samt SvD:s artikel om förslaget.

Andra bloggar skriver intressant om: EU, regeringen, Volvo, Saab, bilavgaser, bilutsläpp, klimat, Andreas Carlgren

Ny miljöbrottslag ett jättekliv för EU

"This is a watershed decision", sade José Manuel Barroso när EG-domstolen gav EU klartecken att stifta lagar mot miljöbrott, eller mer korrekt att harmonisera straffrätten inom de områden där EU redan har lagstiftningsmakt. Ett och ett halvt år efter domen, som motiverades med att EU redan har en gemensam miljölagstiftning, ska EU-kommissionen på torsdagen föreslå en gemensam lagstiftning mot miljöbrott, uppger EU Observer och Financial Times, även här.

Idag är straffrätt medlemsstaternas uppgift, och många länder har kämpat hårt för att behålla den rätten. Endast en gång tidigare har kommissionen föreslagit en harmonisering, då ett direktiv mot förfalskning som mötte motstånd från medlemsstaterna.

Det stämmer inte att EU helt saknar lagar mot miljöbrott, något som har påståtts. Det miljöansvarsdirektiv som antogs 2004 ska ha införts i all nationell lagstiftning om bara någon månad. innebär det att företag med miljöförstörande verksamhet är finansiellt ansvariga för förorenad miljö. Även om direktivet blev mer urvattnat än miljövännerna hoppades, var just principen att förorenaren betalar betydelsefull.

Om det nya förslaget till slut blir ett direktiv innebär det ett stort kliv in på okänt territorium för unionen. EU-kritikerna kommer att få vatten på sin kvarn och hojta om att EU förvandlas till en superstat.

Men EU kan behöva straffrättsliga regler för att backa upp den redan existerande lagstiftningen, bland annat på miljöområdet, där efterlevnaden verkligen kunde vara bättre. Och eftersom politikens grundläggande syfte är förbättring, vore det väl utmärkt om EU kunde bidra till att miljöbrottslingar inte kommer undan - varken i Sverige eller i resten av Europa.

Andra bloggar skriver intressant om: EU, miljö, miljöbrott, miljöansvar, straffrätt, EG-domstolen, EU-kommissionen

Michael Treschow mot nya (löne-)höjder

Som Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow är rysligt underbetald, precis som alla andra svenska näringslivschefer.
Annat är det utomlands, där chefer får betalt efter vad de är värda. Tyckte ju Treschow, som bekant.
Men Treschow ska inte behöva leva resten av sina dagar som fattiglapp, eftersom han snart får ett nytt jobb utomlands, rapporterar Financial Times och Dagens Nyheter.
Som engelsk-holländska Unilevers nye ordförande finns det väl väl hopp om att han i alla fall ska kunna skrapa ihop till hyran.

Andra bloggar om: Michael Treschow, Svenskt Näringsliv, chefslöner, löner, näringsliv ekonomi, företag

Trendigt att ge bort pengar

Det har blivit trendigt att ge bort pengar. I alla fall bland världens miljardärer, som tävlar om vem som kan samla ihop mest till välgörenhet.

Det uppger Ekot i ett reportage om den amerikanska webbtidskriften Slate , som varje år upprättar en lista på vilka rika personer som är mest givmilda.
Microsoftgrundaren Bill Gates och hans hustru Melinda har gett den nya filantropin sina mest välkända ansikten, tillsammans med världens rikaste man Warren Buffet, som tidigare i år gav bort drygt 200 miljarder kronor till välgörenhet.
Det spekuleras i om vågen av välgörenhet beror på att donatorerna kan göra skatteavdrag eller på att de helt enkelt vill bli kända.
Oavsett vilket måste nog filantropi räknas till ett ovanligt sympatiskt sätt att göra av med några överblivna miljarder dollar. Håll tummarna för att trenden håller i sig.

Publicerad på Sydsvenskans webb. Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: välgörenhet, Bill Gates, Microsoft, rikedom

Mer kraft, mindre krångel

Sydsvenskans ledarsida 6 december 2006.

Från Ideon till Stockholmsbörsen.
Småföretagarna Anders Johansson och Måns Nilsson har ambitiösa planer. Med benägen finansiering från några av profilerna i Lunds näringsliv, som igår församlats på inkubatorn Ideon Innovation, skall TV-komikerna Anders och Måns börsintroducera sitt humorföretag.

Målet är att bli en stor koncern. Lätt som en plätt. I TV funkar ju deras humorkoncept ”så j-vla bra”, bräker Anders på gnällande Linköpingsmål.
Varför är Anders och Måns affärsidé så rolig? De förklarar själva varför – omedvetet. ”Humor uppstår när förväntningar inte infrias”, säger de.
Inte ens på Ideon, Öresundsregionens Silicon Valley, finns det några större förväntningar på att dagens småföretag skall bli morgondagens storföretag. Skrattet fastnar i halsen.
Skämtet är symptomatiskt. Visst är uppgiften att inga svenska storföretag har startats efter 1970 en följetong på ledarsidorna. Men det är värt att upprepas: små- och medelstora företag får sällan växa sig stora.
Det är förenklat att skylla enbart på den administrativa börda som åläggs företagen. Men betänk att 75 olika myndigheter, enligt Statskontoret, samlar in företagsuppgifter på 1150 olika blanketter, och att byråkratin, enligt Nutek, Närings- och teknikutvecklingsverket, kostar upp till 70 miljarder kronor om året. Det är höga siffror.

Därför är näringsminister Maud Olofssons offensiv för att förenkla regelverken för företag verkligt välkommen. Arbetet kommer att ske i etapper där olika aktörer involveras, och målet är att minska de administrativa kostnaderna för företagen med 25 procent till 2010. Inspirationen kommer från Nederländerna, där den borgerliga regeringen snart har skurit ned red tape med en fjärdedel.
Igår kom ett nytt olofssonskt initiativ. Med ökad rådgivning, särskilda lån och lägre minimikrav på aktiekapital skall det kvinnliga företagandet inte längre ligga i botten i Europa.
Olofssons målsättningar och tidtabell har stora likheter med EU:s Lissabonprocess för fler jobb och större konkurrenskraft: mindre byråkrati, fokus på småföretag, mindre startkostnader, fler kvinnor på arbetsmarknaden.
Om Olofsson är klok fortsätter hon att dra nytta av EU-samarbetet. Det finns mycket att lära av – och lära ut till – andra länder.

I Sverige har regelförenklingar diskuterats i flera decennier. Men i praktiken har mycket lite gjorts för att minska byråkratin.
Den så kallade Simplexgruppen som tillsattes 1998 tilläts inte fokusera på det viktiga. De förslag som kom rann ut i sanden. Riksdagen ville påskynda arbetet, och Riksrevisionens kritik var svidande för den förra regeringen – eller borde ha varit det. Men på departementen och i regeringen saknades politisk vilja.
Motståndet var delvis ideologiskt motiverat. Socialdemokraterna tycks helst vilja ha företag utan företagare.
En förutsättning för att lyckas med regelförenklingarna är övertygelsen att företag behövs och gör nytta – inte bara som mjölkkossor för välfärdssystemet. Där har Maud Olofsson en rejäl fördel framför sina företrädare.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: Anders och Måns, Maud Olofsson, företagande, regelförenkling, Lissabonprocessen

Andra bloggar om: centerpartiet, företag, näringsliv, TV, humor

Snabbmatslandet

Fettdrypande och onyttig. För mycket salt och socker. För lite vitaminer och fibrer.
Häromdagen slog en reklambilaga i en av huvudstadstidningarna fast att fast food minsann kan vara grön, fräsch och hälsosam. Gissa vilken bransch som försökte förbättra sitt anseende?
Visst kan snabbmat vara nyttig. Storstadsbor har ett hyfsat utbud av färdigmat. Medveten medelklass väljer hellre hummustallrik än hamburgare.
Men i större delen av världen har snabbmatens intåg lett till ökad fetma, större hälsoproblem och ökade vårdkostnader. I Sverige har visserligen andelen överviktiga 10-åringar minskat, enligt två nyligen utförda studier som presenterades på Läkarstämman. Det går att vända utvecklingen.
Samtidigt har maten återigen blivit en klassfråga. Skillnaden mellan olika socioekonomiska grupper ökar.

En annan, delvis överlappande trend är den allt mer processade maten. Fiskpinnar istället för fisk. Grönsaksjuicer istället för grönsaker. Färdiga såser, soppor, halvfabrikat, tillsatser i oändlighet. Portionsförpackade fruktmellanmål istället för frukt till barn.
Bekvämt, ja, ibland. Men viktiga näringsämnen försvinner och onyttigheter tillsätts. Det är knappast någon hälsovinst att byta ut vispgrädden mot en mindre fet ”visp” gjord av ”vegetabiliskt härdat fett”. Farligt transfett, med andra ord.
Visst har människor ett fritt val och rätt att utöva det. Ansvaret för den egna hälsan ligger ytterst hos individen själv. Det är grundläggande.
Timbros Mattias Karlsson hävdar, bland annat i boken Peta inte i maten!, att den fria marknaden bör släppas lös helt. Det bör den inte. Mycket gott har kommit från Storbritannien och USA, men skolbespisningar som enbart serverar pommes frites och kakor bör vi inte importera.

Mer marknadsmakt i form av konsumentmakt vore däremot välkommet.
Sverige har av tradition en stark konsumentrörelse. Eller hade, rättare sagt. Som på 70- och 80-talen när en arg tant som Marit Paulsen avslöjade onödiga tillsatser och stressade potatisar.
Nu dränks konsumenterna i kvällspressens motsägelsefulla hälsoråd, ständigt nya näringsrön, tränings- och bantningsmetoder. Inte alla hittar rätt i störtfloden av hälsotips och reklam.
Som ”matminister” försökte Ann-Christin Nykvist (s) förgäves fylla en roll som folklig mattant. Nuvarande konsumentministern Nyamko Sabuni är mer upptagen med sina integrations- och jämställdhetsportföljer. Folkhälsominister Maria Larssons (kd) engagemang i Världshälsoorganisationens konferens om övervikt nyligen tyder dock på en viss politisk vilja.
Oavsett vilket kan inte verklig konsumentmakt skapas av regeringen, utan måste drivas av konsumenterna själva och av deras organisationer.
Vem kan axla Marit Paulsens mantel?

Marianne Ekdahl

Publicerad i Sydsvenskan 5 december 2006. Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: konsumentpolitik, mat, snabbmat, onyttig mat

Ska vi bojkotta kinesiska varor?

Har äntligen tid att blogga lite. Vill först av allt tipsa om en artikel av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Den förre kinesiska åklagaren Xiao Rundcrantz har i boken "Röd åklagare" beskrivit hur hon bötfällt kvinnor som brutit mot ettbarnspolitiken eller tvingat dem att abortera nästan fullgångna barn:

"Mitt i denna tid bestämmer en fjärde kvinna, kanske hon också från Sverige, att det vore spännande att åka till Kina på semester. En statsminister prisar Kinas politiska stabilitet och företag står i kö för att etablera sig i det ekonomiskt så framgångsrika landet."

För 25 år sedan bojkottade vi sydafrikanska Del Monte, tidigare, och nu igen, i var mans skafferi. Men idag har ingen någon särskild hållning mot något särskilt land, skriver Kjöller, även om vi i teorin kan strunta i att resa till Kina och köpa kinesiska varor.

Kjöller brukar skriva bra - men det jag blir lika glad någon liberal skriver på det här sättet. Ibland framstår den svenska debatten som om det finns ett avgrundsgap mellan den vänster som förkastar marknadsekonomi och frihandel och den höger som blankt struntar i mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och så vidare i icke-europeiska ekonomier.

Apropå arbetsvillkor: efter filmen "China Blue" på TV härom kvällen tycks alla plötsligt ha fått upp ögonen för arbetsvillkoren i kinesiska fabriker. Som om det var en helt ny upptäckt.

Men är köpbojkott svaret på det problemet? Vände just på högen av leksaker här hemma: på var nionde stod det "Made in China". Hur många av kläderna i garderoben är tillverkade i Kina? Våra hem, våra kontor, svenska industrier är fullproppade med grejer från Kina.

Kina är enormt stort. Omöjligt att dra allt och alla över en kam. Och ekonomisk utveckling är omöjligt utan handel och företag som utnyttjar sina komparativa fördelar, för att tala ekonomsnack.

Men med lite mer vakna konsumenter som sätter större press på företag och som är beredda att betala lite mer skulle vi komma en bit på vägen. Och med lite mer humana företag, naturligtvis.

Andra bloggar om: kina, china blue, konsumenter, Dagens Nyheter, företag, köpbojkott, mänskliga rättigheter

Facken överdriver om arbetstidsdirektivet

EU:s ministerråd har återigen misslyckats med att enas om ett nytt arbetstidsdirektiv - se t ex SvD:s artikel. För Sveriges del är det viktigast att jourtiderna får en lösning som fungerar i praktiken för läkare, brandmän osv.

Men mest kontroversiell är frågan om arbetstagare ska tillåtas arbeta mer än 48 timmar per vecka i genomsnitt. I dagens P1-morgon - här - varnade TCO:s Mats Essemyr för social dumping om regeln inte tas bort.
Eftersom regeln säger att en enskild arbetstagare kan välja att arbeta mer än 48 timmar, finns naturligtvis risk för att valet av arbetstid i praktiken görs av arbetsgivaren. Vad säger man på en anställningsintervju, eller när anställningskontrakt ska skrivas, om arbetsgivaren talar om att "här jobbar alla 50-60 timmar i veckan, och det är ju många som vill ha samma jobb som du". För de flesta är det knappast läge för förhandling.
Essemyr menade att regeln därför kan utnyttjas av vissa EU-länder för att snedvrida konkurrensen gentemot andra länder, och därför tvinga t ex Sverige att försämra arbetsvillkoren.

Men lagstiftningen är rörig. Och med varierande arbetsvillkor och lagstiftning i de 25 medlemsländerna är det inte konstigt att det cirkulerar olika tolkningar, och att politiker, fackförbund och arbetsgivarorganisationer väljer de tolkningar som gynnar just deras intressen.

Men i P1-morgon var det Svenskt Näringslivs Karin Ekänger som var mest saklig och realistisk. Hon har rätt i att det kontroversiella undantaget från 48-timmarsregeln inte är relevant för Sverige överhuvudtaget. Undantaget inrättades redan 1993 - den omarbetade texten från 2003 finns här.
Som Ekänger påpekade har undantaget under dessa drygt tio år aldrig orsakat några problem i Sverige, eftersom vi har kollektivavtal. I de flesta övriga EU-länder har regeln aldrig tillämpats, och det finns heller inte någon större politisk vilja att göra det - varken genom detta s.k individuella undantag eller genom undantag reglerade i kollektivavtal eller nationell lagstiftning, en fråga som inte är kontroversiell.

Hittills är det bara Storbritannien som tillämpat det individuella undantaget, eftersom den brittiska arbetsmarknaden på många sätt skiljer sig från andra EU-länders. Regeln tillkom framför allt för att få engelsmännen att acceptera att arbetstidsdirektivet klubbades igenom. (Frågan är varför arbetstid överhuvudtaget ska regleras på europeisk nivå, men det är en annan diskussion.)

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins inställning, vilken är den samma som majoriteten av länderna, dvs att stödja det finska förslaget att "stegvis avskaffa" undantaget, är bra. En del vänsterdebattörer, som Aftonbladets Mats Engström , har fel, eftersom förslaget öppnar just för ett stegvist avskaffande.

Men anledningen till att flera länder i ministerrådet - Tyskland och några länder i östra Europa - stödjer Storbritanniens åsikt om att undantaget ska permanentas är inte att de planerar en omfattande "social dumping", dvs att drastiskt försämra arbetsvillkoren på sina respektive arbetsmarknader, utan framför allt ett principiellt ställningstagande: möjligheten bör finnas kvar.
I princip är det rätt inställning. Men Littorin gör ändå rätt i att stödja majoriteten i ministerrådet. Att försena det hela ytterligare är bara dumt.

Det finska förslaget innebär också särskilda åtgärder som minskar risken att arbetstagare utnyttjas till ett minimum. Undantaget kan inte heller tillämpas av vilken europeisk arbetsgivare eller arbetstagare som helst, utan det kommer fortfarande att krävas att kollektivavtal eller nationell lagstiftning uttryckligen tillåter detta.
Det är naturligtvis fackförbundens jobb att varna för sämre arbetsvillkor. Men undantaget från 48-timmarsregeln har hittills inte inneburit en "race to the bottom", utan använts mycket sparsamt, och huvudsakligen av ett land. Det liggande förslaget innebär dessutom mer än både bälte och hängslen. Så fackens oro är inte särskilt befogad.

Andra bloggar om: arbetstid, fackförbund, Svenskt Näringsliv, EU

Handelsministern och hans samvete

"Sverige har alltid respekterat de mänskliga rättigheterna. Och vi går också åt samma håll."
Så svarade VD:n för ett av de kinesiska företag som etablerar sig i Kalmar på Rapportreporterns fråga häromdagen. Samma dag hade lokaltidningen Barometern i en skarp ledarartikel på kinesiska uppmärksammat de besökande affärsmännen på den svenska synen på mänskliga rättigheter.
Sydsvenskan har tidigare rapporterat om den kinesiska koncernen Fanerdun, som med hjälp av Kalmar kommun, Regionförbundet och Invest in Sweden Agency bygger ett jättelikt utställningscenter i Kalmar. Samt hur Fanerdun hotat reportern Ola Wong efter ett kritiskt reportage om hur kinesiska företagare lockas till Sverige med falska löften om guld och gröna skogar.
Den snabba tillväxten i den kinesiska ekonomin är en guldgruva för svenska företag med sinne för affärer. Intresset är inte odelat. EU är Kinas största handelspartner och de kinesiska investeringarna i Sverige ökar.
Men var dag kommer nya rapporter om hur regimen förföljer politiska dissidenter och religiösa och etniska minoriteter. Hur förtrycket mot Tibet hårdnar. Hur regimen för att kringskära yttrandefriheten stärker kontrollen över internet.
En som länge krävt en tuffare politik gentemot Kina är faktiskt den nye handelsministern Sten Tolgfors (m). ”Situationen är så allvarlig att den borde vara en dominerande fråga på den utrikespolitiska agendan”, skrev Tolgfors i en riksdagsmotion för två år sedan apropå övergreppen i Kina.

Den som är naivt lagd kan hoppas att denna åsikt kommer att reflekteras i Tolgfors ministergärning.
Men efter hans slingrande svar till pressen om vapenembargot är det mindre sannolikt. Att vara riksdagsledamot i opposition är inte detsamma som att vara ansvarigt statsråd.
Det har nämnts att Tolgfors bakgrund kan bli problematisk när han skall sälja in Sverige och svenska produkter i Kina.
Ur en rent affärsmässig synvinkel, ja. Men handelsministern har ett politiskt mandat, han är inte vilken gårdfarihandlare som helst.
Tolgfors bakgrund vittnar om ett personligt engagemang. Om han bara skall slingra sig runt allt som rör mänskliga rättigheter torde han få ett tufft jobb med sitt eget samvete.
Dessutom måste statsminister Fredrik Reinfeldt varit medveten om att valet av handelsminister skickar klara signaler till bland annat Kina.
Eller har Reinfeldt inte tänkt alls? Det finns ingen klar linje mellan Tolgfors och företrädaren Maria Borelius som visar att Reinfeldt hade en idé bakom utnämnandena.
Hur som helst kan handelsministern gott fortsätta med raka rör i kritiken mot diktaturer. En handelspolitik med hjärna, men utan hjärta, är inte värdigt en demokrati. Dessutom vore en tuffare linje vad gäller mänskliga rättigheter i Kina än vad den socialdemokratiska regeringen hade en seger för alliansregeringen. Socialdemokrater tror sig ju ofta borga för att Sverige är en moralisk stormakt.

Men frågan är inte bara hur mycket Tolgfors vågar – och får – säga. Frågan är om han klarar av att sätta ner foten och samtidigt hjälpa svenska företag att etablera sig utomlands. För det krävs rejäla doser av både charm och auktoritet – inte minst eftersom EU:s skotullar gjort att handelsrelationerna mellan EU och Kina är ansträngda.
Åter till Kalmar.
Det är svårt att värdera ett kinesiskt företag enligt en svensk moralisk måttstock. Affärsmoral skiljer sig från land till land. Kanske handlar det bara om vilda västern-kapitalism och kulturkrockar.
Hur som helst står mycket på spel för den nedläggningsdrabbade staden. Fanerdun utlovar 800 nya jobb och tusen kinesiska företag. Att demokrati och mänskliga rättigheter inte är ett ämne som avhandlas är kanske inte förvånande.
Men demokrati föds i de vardagliga kontakterna mellan människor, inte framför allt i grandiosa tal.
Borde inte varje medborgare då ha ett ansvar för att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter? I alla fall om vi vill räkna oss som världsmedborgare, inte bara räknemaskiner.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 30 oktober 2006

Andra bloggar om: Sten Tolgfors, Kina, mänskliga rättigheter, Kalmar

Vi får inte bli tysta inför Kina

Krönika i Sydsvenskan 20 juli 2006

Ostindiefararen Götheborg och det svenska kungaparet möttes på tisdagen i Kantons hamn av flaggviftande människor, orkestrar och vita duvor.
Kina är hett. Ekonomin sjuder. Tillväxten är cirka 11 procent om året. Den kommunistiska regimen styr landet med järnhand, men kapitalismen har släppts fri.
I Kina förknippas Ostindiska kompaniet med fredlig handel och Sverige med frihandel, menar Sveriges ambassadör i Kina, Börje Ljunggren. Den 20 man starka näringslivsdelegation som följer med på resan hoppas därför att detta statsbesök, det första på 25 år, skall öppna fler dörrar för svenska företag. Möjligheterna är enorma.
På kungens program idag står bland annat att inviga Ericssons nya Asienhögkvarter i Peking. Den svenska delegationen skall möta president Hu Jintao. Utrikesminister Jan Eliasson skall senare i veckan träffa sin kinesiske motsvarighet Li Zhaoxing.
Idag sker också något som sannolikt varken kungen eller utrikesministern kommer att tala om.
Idag ställs advokaten Chen Guangcheng från Shandong-provinsen inför rätta. Guangcheng har förföljts och hotats för att ha offentliggjort sena tvångsaborter, tvångssteriliseringar och andra övergrepp i familjeplaneringens namn. Åtalet gäller officiellt ”avsikt att förstöra offentlig egendom”.
Denna politiskt motiverade rättegång är bara en liten bråkdel av alla de brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i den kommunistiska diktaturen varje dag:
Politiska dissidenter och religiösa och etniska minoriteter förföljs. Eftersom Kinas författning förbjuder ”sabotage av det socialistiska systemet” kan oppositionella och intellektuella åtalas för att ha hotat statens säkerhet eller stört den allmänna ordningen. Andra dissidenter kan ”försvinna” eller låsas in på mentalsjukhus.
Kina verkställer flest dödsstraff i världen. Politisk indoktrinering och censur tillhör vardagen. De ansvariga för Tiananmenmassakern 1989 går fortfarande fria. Med de enorma dammbyggena har följt brutala tvångsförflyttningar av minst en miljon människor.
Listan kan bli mycket, mycket längre.
Efter den 11 september 2001 har Kina använt USA:s och Europas kamp mot terrorism som en skruvad förevändning för att gå hårt åt till exempel muslimer i Xinjiang-provinsen genom att kalla dem ”islamiska terrorister”.
Terrorismen är ett allvarligt hot. Men västvärldens övertramp har också bidragit till att kritiken mot diktaturers övergrepp delvis tystnat.
Tortyren i Guantànamolägret och Abu Ghurayb och dödandet av civila i Irak har underminerat USA:s trovärdighet som förespråkare av mänskliga rättigheter och gjort USA mindre villigt att komma med kritik.
Europas angrepp på de individuella friheterna, framför allt genom utökade möjligheter till övervakning –justitieminister Thomas Bodströms förslag är bara ett exempel – har minskat vårt politiska inflytande i fråga om mänskliga rättigheter.
Kinas ekonomi har naturligtvis enorm betydelse.
Tidens melodi är att bocka för den ekonomiska stormakten Kina.
Det är nästan som om Kinas långvariga policy om icke-inblandning i landets ”inre angelägeneter” har bönhörts internationellt.
I Sverige är det nästan också tyst.
Ingen vill ju gå miste om de ekonomiska möjligheterna på en marknad med 1,3 miljarder konsumenter.
Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow som leder näringslivsdelegationen påpekade härom dagen att ”Kina är en totalitär stat”, men att det inte är ”så lätt att anpassa sig till USA heller”.
Många svenskar har en bild av Sverige som världssamvete och moralisk stormakt.
Upp till bevis!

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material

Andra bloggar om: Kina, mänskliga rättigheter, kungen, Götheborg, Svenskt Näringsliv