Snabbmatslandet

Fettdrypande och onyttig. För mycket salt och socker. För lite vitaminer och fibrer.
Häromdagen slog en reklambilaga i en av huvudstadstidningarna fast att fast food minsann kan vara grön, fräsch och hälsosam. Gissa vilken bransch som försökte förbättra sitt anseende?
Visst kan snabbmat vara nyttig. Storstadsbor har ett hyfsat utbud av färdigmat. Medveten medelklass väljer hellre hummustallrik än hamburgare.
Men i större delen av världen har snabbmatens intåg lett till ökad fetma, större hälsoproblem och ökade vårdkostnader. I Sverige har visserligen andelen överviktiga 10-åringar minskat, enligt två nyligen utförda studier som presenterades på Läkarstämman. Det går att vända utvecklingen.
Samtidigt har maten återigen blivit en klassfråga. Skillnaden mellan olika socioekonomiska grupper ökar.

En annan, delvis överlappande trend är den allt mer processade maten. Fiskpinnar istället för fisk. Grönsaksjuicer istället för grönsaker. Färdiga såser, soppor, halvfabrikat, tillsatser i oändlighet. Portionsförpackade fruktmellanmål istället för frukt till barn.
Bekvämt, ja, ibland. Men viktiga näringsämnen försvinner och onyttigheter tillsätts. Det är knappast någon hälsovinst att byta ut vispgrädden mot en mindre fet ”visp” gjord av ”vegetabiliskt härdat fett”. Farligt transfett, med andra ord.
Visst har människor ett fritt val och rätt att utöva det. Ansvaret för den egna hälsan ligger ytterst hos individen själv. Det är grundläggande.
Timbros Mattias Karlsson hävdar, bland annat i boken Peta inte i maten!, att den fria marknaden bör släppas lös helt. Det bör den inte. Mycket gott har kommit från Storbritannien och USA, men skolbespisningar som enbart serverar pommes frites och kakor bör vi inte importera.

Mer marknadsmakt i form av konsumentmakt vore däremot välkommet.
Sverige har av tradition en stark konsumentrörelse. Eller hade, rättare sagt. Som på 70- och 80-talen när en arg tant som Marit Paulsen avslöjade onödiga tillsatser och stressade potatisar.
Nu dränks konsumenterna i kvällspressens motsägelsefulla hälsoråd, ständigt nya näringsrön, tränings- och bantningsmetoder. Inte alla hittar rätt i störtfloden av hälsotips och reklam.
Som ”matminister” försökte Ann-Christin Nykvist (s) förgäves fylla en roll som folklig mattant. Nuvarande konsumentministern Nyamko Sabuni är mer upptagen med sina integrations- och jämställdhetsportföljer. Folkhälsominister Maria Larssons (kd) engagemang i Världshälsoorganisationens konferens om övervikt nyligen tyder dock på en viss politisk vilja.
Oavsett vilket kan inte verklig konsumentmakt skapas av regeringen, utan måste drivas av konsumenterna själva och av deras organisationer.
Vem kan axla Marit Paulsens mantel?

Marianne Ekdahl

Publicerad i Sydsvenskan 5 december 2006. Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: konsumentpolitik, mat, snabbmat, onyttig mat