Facken överdriver om arbetstidsdirektivet

EU:s ministerråd har återigen misslyckats med att enas om ett nytt arbetstidsdirektiv - se t ex SvD:s artikel. För Sveriges del är det viktigast att jourtiderna får en lösning som fungerar i praktiken för läkare, brandmän osv.

Men mest kontroversiell är frågan om arbetstagare ska tillåtas arbeta mer än 48 timmar per vecka i genomsnitt. I dagens P1-morgon - här - varnade TCO:s Mats Essemyr för social dumping om regeln inte tas bort.
Eftersom regeln säger att en enskild arbetstagare kan välja att arbeta mer än 48 timmar, finns naturligtvis risk för att valet av arbetstid i praktiken görs av arbetsgivaren. Vad säger man på en anställningsintervju, eller när anställningskontrakt ska skrivas, om arbetsgivaren talar om att "här jobbar alla 50-60 timmar i veckan, och det är ju många som vill ha samma jobb som du". För de flesta är det knappast läge för förhandling.
Essemyr menade att regeln därför kan utnyttjas av vissa EU-länder för att snedvrida konkurrensen gentemot andra länder, och därför tvinga t ex Sverige att försämra arbetsvillkoren.

Men lagstiftningen är rörig. Och med varierande arbetsvillkor och lagstiftning i de 25 medlemsländerna är det inte konstigt att det cirkulerar olika tolkningar, och att politiker, fackförbund och arbetsgivarorganisationer väljer de tolkningar som gynnar just deras intressen.

Men i P1-morgon var det Svenskt Näringslivs Karin Ekänger som var mest saklig och realistisk. Hon har rätt i att det kontroversiella undantaget från 48-timmarsregeln inte är relevant för Sverige överhuvudtaget. Undantaget inrättades redan 1993 - den omarbetade texten från 2003 finns här.
Som Ekänger påpekade har undantaget under dessa drygt tio år aldrig orsakat några problem i Sverige, eftersom vi har kollektivavtal. I de flesta övriga EU-länder har regeln aldrig tillämpats, och det finns heller inte någon större politisk vilja att göra det - varken genom detta s.k individuella undantag eller genom undantag reglerade i kollektivavtal eller nationell lagstiftning, en fråga som inte är kontroversiell.

Hittills är det bara Storbritannien som tillämpat det individuella undantaget, eftersom den brittiska arbetsmarknaden på många sätt skiljer sig från andra EU-länders. Regeln tillkom framför allt för att få engelsmännen att acceptera att arbetstidsdirektivet klubbades igenom. (Frågan är varför arbetstid överhuvudtaget ska regleras på europeisk nivå, men det är en annan diskussion.)

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins inställning, vilken är den samma som majoriteten av länderna, dvs att stödja det finska förslaget att "stegvis avskaffa" undantaget, är bra. En del vänsterdebattörer, som Aftonbladets Mats Engström , har fel, eftersom förslaget öppnar just för ett stegvist avskaffande.

Men anledningen till att flera länder i ministerrådet - Tyskland och några länder i östra Europa - stödjer Storbritanniens åsikt om att undantaget ska permanentas är inte att de planerar en omfattande "social dumping", dvs att drastiskt försämra arbetsvillkoren på sina respektive arbetsmarknader, utan framför allt ett principiellt ställningstagande: möjligheten bör finnas kvar.
I princip är det rätt inställning. Men Littorin gör ändå rätt i att stödja majoriteten i ministerrådet. Att försena det hela ytterligare är bara dumt.

Det finska förslaget innebär också särskilda åtgärder som minskar risken att arbetstagare utnyttjas till ett minimum. Undantaget kan inte heller tillämpas av vilken europeisk arbetsgivare eller arbetstagare som helst, utan det kommer fortfarande att krävas att kollektivavtal eller nationell lagstiftning uttryckligen tillåter detta.
Det är naturligtvis fackförbundens jobb att varna för sämre arbetsvillkor. Men undantaget från 48-timmarsregeln har hittills inte inneburit en "race to the bottom", utan använts mycket sparsamt, och huvudsakligen av ett land. Det liggande förslaget innebär dessutom mer än både bälte och hängslen. Så fackens oro är inte särskilt befogad.

Andra bloggar om: arbetstid, fackförbund, Svenskt Näringsliv, EU