Wallströms nej skramlar ihåligt

Visst börjar Margot Wallströms nej till att bli socialdemokratisk partiledare klinga ganska ihåligt? Senast i dagens Sydsvenskan upprepar hon sitt nej.

Samtidigt är det uppenbart att Wallström vill synas mer hemma i Sverige. Igår träffade hon Malmös starke man Ilmar Reepalu, som för bara tio dagar sedan tillsammans med andra tunga socialdemokrater uttalade sitt stöd för Wallström.

Små, små tecken hopas - var och en för sig kanske betydelselösa, men tillsammans ger de bilden mer skärpa:
Samtalen med Reepalu igår om "hållbar stadsutveckling" i det starkt segregerade Malmö - oavsett vem som blir partiledare vet han/hon säkert att det behövs en tydligare profil i arbetet för integration.
Wallströms klädsel igår som tydligt signalerade folklig, svensk sosse, inte elegant EU-kommissionär.
Och partistyrelseledamoten Lena Micko som igår uttryckte att Wallströms nej nog inte är hugget i sten.
Och så vidare.

Wallström har en närmast mytisk ställning bland många socialdemokrater. Det behöver inte bara bero på Wallströms egna kvaliteter som politiker. Det kan också bero på att hon länge stått utanför den svenska politiken och aldrig behövt ta ställning till inrikespolitiska frågor, och därför kunnat undvika att få politiska motståndare. Den som aldrig behöver ta ställning till något, riskerar aldrig att väljare eller partimedlemmar blir upprörda.

Men stödet ökar också för Carin Jämtin. Aftonbladet tillhör nu dem som förespråkar Jämtin, vilket rimligtvis väger tungt.

Jag kommer aldrig att bli socialdemokrat, men jag vet vem jag skulle föredra. Sveriges största parti behöver inte bara en person som kan omvärdera och förnya partiets politik, och naturligtvis gärna en kvinna. Utan även en stark förespråkare för det europeiska samarbetet, en person som genom pedagogisk förmåga och folklighet kan bidra till att bättre förankra EU hos de EU-skeptiska svenskarna.

Andra bloggar om: Margot Wallström, socialdemokraterna, partiledare, Carin Jämtin