Simsalabim! sade EU:s ledare

Krönika i Ystads Allehanda.

Jag vet inte vem EU:s stats- och regeringschefer försökte lura, men ingen trodde väl på allvar att de under förra veckans toppmöte ”bekräftade sin gemensamma syn på utvidgningen”, som det officiella pressmeddelandet löd. Sällan har motståndet mot fortsatt utvidgning varit så utbrett.
Försökte de lura medborgarna? Eller helt enkelt sig själva?
I maj 2004 rådde det stor enighet inom EU kring den femte utvidgningen som ökade antalet länder från 15 till 25. Den europeiska kontinenten var enad och Berlinmuren var äntligen historia.
Men trots att Europa dragit nytta av utvidgningen politiskt och inte minst ekonomiskt har optimismen ersatts av en påtaglig utvidgningströtthet. Nya politiska spänningar har skapats mellan nord och syd, mellan öst och väst, mellan nya och gamla medlemsländer.
De länder som nu står på tur – Turkiet, Kroatien och Makedonien, och i framtiden möjligtvis resten av Balkan, Ukraina, Moldavien och ett demokratiskt Vitryssland – är ännu fattigare. Om Turkiet skulle bli medlem skulle det få mer makt i ministerrådet än Tyskland eller Frankrike. I det nuvarande EU finns dessutom en utbredd rädsla för invandring och för billig arbetskraft. Främlingsfientlighet och islamofobi döljs under tal om kulturella skillnader.
Tidigare har det inom unionen diskuterats att införa ett nytt och kontroversiellt kriterium för medlemskap vid sidan om de så kallade Köpenhamnskriterierna. Kriteriet skulle ta hänsyn till EU:s kapacitet att absorbera nya medlemsländer, men det var oklart vad det skulle betyda exakt. Förslaget har dock mött hårt motstånd från länder som Sverige och Storbritannien.
Under hösten har dock termen absorptionskapacitet gjort ett snyggt förvandlingsnummer. Nu heter det integrationskapacitet. För att EU ska kunna integrera nya länder måste unionen fungera effektivt och kunna fortsätta att utvecklas. Det blir inga fler medlemmar om inte EU kan lösa de institutionella problem som författningen var tänkt att lösa.
Det är antagligen riktigt. Däremot kan begreppet ge legitimitet åt luddiga förevändningar för att ställa högre krav i framtiden än vad som ställts på de nuvarande medlemsländerna.
Politiskt betyder de två begreppen samma sak, även om integrationskapacitet ur juridisk synvinkel inte är något bindande krav.
Syftet med trolleritricket var naturligtvis enighet. Med sig hem från toppmötet hade alla EU-ledarna budskap som skulle uppskattas av hemmaopinionen. Utvidgningskritiska länder som Frankrike, Nederländerna och Österrike fick höra att tonen blivit tuffare och kraven högre. De utvidgningspositiva svenskarna och britterna gavs bilden att inga nya formella kriterier för medlemskap satts upp. Kritikerna av absorptionskriteriet, däribland Sverige, fick nu en chans att rädda ansiktet.
Simsalabim!
Toppmötet har formellt enats om principerna för den fortsatta utvidgningen. Men egentligen har problemen bara skjutits på framtiden, vilket inte gör dem lättare att lösa.
Och ärligt talat vet jag inte om Fredrik Reinfeldt lyckats rädda ansiktet genom att acceptera något som regeringen tidigare varit starkt kritisk till men som plötsligt kallas något annat.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent bosatt i Kivik och Lund, och har tidigare varit rådgivare i Europaparlamentet.

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, EU-toppmöte, utvidgningen, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Turkiet