Alla lika olika

Sydsvenskan 11 december 2006
Under vinjetten "Vi och vi"

Hatet rår varken FN, OSSE, Nato eller EU på. Det insåg jag när jag några månader efter Kosovokriget 1999 besökte den kaotiska provinsen.
Det internationella närvaron var massiv. Efter katastrofen i Bosnien hade västvärlden fått dåligt samvete. Men förståelsen var det si och så med: ”Bara för att man vistas på Balkan, förstår man inte vad som händer där. Möjligtvis blir man förvirrad på en högre nivå”, ansåg en hög OSSE-tjänsteman.
Rationellt förstod vi: konflikten mellan serber och albaner – och de ofta bortglömda romerna – låg bakom nästan allt. Men känslomässigt var det svårt för en nordbo bortskämd med frånvaro av djupare etniska konflikter att begripa sådant djupt rasistiskt och nationalistiskt hat.
Balkan har blivit en av sinnebilderna för etniska konflikter. I Kosovo fördjupas konflikten av att albanerna är muslimer, och att de till skillnad från övriga ex-jugoslaver varken är slaver eller talar serbokroatiska.
Men vid sidan av språk och religion, vad skiljer serber och albaner åt? Och, kanske mer relevant här i Skåne: vad gör oss till svenskar och danskarna till danskar? Och inte minst viktigt i dessa Sverigedemokratiska tider: vad skiljer en infödd svensk från en invandrare?
Skall vetenskapens svar sammanfattas i ett ord blir det:
Inget.
Det flervetenskapliga Human Genome Diversity Project som försökte dokumentera mänsklighetens genetiska variationer konstaterade att det ofta finns viss genetisk samhörighet inom ett geografiskt område. Inte underligt, kanske. Men den är sällan tillräcklig för att leda till kollektiva egenskaper, än mindre att göra en person till irländare, zulu eller kines.
Människor inom samma etniska grupp är genetiskt mer olika varandra än deras etniska grupp är olik andra grupper. Gränsdragningar mellan folkslag och ”raser” blir därför godtyckliga.
Liknande svar ger oss samhällsvetenskapen. Etnisk tillhörighet är socialt konstruerad, inte ursprunglig. Den är föreställningen om en gemensam historia och ett gemensamt ursprung, om kulturell och social egenart.
Människans känslomässiga och sociala behov av gemenskaper har utnyttjats för att skapa sådana tillhörigheter och lojaliteter. Nationella symboler och kulturer har ofta skapats just i sammanhållande syfte. Nationalismens våldsamma historia bevisar styrkan i dessa lojaliteter.
Men om det nu inte finns några naturgivna folkslag eller raser, varifrån kommer då rasismen?
Sociologen Albert Memmi har i franska ”universalencyklopedin” L’encyclopaedia Universalis definierat rasism som åsikter som inte härstammar från verkliga fenomen, utan endast tjänar som förevändning för attityder och handlingar som i sin tur grundas i rädslan för andra människor och viljan att attackera dem. Enda målet är självhävdelse.
Främlingsfientlighet har inte uppstått för att människor tror att det finns folkslag med olika särdrag, snarare har rasteorier utvecklats för att motivera främlingsfientlighet.
Rasismens enda näringskälla är okunskap, dålig självkänsla och rädsla.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: rasism, kosovo, nationalism, etnicitet, diskriminering, sverigedemokraterna, FN, EU, genetik, vetenskap